Bokrecension: De fega förtryckta | Einar Håkansson

Einar Håkansson

De fega förtryckta är en antologi med texter av typografen, anarkisten och författaren Einar Håkansson (1883-1907) i urval av Per Holmer (f. 1951), som även skrivit efterord och kommentarer.

* * *

Einar Håkansson var bara tjugofyra år när han avled i TBC i oktober 1907.

Det stormade då omkring den unge anarkisten. Hans bok Draksådd hade åtalats för hädelse och gäckeri med gudstjänsten. Dom kom att falla påföljande år, och den då döde Håkansson dömdes till fängelse.

De fega förtryckta samlar ett antal noveller och artiklar av Håkansson, till exempel den postumt utgivna berättelsen Kval och tre av de fem novellerna i Draksådd. Bland novellerna från Draksådd märks bland annat Herrens heliga nattvard. Den texten hade tidigare publicerats i tidningen Brand och då åtalats, men frikänts.

* * *

I urvalet av texter man kan läsa i De fega förtryckta återkommer några teman.

Ett av dessa teman är kristendomsfientligheten.

För till skillnad från Socialdemokraterna, som kommit att anse att religion var en privatsak, så menade Einar Håkansson uppenbarligen att religionen var något att bekämpa och kyrkan en "av mänsklighetens tyranniska institutioner".

I skönlitterär form angriper han den kristna kulten i den ovan nämnda, välskrivna novellen Herrens heliga nattvard. Den uppehåller sig framförallt vid ett mässfirande i någon landsortsby.

Det är pingsttid och konfirmanderna begår sin första nattvard. Håkansson belyser nattvardens karaktär av blodsoffer, släkt med hednisk kult. Och de många dricker av kalken.

"Mun efter mun beröra samma fläck av kalkens rand, som snart blir slemmig av stelnad saliv..."

Mot detta, mot kristendomens praktik och tro, sätter han en vacker bild av den sprudlande, gudlösa naturen.

"Men medan den rena och ljusa naturen därute jublar i yster livsglädje, utan bekymmer för övernaturliga makter, och bjuder människorna komma och göra sammaledes, sitta dessa istället – fångna i sina villfarelser – inne i det skumma templet med dystra miner och söla ned sina själar i vantrons smuts . . ."

För Einar Håkansson var det ingen skillnad på kristen plägsed och vidskepelse. Han skriver i en av texterna:

"... jag anser det som min okränkbara rätt att håna och gäckas med det som jag tycker är dumt och löjligt och värt hån. Jag kan icke vara förpliktigad att iakttaga vördnad för andras gudar, liksom ej heller andra för – mina."

Det var ord som i samtiden torde varit utmanande.

* * *

Håkansson återfinns alltså långt ut på vänsterkanten i ett politiskt spektrum. Som anarkist är målet för honom inte bara kapitalets undergång utan dessutom statens dito. Han siktar på en individualitet bortom förtryckande institutioner och drömmer i en text om att spränga de stockholmska maktens byggnader i luften.

Vänsteridealismen återkommer i uppfattningen att privategendom bör avskaffas. Arbetarens plats, vidare, är inte bland socialdemokraterna, skriver han, utan bland "anarkisterna och de revolutionära socialisterna".

Håkansson skriver i en artikel:

".. det socialdemokratiska samhället [är icke] det idealsamhälle vi bör sträva efter att uppnå, utan ett bättre och friare, där varje slag av vare sig kapitalist-, ämbetsmanna-, präst- eller stats- (militarism) tyranni är bannlyst."

Men intressant nog återkommer Håkansson till tesen att arbetarnas situation som utsugna löneslavar inte egentligen är kapitalismens och arbetsgivarnas fel, utan deras eget: de kunde ha rest sig; ingen hade kunnat förtrycka dem om de bara satt sig tillräckligt på tvären.

* * *

I den först postumt utgivna novellen Kval låter Håkansson ett namnlöst berättarjag förtälja hur han, påhejad av moder och flickvän, gått ut i kriget. Väl där händer det att

"... en granatskärva träffade mig i underlivet och slet bort alla de yttre könsorganen."

Berättaren var inte entusiastisk inför kriget, men väl tillbaka blir han alltmer uttalad antimilitarist i våndan över att ha förlorat sina könsdelar, varigenom han tycker sig ha förlorat sina framtidsutsikter: att kunna tillfredsställa sin flicka när de väl blivit gifta, att skänka sin moder barnbarn.

Tung bitterhet vilar över texten. En sista natt före bröllopet går han ut i skogen och drömmer där om det antimilitaristiska anförande han velat hålla.

Håkansson menar att militarismen – all form av militärväsen, får vi anta – ställer arbetare från olika länder mot andra arbetare, personer av samma klass som inget har att vinna på att döda och lemlästa varandra. De förmås genom militarismen att döda sina kamrater.

Per Holmer betecknar Håkansson med det passande epitetet "radikalpacifist", och nog ger han uttryck för en sådan hållning i de texter som berör ämnet i De fega förtryckta. Inte ens Branting klarar sig från svår polemik, när denne efter indelningsverkets avskaffande förordat skapande av en skytterörelse, en slags folklig militarisering av gemene man.

* * *

Einar Håkansson var en god stilist och satiriker. Hade han inte dräpts av lungsoten, så hade han med all säkerhet gått en ljus framtid till mötes som skriftställare i socialismens tjänst.

Även om novellerna i De fega förtryckta förvisso har en stark tendens, är de utförda så skickligt att jag måste tro att Håkansson inte bara skrev för att driva sina politiska poänger, utan av en uppriktig kärlek till hantverket, för vilket han hade så uppenbar fallenhet. Texterna känns inte brådmogna, utan helt enkelt – mogna.

Därför äger texterna värde både som litterära skapelser – det gäller även artiklarna – och som vittnesbörd om den politiska sfär där författaren hade sin hemvist.
– – –
De fega förtryckta, Einar Håkansson. Urval, efterord och kommentarer av Per Holmer, Federativs klassiker, Federativs klassikerserie 5, 1979. ISBN: 91-85016-54-3. 104 sidor.

Bokrecension: Förnekelsens förbannelse | Pär Alexandersson

Viktor E. Lennstrand

Förnekelsens förbannelse: Viktor Lennstrand som förkunnare och blasfemiker är en postdoktoral avhandling skriven av litteraturvetaren Pär Alexandersson (f. 1963). Avhandlingen utgavs 2014.

* * *

Ett halvsekel före 40-talets mullrande Tro och vetande-debatt skakade en annan strid om på liknande tema. Den hade sitt epicentrum kring en ung agitator från Gävle, Hädarynglingen kallad, men vid namn Viktor E. Lennstrand (1861-1895).

Lennstrand var tidigare kristen i frikyrklig miljö, men hade lämnat tron och omsider börjat bekämpa kristendomen genom föreläsningsturnéer, småskrifter och via föreningen Utilistiska samfundet, som han grundat, och dess tidning Fritänkaren.

Det är Lennstrands retorik, särskilt vad beträffar blasfemi, som ingående har analyserats i Förnekelsens förbannelse, en mycket välresearchad och gedigen postdoktoral avhandling av litteraturvetaren Pär Alexandersson. I avhandlingen agerar Lennstrands texter trådarna i en väv där Alexandersson också tydligt målar upp Lennstrands biografi.

Och där ryms en hel del tragik, lär vi oss av Alexandersson.

Lennstrand fick vara med om hur den socialdemokrati som han sympatiserade med tog avstånd från honom och den utilistiska folkrörelse som han försökte skapa. Vissa tidningar attackerade honom och hans antikristna mission mycket skarpt, han hamnade i konflikter med kamrater och gång på gång ställdes han inför rätta för vad han sagt eller skrivit och någon gång ledde dessa åtal också till fällande domar. Totalt satt Lennstrand fängslad i nio månader, uppdelat på två omgångar.

Med dagens ögon sett är Lennstrands retorik inte särskilt stötande. Men i hans egen tid var den kriminell. Lagen värnade de troende från att behöva höra något anstötligt gentemot deras religiösa känslor.

* * *

Alexandersson betonar att ståhejet omkring den allvarlige agitatorn visar hur den antikristna förkunnelsen tvingar in offentligheten på Lennstrands planhalva: den måste agera mot hädelserna. Samtidigt går Lennstrand in på den offentliga religionens planhalva, använder dess begrepp mot densamma. De triggar varandra, med modernt språkbruk.

Jag förstår det som att Alexandersson menar att kontrahenterna fastnar i en cirkeldans av ömsesidig underordning, där de dansar efter varandras villkor och leds till ideliga konflikter.

* * *

Typiska angreppssätt för Lennstrand var religionshistoriska kommentarer som ruckade på föreställningar om kristendomens unicitet. Men också bibelkommentarer som gav fog för annan syn på Gud än vad som kan antas varit gängse inom tidens svenska kristenhet.

Ett kraftfullt angrepp bestod även i det effektfulla greppet att publicera en nekrolog för Gud, prytt med ett svart kors. Den texten återges i sin helhet av Alexandersson. Och som inledning till en föreläsning kunde Lennstrand slå an tonen på följande vis, som vid ett framträdande i november 1888:

"Jag uppträder afgjordt och bestämdt mot kristendomen, derför att den är en föråldrad religion — den är antikvarisk och strider mot vetenskapen, sunda förnuftet och våra personliga lifserfarenheter."

