Bokrecension: Philobiblon | Richard de Bury

Richard de Burys biskopssigill.

Philobiblon är skriven 1345 av den brittiske biskopen Richard de Bury (1287-1345). Boken trycktes första gången 1473 och jag har läst en svensk översättning av Axel Nelson (1880-1962) i en utgåva från 1967, som försetts med efterord av Thure Nyman (1899-1983).

* * *

Richard de Bury var bibliofil: han älskade böcker. Han hade dessutom förmånen att få en sådan position att han hade möjlighet att skaffa sig många böcker.

Thyre Nymans efterord till Philobiblon berättar att han var son till en riddare och kom att bli lärare till den blivande Edward III. När denne blev kung kom Richard de Bury att få fina uppdrag, bland annat utomlands, där han också kunde leta reda på böcker att utöka sitt bibliotek med. Av påven Johannes XXII fick han ett biskopsämbete efter kungens rekommendation.

I Philobiblon skriver han om hur viktigt det är med böcker. Han skriver om hur de andliga måste förkovra sig i dem. Han skriver om hur de ska skötas. Han skriver om hur han själv samlar böcker. Och han skriver om hur han tänkt sig att hans bibliotek skall skänkas till Oxfords universitet efter hans död, samt ger direktiv kring hur utlåningen då skall gå till.

Någon sådan donation kom emellertid aldrig att förverkligas. I dag finns blott två böcker kvar som man med säkerhet vet kommer från Richard de Burys egen samling.

* * *

Philobiblon skrivs - självklart - till en kristen publik och hänvisningar till Bibeln återkommer ideligen, även om Richard de Bury gör en våldsamt symbolisk tolkning av bibelställen emellanåt. Han gisslar munkar och andra som inte tillräckligt vinnlägger sig om studier och bokläsande. De bör akta böckerna högt, näst efter gudstjänstkläderna och kärl som används vid mässan.

Men det saknas inte hedniskt-antika referenser. Särskilt Aristoteles höjs till skyarna.

de Bury menar att böckerna är vapen mot det icke-kristna. Och att i dem seklernas visdom samlats.

"... talets kraft förgår med ljudet, och den sanning som ligger dold i tanken, är en undangömd visdom och osynlig skatt, men den sanning, som framlyser i böckerna, längtar att uppenbara sig för varje läraktigt sinne."

Ja, allt annat i form av penningsamlande eller nöjen må sättas i andra rummet, bakom böckerna. Själv förklarar han hur han inte sparat någon möda för att samla på sig böcker, och de han inte fått köpa, har han gärna låtit skriva av.

"... vi älskade handskrifter mera än mynt och föredrogo tunna häften framför tjocka hästar."

Böckerna skall vårdas. I ett långt avsnitt gisslar Richard de Bury skolgossen som inte på rätt sätt sköter om böckerna de läser. Ja, denne låter snor droppa i böckerna i vinterkylan. Han har smutssvarta naglar och gör märken med dem i böckerna. Han lägger gräs som bokmärken, som omsider multnar bort. Han äter över den uppslagna boken. Och så babblar han över böckerna så att "spottsalvor" faller ner. Och så tar han i böckerna med svettiga händer.

Så skall man alltså inte förfara med de dyrbara böckerna.

* * *

Philobiblon får sägas vara ett mycket tidigt exempel på en bok som uttryckligen tar upp biblioteksväsendet. Syftet var ju att Richard de Burys böcker skulle utgöra ett eget bibliotek på Oxford. Och även om det inte blev så, är han i Philobiblon mycket noga med att anföra hur utlåningen skall ske, att man ska ta säkerhet och att biblioteksvårdarna noga skall föra bok över utlånade titlar.

Fastän Philobiblon är skrudad i en synnerligen kristen dräkt, tycker jag mig märka att den är skriven av en man som verkligen älskar böcker för deras egen skull, ja, en man som har sin glädje och tröst i de volymer han samlat:

"Böckerna glädja oss, när framgången lyckosamt ler, de trösta oss utan att övergiva oss, när lyckan hotfullt går i moln."

Och vidare:

"Huru högt bör icke böckernas underbara makt skattas, då vi genom dem skönja världens och tidens gränser och liksom i en evighetens spegel betrakta så väl de ting, som äro, som de, som icke äro!"

De orden gäller ännu, långt efter att Richard de Bury lagts till vila och hans böcker skingrats. De gäller för både de böcker vi har i bokhyllorna och de vi studerar i eboksläsare. Och genom sin bok, har Richard de Bury också infogat sig själv som en av dem som kan skymtas i den "evighetens spegel" som han skriver om.
– – –
Philobiblon, Richard de Bury. Övers. Axel Nelson. Efterord av Thure Nyman. Sällskapet Bokvännerna 1967. 108 sidor.

Bokrecension: Furstarna | Ivar Lo-Johansson

Furstarna: En krönika från Gustav Vasa till Karl XII är skriven av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Boken utkom 1974.

* * *

Vem skriver de obesuttnas historia? Vem skriver historien för dem som stått i furstemaktens skugga? För dem som inte skrivit själva, som levt sina liv utan att avsätta många märken i källorna?

— En omöjlig uppgift så klart, men ett substitut kan skapas av romanförfattarna. De kan återskapa världen åtminstone såsom den kunde ha varit, och ge röst åt dem som funnits eller som kunde ha funnits. En illusion av verklighet, som kanske ändå säger något om verkligheten som sådan.

För Sveriges historia är inte enbart deras kungar, som Geijer dock hävdade, och vilket Lo-Johansson ironiskt citerar i Furstarna. Sveriges förflutna tillhör allmogemannen, pigan, soldaten likväl som kungen, prinsen, fältherren. Den skrivna, formella historien har ofta uppehållit sig vid de senare. De förras historia kan formuleras av romanförfattaren.

Och det har ju Ivar Lo-Johansson gjort med den äran till exempel i Statarna.

I Furstarna berättas likväl i stor utsträckning om konungar och högt uppsatta människor. Men man anar fler lager: där finns bönderna, fångarna, allmogen. De bleknar inte bort i kontrasten med glansen från krönta huvuden, utan finns där lika självklara. Och glansen från de krönta huvudena — ja, den glansen är föga glimmande.

* * *

Furstarna är skriven i krönikestil och består av åtta berättelser som mycket väl skulle fungera som fristående noveller, även om de hör ihop. De presenteras inte i kronologisk ordning, men utspelar sig mellan Gustav Eriksson Vasas tid och tiden närmast efter Karl XII:s död. Och vi möter i historierna flera av de regenter som rådde då.

Men här är det inte fråga om nationalromantisk hjältedyrkan. Inte heller kan man hävda att det är ett nedsablande som det är fråga om, även om Lo-Johansson visar föga reverens.

Regenterna framstår som högst vanliga människor om än med ovanliga uppgifter, utförda med självklar maktfullkomlighet. Och deras makt riskerar ständigt att klämma eller krossa undersåtarna. Men Lo-Johansson visar ingen reverens.

Den polariserade bilden av Karl XII — som väl kvarstår in i vår tid — illustreras träffsäkert genom att Lo-Johansson låter både en Karl XII-dyrkande fransman och Karl XII:s fiender komma till tals: där står så två bilder av kungen, oförenliga, och än i våra dagar svåra att balansera.

* * *

Det tillhör diktarens oantastliga privilegium att dikta.

Furstarna är inte facklitteratur, utan romankonst utförd på historiskt stoff. Lo-Johansson skapar sina furstar utifrån sin tolkning av dem, och blåser liv i dessa hans varelser som väl kan ha större eller mindre likhet med originalen. Hur rätt han träffar är upp till historikern att avgöra.

Men det kanske är mindre viktigt. Lo-Johansson skapar litteratur, utsökt berättad litteratur, av det förflutna. En realistiskt utformad litteratur som låter furstar framstå med sina skavanker, men som också emellanåt låter den stora, annars tysta allmogen skymta fram, som när Vemdalsfolket sörjer att deras enda kyrkklocka skall skickas till Lübeck.

Berättandet är rakt och effektfullt, utan krumbukter, såsom krönikor skall vara. Repliker läggs ibland in utan angivande av vem som sagt det: replikerna blir då uttryck för allmän mening, som kommentarer till skeendet. Och formen tillåter att stora tidssjok koncentreras, så att längre perspektiv blir tydliga.

Resultatet blir en kärnfull prosa, lättillgänglig och medryckande. Furstarna är ett exempel på utmärkt historisk skönlitteratur.
– – –
Furstarna: En krönika från Gustav Vasa till Karl XII, Ivar Lo-Johansson. Albert Bonniers förlag 1974. ISBN: 91-0-039099-2. 289 sidor.

Bokrecension: Senatorn | Lars Gyllensten

Senatorn, med underrubrikerna En melodram, En bildningsroman, En bildningsmelodram, är en skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1958. Jag har läst en utgåva från 1965.

* * *

I Gyllenstens Senatorn befinner vi oss i en socialistisk stat. Vi får inte veta så mycket om den, men en revolution har genomförts för åtskillig tid sedan. I denna stat finns en ämbetsman, en senator, vid namn Antonin Bhör. Han arbetar som något slags jurist: han är delaktig i att rannsaka och utdela domar.

Men Bhör är sjuk. Först plågas han av malaria, men där finns något mer: en kognitiv dissonans får honom ur balans. Något har kommit in mellan hans övertygelse och den verklighet han har omkring sig. Av sin chef med det hemska namnet Treblinka beordras han ta ledigt, resa iväg.

Antonin Bhör hamnar i någon stad, på något hotell. I den staden kommer han att försöka knyta kontakt med två personer. Men hans djupa ensamhet inför dissonansen och hans utanförskap är hela tiden påtagliga: det går för honom inte, verkar det som, att nå fram till andra människor, inte på riktigt, inte på djupet.

Bhör försöker göra sig förstådd hos en ung hisspojke på hotellet, och utvecklar en låsning vid honom: särskilt sedan senatorn insett att han dömt hisspojkens broder till fängelseläger, där denne senare dödas under ett flyktförsök.

Han försöker förklara sina bryderier, invecklar sig i långa monologer — men når inte fram.

Hisspojkens förvirring är påtaglig, och under ytan finns därtill en spänning: erbjuder hisspojken i själva verket möjligheten inte enbart till kontakt genom samtal, utan genom sin kropp? Men Bhör är inte homosexuell, bedyrar han. Bhör vill nå hisspojken genom sina ord. Det misslyckas. De förblir främlingar för varandra.

Den andra kontakten etablerar Bhör med en kvinna, Elisa. När han råkar henne i hotellets restaurang lämnar hon abrupt sitt sällskap inklusive sin make, och följer honom. Hon bevisar sin frihet, sin möjlighet till frihet. Men är likväl tom.

De två försöker glömma sina respektive ödsligheter genom att ge sig åt varandra, men når varandra bara delvis genom samtal. Det kroppsliga delar de, men hur de sträcker sig mot varandra med ord, hakar de inte i varandra helt. De hittar och anar en ömhet i varandra, men förblir främlingar.

* * *

Senatorn är en höglitterär roman. Stilen är oantastlig, suggestionen stor. Den skapar en oro och man känner med Bhör, som försöker få ordning i hur han egentligen upplever sin situation, hur han blir vilsekommen, när inte den stora makt som styrt honom längre förmår hålla honom kvar, upprätt. Ideologin avtynar och dör i hans tänkande och han står kvar med en — tomhet.