Jag uppfattar det som att Lennstrand bedrev sin verksamhet som ett befrielseverk. Och det var för honom inte nog med att konstatera Guds död. Han ville också erbjuda ett substitut, för att undvika förtvivlans utbredning i tomheten.

Det är där utilismen och det utilistiska samfundet kommer in, den ateistiska förening som han grundade och ledde och som bekände sig till en inomvärldslig, nyttobetonad etik.

Samfundet lyckades samla runt tusen medlemmar, samtidigt som Socialdemokraterna samlade runt tretusen dito, berättar Alexandersson. Konkurrenssituationen är uppenbar och torde ha medverkat till brytningen, i synnerhet som socialisterna och utilisterna vände sig till samma publik: de ville nå arbetarna.

I allmänhet verkar Socialdemokraterna vid denna tid ha velat föra det religiösa in i det privatas sfär, för att det där torde avtyna. Men Lennstrand tonade inte ner angreppen mot sin huvudfiende, det som han uppfattade som en förljugen lära: kristendomen.

* * *

Lennstrand verkar aldrig riktigt ha återhämtat sig från den sista fängelsevistelsen. Det vittnas om en personlighetsförändring, en ökad stingslighet. Han dör 1895 i sin födelsestad Gävle, efter att ha drabbats av en ovanlig svampsjukdom i höften.

Snart tynar den rörelse han dragit igång bort, även om de uttalat antikristna Ungsocialisterna längre fram skulle dra den gamle missionären ur glömskans skuggor.

I dag är Lennstrand nästan helt glömd. Det är väl åtminstone delvis ett resultat av aktiv glömska. Men må vi minnas honom för den kamp han förde, som skänkte en tydlig illustration av hur godtyckligt makten med sina åtal rasade mot dem som avvek från och skarpt kritiserade den officiella religionen. Lennstrand var inte ensam i kampen, men han är en av de mest orättvist bortglömda.

Så, att läsa Pär Alexanderssons gedigna avhandling är ett utmärkt sätt både att minnas Viktor E. Lennstrand och att lära sig om den kultur han var verksam i, femtio år före Hedenius frontalangrepp på kristen tro.
– – –
Förnekelsens förbannelse: Viktor Lennstrand som förkunnare och blasfemiker, Pär Alexandersson. Uppsala universitet 2014, i serien Acta Universitatis Upsaliensis: Uppsala Studies in Systematic Theology and Worldviews 3. ISBN: 978-91-554-9080-5. 425 sidor. Avhandlingen finns nedladdningsbar via DiVa.

Bokrecension: Känn dig själv | Claes Lindskog

Känn dig själv: Antik livssyn och levnadskonst är en essaysamling av Claes Lindskog (1870-1954). Boken utkom 1934 och innehåller arton texter, utöver förordet.

* * *

Claes Lindskog var professor i grekiska språket och litteraturen vid Lunds universitet. Han blev på sin tid känd som populariserare av antiken genom föreläsningar och skrifter.

Lindskog engagerade sig också politiskt. Först radikal blev han senare en debattglad riksdagsman för Högern. Under en var han ecklesiastikminister, varunder även utbildningsväsendet sorterade.

* * *

Känn dig själv. Frasen är sliten. Och, vågar jag påstå, missförstådd. För vad som åsyftas med formuleringen, som ursprungligen fanns inristat i Delfi, är inte en uppmaning till introspektion för att finna sina kvaliteter. Utan känn dig själv betyder: vet dina begränsningar, vet att du inte är en gud, håll dig på din plats.

Det är alltså fråga om en varning för hybris, övermod, en föreställning som genomsyrar grekiska myter, sagor och texter i hög grad. Den som inte tar sig till vara för hybris, föreställde man sig, honom eller henne drabbar nemesis: den gudomliga hämnden, som balanserar tillvaron igen. Alltså: känn dig själv, lyder den antika varningen, så att du inte förhäver dig.

Känn dig själv är också titeln på Claes Lindskogs essaysamling. Själva samlingen är i två delar: en första del som innehåller en serie radioföreläsningar, och därigenom hålls samman som en helhet, och en andra del som innehåller texter i diverse olika ämnen. Bland de ämnen som tas upp märks till exempel synen på ålderdomen, drömmar, vänskap, kärlek och annat under den grekiska antiken.

En av de allra mest intressanta texterna är Lindskogs undersökning av hur man såg på skönhet i naturen under antiken.

Lindskog gör gällande, att för antikens grek var ideallandskapet ett bördigt slättland. Numera kan en lummig skog och höga berg verka romantiskt och slående på oss; för greken var dessa ogästvänliga trakter, svåra att leva i, ur ett nyttoperspektiv, så Lindskog menar står i förbindelse med synen på de öppna fälten som en sinnebild för skönhet.

Och det urbana livet, snarare än ensamheten i markerna, äger prominens: där kan människan få skydd, vara trygg. Återigen speglar idealet en nyttosynpunkt.

* * *

Lindskogs skriver med en kristen referensram, som åtminstone på mig verkar en aning störande. Det kristliga lyser måhända även igenom i den stränga syn som författaren ger uttryck för rörande den i grekisk miljö inte ovanliga homoeroticismen. Det är ett ämne som svårligen kan passeras i tystnad om man tar upp ämnet kärlek inom ämnesområdet.

Lindskog citerar Sapfo och en text tillskriven Teognis där den förra ger uttryck för kärlek till en annan kvinna, och den senare för en ung man. Men han kan inte låta bli att kalla kärlek "mellan personer av samma kön" för något "för vår känsla [...] i högsta grad stötande och sårande". Varefter han går in på pederastrin, kärleken mellan man och yngling – ett ämne som i allra högsta grad är komplext.

Men liksom vi bör ha samtidens ögon på fenomenen när vi studerar grekerna, bör vi väl likaledes ha det på Lindskog. Ett fördömande av samkönad sexualitet är väl helt enkelt vad man kan förvänta sig av en högerman under första hälften av 1900-talet, när samkönad sexualitet var illegalt.

* * *

Lindskog skriver vad som måste uppfattas också för sin tid en aning gammaldags språk.

Framställningen är emellertid inte utan en viss humor, som lyser igenom här och var i framställningarna. Formen är övergripande den fria essayens eller lärda betraktelsens och han illustrerar gärna sina poänger med poesi från långt senare tider. Särskilt Schiller synes ha varit en favorit.

Tiden har gått och Lindskogs ibland en aning snåriga prosa har själv fått något av antik smak över sig. Det stör inte mig, men som introduktion till det antika Greklands kulturhistoria bör man kanske läsa något annat, och låta Lindskogs essaysamling fungera som en fördjupning.
– – –
Känn dig själv: Antik livssyn och levnadskonst, Claes Lindskog. Hugo Gebers förlag. 1934. 266 sidor.

Utflykt till Svenljunga avrättningsplats

På lördagskvällen åkte jag på en liten utflykt. Det var en utflykt jag länge tänkt göra, men som inte blivit av. Målet var den gamla avrättningsplatsen i Svenljunga, omkring tre mil söder om Borås. Galgberget.

Jag har besökt avrättningsplatser förut som ett del av mitt historiska intresse, men detta var speciellt på så vis, att avrättningsplatsen i Svenljunga var platsen där avrättningar skedde i häradet som jag kommer ifrån – Kinds härad i sydöstra Västergötland.

Nåväl, jag lokaliserade galgbacken på Riksantikvarieämbetets utmärkta karttjänst Fornsök, lade in koordinaterna i mobilen och gav mig i väg. Jag hittade en avfartsväg från landsvägen som passerar platsen, och där en skogsväg försvann in i terrängen kunde jag ställa bilen. Och så upp med kamerastativet på ryggen och kameran över axeln; sen var det bara att traska ut i markerna med kartappen i mobilen som vägvisare.

Det var inte svårt att hitta Galgberget. En del stigar kunde jag följa, och efter något hundratal meter nådde jag en större kulle eller ett litet berg. Väl uppstigen därpå såg jag en långsmal platå, kanske åtta meter bred och kanske ett femtiotal meter lång.

Ingenting däruppe minner om vad som en gång hänt där. Den exakta platsen för halshuggningarna och steglingarna kan inte längre röjas, fastän en uppgift gör gällande att lämningar efter avrättningar funnits kvar en god tid efter att den sista avrättningen ska ha genomförts 1828. Min gissning blir ändå, att halshuggningarna skedde på en del av platån som vetter mot landsvägen, och som är nära kullens brant. Det är den öppna ytan som syns på bilden högst upp i detta inlägg.

Jag tog några fotografier och gick lite fram och tillbaka. Bilarna på vägen hundrafemtio meter bort hördes tydligt, men syntes inte alls. Alldeles för många träd har vuxit upp sedan förr, då berget skall ha varit synligt där nerifrån. Androm till skräck och varnagel.

Det kan inte förnekas att jag kände ett lätt obehag. Att jag kände mig betraktad. Att platsens historia grep tag i mig. Men det är också en del av syftet med mina utflykter av detta slag: att skapa en förbindelselänk till det förflutna genom att befinna mig på samma geografiska plats där något speciellt hänt.

Och det krävs inte mycket föreställningsförmåga för att där se delinkventen föras fram, se skarprättaren med sin yxa, se männen i spetsgården som håller de många nyfikna på avstånd.

Alla åskådarna är borta nu, platsen är i det närmaste glömd och inte utmärkt i skogen på något vis. Men det är troligt att de som dödats där fortfarande ligger begravda någonstans på eller bredvid kullen: man gjorde ofta så.

Jag tog mig ner från galgbacken, kom lite snett och ramlade ut på landsvägen något hundratal meter från bilen. Jag rökte en cigarett samtidigt som bilar med husvagnar och folk från trakten körde förbi mig. Det var en lyckad utflykt.

Bokrecension: Skarprättaren | G. A. Dalman, m.fl.

A. G. Dalman.
Teckning från omkring 1902.

Skarprättaren: Föregångare och förrättningar är skriven av Gustaf Albert Dalman (1879-1982) och Gustaf Olof Gunne (1891-1945). Jag här läst boken i en upplaga från 1946.

* * *

Sveriges siste skarprättare A. G. Dalman avled 1920. När han dog var han fortfarande rikets mästerman, men det hade då hunnit gå tio år sedan hans senaste uppdrag. Och året efter Dalmans bortgång avskaffades fredstida dödsstraffet i svensk lag.

Det är om denne Dalman och hans värv som Skarprättaren handlar. I fokus ligger sonens minnesanteckningar om sin far. Sonen, G. A. Dalman, hade själv varit assistent åt fadern vid fyra avrättningar.

Utöver Dalmans minnesskrift ryms ytterligare ett antal texter i volymen, författade huvudsakligen av G. O. Gunne.

Han skriver om skarprättaryrket i allmänhet, om de sista skarprättarna i Stockholm, om de avrättningar som Dalman utförde samt om de personer som blev avrättade. Därutöver har bifogats en tidningsartikel om ett besök hos Dalman och en instruktion till den giljotin som införskaffades i början av 1900-talet.

* * *

A. G. Dalman hann under sin tid som rikets skarprättare 1885-1920 genomföra följande avrättningar.

• 7 augusti 1890, Kristianstad.
  Anna Månsdotter (”Yngsjömörderskan”). Bila.
• 17 mars 1893, Gävle.
  Per Johan Pettersson (”Alftamördaren”). Bila.
• 5 juli 1900, Karlskrona.
  Theodor Sallrot (”Johannishusmördaren”). Bila.
• 23 augusti 1900, Malmö.
  Lars Nilsson (”Löderupsmördaren”). Bila.
• 10 december 1900, Västerås.
  Johan Filip Nordlund (”Mälarmördaren”). Bila.
• 23 november 1910, Stockholm.
  Alfred Ander. Fallbila.

Vägen fram till detta udda yrke berättar både G. A. Dalman och Gunne om i separata texter.

Dalman hade fötts 1848 i Västmanland och under många år tjänstgjort i det militära.

När en skarprättartjänst utlystes 1883 sökte Dalman denna, men istället antogs en annan man, som dock avsade sig uppdraget redan året efter, utan att ha genomfört någon avrättning.

Då kom Dalman på tal igen, och antogs som skarprättare i Stockholms län.

Därefter fick han tjänst i län efter län, intill dess att han var rikets ende skarprättare. Varje län som antagit honom betalade en summa i lön, och det var av dessa pengar som skarprättaren levde på, utöver en nackpeng för varje utförd avrättning samt reseersättning och dylikt. Dalman var därutöver vicevärd i flera byggnader i Stockholm.

* * *

G. A. Dalmans minnesteckning av sin far präglas av påtaglig värme. Det är uppenbart att han hyser den största respekt för fadern. En del personlighetsdrag får vi ta del av. Så skall Dalman ha varit en stor djurvän, och kunde inte med slakt. Själv hade han två hundar och ett femtiotal fåglar. Men inte samtidigt, får vi väl dock förmoda.

Och Dalman hade förvisso ett häftigt lynne, berättar sonen, men han verkar varit lika snar att bli lugn igen som att bli häftig.

Som skarprättare uppger sonen att fadern var mycket lugn och professionell. Han tog sin verksamhet på stort allvar. När G. A. Dalman föreslagit fadern en cognac inför en avrättning avslog denne genast förslaget. Han ville vara helt klar i huvudet. Dalman såg uppenbarligen sitt värv som en plikt, sig själv som ett verktyg och förefaller ha ansett att liv gäller för liv.

Det enda som inte gått helt enligt planerna var den första avrättningen. På grund av att delinkventen något rört sig i huggögonblicket passerade eggen genom nacken men ut i underkäken. Alla övriga halshuggningar synes både av sonens och andras rapporter tillgått fullkomligt perfekt. Rena, ensamma hugg.

Det kan också vara värt att nämna att något gottande i makabra detaljer inte förekommer i Skarprättaren. Avrättningarna skildras mycket sakligt.

Det saknas heller inte anekdoter i minnesteckningen. Belysande, men oftast oskyldiga till sin natur.

G. A. Dalman nämner till exempel en händelse under båtresan till Karlskrona.

De båda herrarna Dalman sitter i salongen. Ett annat sällskap talar om den förestående avrättningen, utan att känna igen skarprättaren i deras omedelbara närhet. I sällskapet fanns en lärare som förklarade att han kände igen Dalman väl, och att han var en stor karl med stort skägg.

Den slätrakade Dalman frågade då läraren själv om det inte möjligen var så att skarprättaren rakat sig på sistone. Nä, det förnekade läraren, för han hade nyss talat vid honom.

Strax efteråt kommer en ny person in i salongen, och tilltalar skarprättaren: ”Ursäkta, men är det inte herr Dalman”. ”Det stämmer det”, svarade Dalman.

Den skrävlande läraren fick bråttom att avlägsna sig, skriver sonen.

* * *

Skarprättaren är rikt illustrerad och innehåller mycket matnyttigt om man är intresserad av svenska avrättningars kulturhistoria under det sena 1800-talet och det begynnande 1900-talet. Och naturligtvis är det en utmärkt källa till kunskap om A. G. Dalman själv. Trots sin omedelbara närhet och uppenbara respekt för sin far är G. A. Dalman ett gott vittne, vad jag kan bedöma, inte minst som han själv assisterat fadern vid fyra avrättningar.

Därtill är den lilla volymen rikt illustrerad med bilder både av Dalman själv, familjen och de flesta av de personer Dalman avrättade.

A. G. Dalman avled den 30 juli 1920 i sonens bostad. Han begravdes i enkelhet i närvaro av familj och släkt samt en representant från kriminalpolisen. Dalman gravsattes på Norra begravningsplatsen i Stockholm, men graven lär inte längre finnas utmärkt.
– – –
Skarprättaren: Föregångare och Förrättningar, G. A. Dalman, G. O. Gunne. Special-Förlaget 1946. 119 sidor.

Bokrecension: För ung att dö | Christer Isaksson

För ung att dö: En mördare och hans bödel. Om en av de sista avrättningarna i Sverige är skriven av Christer Isaksson (f. 1950). Boken utgavs år 2007. Samma år fick den utmärkelsen Årets bok om svensk historia av Nättidningen Svensk historia.

* * *

Vid soluppgången den 5 juli 1900 högg rikets skarprättare Dalman huvudet av rånmördaren Theodor Sallrot på fängelsegården i Karlskrona. Det var den första avrättningen på flera år. Många hade kanske trott att någon avrättning aldrig mer skulle ske i Sverige. Men år 1900 genomfördes tre sådana förrättningar.

Theodor Sallrot verkar dock ha gjort ett särskilt intryck, inte bara på bödeln själv, utan också på fängelsepersonalen. Han var nämligen mycket ung, tjugoett år, och mycket botfärdig och undergiven, ehuru han helt accepterade sitt öde. Det sägs att bödeln hade tårade ögon efter sitt snabba hugg den där morgonen.

* * *

Det är om denne Theodor Sallrot som Christer Isaksson skrivit sin bok, men inte bara om honom.

Liksom i Joakim Forsbergs Liv för liv står även skarprättare Dalman i fokus, och utöver Dalman och Sallrot dessutom fängelsedirektör Ulrik Leander.

Dessa tre män är fixpunkterna som Isaksson rör sig emellan genom olika typer av prosa. Författaren berättar till exempel om när han besöker Sallrots hemby i förstaperson, men han griper också till en slags återskapande fiktion för att ge djup åt skildringen.

Häromdagen mötte jag ordet "faktion". Jag tror att det ordet passar rätt bra in i detta sammanhanget: en sammansmältning av fakta och fiktion till en helhet som liksom får symbolisera ett historiskt skeende vars detaljer vi inte når. På så sätt påminner För ung att dö på mer än ett sätt om Liv för liv, som ju också använder skönlitterära grepp för att nå Alfred Ander och Dalman.

I förlängningen kan man möjligen även höra ett eko av den betydligt äldre boken Nils Tufvesson och hans moder av Gustaf af Geijerstam om Yngsjömorden, som också använder sig av skönlitterärt berättande för att återskapa en historisk händelse. Yngsjömörderskan spelar dessutom en viss roll även i För ung att dö.

* * *

Sallrot kom från en välbärgad och respekterad frikyrklig handlarfamilj i Fjälkinge, nordöstra Skåne. Av Isakssons berättelse får vi intrycket att Sallrot var något av en äventyrlig själ, lite vild. Omsider hamnade han emellertid vid järnvägen. Där arbetade också den något yngre Ernst Cederberg. De två blev goda kamrater.