Bhör säger till hisspojken:

"Jag gjorde vad jag kunde för min gud, och jag hade det ganska bra med honom. Men sedan alltför länge känner jag inte igen mig i honom mer. Han har inte mina drag, och jag har inte hans."

Senatorn är också en trögläst roman. Den är komplex. Den yttre handlingen är inte det relevanta: den kan sammanfattas i några meningar. Den yttre realismen är inte heller vidkommande, egentligen.

Det är den inre, kognitiva dissonansen som är centrum, känslan av tomhet, förlust, ensamhet. Känslan av att mista sin tro och uppleva sig ha svårt att kommunicera det, eller åtminstone att få gehör för det. Som om en församlingsmedlem i en pingstkyrka plötsligt försöker förklara hur han mister tron för de som fortfarande tror, eller för de som aldrig trott: i båda fallen blir det en avgrund emellan dem. Ett främlingskap mellan människorna.

Senatorn tar ett steg bort, utan att veta vart han går.
– – –
Senatorn, Lars Gyllensten. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1965. 206 sidor.

Bokrecension: Under det höga valvet | Marian Ullén (red.)

Esaias Tegnér

Under det höga valvet: En Tegnérbok sammanställd av Smålands akademi är en antologi med texter av olika författare om Esaias Tegnér. Redaktör var Marian Ullén (f. 1934) och boken utkom 1996.

* * *

Tillbaka till Esaias Tegnér igen! — Jag har det inte alldeles lätt med att förklara vad det är med den gamle skalden som drar så. Hans dikter - hur välkomponerade de än är - står kvar i en annan tids ideal. Hans tal - hur välformulerade de än är - hade inte kunnat avhållas i dag.

Men ändå. Tegnér bemästrar det svenska språket närmast till fulländning. Det är ett skäl till att fortfarande läsa honom. Sedan är det personen själv: nu är det kanske svårt att föreställa sig hur stor han en gång var. Men stor var han. I förordet till Under det höga valvet står det:

"Genom sina dikter och tal blev han den mest berömde bland svenskar i sin samtid och den som lästes flitigast, både här hemma och ute i stora världen."

Mannen bakom hyllningarna och geniförklaringarna är dock av kött och blod. Han led av sin melankoli. Hans kvinnotycke är omtalat. Hans snille är ovedersägligt. Och för mig väcks ju också frågan om biskopens religiositet: var han över huvud taget kristen, kristen på ett sådant sätt att Jesus var hans själs frälsare?

Kort sagt: Esaias Tegnér fascinerar mig. Under det höga valvet föder den fascinationen på ett märkvärdigt bra vis.

I antologin samlas en lång rad texter som belyser Tegnér och hans tid ur olika vinklar. Här ryms texter om hans verk, om hans bakgrund, om hans relation till Småland, om hur han mottogs i Amerika, om hans syn på naturvetenskapen, om begreppet ljus i hans tid och diktning. Och mycket mer.

Texterna är också sinsemellan av olika slag. En del är skönlitterära, andra strikt akademiskt analyserande. Många utformas med essäns frihet och allvar. Spretigheten i de olika ämnesvalen täcker in rejäla stråk av Tegnér och det tegnérska.

* * *

Tegnérs inställning till en kristendom han som biskop företrädde tycks inte ha varit alldeles glasklar. Ämbetet tog han möjligen åtminstone delvis på grund av att det förbättrade hans ekonomi: inkomsterna fördubblades därigenom. Hans vänner och hans hustru avrådde honom från att byta sin plats som professor i Lund mot biskopsstolen i Växjö.

Ja, Tegnérs texter är fulla av kristendom, men det är något där som — saknas. Biskop Anders Wejryd uttrycker, att Tegnér nog tog till sig Fadern och Anden i gudomen, men att det inte var samma sak med Sonen. Wejryd skriver:

"Med den sida [av gudomen] som är Sonen, Jesus Kristus, fick Tegnér brottas mer och kom nog aldrig fram till något viloläge."

Tegnér, som synes ha menat att ingen är riktigt bildad som inte har fötterna placerade på antikens marmortorg och som helst ville att alla skolelever skulle studera latin och gärna grekiska, rymde mer, mycket mer, än luthersk ortodoxi. Peter Nilson skriver:

"Han [Tegnér] var humanist och rationalist med sina andliga rötter i antiken; någon renlärig luthersk prästman blev han aldrig."

Och ärkebiskop Yngve Brilioth, som citeras i boken, uttrycker i ett tal vid Tegnérjubileet i Växjö 1946:

"Var Tegnér kristen? Det finnes anledning att ställa frågan. [---] Det skulle vara tanklöst och okunnigt att utan vidare besvara den frågan jakande."

Mot pietisterna, läsarna, i stiftet for biskopen varligt fram. Svärmeri såg han det som, men han ansåg att man hellre borde låta det vara än att genom motstånd få fenomenet att sprida sig.

Själv ägnade Tegnér sig inte minst åt kyrkobyggande.

Hans ideal var de nyklassicistiska kyrkor som numera är så vanliga runtom i landet, kallade Tegnérkyrkor eller mer gemenligen: Tegnérlador. Han var inte skapare av kyrkotypen, men de har kommit att associeras med honom.

Det var rena linjer som gällde, det skulle vara ljust. Inga distraktioner. De äldre, små, mörka medeltidskyrkorna fick stryka på foten, ibland icke utan motstånd. Marian Ullén berättar att det under Tegnérs år som biskop byggdes 32 nya kyrkor i stiftet, och ytterligare tolv nybyggen beslutades. Ullén skriver också att många ombyggnader genomfördes.

Staden Växjö som sådan var han väl föga trakterad av. I ett brev till Carl August Adlersparre, som citeras i boken, uttrycker han:

"Att vara i Vexio, det är detsamma som att vara uti ett förpestat land!"

Nog för att Tegnér gärna var cynisk och sarkastisk i sina brev, men uttalandet uttrycker knappast författarens trivsel i staden.

* * *

Detta om en av de sidor av Tegnér som jag inte riktigt blir klok på: hans kristendom och religiositet. Det är en aspekt som belyses i Under det höga valvet, och som ställs i viss korsbelysning från olika håll. Många fler aspekter av Tegnér lyfts givetvis fram. Allt bidrar till att skapa en fylligare Tegnérbild.

Vi har också en enastående möjlighet att faktiskt lära känna Tegnér. Någonstans mellan 2500 och 3000 brev har bevarats efter honom. Stig Tornehed skriver att det kanske är breven som längst kommer att överleva av Tegnérs produktion. Det kan vara så.

Tegnér dog 1846, för drygt 170 år sedan. Men i förvånansvärd grad är fortfarande hans ord levande, hans metaforer träffande, hans bildningsideal möjligen föråldrat men ändå lockande, det bildningsideal som jag tolkar som att all sann bildning börjar i antiken.

Dikten "Det eviga" läses kanske ibland, och möjligen kan nån fortfarande utbrista "Kung Karl, den unge hjälte" eller förhäxas av strofer i "Mjältsjukan", Tegnérs beskrivning av sin melankoli och förtvivlan. Men på det stora hela är det nog få som läser Tegnér. Likväl:

"Gårdagens hänförelse har dämpats eller slocknat – men det förtar inte betydelsen av det som en gång var."

Så skriver Olle Wingborg. För alla oss som uppskattar historia står Tegnér som en självklar historisk gestalt under svenskt 1800-tals första hälft: en nationell och internationell berömdhet, en kulturpersonlighet, en litterär storbegåvning. Det är ytterligare en anledning till att intressera sig för honom: att lära känna vår kulturhistoria, det kulturella landskapet i förfluten tid.

— Så visst. Tegnér må vara död sedan mer än 170 år. Hans personlighet, hans ord och betydelse förblir.
– – –
Under det höga valvet: En Tegnérbok sammanställd av Smålands akademi, Marian Ullén (red.). Norstedts 1996. ISBN: 91-1-963922-8. 260 sidor.

Bokrecension: Skoltal | Esaias Tegnér

Esaias Tegnér
Träsnitt av H. P Hansen

Skoltal är en samling tal av Esaias Tegnér (1782-1846). Boken ingick som volym IV i den utgåva av Tegnérs Samlade Skrifter som utgavs av Världslitteraturens förlag.

* * *

Jag gick in i mitt arkiv (läs: källarförrådet) och där på en hylla hittade jag några volymer av Esaias Tegnérs samlade skrifter. Det är nätta, slitna små böcker, helfranska band, från 1920-talet. En av dem rymde Tegnérs Skoltal. Jag har ägnat de senaste dagarna åt att läsa igenom den.

Så fick jag känna en fläkt från 1800-talets första hälft: höra orden växjöbiskopen talade till lärare, elever föräldrar, märka av dagens frågor i ordvändningarna, njuta hans stil, ta del av hans uppfattningar i utbildningsfrågor. Det var en enastående upplevelse.

I somt framstår Tegnér som framåt, i annat konservativ. I en del frågor är han snarast reaktionär, åtminstone anakronistiskt betraktad från år 2018. Han hyllar det i skolorna som han uppskattar, men rappar det han är missnöjd med. Han moraliserar över samtidens later, och anför gärna texter från klassisk tid.

* * *

Totalt rymmer Skoltal tjugo tal. Det första hölls på Växjö gymnasium i maj 1824, det sista i juni 1844 på samma plats. De tal som inte är avhållna på där, hölls i Jönköpings skola. Som biskop i Växjö stift var Tegnér s.k. eforus, det vill säga skolornas högste tillsyningsman. Han verkar ha tagit för vana att hålla tal vid skolårets avslutande, när han haft möjlighet därtill.

Skall man säga något sammanfattningsvis om talens innehåll är det några frågor som återkommer.

Först och främst bland dem är frågan om de klassiska språken, latin och grekiska, vars ställning Tegnér med liv och lust försvarar på institutionerna. Han vill "rädda forntiden undan den närvarande, som vill förtränga henne."

Och det av flera skäl. Han menar att de klassiska språkstudierna lägger en bra grund till framtida språkstudier, han menar att de ger eleverna direktkontakt med den av honom så hyllade klassiska tiden, och även om studierna inte båtar till annat, så lär de dock eleverna arbetssamhet.

Tegnér betonar också vikten av att eleverna studerar inte enbart under skoltid, utan också ägnar sin fritid åt studierna. Nutidens diskussion om läxornas vara eller inte vara hade på honom förmodligen verkat ytterligt absurd.

För honom är det självklart att den som verkligen vill lära sig något också plöjer ner frivilligt arbete i kunskapsjakten. Det torde också förbereda eleven på akademiska studier, där friheten är större och arbetsdisciplinen därför desto viktigare. Tegnér säger:

"Den, som ingenting lär utom lärosalen, den förfelar sin bestämmelse, den är och blir en bildningens ögontjänare."

Skolan är för Tegnér också en uppfostringsanstalt - ordet då uppfattat utan negativ klang: skolan skall lära eleverna goda seder, såsom ödmjukhet och blygsamhet, och vördnad för dem som är bättre och äldre. Det arbetet, inskärper han dock, är fåfängt om inte den primära utbildningen i detta sker redan i hemmet.

"Påminnen er, att det icke blott är skolfliten, utan även hemfliten, som bygger kunskapen."

* * *

I mångt och mycket är Tegnér vid det här laget en konservativ man. Han förkastar långtgående demokrati, och varnar för nya bruk inom skolväsendet. Men samtidigt är han inte helt låst inför behovet av förnyelse. På ett ställe står det:

"Det gamla är ofta gott, det är mognat, det är prövat, dess verkningar kunna beräknas, dess fel kunna mildras eller förebyggas. Men det nya är också ofta gott, och endast det förstockade sinnet förkastar det utan granskning."

Konservatismen är nu även av politisk art. Tegnér är monarkist.

"... det gives i Europas närvarande skick ingen annan rimlig statsform än den kungliga."

Att folket skulle styra sig självt i demokratisk ordning ger han inte mycket för.

"Folket, som har tusen huvuden och just därför är huvudlöst; folket, som beslutar i dag vad det ändrar i morgon; folket, som har slumpen till statsråd och nycken till regeringsform! —"

Han gillar dock det demokratiska inslaget i Sverige, att ingen utestängs från ämbeten genom sin börd. Snillet kan nå "statens högsta ämbeten", ja, fråntaget det kungliga då, får vi lägga till.

* * *

Det finns emellertid också en varnande, moralistisk ton i talen. Tegnér tar flera gånger upp det tidens lyte, som han finner "sällskapssjukan" vara, där unga studenter och elever sugs upp i ett socialt liv, inte klarar av att vara ensamma, ägnar sig åt tal utan djup och mening. Tegnér dundrar:

"Vad kraft, arbetshåg och duglighet för stat eller kyrka, för fäderneslandet i allmänhet, kunnen I vänta er, I föräldrar, av detta sällskapssjuka, visiterande, spektakelsökande, namnsdagsblåsande släkte?"

Vi får anta, att Tegnér hellre ser studenten lägga sin tid på studier och allvarlig kontemplation än på ett omfattande festande.

* * *

Tegnér var biskop. Hur stor kärlek han än hade till det hedniska Roms och Greklands författare och skalder ("... de romerska skalderna äro skolans husgudar ..."), så är hans tal marinerade i kristendom. Så var också skolorna till viss grad också avsedda att förse kyrkan med präster, förutom att de skulle förse staten med ämbetsmän.

Någon tvåregementslära finns för Tegnér inte beträffande sekulärt och religiöst när det kommer till skola och kyrka.

"... kyrkan är en lärosal, och lärosalen en kyrka; den, som går ur templet in i skolan, han har ännu ej överskridit det heliga området, han befinner sig ännu på vigd jord."

Skolan och kyrkan är ännu förmälda med varandra med olösliga band. Tegnér kan inte se någon konflikt mellan tro och vetande, och att lasta honom för det vore nog anakronistiskt.

"... det religiösa är den egentliga kärnan av alla mänsklig kunskap och den yttersta föreningspunkten för allt vetande."

* * *

Esaias Tegnér var en man av sin tid, men ett unikum på många sätt. Hans prosa är starkt levande, även där man i dag ser ämnet som hopplöst föråldrat.

Tegnér gjorde själv en lysande akademisk karriär. Han antogs till universitetet som sextonåring. Tjugoett år gammal blir han docent. Tjugonio år gammal får han professorstjänst i grekiska. Senare prästvigs han. Han kom också med tiden att väljas in i Svenska Akademien samt alltså att vigas till biskop i Växjö.

I dag är han väl mest ihågkommen som skald, och då bland annat som författare till Frithiofs saga. Men det lönar sig att läsa också en sådan volym som Skoltal. Det tidiga 1800-talets värld väller då in i rummet där du läser, Tegnérs välklingande svenska och träffsäkra metaforer fyller huvudet, och vare sig man ler lätt åt det nu arkaiska eller nickar instämmande åt annat, så sveps man ohjälpligt med i vältalarens ordflöde.

Han, som knappast var obekant med Cicero, var nog något av samma andes barn på det svenska 1800-talet.
– – –
Skoltal, Esaias Tegnér. Samlade Skrifter, volym IV. Världslitteraturens förlag 1929. 285 sidor.

Bokrecension: Brödrabataljonen | Eino Hanski

Brödrabataljonen är en roman av Eino Hanski (1928-2000). Boken utkom första gången 1979. Jag har läst en upplaga från 1988.

* * *

Det är omöjligt att läsa Brödrabataljonen utan att tänka på Väinö Linnas Okänd soldat. De utspelar sig under samma tid, i samma miljö. Men perspektivet är ändå helt annorlunda. I fokus i Hanskis bok står nämligen inte de nationalfinska männen som strider mot ryssen, utan ingermanländare.

Ingermanland är ju ett geografiskt område som delvis sträcker sig runt Finska viken. Det har tillhört olika länder genom tiderna. En gång var det svenskt. När boken utspelar sig tillhör det Ryssland. Men befolkningen var delvis finsktalande.

Eino Hanski, som förutom författare även var skulptör och därutöver hade en rad olika arbeten, växte själv upp på ingermanländskt område, i Leningrad, nuvarande S:t Petersburg. Han var med om tyskarnas inringning av staden och flydde över Ladogas is ut ur belägringen. Efter omfattande äventyr kom han, hans syster och mor till Hudiksvall och Sverige. Han bosatte sig senare i Göteborg.

I flera böcker har Hanski skildrat fattiga ryssars livsvillkor i Sovjet. Och så har han alltså skrivit Brödrabataljonen, om ingermanländska soldater.

* * *

Tajmo Inkeriläinen är huvudperson i Brödrabataljonen. Ingermanländare är han, och som sådan har han inkallats till sovjetiska Röda armén för att strida mot finnarna. I bokens inledning blir han tillfångatagen och blir krigsfånge. Av en händelse har en av de finnar som tar dem om hand namnet Koskela, precis som en av huvudpersonerna i Okänd soldat.

Därefter får man följa Tajmos och hans kamraters öden i olika fångläger, innan de finsktalande bland dem får erbjudande om finskt medborgarskap och frihet om de ställer upp som soldater i den finska armén.

Tajmo är en av dem som tackar ja, fastän det innebär fronttjänstgöring. Han och hans kamrater vet att dem inte väntar några goda dagar om de flyr över till sovjetiska sidan: Stalin for inte milt fram med dem som blivit tillfångatagna och överlevt.

När kriget till sist är slut kommer det stora förräderiet. Som en del i villkoren för separatfreden mellan Finland och Sovjet ingår att ingermanländska före detta sovjetiska soldater skall utlämnas. Mannarna sätts på tåg och skickas mot gränsen. I dag vet vi att underofficerarna omgående sköts ihjäl av sovjeterna, och att meniga sändes till Sibirien, där de blev kvar till Stalins död.

* * *

Det finns alltså en inneboende, stark spänning i romanen. Hanski bygger sin framställning på åtskilliga intervjuer med dem som var med när det begav sig. På så sätt ger han röst åt dem, dem som talade finska, tvingades i sovjetisk armétjänst, togs till fånga och sedan förråddes i fredens namn.

Vi vet nu att fångvaktarna, de finska soldaterna, som vaktade i tågvagnarna som tog de ingermanländska vapenbröderna tillbaka till Sovjet, sällan var stränga. Många lyckades fly. En del tog sig till Sverige.

Boken är således en skildring av utanförskap: av att höra varken till det ena eller till det andra. Det är också en bok om brutalitet: brutaliteten i de finska krigsfångelägren. Och det är en bok om viljan till överlevnad: att soldaterna ställer upp för krigstjänst igen, tror på löftena om att de ska få en ny livssituation om de bara överlever kulor och granater fram till krigets slut.

Det är djupt gripande. Och det blir inte mindre drabbande av att Hanskis språk är mycket direkt och okonstlat. Kargt skildrar han de olika färgstarka ingermanländarna och hur kriget kommer åt dem, hur somliga av dem blir sjuka, somliga av dem dör: antingen i läger eller i strid.

Brödrabataljonen väcker återigen medvetandet för hur krig söndrar, förstör, brutaliserar. Hur två folk med samma språk under statsintressens tryck kan rikta kulsprutor mot varandra och döda, enbart av den anledningen att de inte tillhör samma nationalitet.
– – –
Brödrabataljonen, Eino Hanski. Litteraturfrämjandet/En bok för alla 1988. ISBN: 91-7448-467-2. 233 sidor.

Bokrecension: Drömmar om rosor och eld | Eyvind Johnson

Drömmar av rosor och eld är en historisk roman av Eyvind Johnson (1900-1976). Boken utkom första gången 1949. Jag har läst en upplaga från 1974.

* * *

Den katolske prästen Urbain Grandier fanns i verkligheten. Han brändes på bål för häxeri år 1634 i den franska staden Loudon. Historien om honom plockas upp av Eyvind Johnson i Drömmar av rosor och eld, och utgör basen i roman som inte är dokumentär, men ändå, som det heter, är inspirerad av verkliga händelser.

Johnson använder en intressant berättarteknik i Drömmar om rosor och eld. Han sammanför en mängd olika perspektiv på den centrala händelsen och andra händelser i den lilla staden. Olika personer får komma till tals, och Johnson anpassar prosan efter dessa personer och deras uttryckssätt. Det gör att Urbain Grainier - som han heter i romanen - belyses från olika håll, liksom utvecklingen i allmänhet. Romanen byggs upp av längre eller kortare delar som tillsammans ger en helhetsbild.

* * *

Vem är han då, prästen Grainier i Johnsons version? Jo, en vacker karl, med stort tycke för kvinnor. Och också kvinnor synes dras till honom. En gång ska han ha gjort en borgarflicka med barn, vilket väckt ont blod i de släkter som var förbundna med henne. Men senare ingår han nattetid och i hemlighet ett äktenskap inför Gud med Madeleine de Brone. Och han skriver en anonym text mot kyrkans celibat.

Samtidigt tycker han att kardinal Richileus ansträngningar för att riva gamla hugenottbefästningar i staden är olämpliga. Den store kardinalen anas genom hela romanen, men kommer aldrig i förgrunden. Han finns som ett dunkelt och hotande spöke alldeles utanför berättelsen. Man pratar om honom, men han framträder aldrig själv i händelseförloppet, annat än indirekt.

Kort sagt: prästen Grainier har sina fiender och han har sina vänner.

När så ett utbrott av besättelse drabbar ett nunnekloster i staden försöker man koppla detta till honom. Är det då inte han som är häxmästaren? Är det då inte han som sänt demonerna i nunnorna? Och nunnorna vrider sig och anklagar honom.

Men genom den märkliga korsbelysning som Johnson förser oss med anar vi snart, att det inte alls är fråga om demoner, utan vi anar att det som drabbar kvinnorna snarare rör sig om någon slags med avund och åtrå sammankopplad sexulneuros: de påstått besatta åtrår den vackre prästen, drömmer om honom, vill ha honom.

Och det slår ut i ett masskådespel, där flera av dem får ligga på kyrkgolvet inför exorcister och svara på frågor med dåligt latin, vilket får somliga att ifrågasätta hur verkliga demonerna kan vara. När Grainier senare begär att få utfråga de besatta på grekiska - ty demoner sägs vara mångspråkiga - nekas det honom.