Sallrot hade emellertid en del bekymmer, får vi veta. Han hade hamnat i skuld, efter att ha försnillat försäkringspremier för det försäkringsbolag som han jobbade extra för. Han hade lyckats komma åt en del pengar via stöld utan att bli påkommen tidigare.

Och nu anade han att en betydande summa skulle finnas i kassaskåpet i stationshuset där vännen Ernst Cederberg bodde och tjänstgjorde som stins.

Sallrot besökte den gode vännen, drack punsch, och dödade honom genom att slå honom med en i en näsduk invirad sten, genom att sticka honom med kniv, genom att skjuta honom fem gånger och genom att till sist skära halsen av honom.

I kassaskåpet fanns omkring trehundra kronor. Betydligt mindre än vad Sallrot trott.

Dagen efteråt erkände han, efter att först ha hävdat att en viss okänd herr Larsson skulle ha varit förövaren.

Man trodde nog inte i allmänhet, förstår jag det som på Isaksson, ha trott att Sallrot verkligen skulle hamna på schavotten. Livstids straffarbete, jo, men inte dödsstraff. Högsta domstolen rekommenderar till och med majestätet som sista instans att omvandla dödsstraffet som de själva slagit fast till livstids straffarbete.

Men på slottet satt kronprins Gustaf i sin far kung Oscar II:s frånvaro. Han hade att ta hänsyn till en tillfällig våg av brottslighet och ville nog stämma i bäcken, göra ett exempel av den unge Sallrot i Skåne. Kronprinsen fastslog dödsstraffet.

* * *

Uppenbart gjorde Sallrot intryck på dem omkring sig. Man glömde inte vad han gjort, men likväl verkar han ha väckt stor sympati där han satt, och bad om att straffet så snart som möjligt skulle övergå honom.

Han var lugn och timid, återvände till sin kristna tro och lät sig döpas i fängelset. Han skrev brev och började till och med skriva på en självbiografi intill dess att fängelseprästen avstyrde det. Skriften är tyvärr borta.

Denna sympati skildrar Isaksson utmärkt. Fängelsedirektören, fångvaktarna, ja, till och med bödeln kommer att beröras av den lille glasögonprydde ynglingen, som uppenbarligen var intelligent och en gång verkade ha haft alla förutsättningar till att få en annan typ av liv. Det var ingen buse som satt i fängelset.

Det ger också fängelsedirektören anledning att i berättelsen spekulera i samhällets roll vid tillkomsten av grova brott, och vad samhällsförändringar betyder för att häva brottsligheten.

* * *

Isaksson beskriver hur Dalman genomför en klanderfri avrättning. Efteråt bryter man mot de egentliga föreskrifterna och låter föräldrarna gravsätta kroppen på hemmakyrkogården i Fjälkinge, där Sallrot lär vila i samma grav som hans bror och dennes familj senare gravsattes i.

Men familjen Sallrots liv var för alltid förändrat. Och naturligtvis den unge Cederbergs familj. Även Ulrik Leander, sedermera uttalad motståndare till dödsstraffet och politiker, torde ha påverkats. Onekligen blir han berörd åtminstone i Isakssons berättelse om fallet.

Så För ung att dö är förvisso berättelsen om ett olyckligt öde som drabbar både offret och förövaren. Men det är också berättelsen om hur mordet den där natten får svallvågor och översköljer personer utöver mordoffret och mördaren.

Theodor Sallrot blev den fjärde sista personen som avrättades i Sverige.
– – –
För ung att dö: En mördare och hans bödel. Om en av de sista avrättningarna i Sverige, Christer Isaksson. Prisma 2007. ISBN: 978-91-518-4902-7. 241 sidor.

Bokrecension: Liv för liv | Joakim Forsberg

Verklighetens Alfred Ander

Liv för liv är en roman av Joakim Forsberg (f. 1969). Boken utgavs 2005.

* * *

Johan Alfred Andersson Ander är känd för eftervärlden som den siste mannen som avrättades i Sverige. Anders Gustaf Dalman är känd som landets siste bödel.

Ander dömdes för rånmordet på Viktoria Hellsten som inträffat i januari 1910. Dalman avrättade honom medelst giljotin i november samma år.

Dessa två personer – den dömde och bödeln – står i fokus i Joakim Forsbergs udda roman Liv för liv. Boken blir udda genom dess förmåga att låta gränserna mellan verklighet och dikt, historia och fiktion bli suddiga. Den rör sig obehindrat mellan det dokumentära och skönlitterära.

Den största delen av boken består av två huvuddelar: en del där vi får följa Anders interna monolog, och en del där vi får följa Dalmans dito.

Ander funderar på sitt liv där han sitter i cellen och inväntar sin avrättning dagen efter, och Dalman sitter vid samma tid och funderar på sitt liv. Och genom dessa introspektiva funderingar målas de båda männens liv upp inför läsarnas ögon: deras historia och öden, kanaliserade och tolkade av Forsberg, författaren.

Till den autentiska känslan bidrar dessutom att texten inramas av vad som torde vara autentiska citat ur olika samtida handlingar.

* * *

Det tillhör en författares absoluta rätt att hantera sanningen precis så som han eller hon behagar för att skapa sitt litterära konstverk. Det tillhör dessutom författarens rätt att tolka verkligheten precis som han vill, och som i detta fallet – leva sig in i andra människors tanke- och känslovärld.

Men samtidigt gör denna totala frihet berättelserna om Ander och Dalman i Liv för liv svårhanterliga för mig; jag frågar mig när jag läst den – har jag lärt mig något om dessa två män, eller har jag varit åskåda vittne till en illusion?

Nog verkar det som att Forsberg följt de verkliga personerna tätt i spåren och återberättat detaljer ur rättegångar och vittnesmål mycket troget: men när träder den rena fiktionen i de faktabaserade, dokumentära inslagens ställe?

För visst kan vi veta att Ander arbetat som kypare, men hur mycket kan vi verkligen veta av hur han såg på sitt liv? Och nog kan vi veta att Dalman avrättat Yngsjömörderskan något decennium tidigare, men i vilken grad kan vi nalkas hans inre reflektioner kring sitt ovanliga värv?

Där, i denna spänning mellan sant och dikt och föreställningsförmåga, existerar Liv för liv, som en berättelse om uppgivenhet, undergivenhet, plikt och nihilism.

* * *

Men jag märker att jag tycker mycket om berättelsen, dess genuina känsla, dess utmärkta och suggestiva språkhantering, fastän jag är medveten om att jag inte läser de verkliga personerna Anders och Dahlmans tankar.

Särskilt fångar mig Dalmans minnen av en sällskapsafton där man kommer att diskutera fallet Ander i skarprättarens närvaro, och hur argument vrids och vänds av olika personer: hur man talar om att Ander fällts på indicier, och hur andra menar att det måste varit Ander som begått mordet, hur man fiskar efter Dalmans egna uppfattningar, hur en ung kvinna brister ut i religiös förkunnelse om dödsstraffets ogudaktighet. Hela aftonen skildras mästerligt.

* * *

Alfred Ander kom att bli den siste att avrättas i Sverige. Giljotinen kom aldrig mer i bruk och förvaras numera på Nordiska museet i Stockholm.
– – –
Liv för liv, Joakim Forsberg. Albert Bonniers förlag 2005. ISBN: 91-0-010283-0. 233 sidor.

Bokrecension: Getingarna; Freden | Aristofanes

Getingarna och Freden är två komedier av Aristofanes (445 f.v.t. - 385 f.v.t.).

Jag har läst pjäserna i tolkning av Tord Bæckström (1908-1991), som även skrivit en inledning, kommentarer och ett fylligt namnregister med förklaringar i volymen.

* * *

Första gången Getingarna mötte en större publik var vid uruppförandet i Aten år 422 f.v.t. Året efteråt presenterade Aristofanes Freden. Båda framfördes under de årliga dionysosfestivalerna, då även tragedier spelades.

Den antika komedin är inte detsamma som vår tids komedier. Vad gäller Getingarna och Freden är de snarast farser med starkt politisk-polemisk udd. Aristofanes måltavla är ofta Kleon, som han har föga gott att säga om, men desto mer tadlande och direkt förolämpande.

Aten hade vid denna tid utvecklats till en demokratisk stadsstat, men var invecklat i krig med Sparta. Aristofanes menade att Kleon, som general och statens starke man, var en krigsivrare. När Freden uppfördes hade Kleon omkommit i strid, men fortfarande attackerar pjäsen krigsivrarna och hyllar freden.

* * *

Men låt oss säga något mer om respektive pjäs, om än skissartat. Vi börjar med Getingarna.

Komedin driver hejdlöst med rättsväsendet i Aten, som bestod av mängder av inte minst åldrade män, som genom sitt deltagande i rättegångar som domare fick en viss ekonomisk ersättning.

Prokleon är i pjäsen en av dessa domare. Han är helt besatt av sin sysselsättning, så till den milda grad att sonen Antikleon på allt vis försöker hålla sin far i huset och inte tillåter honom att gå med de andra domarna – så kallade getingar – när de försöker få honom med sig.

Efter en kamp i denna fråga lyckas Antikleon få sin far att på med på att upprätta en egen domstol hemma, där man bland annat ställer en hund som ätit en ost inför rätta, anklagad av en annan hund. Bæckström förklarar att detta märkliga inslag i själva verket syftar på hur Kleon ställt en anhängare av Atens fredsparti inför rätta.

Hela komedin mynnar ut i att Prokleon går på fest, super sig tämligen berusad och sedan anklagas av en mängd personer för det ofog han ställt till med på vägen hem. Prokleon föredrar dock att dansa.

* * *

I Freden har vinbonden Trygaios tröttnat på hur kriget drabbar hans hemtrakt. Han har i detta syfte skaffat en tordyvel av gigantiska proportioner som han flyger till skyn med för att fråga Zeus vad han "tänkt att göra med oss alla här i Hellas."

Väl där träffar han Hermes, som blir mäkta förvånad över att en människa dyker upp på platsen:

"Din oförskämda slyngel, skamlöst fräcka skurk,
din lymmel, alla lymlars lymmel, ärkelymmel!
Hur har du kommit hit, du lymlars överlymmel?
Vad är ditt namn? Vasa? Nå, svara!"

De två lyckas dock komma i samspråk, och Trygaios får veta att gudarna flyttat i går, men att Hermes håller uppsikt över deras "kastruller, grytor och amforor". Gudarna hade flyttat för att de var "förbannade på grekerna" eftersom de inte grep efter fred, och därför hade de också låtit det personifierade Kriget härja hos dem.

Det visar sig att Freden sitter inspärrad i en brunn. Trygaios övertalar Hermes om att han skall få befria Freden, och efter mycket möda lyckas det. Med Freden befriad återvänder Trygaios till jorden med gudinnorna Opora och Theoria. Opora ska han gifta sig med, Theoria – som tydligen syftar på en sakral beskickning – ska gå till rådsförsamlingen.

Väl hemma igen föranstaltas ett offer till fredsgudinnan.

Strax därefter uppenbarar sig en liesmed som tackar Trygaios för vad han gjort, för nu börjar folk köpa liar igen. Men snart kommer också en hjämbuskmakare, en harnesksmed, en trumpethandlare och lanssmed som klagar över sin förlorade inkomst. Trygaois driver med dem.

Avslutningsvis uppstäms en åkallan av äktenskapsguden Hymèn och Trygaois ingår sitt äktenskap med Opora.

* * *

Nog kan man säga att dessa komedier i viss mening är en aning osammanhängande för en nutida läsare. Säkert går dessutom en mängd referenser förbi oss, även om Bæckströms kommentarer hjälper förståelsen en bit på vägen.

Men det är ändå med behagligt nöje man läser dem; inte med storskratt, sådana som de säkert framkallade en gång med sina grovheter och sina avhyvlingar – men väl ger det läsnjutning att stifta bekantskap med en humortradition av antik ålder. Här finns inget stelt och inte mycket högtidligt: här är fars, skämt, överdrifter och en viss fascination rörande kroppsliga effekter.

I dessa komedier finns också den oss något främmande traditionen representerad som kallas parabasen, och som Bæckström berättar om i sin inledning. Den går ut på att kören direkt tilltalar publiken.

Aristofanes låter till exempel kören läxa upp publiken för att den inte visat tillräcklig uppskattning för en av hans tidigare komedier. Det är också i parabasen av Getingarna som Aristofanes attackerar Kleon med följande formulering, som sedan återkommer även i Freden:

"... och hans stämmas dån var som kommet ifrån en fruktansvärd katarakt,
han luktade slask som en säl och hans task var oren, hans röv en kamels."

Ingen finkänslighet där, inte.

* * *

Tord Bæckströms tolkning är en bedrift i sig. Inte nog med att han valt att göra den idiomatisk, den är dessutom skriven på vers, emellanåt med ett komplext rimsystem.

De idiomatiska tolkningarna gör att Bæckström kan använda moderna uttryck och formuleringar för att fånga intentionen i de antika begreppen. Tolkningen förmedlar då känslan i den antika texten, snarare än bokstaven. Det skapar naturligtvis illusionen av en än större närhet till atenarna som fick höra skådespelen första gången för över 2400 år sedan.

Getingarna och Freden får oss kanske inte att storskratta i dag. Och inte så lite av humorn i komedierna går nog oss förbi, åtminstone mig. Men de är ändå roliga, underhållande. Dessutom innehåller de värdefulla kulturhistoriska upplysningar: om hur man offrade, olika yrken, ja – massor av det som nämns i pjäserna kastar ljus på en värld som fanns för så längesen.
– – –
Getingarna; Freden, Aristofanes. Övers. Tord Bæckström. Forum 1969. 167 sidor.

Bokrecension: Grekiska myter och sagor | Claes Lindskog

Grekiska myter och sagor: Med kulturhistorisk inledning är skriven av Claes Lindskog (1870-1954), professor i grekiska och högerpolitiker.

Bokens första utgåva kom 1926. Den har därefter utgivits åtskilliga gånger. Jag har läst den i 1966 års upplaga.

* * *

Den karga nordiska mytologin äger en nackdel jämfört med den bubblande antika grekiska dito. Den nordiska mytologin har nämligen blivit bevarad i mycket liten grad, och då i huvudsak av personer som antagit en ny religion. Vi har smulor kvar, av vad som en gång torde ha varit ett smörgåsbord av myter. I den grekiska mytologin finns mycket mer bevarat. Den är närmast oöverskådlig i sin rikedom av gestalter, historier och platser. Därför är det gott att då och då läsa en översikt i ämnet.

En sådan översikt är Claes Lindskogs Grekiska myter och sagor. I ytterligt koncis men inte torr stil går han igenom alla de mer kända myterna och befolkningen i myterna. Översikten tillåter ingen detaljskärpa, men väl avrundade sammanfattningar. I Lindskogs bok möter Kronos och Zevs, Prometevs, Herakles, Tesevs, Oidipus, Argonavterna, trojanska kriget och både Odyssevs och Aineias irrfärder, kung Midas, Narkissos, Orfevs och Evrydike – och mycket mer. Mest utrymme viks åt Odyssevs.

I sin kulturhistoriska inledning sätter Lindskog in berättelserna i sitt sammanhang och presenterar de olika gudarna och kultbruken. Och i företalet skriver Lindskog att han med sin bok syftar till att öka förståelsen för kulturelement som påverkats av den grekiska mytologin, såsom konst och litteratur.

Jag vet inte hur mycket tid som ägnas grekisk mytologi i skolan. Min magkänsla säger att den inte övergår något enstaka lektionstillfälle. Om man nu inte läser någon specialutbildning.

Det är tråkigt. För den grekiska mytologin är en enastående källa att ösa ur. Naturligtvis vad gäller kunskap om antiken, men också om allmänmänskliga frågor, och den skänker hisnande äventyr som tangerar dagens fantasygenre men föregår den med över tvåtusen år: heroer, hydror, minotauren, harpyor och allsköns varelser existerar i den värld där de grekiska myterna utspelar sig.

Men sen är det ju också detta som Lindskog nämner i företalet. Den grekiska mytologin är av stor betydelse för litteratur och konst; man stympar alltså förståelsen för vår egen tid om man inte känner till de grundläggande myterna och personerna i antikens Greklands berättelsetraditioner.

* * *

En käck myt av de många som presenteras i Grekiska sagor och myter är den om Apollon och Dafne. Dess huvuddrag är som följer.

Apollon retar Afrodites son Eros för att denne har så små pilar. Eros blir upprörd och avser därför visa Apollon vad nytta hans pilar kan göra. Dessa är av två slag: med spets i guld och med spets i bly. Den som träffas av guldpilen blir hejdlöst förälskad i nästa person han eller hon möter, den som träffas av blypilen känner därefter avsmak för kärleksäventyr.

Så Eros skjuter Apollon med en guldpil och Dafne, en dotter till en flodgud, med en blypil. Apollon får givetvis strax därefter syn på Dafne, och blir över måttan förälskad, samtidigt som Dafne naturligtvis inte alls är upplagd för något sådant, fastän det är själve Apollon som förälskat sig i henne.

Så börjar en jakt, där Apollon helt enkelt jagar Dafne, intill dess att hon nästan blir upphunnen. Då ropar hon till sin fader, flodguden om hjälp, hon ropar att hon hellre måtte dö eller genomgå en förvandling, än att hamna i Apollons händer.

Fadern hörsammar hennes bön, och snabbt förvandlas hon till ett lagerträd. Detta blir hädanefter Apollons heliga träd, varifrån han hämtar den lagerkrans han beständigt bär runt huvudet.

Och på så vis fick också Eros, Afrodites son, bevisat att hans pilar, fastän mindre än Apollons, förmår uträtta stora ting.

* * *

Att Lindskogs bok utkommit i flera nya upplagor säger något om dess värde som introduktion till den grekiska mytologin. Den må vara kortfattad på gränsen till lakonisk, den må väl snabbt hasta förbi det starka erotiska inslaget i många förbindelser inom den grekiska mytologin, men som översikt fungerar den bra. Och det strama språket bidrar till känslan av att man läser just en orientering och inte en fördjupning.

Och en sak till — när hade vi senast en riksdagsman och minister som var professor i ett humanistiskt ämne...? Kommer vi någonsin att ha det igen?
– – –
Grekiska myter och sagor: Med kulturhistorisk inledning, Claes Lindskog. Natur och Kultur 1966. 202 sidor.

Bokrecension: Forntid i Sverige | Dag Lindström

Forntid i Sverige: En introduktion är skriven av Dag Lindström (f. 1960), sedan 2013 professor i historia vid Uppsala universitet.