* * *

Grainier framstår som en mänsklig präst. Han älskar kvinnor och kvinnor älskar honom. Mest älskar han sin Madeleine, som han hållit sig till i åratal.

Som mycket mänsklig framstår också en av de mer framträdande betraktarna i romanen, ämbetsmannen Daniel Drouin, som skriver dagbok och en slags protokoll över vad som sker i staden. Han är lite högfärdig, lite feg. Han gömmer sig bakom sin ställning som ämbetsman hellre än att gå till sin vän Grainiers uttryckliga försvar. Han spottar inte i glaset och är svårt förtjust i Cicero.

Grainier verkar som en avgjort ädlare gestalt än Drouin, men Drouin är å andra sidan mer vardaglig, en vem som helst av oss vanliga människor. Men Grainier är enligt Johnson också en modern människa i stor utsträckning.

Han kan tvivla, men inte tänka sig ett liv utan Gud, kan inte tänka sig ett liv där han inte är präst. Samtidigt opponerar han sig mot den kyrka vari han är verksam. Han går inte över till protestanterna, alltså hugenotterna.

Och den ömhet med vilken Johnson berättar om Grainier och Madeleines kärlek till varandra är utsökt finkänslig. Han blir till ett helgon, närapå, men inte ett oåtkomligt, sterilt helgon, inte vitmenad och avlägsen, utan helt enkelt en vänlig själ med slående puls.

* * *

Eyvind Johnson skriver tidigt i boken:

"Alla som samlar kvinnor och män och barn omkring sig och säger 'Jag ska tala om sanningen för er', ljuger. Vi kan inte med så kort mänsklighetstid bakom oss känna sanningen. De skulle i stället säga: 'Jag skall visa er vad jag tror vara en av möjligheterna till sanningen'..."

Och något i den vägen kan väl tänkas stå som motto över Drömmar om rosor och eld. Det är en fiktiv roman, försänkt i en historisk verklighet. Den bjuder på tänkbara möjligheter: målar ett porträtt av den tidens och platsens värld med färger och nyanser som till sist ändå måste beslutas av konstnären, om än konturerna redan är givna.

* * *

Grainier avrättas. Han torteras och bränns levande på bål, men bekänner sig aldrig vara häxmästaren bakom demonbesättelsen av nunnorna.

Eyvind Johnson låter honom få ett äreminne i sin suggestiva, rörande och välskrivna Drömmar om rosor och eld.
– – –
Drömmar om rosor och eld, Eyvind Johnson. Bokförlaget Aldus/Delfinserien 1974. ISBN: 91-0-039681-8. 392 sidor.

Bokrecension: Maktspråk | Lars Melin, Martin Melin

Maktspråk: Boken med jävlaranamma! är skriven av Lars Melin (f. 1939), docent i svenska och Martin Melin (f. 1969), språkvetare. Boken utkom år 2007.

* * *

Kunskap är makt, visst är det så. Men språk är också makt. Den som använder rätt typ av språk, säger rätt typ av saker på rätt sätt får ett automatiskt övertag: språket kan utstråla och manifestera makt, auktoritet, inflytande.

Det är just utifrån maktperspektivet som herrarna Melin, far och son, analyserat hur språk kan användas. De hjälper oss att se igenom de chimärer som maktmänniskor kan skapa med hjälp av hur de uttrycker sig: deras trick och genvägar.

Men genom att avslöja dessa ger de också oss tips på hur man själv kan nyttja språket som vapen i vardagen; en händig sak om man har samvete därtill.

* * *

Några exempel må anföras.

Man kan uttrycka makt genom att ta över ett samtal och leda det in på andra vägar, det vill säga att man tar vid där någon inlett och sedan tvärt, efter överkopplingen, svänger åt ett annat håll.

Makten som en person anser sig besitta kan återspeglas i hur personen i fråga förmår andra personer att agera i önskad riktning. Ju mer makt man har, desto rakare kan begäran framställas. Det är en lång väg mellan "gå och handla" och "snälla, skulle du möjligen kunna tänka dig att hjälpa mig och gå och handla".

Maktförhållanden i ett samtal kan också uttryckas på olika sätt.

En signal är att en viss person behåller ordet, till exempel genom att aldrig släppa det ifrån sig. Kanske väljer personen att ta tankepauser mitt i meningar, så att det blir svårt att bryta in.

Och att undvika ögonkontakt med dem man pratar med är ett annat knep för att göra det svårare att bli avklippt. Andra kan bringas till tystnad genom dålig återkoppling: ett väl fungerande samtal bör vara som ett växelspel, men om det snarare är att prata än att samtala man önskar göra, kan det vara en god idé att snåla på responsen när någon annan talar.

Ytterligare ett knep kan vara att ställa frågor - som man på förhand vet att samtalspartnern inte kan svar på. Då får man möjlighet att besvara sin egen fråga och breda ut sig än mer, samtidigt som man demonstrerar sin egen kunskapsrikedom visavi den andre. Vill man riktigt trycka ner någon närvarande, kan man tala om personen i fråga som om han eller hon inte var där.

* * *

Det var bara något litet av allt det som Melin och Melin skriver om. Maktspråk tar upp långt mer än så. Författarna analyserar till exempel hur drev fungerar, och hur politisk retorik byggs upp och av vad den byggs upp. Samt hur effektiva slagord ofta låter bra men innehåller föga av substans och mer av förenkling. Med mera.

Melin och Melin skriver med skärpa och mycket humor. De är inte alltid helt politiskt korrekta, vilket ytterligare kryddar framställningen. Maktspråk är helt enkelt en rolig bok att läsa, och känslan den skapar är att man efter läsningen är i alla fall att man fått en något klarare blick för språkliga fällor som andra kan tänkas lägga ut, vare sig det nu gäller i vardagliga samtal eller från högsta politiska nivå.
– – –
Maktspråk: Boken med jävlaranamma!, Lars Melin, Martin Melin. Schibsted Förlagen 2007. ISBN: 978-91-7738-749-7. 182 sidor.

Bokrecension: Tretusen man kvar på fjället | Torsten Boberg, Erik Maijström

Tretusen man kvar på fjället är skriven av Torsten Boberg (1892-1957) och Erik Maijström (1878-1965). Boken utkom i sin första upplaga 1944, och i reviderad form 1962 samt 1963. Jag har läst den ursprungliga versionen.

* * *

Det måste sägas vara en av de enskilt största katastroferna i Skandinavien, det som utspelade sig i gränstrakterna mellan Norge och Sverige i nyårstid 1718-1719. Omkring tretusen personer: soldater, officerare, trossbemanning, trumslagarpojkar, fältpräster och fler frös ihjäl under marschen från norska Tydalen till svenska Handöl i Härjedalen, en sträcka om runt fem mil, fågelvägen.

Hur kunde det gå så illa? Hur var de närmare omständigheterna kring fälttåget mot Trondheim i allmänhet och återtåget i synnerhet? Vilka marschvägar användes? När nåddes egentligen arméns ledning av budskapet om Karl XII:s död? Hur levde återtåget kvar i folkminnen och sägner?

Frågor som dessa sysselsätter författarna Boberg och Maijström, som metodiskt och noggrant går igenom de bevarade källorna för att söka svar. Som ett komplement till de skriftliga källorna från tiden inventerar de också upptecknade sägner och folkminnen i trakten, som berättar om enskilda episoder, om fältgravar och uppehållsställen.

* * *

Vad som står klart är att armén under generallöjtnant Carl Gustaf Armfelt redan innan någon visste att konungen fallit och återtåget påbörjats haft det mycket svårt. Karolinerna led ofta nöd beträffande maten. De var dessutom undermåligt utrustade i klädesväg.

Och när sedan återtåget definitivt påbörjats, efter att Armfelt – sannolikt i mellandagarna 1718 – fått säkert besked om att kungen stupat nästan en månad tidigare, drog snart ett mycket svårt oväder över fjället.

Hur kallt det var kan vi inte veta: några termometrar fanns inte med. Men kallt var det. Karolinerna dog i klungor. Ryttare dog på sina hästar. I decennier efteråt låg ben efter döda soldater ute i markerna, fastän mycket av materialet tagits om hand redan kort tid efter katastrofen, när vädret så tillät. Den påföljande sommaren 1719 skall stanken över Öjfjället varit mycket svår.

* * *

När styrkorna först lämnade Sverige med syftet att inta Trondheim på kungens order bestod de av 10 070 man enligt rullorna, och 6800 hästar. Armén var till stor del uppbyggd av finska trupper.

Men Trondheim kunde inte intas. Man begärde instruktioner från konungen, då fortfarande i livet, som manade sin nordliga armé att fortsätta framryckningen, trots det eländiga skick som den då måste varit stadd i.

Först med kungens död blev beslutet om utrymningen av Norge definitiv.

När marschen hemåt anträddes skall armén ha bestått av omkring 5800 man. Redan där anar man de stora förlustsiffror, inte minst i sjukdomar och umbäranden, som förverkligats sedan avmarschen från Sverige.

Och närmare 3000 av dessa 5800 kvarvarande mannar dör under vandringen, enligt författarnas beräkningar. Lite mer än varannan man som anträder den mest kritiska delen av återtåget når alltså aldrig fram.

* * *

Boberg och Maijström går i stor detalj igenom arméns tänkbara marschrutt under återtåget.

Kartor finns bifogade boken, och jag hade väl egentligen behövt ha dem framför ögonen hela tiden när dessa stycken lästes, för att riktigt hänga med. Författarna baserar sina slutsatser och antaganden både på de spridda skriftliga vittnesbörd som finns bevarade, och de folkminnen och sägner som berättar om platser där karoliner passerat eller övernattat på vägen tillbaka mot Sverige.

Att händelsen skapat folkminnen är inte ägnat att förvåna. I långa tider efteråt fanns påtagliga lämningar kvar efter vad som skett. En Daniel Tilas passerar området 23 år efter dödsmarschen, relaterar sin upplevelse och citeras i boken:

"Här lågo Benrangel och dödskallar i var enebuske [...]. Hattar lågo med måssa överväxte, man trampade på sönderrostade Värjor och Bajonetter ..."

Även långt senare görs fynd som minner om vad som inträffade mellan Tyndöl och Handöl de första dagarna av året 1719.

* * *

Tretusen man kvar på fjället är en noggrann redogörelse av fälttåget mot Trondheim och återtåget. I slutet av boken följer en mönstergill källförteckning, där det blir uppenbart att verket vilar tungt på ursprungligt arkivmaterial.

Den exakta och detaljerade framställningen får dock ett särskilt liv genom införandet av folkminnena och sägnerna, som författarna ibland avfärdar och ibland accepterar som sannolika.

Ett särskilt liv åt redogörelsen skänker också krigsrådet Frisenheim, en imponerande ämbetsman som från svenska sidan gör vad han kan för att understödja armén med proviant och sedan kraftfullt agerar för att rädda vad som räddas kan av de återkommande. Hans besynnerligt utformade brev citeras ymnigt: han skriver ofta på en blandning av engelska och svenska, och själva besynnerligheten i detta skapar en närhetskänsla.

Få av de överlevande karolinerna själva skrev någonsin ned vad de varit med om. De överlevande, med eller utan amputerade tår, fingrar, ben, händer, mötte säkert blandade öden framöver. En del kunde kvarstå i tjänst, om skadorna inte var alltför omfattande. Andra fick avsked. En och annan fick nog stöd av det allmänna.

Men min gissning träffar nog inte långt från målet, att många av dem som frosten bitit i norsk-svenska fjällen gick en tuff eller mycket tuff framtid till mötes.

* * *

Varken Boberg eller Maijström var historiker av facket. Boberg var något av en mångsysslare: han skrev böcker, särskilt om fjällvärlden, bergsbestigare och drev ett fjällhotell. Maijström var konsul och tillsammans med Boberg och överstelöjtnant Ferdinand Schenström var han med om att gräva ut  en karolinergrav i Handöl 1936.

Dock är, såvitt jag kan bedöma, Tretusen man kvar på fjället en gedigen historisk produkt. Det källkritiska anslaget är ofta förekommande. Källorna redovisas noggrant.

Kort sagt: Tretusen man kvar på fjället ger en ingående förståelse för hur det gick till när omkring 3000 man mötte döden under dödsmarschen i norsk-svenska fjällen i nyårstid 1718-1719.
– – –
Tretusen man kvar på fjället, Torsten Boberg, Erik Maijström. Hugo Gebers förlag 1944. 327 sidor.

Bokrecension: Trampa vatten | Sven Delblanc

Trampa vatten är skriven av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom år 1972.

* * *

Sven Delblanc sitter och skriver på en roman. Men kommer inte riktigt någonvart. Då börjar han istället skriva på den tankebok som fick heta Trampa vatten. Som ett interludium. Kanske en förlossning. Kanske också en distraktion. Han skriver:

"Jag firar min improduktivitet genom att producera en bok, låt vara en oinspirerad sådan."

Resultatet är i vilket fall en serie korta texter i allehanda ämnen, sorterade under rubrikerna "Fragment av en islandströja", "I den politiska marginalen", "På en vetenskaplig institution" samt "Ur en skriftställares dagbok."

Fastän Delblanc vid nedskrivandet bara är i fyrtioårsålden, kan man med gott samvete kalla honom grumpy old man. Han är självkritisk, samtidskritisk, allmänkritisk. Det ligger en trött resignation över hans alster här. Han skriver:

"Jag börjar bli gammal, misslyckad och förgrämd."

Så gisslar han vulgärlitteraturen, ställer sig tveksam till den politiska utvecklingen i landet, gisslar kolleger inom litteraturvetarfältet.

Han rör sig från minnen av sin barndom, via litteraturkritiska artiklar han skrivit, fram till ett fragment av den värld som Stenfågel tillhör, boken han arbetar på. Det är som att Delblanc liksom skriver av sig i Trampa vatten, för att mer kunna koncentrera sig på romanen, och att förlossningen nåtts mot slutet av tankeboken, där hedebyborna får liv i ett stycke utsökt skönlitteratur.

Och på vägen har han tagit upp tankar och satt dem på pränt, gjort dem till litteratur.

* * *

Särskilt intresserar mig Delblancs beskrivningar av livet på den akademiska institutionen. Ur Delblancs synvinkel är det naturligtvis inget vidare med det.

Kolleger hycklar och gör sig till för att vinna anseende. En annan förefaller blivit mer eller mindre tokig. Och studenterna... ja, generellt sett är inte det något kul heller.

Åtminstone Hjalmar Bergman, vars samlade verk han hittar på institutionen, vinner hans gillande. Och Ivar Lo-Johansson, vars Geniet han plockar med sig efter terminens arbete, försedd med bokmärke i form av ett julkort från författaren. Till och med en äreräddning av den synnerligen konservative C. D. af Wirsén, akademiledamoten som skrev litteraturkritik, lyckas Delblanc med i ett av sina fragment.

Trampa vatten är en svartsynt bok som lägger fingret vid Delblancs litterära puls under någon tid i början av 1970-talet. Allt han skriver i boken blir till litteratur. Trött och pessimistisk, ja, men vackert och stilistiskt utmärkt också.
– – –
Trampa vatten, Sven Delblanc. Författarförlaget 1972. ISBN: 91-7054-082-9. 175 sidor.

Bokrecension: "Käre prins, godnatt!" | Lennart Bernadotte

Prins Lennart

"Käre prins, godnatt!" är en självbiografi av greve Lennart Bernadotte av Wisborg (1909-2004). Boken utkom år 1977.

* * *

Det saknas inte furstliga anor när man ser på Lennart Bernadottes liv. Själv föddes han som prins, son till en prins, sonson till Gustaf V. Han var barnbarnsbarn till tsar Alexander II och till Giorgios I av Grekland. Han var barnbarns barnbarn till kejsar Wilhelm I av Tyskland. Hans farbror var den blivande kung Gustaf (VI) Adolf.

Och han växte upp på svenska slott, delvis uppfostrad av kungen och drottningen. Men han skulle komma att stängas ut med besked från hovet och mista sin prinstitel.

* * *

"Käre prins, godnatt!" är Lennart Bernadottes berättelse om sin barn- och ungdomstid. Och det är hans berättelse om personerna som fanns i hans närhet.

Det är ingen munter historia. Boken har drag av uppgörelse. Förväntar man sig försiktigt trippande kring det dåtida hovets personliga angelägenheter förväntar man sig fel. Det är naket och förvånansvärt rakt, stundom en aning bittert, inte sällan ironiskt.

Eftersom fadern prins Wilhelm ofta var utomlands under Lennarts barndom och modern Maria i stor utsträckning försvann ur bilden efter hennes och Wilhelms skilsmässa, kom den lille prinsen att att inackorderas på kungliga slottet i Stockholm, hos farmor och farfar, med barnsköterska och med tiden informator. Ibland fick han tillbringa tid på andra slott: Drottningholm, Stenhammar.

* * *

Lennart kom att avsky Stockholms slott, eller "Fyrkanten" som han kallar det. Uppfostran dirigerades av farmor, drottning Victoria (kallad Amama), enligt ultrakonservativ, strikt och religiös modell. Lennart sticker inte under stol med hur illa han tyckte om farmors sätt att ta sig an hans fostran, men samtidigt tycker han genuint om matriarken.

Entydigare är bilden av farfar Gustaf V. Han skildras av Lennart som nästan uteslutande i besittning av positiva personlighetsdrag. Små detaljer i vardagslivet på slottet gör särskilt intryck: Gustaf V:s matvanor, hans eviga rökning, hans fallenhet för smycken, och hur han — och kanske bara han — kunde markera mot drottningen när hennes uppfostran bringade sonsonen nära tårarna.

Den blivande kungen, ännu kronprinsen Gustaf (VI) Adolf (kallad Gusty), Lennarts farbror, får å andra sidan nästan inga positiva omdömen alls.

Dennes son, Gustaf Adolf (kallad Edmund), Lennarts kusin, var inte heller en favorit. Han verkar ha uppfattat kusinen som snobbig, men skriver samtidigt om att han kände medlidande med honom: att hans självhävdelsebehov kan ha med hans ordblindhet att göra, något som man på den tiden hade mindre förståelse för än nu.

Högst i aktning står fadern, prins Wilhelm, författaren. Först något senare i livet än i den absoluta barndomen verkar de två lära känna varandra, allteftersom de får större möjligheter att träffas och umgås. Wilhelm tycks ha varit betydligt liberalare i sina uppfostringsideal än sin ultrakonservativa moder.

* * *

Så får vi i huvudsakligen kronologisk ordning följa Lennart Bernadottes uppväxt. Han var ett ensamt, hårdkontrollerat barn, med dålig hälsa. Han blir äldre, får börja i en skola utanför slottet, tar studenten, gör lumpen - som avbryts av lunginflammation tre gånger om. Han känner frihetsbehovet öka. I utdragen ur dagboken som Lennart återger i boken återkommer längtan om ett eget hem.

Finalen i "Käre prins, godnatt!" blir prinsens uppbrott från hovet, när hans vilja att gifta sig med den borgerliga flickan och ungdomskärleken Karin inte godkändes av konung och kronprins. Hans ovilja att bryta med henne ledde till att han miste titel och arvsrätt till kronan.

Trots allt hade dock Lennart pappa Wilhelms stöd, även om Gustaf V och kronprins Gustaf Adolf gjorde vad de kunde för att tvinga honom i annan riktning än den han valt. Ja, jag uppfattar det som att Lennart särskilt lägger siktet mot Gustaf Adolf när det gäller att förklara vems vilja som egentligen var mest drivande i detta.

I Tyskland hade dock Lennart tillgång till slottet Mainau som han via drottning Victoria ärvt av sin farmors mor, storhertiginnan Luise, syster till Kaiser Wilhelm II.

Prins Wilhelm hade redan tidigare överlåtit åt sin son att sköta om det. De unga två flyttar dit och påbörjar ett välbehövligt och omfattande renoveringsarbete, som skulle leda till att slottet och framför allt dess park skulle bli ett stort turistmål.

* * *

Lennart Bernadotte, som senare fick en luxemburgsk grevetitel, berättar alltså i "Käre prins, godnatt!" om tiden från sin födsel till sitt giftermål och tiden strax därefter. Det är värt att reflektera över, att Lennart, trots sin privilegierade ställning, likväl växte upp under omständigheter som var allt annat än bekväma.

Sällan är väl begreppet gyllene bur mer passande än i hans fall. Han hade titel, han hade saker, han hade aktning och berömmelse. Han hade inte frihet, men hans fängelse var inte Långholmen, utan kungliga slottet. Och gallren var inte av järn, utan av konvenans och förväntningar.

Till sist gick det emellertid väl för den lille prinsen. Med moraliskt stöd i fadern kunde han trotsa konung och kronprins och hov och skapa sig en tillvaro där han trivdes. Visserligen på ett en gång furstligt slott i Tyskland nära gränsen till Schweiz, men ändå på hans egna villkor.

"Käre prins, godnatt!" skänker unika inblickar i det svenska hovets ideal och personligheter och livsvillkor under första delen av förra seklet. Som källa till kunskap om detta är den mycket värdefull.

Men dessutom skriver Lennart Bernadotte mycket väl, mycket avvägt, men också vid behov mycket skarpt. Detta är hans version av vad som hände: en krönika över första delarna av hans liv. I vilken utsträckning skildringen är tillrättalagd kan jag knappast bedöma. Men det är inte utan att man känner med den helt unge Lennart, som trycks in i en prinsmall vare sig han nu ville det eller inte.
– – –
"Käre prins, godnatt!", Lennart Bernadotte. Bonniers 1977. ISBN: 91-0-041935-4. 242 sidor.

Bokrecension: Krigarens dikt | Artur Lundkvist

Krigarens dikt är en roman av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1976. Jag har läst en upplaga från 1979.

* * *

Alexander den store, eller Alexander III, levde ett kort men remarkabelt liv. Han var bara några och tjugo när han efterträdde sin far som kung över det halvhellenska Makedonien. Därifrån drog han ut med sin här och erövrade en stor del av den då kända världen österut. Och några och trettio år gammal dör han som storkung i Babylon, år 323 f.v.t.

Naturligtvis erbjuder hans liv gott stoff till en roman.

Men vad Artur Lundkvist gör i Krigarens dikt är inte att fritt fabulera på verklighetens grund. Boken är i mycket större grad en dokumentärroman, som på antikiserande vis krönikerar Alexanders liv från födelse till död.