Boken utkom år 2004.

* * *

Forntid i Sverige är en översiktsbok rörande sten-, brons- och järnåldern i det som senare kom att bli Sverige. En tänkt publik torde kunna vara högskolestudenter som börjar läsa historia, eller en intresserad allmänhet.

Själv torde jag införskaffat boken i samband med att jag läste grundkursen i historia, men jag vågar nog dra slutsatsen att jag då inte läste den, åtminstone att döma av frånvaron av understrykningar och marginalanteckningar. Det var skada, för boken är mycket intressant.

* * *

Det vi i allmänhet kallar historia sträcker sig för nordisk del ungefär tusen år tillbaka i tiden. Det är, på några undantag när, så långt tillbaka som vi äger skriftliga källor. Tid före de skriftliga källorna kallas i allmänhet fornhistoria – eller forntid.

Och forntiden är en väldig tidsepok. Är det något man slås av när man studerar den, är det hur ögonblickskort den moderna tiden varat, i jämförelse med de årtusenden då människor inte lämnade någon skrift efter sig; människor som i allt var likadana som oss: samma intelligens, samma typ av utseenden, samma förmågor, om än ej samma förutsättningar.

Nå, om vi med Lindströms hjälp sträcker oss ut i dunklet kan vi börja med att sätta en bortre gräns för vårt vetande om urnordiska innevånare. Nämligen till tiden då den senaste istidens väldiga massor började dra sig tillbaka, för kanske 11 000 år sedan och något årtusende framåt.

Det kan ha funnits människor här före dess, berättar Lindström, men spåren av dem förefaller ohjälpligt ha förlorats under trycket av kilometer is och snö. Om dem kan vi ännu intet veta.

För omkring tiotusen år sedan, berättar Lindström vidare, har människor dock börjat röra sig här igen. Lövträd växte upp, och tall, och i skogarna fanns älg, uroxe, rådjur, björn och andra arter. I havet fanns givetvis fisk.

Och så börjar Nordens förhistoria.

* * *

Till några av de mest intressanta spåren efter dessa forntidens nordbor hör deras gravar. Lindström en hel del att säga om dessa; gravskicken är ett genomgående tema i boken. Och eftersom begravningshistoria intresserar mig som tema, tillåter jag mig en snabbskiss över ämnet utifrån vad Lindström skriver.

Från stenåldern finns megalitgravar i form av dösar och gånggrifter bevarade. Dessa är äldre än femtusen år gamla. Och bara i Falbygden finns så många som 290 gånggrifter kvar.

När bronsåldern inträtt, för knappt fyratusen år sedan, har man börjat anlägga gravhögar, ibland av imponerande dimensioner, avsedda att kunna ses på långa avstånd. Utöver dessa gravar finns också mindre gravrösen. Detta var väl inte gravar, skriver Lindström, för varje människa. I synnerhet de stora gravhögarna torde ha kastats upp över dåtidens stormän, försedda med gravgåvor.

Det är också under denna tid som kremation, "brandgravskicket" med Lindströms ord, börjar användas. Det hade förekommit under stenåldern också, men blev mot bronsålderns slut helt dominerande.

Vid det laget hade man slutat tillverka nya, monumentala gravhögar, men de användes fortfarande som gravplatser. Annars förekommer också gravar i form av mindre rösen.

Under järnåldern, som bronsåldern övergår i några sekler före vår tideräknings början, verkar man ha börjat använda gemensamma gravfält i större utsträckning. Det kan till exempel vara fråga om begravningsplatser för en hel bygd eller för en gård. På vissa platser har flera hundra gravar upptäckts inom sådana gemensamma gravfält. Där hittar man ibland också domarringar och andra stenmonument.

Under järnåldern återkommer, berättar Lindström, jordbegravningarna. Inledningsvis är kremationerna vanligast, men mot slutet av järnåldern, när vikingatiden övergår i medeltid, har jordbegravningarna blivit det absolut vanligaste, säkert under påverkan av kristen sed.

Så kan vi se, att både gravarnas yttre utseenden förändrats under årtusendena, men också att seden varierat rörande vad man rent konkret gjorde med kropparna som skulle gravsättas.

* * *

Forntid i Sverige är inte avsedd att vara en fördjupad genomgång av allt som kan sägas om sten-, brons- och järnålder i Norden. Det vore naturligtvis snarast en omöjlighet, åtminstone om man vill vara någorlunda koncis.

Men Lindström ger en utmärkt introduktion till viktiga utvecklingslinjer under dessa långa perioder: vi får följa hur samlar- och jaktnäringen långsamt går över i lantbruksnäring, hur de internationella kontakterna kan ha sett ut, hur man bodde, och – som jag skissat på ovan – hur man begravde folk.

Han refererar gärna till hur nyare forskning kontrasterar mot nyare; till exempel att man numera i allmänhet ej menar att de olika kulturer som man på grund av de arkeologiska lämningarna kan urskilja, börjat dominera varandra genom folkförflyttningar, utan genom vad vi får kalla kulturblandningar, som för övrigt inte behöver ha något med möten mellan olika folkslag att göra.

Språket i Forntid i Sverige är mycket koncentrerat och faktamättat. Emellanåt ansträngande koncist. Därför gör man rätt i att läsa den visserligen ganska tunna boken med tillbörlig långsamhet.

Och förutom den intressanta och koncisa genomgången av svensk forntid har Lindström också skrivit och åt läsaren skänkt en fyllig litteraturlista som är mycket värdefull som guide till aktuell facklitteratur inom ämnet.
– – –
Forntid i Sverige: En introduktion, Dag Lindström. Natur och Kultur 2004. ISBN: 91-27-09764-1. 132 sidor.

Bokrecension: Mitt nakna hjärta | Charles Baudelaire

Mitt nakna hjärta (Mon Coeur Mis à Nu) är skriven av Charles Baudelaire (1821-1867). Boken är översatt av Tove Fahlén och försedd med förord Bengt Holmqvist (1924-2002).

Boken utgavs postumt första gången på franska 1887.

* * *

Mitt nakna hjärta innehåller förutom det verk som kallas just så, även Hugskott. Båda dessa fragmentsamlingar går, skriver Holmqvist, ofta under beteckningen dagböcker, men med honom måste jag efter läsningen tycka att kladdböcker är mer träffande, eller kanske ännu hellre utkast. Det rör sig nämligen inte först och främst om datumbestämda krönikor, utan anteckningar som innehåller allt mellan himmel och jord.

Där finns utkast till texter som färdigställdes senare, funderingar kring Gud och helvetet, andra författare, reflexioner kring hur man bäst arbetar, påminnelser om sånt som behöver skrivas, till och med ett recept!

Det är alltså fråga om en mycket spretig och fragmentartad samling meningar och stycken som är omöjliga att sömfritt sy ihop till ett system, fastän en vän till Baudelaire ändå lyckades sammanställa de en gång lösa bladen till dessa två samlingar.

* * *

Men så var aldrig Mitt nakna hjärta avsedd att publiceras i sin nuvarande form; det vi möter är just ansatser Därför är det inte heller konstigt att man kan ana spänningar i texten. Jag ser det i relationen till Gud, som Baudelaire återkommer till.

Han talar till exempel gärna om bönens nytta – "Bönen är en styrkekälla" – vilket inte hindrar honom från att tidigare skriva:

"Gud är det enda väsen som inte ens behöver finnas till för att härska."

eller

"Prästerna är fantasins tjänare och sekterister."

Detta senare citat är dock inte tadel i Baudelaires ögon: fantasin var nödvändig för honom. Och senare talar han om prästen som aktningsvärd, som en symbol för vetandet.

* * *

Ett annat återkommande tema är kärleken och sexualitet.

För Baudelaire är kärleken prostitution – för övrigt en av de vanligare termerna i samlingen. Den som tillber en annan människa i kärlek offrar sig, skriver han, och det är – prostitution. Behovet av sex kan vara, menar han, ett uttryck för en rädsla för ensamheten – att vilja "glömma sitt jag i ett annat kött ..."

Och på kvinnan som sådan verkar han se med föga sympati, hon "bör [...] väcka avsky", hon är naturlig, utan förkonstling, och "alltid vulgär". Om man är elak kan man säga, skriver Baudelaire, att hon enbart är sin kropp.

Detta i kontrast till dandyidealet som Baudelaire eftersträvade: förfiningen, förandligandet, poetiserandet, självmedvetandet och självupphöjandet.

* * *

Baudelaire, för eftervärlden känd för och snarast sammansvetsad med en slags litterär och livsstilsmässig dekadens, återkommer också till hur han förknippar sinnligheten, njutningen med det onda:

"... all tänkbar vällust ligger i det onda."

Men jag tror att man gör ett misstag om man av detta skäl tillskriver Baudelaire uppfattningen att vällusten i sig är skadlig.

För Baudelaire framstår inte det onda som något som till varje pris måste flys, utan som en del av existensen. Det onda betyder för honom inte vad det i allmänhet betyder för dem som lägger in en etisk dissonans i ordet.

Satan och Gud framstår nästan som ett slags kategoriseringar eller olika typer av ideal. Han talar om att varje människa har två drivkrafter, en som drar åt Gud och en som drar åt Satan. Nietzsches senare begreppspar dionysiskt och apolliniskt kan möjligen fungera som bättre jämförelse än den traditionella kristna förståelsen av begreppsparen.