Först mot slutet släpper han friare fram fiktionen, när han låter den döende kungen reflektera kring sitt liv och vad det inneburit. I övrigt förefaller Lundkvist att följa historievetenskapens rön kring Alexanders liv nära, så vitt jag kan bedöma.

Dialog saknas nästan helt och när Lundkvist hävdar något om Alexanders inställning är det ofta i form av att Alexander kanske tänkte si eller så, eller att han kan ha tänkt på ena eller andra viset.

* * *

Men formen av dokumentärroman tillåter det historiska skeendet att gestaltas genom skönlitteraturens hela arsenal av beskrivningar och inlevelse.

Lundkvist konstaterar till exempel inte bara att Alexander med sin här genomkorsar en öken: han låter oss förstå mödan det innebar att vandra i hettan, utan mat och dryck. På så vis är Lundkvist en historieberättare, snarare än att han utför historikerns värv.

* * *

Lundkvist väljer ett ganska direkt förhållningssätt till sitt objekt. Han värderar inte, han varken tadlar eller hyllar honom. Omskrivningar finner vi föga av. Han lyfter naturligt fram kungens bi- eller homosexualitet, något som jag misstänker att äldre historieskrivning inte varit lika bekväm med att framhålla.

Något som skickligt stegvis eskaleras är den bekanta bilden av Alexander som orientaliserad gudomlig konung. Framtoningen kunde föga fördragas av de gamla makedoniska och grekiska veteranerna, men förväntades å andra sidan av persiska och asiatiska undersåtar.

Lundström beskriver hur Alexander själv torde ha brottats med sin självbild: i vilken grad, om någon, han var mer än människa, om han var oövervinnelig, hur långt hans förmågor sträckte sig.

Och de sträckte sig långt. Han förmådde sin här att tåga med honom bortåt Himalayas gräns, in i Indien. Men där tog det stopp. Armén vägrade till sist att tåga längre. Lundkvist berättar att när man tillfrågade gudarna var de av samma åsikt, vilket åstadkom att Alexander räddade ansiktet och kunde avbryta expansionen.

Men hans rike utbredde sig ändå över drygt 5,2 miljoner kvadratkilometer, något större än det romerska imperiets största utsträckning några sekler senare. Och när Alexander insjuknade och dog hade han planer på att erövra arabiska halvön. Så blev det nu aldrig.

* * *

Så vad var då Alexanders framgångsrecept?

Av Lundkvists bok kan vi dra slutsaterna att till dem hörde en mycket offensiv strategi, en lojal kärna i hären, och en mycket stor tolerans för de erövrade folkens kulturer och religioner.

Alexander verkar ha strävat efter att identifiera de främmande gudarna med de hellenska gudarna; på så vis kunde han själv anamma dem.

* * *

I dag är Alexander den store en legend. Redan i sin egen tid hade han legender och myter att luta sig emot, som historiska och mytiska spegelbilder av sig själv: berättelserna om Akilles, Herakles och Dionysos tycktes äga relevans som förebilder för hans eget öde. Lundkvist betonar i sin tolkning av Alexanders liv deras betydelse för honom.

Och i Alexanders fotspår följde död.

Själv framstår han som en våghalsig äventyrare med enorma resurser. Lundkvist antyder här och var att Alexander nog kan ha uppfattat sin egen kultur som barbarisk i jämförelse med den kultur han mötte: att han inte alltid var så mycket en  befriare som han kanske själv önskade, utan just erövrare. Vi vågar kanske säga: inträngling.

Men de väldiga slagen innebar stora mängder döda, stort lidande, för just de folk han kanske intalade sig att han befriade. Därför kan Alexanders unika livsöde inte bara bli ett pojkboksäventyr, utan något mycket tyngre, mycket mer sargat. Den persiska prakt som Alexander till sist alltmer tillägnar sig har möjliggjorts av floder av blod, såväl det egna folkets som de besegrade folkens.

Och som om det varit fråga om en grekisk tragedi, så slutar alla dessa uppoffringar tragiskt också för dess anstiftare: på en sotsäng i Babylon i unga år. Och inte långt senare är Alexanders rike uppstyckat av hans generaler. Men hellenismen är spridd, riket slaget i flera delar, och grekernas arvfiende Persien besegrat.

* * *

Med lysande språkhantering, kraftfull gestaltning och återhållsamt berättande målar Artur Lundkvist Alexander för våra ögon: härföraren, härskaren. I Lundkvists tolkning blir han framförallt vad titeln anger: en krigare, en man som för krig, och som lyckas häva sig allt högre i makt och rikedom.

Och genom det enastående i hans livsöde förvandlas han nästan till en av de mytiska gestalter som han kanske själv hade som förebilder. Artur Lundkvist hjälper till att fästa denna myt på pränt genom sin vackra bok Krigarens dikt.
– – –
Krigarens dikt, Artur Lundkvist. En bok för alla, Litteraturfrämjandet 1979. ISBN: 91-7448-051-0. 253 sidor.

Bokrecension: Fredrik den store | Pierre Gaxotte

Fredrik den store (fr. Frédéric II) är skriven av Pierre Gaxotte (1895-1982). Boken utkom på franska år 1938 och i svensk översättning av Elsa Thulin år 1941.

* * *

Pierre Gaxotte gjorde sig först känd som skriftställare för den franska högerytterkanten. Längre fram sadlade han om, och började skriva historiska verk. 1953 valdes han in i den ärevördiga franska akademien.

I sin rejäla bok om Fredrik II av Preußen (1712-1786) intresserar sig Gaxotte framförallt för människan Fredrik. De stora politiska skeendena finns naturligtvis med, men är av underordnad betydelse. De verkar finnas med främst för att illustrera Fredriks person och personlighet.

* * *

Vem är då den Fredrik som Gaxotte målar upp för läsaren? Jo, det är en levande människa, med en människas styrkor och svagheter. Stenhårt uppfostrad till krigare och enbart krigare av sin far lyckades denne senare likväl inte kväsa sonens intresse för litteratur och musik och kultur.

Fadern ville ha en soldatson, en krigare som efterträdare. Och det fick han också, fastän sonens intressen var fler än militaria, exercis och krigföring. Han var djupt influerad av den framväxande upplysningen, och tog avstånd från kristendomen. Han var ingen ateist, men väl en deist.

* * *

Uppenbarligen hade Fredrik ett livligt temperament. Han kunde vara mycket trevlig och tillmötesgående, men kunde också vara sarkastisk och brista ut i grova skymford, inte minst i kommentarerna till de rapporter han förelades. Han trakterade gärna flöjt och underhöll länge en tidvis turbulent kontakt med Voltaire. Men han kunde också befinna sig i sin armés front beväpnad med påtagligt personligt mod.

Särskilt intresserad av kvinnor synes han inte ha varit. Han gifte sig med Elisabet Kristina av Barunschweig-Bevern, men äktenskapet var arrangerat enligt faderns önskemål. De två levde separerade under största delen av sina liv. Det finns dock uppgifter om tidiga kvinnoaffärer. På senare tid anförs ibland att Fredrik nog var homosexuell. Det är möjligt, men kan knappast ledas i bevis.

Han var i sin person, som kurfurste av Brandenburg och kung av Preußen, navet i sitt rike. Gaxotte visar hur han lade sig vinn om detaljkunskaper rörande allehanda ärenden. Regelbundet genomförde han inspektionsresor och förhörde sig då noga hos sina fogdar hur det förhöll sig med skörd och boskap.

* * *

Ja, Fredrik var en diktator. Han genomförde reformer och effektiviseringar, men den ingrodda livegenskapen rådde han inte med att avskaffa, blott att rucka på. Han kastade sig med liv och lust in i den diplomatiska lindans som det innebar att vara furste och kung i dåtidens Europa. Och han lyckades expandera Preußens landområden och etablera det som en stormakt.

Gaxottes omdöme om Fredrik synes på det stora hela vara gott, fastän han inte blundar för skuggsidor i hans gestalt och regim. Fredrik själv var inte blind för egna tillkortakommanden, han kunde vara självkritisk. Men som Gaxotte skriver:

"Fredriks snille utvecklades så småningom genom trägna studier och genom en okuvlig vilja att fullkomna sig."

* * *

Det är inte alldeles lätt att hänga med i Fredrik den store. Det tysk-romerska riket med sina väldiga mängder furstendömen och konkurrerande maktfaktorer är ett komplicerat historiskt landskap. Lägg därtill en uppsjö ämbetsmän som då och då återkommer i texten, och vars lojaliteter är av olika slag.

Gaxotte tycks av läsaren förutsätta en kunskaper om tidens dynastier och distrikt i en utsträckning som inte är självklar. Boken hade vunnit mycket i klarhet om Gaxotte ägnat sig lite mer åt att sätta saker in i sammanhang. En karta eller två, en stamtavla eller tre hade inte skadat på något vis.

* * *

Fredrik den store av ätten Hohenzollern var en mångfacetterad karl. Han var musiker, författare, litteraturentusiast, konversatör, byggherre, militär, diplomat, ekonom, furste, kung. Drygt 46 år regerade han som kung av Preußen och kurfurste i Brandenburg.

Pierre Gaxotte skissar i sin biografi fram allt fler och fler linjer i det porträtt han målar av kulturmänniskan som också var diktator. Till sist står man inför något helt: en gestalt med omutlig arbetskapacitet, född att regera och medveten om sin makt. En man med temperament, som försöker bära sina länder i famnen: för att det är hans plikt. En man i vilken de nya upplysningstankarna bitit sig fast och blivit till ett med personen.

Den sjuttonde augusti 1786 dör Fredrik den store. Den stora revolutionen i Frankrike får han inte uppleva. Inte heller mordet på sin systerson i Sverige: Gustaf III. Men han kan se tillbaka på ett liv i Europas mitt, ett Europa vars öden han påverkat. Ett Europa som förändrats under hans tid och som snart skulle förändras igen.
– – –
Fredrik den store (fr. Frédéric II), Pierre Gaxotte. Övers. Elsa Thulin. Hugo Gebers förlag 1941. 441 sidor.

Bokrecension: Negerland | Artur Lundkvist

Victoriafallen

Negerland är skriven av författaren Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom 1949.

* * *

Om Negerland getts ut i dag hade den givetvis hetat något annat. Resa i Afrika kanske? Och åtskilliga formuleringar i boken hade också utformats på annat vis. Användningen av ordet "neger" är vanlig i boken. Men vi får vara medvetna om att ordet ursprungligen och intill inte alltför längesedan inte markerade nedlåtenhet och än mindre rasism.

Vad jag försöker säga är alltså att Negerland är en produkt av sin tid, men inte en påfallande rasistisk produkt. Och nu när det är ur vägen kan vi gå vidare.

* * *

Mellan december 1947 och maj 1948 reste den svenske författaren Artur Lundkvist, sedermera akademiledamot, för tredje gången till Afrika. Han reste denna gång på uppdrag av tidningen Folket i Bild och skrev resebrev hem. Det är dessa resebrev som ligger till grund för Negerland.

Expeditionen påbörjas i Alger. Han far vidare söderut, genom Sahara, med uppehåll i oaser. Han kommer till Nigeria. Han reser genom Kongo. Når omsider Sydafrika. Fortsätter sedan uppåt östkusten, innan han flyger mot Europa igen.

Han reser med buss, lastbil, båt, tåg, flyg. Han besöker städer, träffar hövdingar, utforskar fabriker, insuper överallt fullastade intryck som han med utomordentlig stilistisk skärpa skriver ner.

För oaktat alla upplevelser han beskriver och allt han ser och berättar om är det som jag mest kommer att minnas av Negerland Lundkvists förmåga att kraftfullt måla upp Afrika, både vad beträffar detaljer och panoraman.

Han beskriver Victoriafallen, men också de karlar som bär kol ombord på en båt han reser med. Han ser enskilda människor likväl som öknens väldiga ödslighet och låter läsaren ta del av det utan att göra skillnad.

* * *

Det Afrika Lundkvist kommer till är ett Afrika i förändring. Industrialismen och modernismen rycker fram och blandas med uråldriga traditioner. Kolonialismen släpper greppet alltmer, och det återspeglas i boken. Det gamla Afrika håller där oåterkalleligen på att ömsa skinn. Det förblir Afrika. Men samtidigt något nytt. Lundkvist skriver:

"Utvecklingens hjul har börjat rulla också inne i de täta skogarnas Afrika. Och trots allt är det nog mera på gott än på ont."

Man får intryck av att den vita befolkningen mest håller till i sina undanskymda villor och i sina klubbar, när de inte framträder som missionärer eller ledare för något projekt eller företag.

Ofta är det istället de färgade människorna som tas fram av Lundkvist: hur de sliter i industrierna, hur de roar sig på kvällarna, hur deras kulturella uttryck tar sig ut. Och mot senare delen av boken får också till Afrika komna indier alltmer utrymme: de är många.

Tiderna har förändrats sedan slutet av fyrtiotalet. Lundkvist hade nog i dag varit försiktigare med någon generalisering och något omdöme. Och en och annan formulering skaver mer än andra.

Men på det stora hela ger Negerland intryck av att vara en bok som på ett realistiskt sätt återspeglar Afrika såsom han mötte och uppfattade det under de månader han reste omkring där.

Och som sagt: som stilstudie äger Negerland ett värde utöver dess värde som kultur- och reseskildring. Inte minst Lundkvists i början beskrivna färd genom Sahara kryper in under skinnet och blir nästan till ett eget minne för mig som läsare.

Det jag möjligen kan sakna är en eller flera enkla kartor som hade underlättat för mig att förstå lite mer precis var han befann sig.
– – –
Negerland, Artur Lundkvist. Albert Bonniers förlag 1949. 269 sidor.

Bokrecension: Adolf Hitler | Bengt Liljegren (ljudbok)

Adolf Hitler är skriven av historikern Bengt Liljegren (f. 1961). Boken utkom 2008. Jag har lyssnat till ljudboksversionen som utkom samma år, med Thomas Bolme (f. 1945) som uppläsare.

* * *

Jag lyssnar sällan på ljudböcker. Jag har haft svårt att behålla koncentrationen vid något tidigare försök. Det kan vara så att Liljegrens bok är den andra som jag lyssnat på från början till slut. För nu gick det bra. Som att lyssna på en bra dokumentär från SR.

Därför tror jag att Liljegrens bok fått mig att ta upp detta med boklyssning bredvid bokläsningen.

* * *

Jag förmodar att Liljegren funderat en del kring sitt ämnesval innan han satte sig ner och satte igång med skrivandet. En biografi om Hitler — finns det något mer att säga? Finns det en plats för ytterligare en bok om den tyske diktatorn?

Hade jag fått de frågorna innan jag lyssnat till boken, så hade jag kanske varit tveksam. Men nu efteråt blir min inställning en annan: boken fyller en viktig funktion. Den är lättillgänglig utan att någonsin bli banal. Ingående utan att förlora sig i detaljer.

Hitler riskerar lätt att framstå som en karikatyr eller blott en figur: Liljegren fokuserar strängt på Hitler som person. Detta är inte i första hand en bok om andra världskriget, inte heller om nazismen som sådan. Detta är en bok om människan Adolf Hitler.

Själv har jag inte haft några problem med att få en känsla för vilka Göring, Hess, Speer och de andra var som människor. Men Hitler har alltid känts kartongartad, som om han inte haft en personlighet.

Liljegren visar att detta är fel.

Genom att följa människan Adolf Hitler från födelsen, via skolgången och de tuffa åren i Wien, vidare över första världskriget och det senare engagemanget i politiken och till positionen som Tysklands härskare, krigsivrare, krigsherre under andra världskriget och till det slutliga totala nederlaget, så får den så lätt endimensionella demonlika och skrikande agitatorn ett djup. Han framstår som en fysisk person.

Liljegren åstadkommer bland annat detta genom att ta fasta på smärre men mycket mänskliga detaljer i diktatorns liv: vad han tyckte om att äta, vad han skrattade åt, hur han fungerade i sällskapslivet, hans sovvanor, hans garderob, ja, till och med hur han kammade sig.

Till det kommer stora mängder citat från personer som stod i Hitlers absoluta närhet under delar av hans liv. Lärare får vittna, liksom kamrater. Hans medarbetare, inte minst Speer och Hitlers sekreterare, får lämna sina intryck av mannen bakom monstermyten.

Och slutsatsen man måste dra kan förefalla skrämmande. Det är bekvämt att utmåla Hitler som ett mardrömsvidunder av ren ondska. Men det var han inte. Tvärtom var han naturligtvis mänsklig. Boken visar upp en lite udda människa som var intelligent och hade en ovanlig karisma.

Han var besatt av idéer som formade hans handlingssätt och hans målsättningar: främst kanske resandet av Tyskland ur förnedringen efter förlusten i första världskrigets, utvidgandet av tyskt område österut och den rabiata antisemitismen.

Uppenbarligen föll dessa idéer i fruktbar jord.

Ett stukat Tyskland höjde honom till makten, varifrån han själv med hjälp av sin organisation kunde tillvälla sig än mer makt. Och många hade det bra under hans styre. Så länge man inte tillhörde de många folkfienderna som förföljdes. Det förklarar också delvis hur tyskarna så kunde falla in i hyllandet av Hitler.

* * *

Jag tror att det är av avgörande betydelse för förståelsen av nazismen i synnerhet och antidemokratiska rörelser i nazistisk tradition i allmänhet, att man demonterar bilden av Hitler som ett nästan utomvärldsligt väsen. Det var en människa som var navet för nazismen, en människa med magkrämpor och hetsigt humör, men också med ett charmerande sätt när han ville, och en karisma som kunde övertyga både arbetare och aristokrater.

Har vi väl insett det, så inser vi också att Hitler inte nödvändigtvis är ett unikum, ett isolerat och nödvändigtvis aldrig återkommande fenomen i historien.

Hitler har övertydlig visat vad en människa med en uppsättning idéer och villiga följare kan åstadkomma på bara några år. Insikten vaccinerar oss inte mot återupprepning i andra former men med liknande metoder. Dock, i bästa fall kan den lära oss något om den mänskliga naturen: det står i dess möjligheter att vara beredvillig till nästan vad som helst.
– – –
Adolf Hitler, Bengt Liljegren. Historiska Media 2008. Ljudbok. 978-91-85873-05-0. 12 timmar, 7 minuter, 37 sekunder.

Bokrecension: Nattövning | Eyvind Johnson

Nattövning är en roman av Eyvind Johnson.

Boken utkom första gången 1938. Jag har läst en upplaga från 1989 i vilken det också finns med ett förord av Kaj Björk (1918-2014) och ett efterord av författaren själv från 1971.

* * *

Andra världskriget har ännu inte brutit ut när Johnson skrev Nattövning. Men oron för vad som är på väg att hända är påtaglig under det dygn romanen utspelar sig. Den börjar samma dag en folkkär skådespelare begravs - och en begravningsstämning finns kvar genom hela berättelsen.

Det finns ett myller av personer med i förloppet, personer som med spindeltrådstunna relationer är kopplade till varandra: det är nästan som om dessa personer är de enda som befolkar Stockholm.

Till de mest centrala gestalterna hör Mårten Torpare, en författare som Johnson tidigare skrivit om och skulle återvända till. Där finns även Tomas Gyllem, en ingenjör som sedan ett vapenexperiment gått fel något år tidigare och dödat kolleger till honom gått i självvald overksamhet. Där finns även Gyllems hustru Nora, som skänker sitt perspektiv på de händelser och de personer som hon kommer i kontakt med. Och åtskilliga fler.

Nattövning är en varning för nazistisk och fascistisk infiltration av den svenska demokratin.

Det mullrar djupt i romanen en stor oro från både hemmanazister och missnöjda medborgare: folk längtar efter en stark ledare, och somliga organiserar sig och hänger sig åt nattliga, hemliga aktiviteter som förberedelser för vad som komma skall, vad de hoppas komma skall. En möjlighet för aktivister är att fara till Spanien och gå med i kampen mot eller för republiken.

Mårten Torpare själv, tänkaren i boken och kanske i någon mån författarens eget alter ego, dras mot slutsatsen att våld är nödvändigt för att avstyra hotet mot demokratin och rättfärdigheten från barbariet. Att det kan bli nödvändigt att döda för att undgå frihetens undergång. Torpare skriver:

"Döda människor för att tankar ska leva! Detta kan också någon gång vara den rätta, den värdiga handlingen. Döda tjuren för att den inte ska stånga sönder konstverket. Döda galningen för att han inte skall strypa barnet. [...] Många av oss måste lära om."

Linjen i Nattövning är alltså inte pacifismens, utan en beredelse för kamp.

* * *

Nattövning lyckas inte entusiasmera mig. Romanen är för vittomfattande, fastän tidsperspektivet är så begränsat. Den blir svårgreppbar och något sävlig.

Johnson doppar penna i ett antal händelser som utspelar sig under dessa timmar, men någon egentlig början eller egentligt slut finns det inte, förutom att ett och annat avgörande beslut fattas av olika personer i handlingen.

Dess största tillgång är idén som bär den och den skarpsynthet på sakernas tillstånd som Johnson ägde redan innan kriget bröt ut. Han skriver om koncentrationslägren och om kampen för civilisationen och den fria tanken. Han tar avstånd från undfallenheten och låter i sin berättelse stål dras fram som skydd mot stål.

I romanen är nazismen den stora fienden. I ett efterord från 1971 kommenterar Johnson själv sin roman, men fäster nu även blicken på sovjetiskt förtryck och USA med sitt då pågående krig i Vietnam.

I dag är nazismen om inte besegrad så åtminstone i Sverige en marginalföreteelse. Advokaterna för den gamla sovjetiska järnnäven är fåtaliga. USA:s krig i Vietnam är sedan länge över, även om stormaktens vapen nu riktas mot andra mål - om i rättfärdigt syfte eller inte kan kanske ibland diskuteras. Och så utför ju en dogmatisk våldsideologi då och då sina fruktansvärda attentat.

Ska vi följa i Johnsons fotspår, såsom han lämnade dem efter sig i Nattövning må vi var och en vara beredda att, när det är nödvändigt, sätta stål mot stål, för att försvara friheten, och vara uppmärksamma på mullret i djupet när barbarismen får fäste hos folk, såsom den fick det hos hemmanazisterna i Nattövning.
– – –
Nattövning, Eyvind Johnson. Förord av Kaj Björk, efterord av Eyvind Johnson. Litteraturfrämjandet, En bok för alla 1989. ISBN: 91-7448-490-7. 242 sidor.