Det som drar åt Satan synes med Baudelairsk terminologi vara det kroppsliga, njutningar. Det som drar åt Gud synes vara andliga aktiviteter, det poetiska. En illustration till denna polarisering av kroppsligt och andligt kan vara följande:

"Ju mer människan odlar konsten, desto mindre knullar hon."

Men att det synes vara fråga om någon form av dualism är tydligt: kroppsligt kontra andligt, det naturliga kontra det kultiverade.

* * *

Förutom den stränga uppriktighet som Baudelaire skriver med, visar han också fram vad somliga skulle kalla realism och andra cynism, som i ett exemplet med att när någon ligger för döden, inväntar de flesta vännerna blott att döden ska inträffa – för att få ett bevis på att deras egen hälsa är bättre, eller endast av längtan efter tillfredsställd nyfikenhet: att få se en annan människas dödskamp.

Diktaren är inte främmande för misantropi. En käck aforism på temat är den följande:

"Många vänner, många handskar – av skräck för skabb."

Baudelaire verkar åsyfta att närheten till människor riskerar att smitta ned honom, göra honom skadad. Människorna, vidare, är enligt honom desamma som de var som vildar i skogen; är hon fortfarande inte, frågar han retoriskt, "... det mest fulländade rovdjuret?"

Ny etik hjälper inte mot detta: nej, människan blir offer för etiken, fastän hon trodde att bättre seder skulle ge henne liv.

* * *

Några ytterligare citat ur Mitt nakna hjärta må anföras:

"Att vara en nyttig människa har alltid förefallit mig som något bra gräsligt." 

"Det är faktiskt bara med våra exkrementala organ som vi kan utöva kärlek." 

"... var skapelsen inte Guds syndafall?" 

"Låt oss misstro folket, förnuftet, hjärtat, inspirationen och det självklara." 

"Var alltid diktare, även i prosa."

* * *

Den iakttar rätt, som iakttar att en hel del av det Baudelaire skriver i Mitt nakna hjärta framstår som tämligen osympatiskt i relation till de ideal som råder i samhället nu.

Men jag menar att man ändå bör vara försiktig med att döma honom. Dels för att det vore anakronistiskt, dels för att det som står i Mitt nakna hjärta är Baudelaires högst privata anteckningar, aldrig avsedda att publiceras i den form de hade.

Vi kan alltså inte med säkerhet veta vad Baudelaire under de nedkastade hugskotten ville åt. En hel del är med all sannolikhet utkast till planerade verk. Annat skrev han kanske i delvis terapeutiskt syfte. Den syfilitiske diktaren kan mycket väl ha närt en hatkärlek till kvinnorna: genom samvaron med dem blev han dödssjuk, men samtidigt vet vi både ur hans biografi och hans andra verk hur han alls inte var misogyn i allmänhet.

* * *

Mitt nakna hjärta består av fragment, fragment av ett pussel som aldrig kommer att läggas och aldrig kan läggas: bitarna passar inte ihop eller skaver och är därigenom så innerligt mänskliga som de bara kan vara, eftersom människan i sig väl ändå inte är det perfekt lagda pusslet, utan snarare en hög av bitar av olika storlekar med olika motiv, som ofta skaver mot varandra och inte alltid passar ihop? Så tror i alla fall jag.

Men i mycket framstår Baudelaire i Mitt nakna hjärta just såsom han beskriver sig i ett av de avslutande styckena av Hugskott:

"... jag är en trött man, som bara ser bakåt och som i djupet av gångna år endast ser villfarelser och bitterhet och framför sig bara ser ett kaos, utan något nytt, utan något att lära, utan någon smärta."

Mitt nakna hjärta är ett postumt testamente av en av 1800-talets främsta litterära gestalter. Det skaver. Det är inte lätt att bli klok på. Och det är ofta mycket vackert.
– – –
Mitt nakna hjärta, Charles Baudelaire. Övers. Tove Fahlén. Förord av Bengt Holmqvist. Tidens förlag 1991. ISBN: 91-550-3721-6. 151 sidor.

Tidningsklipp: "Dödsstraffets verkningar" | Aftonbladet 1866

På morgonen den 25 maj 1866 halshöggs Jonas Magnus Jonasson Borg på Röinge tingsplats i Hässleholm. Det var en solig och varm dag. Och skarprättaren skilde den dömdes huvud från kroppen med ett ensamt hugg.

Jonasson Borg hade dödat nipperhandlerskan Marie Lund i butiksdelen av hennes bostad i Hässleholm, rakt över vägen från järnvägsstationen. Det rörde sig om ett rånmord. Från brottsplatsen fick Jonasson Borg med sig bland annat en del pengar, men också fröken Lunds ringar.

I Aftonbladet rapporterar man om en bieffekt av halshuggningen, som tydligen var ett reellt och omvittnat problem när det begav sig: den nyss avrättades blod ansågs i folktron ha särskild kraft, varför man försökte ta det tillvara.

Aftonbladet, fredagen den 1 juni 1866, på dagen för 150 år sedan:

"— Dödsstraffets verkningar. Den i Skåne nyss verkställda afrättning, hvarom vi för några dagar sedan berättade, har gifvit ett nytt bevis på det brutaliserande inflytande, som dessa exekutioner utöfva. Af den helsosamma skräck, som enligt åtskilligas förmenande skall väckas af dessa ohyggliga skådespel, sågs här, berättar en skånsk tidning, intet spår: endast en plötslig, men snart försvinnande häpenhet, hvarpå 'de aftågande grupperna sågos skämta och prata lika glädtigt som om ingenting passerat'. [/] 

Deremot såg man här de vid dylika tillfällen ej ovanliga yttringarne af den råaste vidskepelse i hela sin vämjelighet. Den ofvannämnda skånska tidningen, Kristianstadsbladet, berättar: 

Grymhet och vidskepelse följas vanligen åt; båda ha sin rot i bristande upplysning. Men man skulle knappt kunna tro att vidskepelsen ännu i våra dagar utöfvar ett sådant välde, som verkligen är förhållandet. Sålunda finnes mången, som tror att alla slags krämpor och sjukdomar kunna hjelpas, genom att dricka aflifvade brottslingars blod, och flera personer hade verkligen för sådant ändamål kommit tillstädes vid Borgs afrättning. Till och med en s. k. bättre familj från en af våra större städer hade drifvits af samma vidskepliga föreställning till Röinge afrättsplats, i ändamål att kurera ett sjukligt barn. [/] 

Flera ville tränga sig igenom spetsgården och skynda fram till liket, men afvisades naturligtvis af kronobetjäningen. Men sedan lagens väktare voro sin kos och den stora massan aflägsnat sig, uppfördes ett skådespel, nästan ännu mer hårresande än sjelfva exekutionen. [/] 

De mest ursinnigt vidskepliga hade samlat sig i en trång krets kring den plats, der stupstocken legat, och uppgräfde med sina händer af den bloddränkta jorden samt förde den till sina läppar för att suga till sig af innehållet. Det är oss motbjudande att omnämnda dessa drag af en mer än djurisk råhet; men det kan möjligen ha sin nytta med sig att sådant blir kändt; ty hvilken anklagelse innebär icke dessa tilldragelser mot dem, som hafva sig folkets religiösa uppfostran ombetrodd."

* * *

Ordförklaringar:
Spetsgård: En samling män som stod som vakter runtomkring själva avrättningsplatsen.
Stupstock: Den bräda som i regel placerades på marken och som den dödsdömde lade halsen mot vid halshuggning med yxa.
Kronobetjäning: Tjänstemän från landsstaten, dvs. länet, t.ex. landsfiskaler, fjärdingsmän.

Tidningsartikel via Kungliga Biblioteket: Sök bland svenska tidningar.

Bokrecension: Bödlar | Annika Sandén

Bödlar: Liv, död och skam i svenskt 1600-tal är skriven av historikern Annika Sandén (f. 1969). Boken utkom våren 2016.

* * *

Bödlar har alla förutsättningar att bli ett standardverk inom sitt ämnesområde. Dels finns inte mycket skrivet om svenska bödlar förut, och dels är verket så välskrivet och innehållsrikt att det med all rätt förtjänar ett sådant epitet.

Vad Sandén skriver om, är bödeln under 1600-talet, med utvikningar till seklet före och seklet efter. Det är uppenbarligen en dynamisk period vad gäller skarprättarämbetet.

* * *

Sandéns bok har framför allt ett mentalitets- och samhällshistoriskt perspektiv.

Författaren skildrar noga hur bödelsyrket under seklet utvecklades från att erbjudas dödsdömda som en frist från sin egen avrättning, till en situation när bödelsyrket ofta gick i arv inom vissa familjer.

Därutöver ligger fokus på hur det torde ha uppfattats att vara bödel, vad som förväntades av en sådan, samt vad dennes uppgifter kunde vara.

* * *

Den levande prosa som Sandén skriver hjälper onekligen läsaren att transportera sig till 1600-talets städer och avrättningsplatser, för att där ana mannen med yxan, svärdet, snaran.

Men bödeln, visar det sig, hade också mycket annat att syssla med förutom att avrätta och utföra olika sorters kroppsstraff. Det var bödeln eller hans drängar – så kallade rackare – som skulle hålla efter latrinerna, som skulle avliva hästar, som skulle döda hundar och katter och dra huden av dem. – Allt sådant som folk i allmänhet drog sig för.