Bokrecension: Fyra författarporträtt | Oscar Levertin

Fyra författarporträtt innehåller texter av Oscar Levertin (1862-1906). Texterna har valts ut av litteraturvetaren Björn Julén (1927-2009), som även skrivit en inledning.

* * *

Oscar Levertin tillhör kanske en av våra mer bortglömda kulturgestalter från tiden kring sekelskiftet, åtminstone i jämförelse med de fyra författare som han skriver om i samlingen Fyra författarporträtt: Viktor Rydberg, August Strindberg, Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf.

I den mån man i dag kommer ihåg Levertin, är det kanske för dikten "På judiska kyrkogården i Prag", vars första strof lyder:

"Lägg icke blommor, band och fransar
på vården över deras ben,
ej livet gav dem gröna kransar
men sten. På vårdarne lägg sten!"

Eller så har man kanske hört talas om abrupta död: han fick en allergisk reaktion när han av misstag svalde ner ett glas gurgelvatten.

Det är, kan det tyckas, en aning orättvist av oss att begränsa Levertin till dessa två hågkomster. I sin egen tid var han en av landets mest betydande kulturpersonligheter. Han var litteraturhistoriker, författare, poet och skrev tungt vägande recensioner i Svenska Dagbladet. Hans öppna föreläsningar sägs ha dragit en stor publik.

* * *

När det gäller antologin Fyra författarporträtt så har Björn Julén samlat essäer och recensioner av Levertin från olika källor, för att belysa dennes syn på fyra svenska författarskap, de nämnda Rydberg, Strindberg, von Heidenstam och Lagerlöf.

Texterna kommer från Diktare och drömmare (1898), Svenska gestalter (1903), Stockholmsnaturen i svensk dikt (1905), samt texter i Svenska Dagbladet.

Det är inträngande analyser läsaren får till livs. Levertin lägger örat mot texten för att urskilja symfonier och dissonanser. Hans egen beläsenhet och kulturella medvetenhet blir uppenbar genom de jämförelser han kan göra.

Och allt uttrycks i långa meningar som bär hans snirkliga och målande språk. För ett modernt öra låter det vackert och gammaldags, men formen gör det också en aning trögläst.

* * *

I de fyra avdelningarna om de olika författarna är han inte sen att berömma det han anser böra berömmas, och det översvallande. Men han utvecklar också sina reservationer. Strängast blir han till synes mot Strindberg.

När Levertin skriver om Viktor Rydberg tillerkänner han honom en slags helgonlik helgjutenhet. Nåväl, verkar Levertin mena, Rydberg var kanske inte en särbegåvning på varje enskilt område han beträdde, men till sin karaktär var han enastående, ett unikum, trygg och utbildande. Han betonar vidare Rydbergs ledmotiv i en del av det han skrev: humanitet visavi dogmatism.

Strindberg har inför Levertin genomgått en ofördelaktig metamorfos efter Inferno och Legender. Rörelsen mot ockultism och religiositet tilltalar inte kritikern. Levertin erkänner oreserverat Strindberg som snille, men beklagar hans senare utveckling, bort från konstnärskapet och in i amatörvetenskap likväl som mystik.

von Heidenstam, en annan poet som numera hamnat oförtjänt i skuggan, var en nära vän till Levertin. Han hyllar von Heidenstams ungdoms livsbejakande och soliga lyrik, men också Folke Filbyter, inte minst den hedniska känslan i verket; Levertin menar att boken tappar något när författaren beskrivit kristendomens intåg. Levertin anser von Heidenstam vara en född hedning, och menar det vara något gott.

Selma Lagerlöf får både höga lovord och en rad reservationer, reservationer som dock Levertin själv verkar skjuta i bakgrunden till förmån för den sagoförtäljande författare som han menar uttrycker den värmländska och fosterländska känslan så väl. Det är som om Levertins invändningar knuffas åt sidan av den naturkraft som Lagerlöfs berättarkonst utgör.

* * *

De samlade texterna i Fyra författarporträtt vittnar om Levertins omfattande beläsenhet, hans utmärkta språkhantering, och den lärda associationsförmåga han besatt. Hans reagerar mot det konstlade eller klichéartade i litteraturen och han analyserar de böcker han studerar och ådagalägger vad i dem som han anser bör hyllas, och vad som förefaller honom mer platt, trött, utslitet.

Vad jag särskilt reagerar på är hur Levertin lyckas kombinera vad som i dag framstår som överdrivna hyllningar med sina skarpa invändningar. En författare som får sin bok recenserad på det viset torde ta sig igenom läsningen med en högst ambivalent känsla.

Mest intressant tycker jag ändå den upplevelsen är, att jag som läsare av Levertins texter får del av den litterära världen såsom den såg ut vid förra sekelskiftet: hur man skrev, vilka författare som man refererade till, ja, vilka värden som värderades i böckerna som lästes, värderades åtminstone av Oscar Levertin.
– – –
Fyra författarporträtt, Oscar Levertin. Urval och inledning: Björn Julén. Bokförlaget Prisma Stockholm 1962. 153 sidor.

Bokrecension: Ryska folksagor | Aleksandr Afanasiev

Ryska sagor utgör ett urval av de folksagor som Aleksandr Afanasiev (1826-1871) sammanställde på 1800-talet. Urval och översättning är gjorda av litteraturvetaren Carola Hansson (f. 1942), som även skrivit efterordet. Boken utkom 1977.

* * *

I Sverige är vi nog mest vana vid den tyska sagotraditionen, tillgängliggjord av bröderna Grimms samlingar. Det är från den traditionen vi har sådana sagor som "Hans och Greta", "Askungen" och "Rödluvan". Det finns emellertid också en slavisk sagotradition, som man med fördel kan bekanta sig med genom Ryska sagor.

Carola Hansson valde ut 29 sagor ur Aleksandr Afanasievs omfattande samlingar, som han publicerade under 1850-talet och framåt. Det kan med fog sägas, att Afansiev är en rysk motsvarighet till bröderna Grimm, även om han tydligen i högre grad vinnlade sig om att låta sagorna stå nedtecknade i mer ursprungligt skick och i olika versioner, där bröderna Grimm redigerade hårdare.

Sagorna är uppdelade i tre typer: djursagor, folklivssagor och undersagor. Den sistnämnda typen är den rikhaltigaste, så också i Ryska sagor.

Och i de ryska sagorna möter vi delvis nya världar, med nya hjältar, nya monster, nya grymheter. I synnerhet i undersagorna får rationalism och logik fara på dörren och drömska, ibland nästan psykedeliska, berättelser breder ut sig. Somliga sagor innehåller långa vindlingar, som ibland ser ut som sidospår, men som oftast knyts ihop till en helhet, där varje del haft någon form av syfte.

En enda av de 29 sagorna i samlingen har jag tidigare hört. Det gäller då "Den gyllene fisken". I starkt koncentrerad form kan den sagan återberättas som följer.

På en ö bor en fattig gubbe och gumma i en nedgången stuga. Gubben försöker livnära dem genom att fiska med nät från land. En dag fångar han en gyllene fisk, som lovar att uppfylla hans önskningar om gubben släpper honom fri. Gubben släpper fisken fri, men begär inget för tjänsten.

När gumman får höra detta blir hon rasande och kräver att han ska ropa fisken till sig igen och be den att skänka dem bröd. Så sker, bröd får de. Men då har bykkaret gått sönder, och gubben skickas återigen av sin gumma till fisken, och ett nytt bykkar får de.

Och så fortsätter det: gumman nöjer sig inte med något, utan kräver ständigt mer. Gubben ursäktar sig för fisken, som dock fortsätter att uppfylla gummans alltmer vittgående önskningar, intill hon blivit drottning i ett slott. Men när hon till sist begär att få bli havens härskarinna och regera över alla fiskar, så får den gyllene fisken nog. När gubben kommer hem står där inte längre ett slott, utan en gammal fallfärdig stuga, och allt är som det förut var.

— Rimligen är sensmoralen att man ska undvika girighet, nöja sig med det lilla och inte bli högmodig.

* * *

Det finns som sagt ett antal mystiska väsen i sagorna som är värda att nämnas. Inte minst Baba-Jaga, som är ett kvinnligt väsende som påminner om en häxa.

Baba-Jaga bor långt in i skogen, i en stuga som står på kycklingfötter. Runt stugan finns dödskallar uppsatta på stolpar. Hon reser omkring flygandes i en mortel, tar sig fram med mortelstöten och sopar igen spåren efter sig med en kvast.

Egentligen vill hon väl sina mänskliga besökare illa, men det verkar också som att det går att resonera med henne, köpslå rentav, även om det ofta krävs övernaturlig hjälp för att klara sig från henne.

Ett annat väsen är Kostjej den Odödlige, en trollkarl som har en tendens att röva bort folk, och vars död ibland sägs gömmas i ett ägg, vilket hjälten då måste hitta för att kunna övervinna honom.

Och så har vi bogatyrerna, någon slags rysk motsvarighet till de norröna bärsärkarna. Nämligen en enastående stark figur – människa eller häst. Ofta är hjälten en bogatyr och behöver som sådan en bogatyrhäst som förmår bära honom.

Ett återkommande tema är vad vi kan kalla "den okände hjälparen", en kvinna eller man som hjälten möter på vägen och som erbjuder honom hjälp i någon mening, ofta råd om var han kan hitta något han behöver. Det finns också gott om människor och djur som kan skifta hamn, alltså förvandla sig till ett annat slags varelse.

* * *

I sitt efterord reder Carola Hansson ut några teorier kring sagornas tillkomstmiljöer och de samhällen de olika typerna av sagor återspeglar.

Utan att vara folklorist kan jag tycka att en del slutsatser är väl långtgående. Betyder till exempel det faktum att fabelsagorna finns att de har rötter i en tid då jakten snarare än åkerbruket var särskilt viktig för människorna, och att sagor om djur ursprungligen kommer sig av "en magisk totemism"? Det kan ju vara så att ett direkt släktskap föreligger mellan de tänkta fabelhistorierna under forntiden och de långt senare upptecknade djursagorna, men att leda det i bevis känns inte alldeles lätt.

Men att andra sagor återspeglar andra tidsperioder, som Hansson skriver om, får anses rimligt - till exempel kan en feodaltida miljö anas i vissa sagor. Varje historia av ålder måste rimligen kunna tänkas bära med sig spår av den kultur de tillkom i.

* * *

De ryska folksagorna inspirerade och inspirerar författare och konstnärer. Det förstår jag, de har en särskild dragningskraft.

Liksom de sagor som bröderna Grimm samlade in var grymma – i de fall de inte censurerats och tillrättalagts av senare tiders publicister – var också de sagor Afanasiev gav ut grymma. Det är historier om monster och våld, men också om hjältar och mod. Och ofta – har de fått formen av en feberdröm: suggestivt, märkligt och irrationellt.
– – –
Ryska sagor, Aleksandr Afanasiev. Övers. Carola Hansson. Almqvist & Wiksell Förlag AB 1977. ISBN: 91-20-05872-1. 215 sidor.