För bödeln stod utanför samhället, en slags icke-person med lågt anseende – i synnerhet i seklets början. Till och med dödsdömda kunde avböja att åta sig bödelsyrket om de blev erbjudna, visar Sandén med exempel. Så föraktat var värvet.

Det kunde anses vara något att undvika ens att dricka ur samma bägare som en bödel, eller att ens bli berörd av honom. För att inte tala om att umgås med honom.

Detta sociala avståndstagande, menar Sandén, verkar särskilt gälla de lägre samhällsklasserna: de som stod bödeln närmast i socialt anseende. De kan ha haft närmast till att halka ner själva, till den anseendenivå som är under dem själva. Medborgare med högre ställning verkar inte på samma sätt till varje pris ha skytt bödeln.

Och mot sekelskiftet 1600-1700 kom direktiv från överheten att fördomarna mot bödeln skulle avslipas. Och då var benådningsbödlarna borta sedan länge. Bödeln skulle bli en ämbetsman som andra. Men dessa anbefallda förändringar i synen på bödlarna, skriver Sandén, verkar inte ha nått ner i folkdjupen.

* * *

Sandén skapar berättelser utifrån sitt källmaterial, som i stor utsträckning verkar bestå av bevarade rättshandlingar och kyrkliga handlingar. Och där källorna innehåller luckor, ger Sandén ibland sannolika förklaringar som skänker en helhetsbild.

Emellanåt får vi på så vis följa enskilda bödlar och deras öden under något längre tidsperioder. Men inte minst möter vi dem i historiska anekdoter, vid enskilda händelser, när något som avviker från det vanliga sker – till exempel när en avrättning på något vis inte går som det varit tänkt: det kan gälla att bödeln plågat den han ska avrätta genom att misslyckas med sina hugg, eller när han någon gång försökt vägra avrätta någon som han känt.

Men utifrån dessa avvikelser från det normala kan man också extrapolera sig fram till hur avrättningar i allmänhet önskades genomföras: utan väsen från bödeln, som inte borde vara alltför lastad med starka drycker, snabbt och effektivt.

* * *

Det finns många anledningar till att läsa om epoker som dessa, även om man inte är fackhistoriker. Det skänker perspektiv på vår egen tid. Sandén skriver:

"En genuin förståelse av det historiska sammanhanget öppnar för möjligheten att ställa vår egen tids värden och ideal i kritisk belysning."

Detta är viktigt. Det är ack så lätt att tänka sig att vår tid representerar någon slags höjdpunkt i civilisatorisk förfining. Men genom att studera det förflutna kan man förhoppningsvis se, att ingenting i vår egen tid vad gäller mentaliteter och ideal är något givet, utan att allt har sina rötter, och att man för inte särskilt längesen kan ha sett diametralt annorlunda på det som vi kanske ser som självklart i dag.

För bara några hundra år sedan samlade det stora skaror när någon skulle få huvudet avhugget eller när någon skulle hängas från en galge. För människorna då var det något naturligt med avrättningar av bödelshand på de vis som då skedde. Kanske lika naturligt som för del flesta av oss i dag att se på alltihop med avsmak.

Men det är inte människorna i sig som tagit någon slags evolutionärt steg som förändrat vår inställning; det är idealen, vårt mindset, kulturen som har förändrats. Och de förändras ständigt. Och det finns få om några givna självklarheter när det gäller vad vi anser vara barbariskt och vad vi anser vara självklart.

Det är måhända en av de viktiga iakttagelserna man kan göra, när man blickar bakåt men försöker betrakta det man då ser, med samtidens ögon.

* * *

Läser man Bödlar, så läser man inte enbart om bödlar. De historiska anekdoterna såväl som de historiska processerna ger många anledningar till utvikningar rörande 1600-talets samhälle och kultur.

Därmed är det långtifrån bara skarprättare man stiftat bättre bekantskap med när man nått bokens slut, utan dessutom med delar av 1600-talets tid och liv som sådant, och då inte minst med människor som hörde hemma på andra platser än på slott och borgar.

Sandén skriver en prosa som är tillgänglig och mycket levande, men som dock aldrig ger avkall på vederhäftighet: den omfattande notapparaten vittnar om det.

Allt detta gör att såväl den allmänt intresserade som den professionella historiken torde hitta fascinerande beskrivningar och intressanta slutsatser i välresearchade Bödlar, om han eller hon intresserar sig för ämnet.

Bödlar är en både förfärande och fascinerande bok.
– – –
Bödlar: Liv, död och skam i svenskt 1600-tal, Annika Sandén. Atlantis 2016. Omslag: Sebastian Wadsted. ISBN: 978-91-7353-842-8. 255 sidor.

Bokrecension: Tre dramer | Sofokles

Tre dramer: Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos, Antigone rymmer tre av de totalt sju bevarade dramerna av Sofokles (c. 497 f.v.t - c. 406 f.v.t).

Dessa dramer har översatts av Johan Bergman (1864-1951), professor i arkeologi, översättare och folkpartistisk politiker. Ingemar Düring (1903-1984), professor i klassiska språk, har försett samlingen med en koncis men innehållsrik inledning.

* * *

Sofokles var en produktiv pjäsförfattare; över etthundratjugo dramer känner vi till namnet eller i fragment, berättar Ingemar Düring. Men endast sju stycken har bevarats i sin helhet till våra dagar. Tre av dessa finns i samlingen Tre dramer.

De tre tragedierna tar sin utgångspunkt i den välkända antika Oidipussagan. Den går i all korthet ut på att konungaparet Lais och Iokaste i Thebe får veta av oraklet i Delfi att de skall få en son. Sonen skulle komma att döda sin far och äkta sin moder.

När de så fick Oidipus lät de för säkerhets skull sätta ut honom i vildmarken. Där blev han emellertid funnen och med tiden blev han adopterad av en annan kung och drottning. Dock fick Oidipus även där av oraklet i Delfi veta att han skulle döda sin far och gifta sig med sin mor. Han trodde givetvis att det gällde de älskade adoptivföräldrarna. Så han begav sig i väg – till Thebe.

På vägen hamnar Oidipus i bråk med en vägfarande på vagn och det slutar med att han tar livet av denne. Okänt för Oidipus var det kung Lais själv han dödat, alltså hans biologiske fader.

Framme i Thebe lyckas han överlista den sfinx som där terroriserar folk, och som hjälte får han gifta sig med änkedrottningen – som alltså är, okänt för honom, hans egen moder Iokaste, med vilken han omsider får fyra barn.

Så långt upprinnelsen till Sofokles tre dramer i den så kallade thebanska sagocyklen.

* * *

När det första skådespelet utspelar sig har det gått många år sedan Oidipus kom tillbaka till Thebe. Dramat skildrar hur han får kännedom om hur det egentligen ligger till: att han förvisso dödat sin fader och förvisso äktat sin egen moder. Förkrossad sticker han ut sina ögon och går i landsflykt.

I det andra skådespelet har den landsflyktige, stödd i sin blindhet av sina döttrar, kommit till den atenska förstaden Kolonos, där han blir vän med atenske kungen Theseus. Oidipus säger om sig själv, att han är

"... en vålnad blott
av vad en gång var Oidipus, nu arm och grå!"

Han får veta att hans söner strider om makten i Thebe, men får själv sin grav där i Kolonos, vilket skall lända staden till lycka.

Det tredje verket beskriver vad som händer i Thebe efter Oidipus död.

Hans båda söner har då fallit i strid med varandra om tronen, och släktingen Kreon har blivit kung istället. När Oidipus dotter Antigone vill begrava den av sina bröder som ansågs som förlorare och därför lämnats att förmultna ute på fälten, straffas hon för detta genom att fängslas i en klipphåla i avsikten att hon där omsider skall svälta ihjäl.

Detta leder den ena olyckan till den andra, och Antigones tilltänkte make, kung Kreons son, tar livet av sig, när han märker att Antigone hängt sig i klipphålan. Därefter dödar Kreons hustru sig själv. Så krossas även Kreon av ödet.

Det är alltså ingen överdrift att kalla dessa dramatiska verk för tragedier. Man kan lika gärna kalla dem grymma olycksparader, eller illustrationer av hur ödet har sin gång vad än människor tycker om den saken. Därför:

"Prisa ingen dödligs lycka förr än dagen nått sitt slut!
Om till livets gräns han hunnit fri från olycksödens lott,
då först må han prisas lycklig, stoftets son, men aldrig förr."

* * *

Tragedierna är utmejslade utan tvekande hugg: det är stort, det är tydligt, det är rakt på sak. Men de tillåter ändå tydliga gestaltningar av de olika personer som förekommer i handlingen. Så framstår till exempel den store konung Oidipus som en något vresig och oförsonlig karl, fastän så illa tilltygad av ett öde som han inte själv kan påverka.

Hans döttrar, som följer sin blinde far i landsflykten, är undergivet dyrkande, beredda att göra allt för honom som drabbats av förbannelsen som verkställts redan före hans födelse. Men de, i synnerhet Antigone, äger stor själsstyrka, kraftig nog att trotsa kung Kreon.

Theseus, kungen av Aten, tillhör de mer sympatiska personerna: majestätisk, hedersam och beredd att strida för att försvara sin vän Oidipus,

Och så har vi den blinde spåmannen Teiresias, som motvilligt, när han emellanåt tillkallas, förkunnar vad för olyckor som i allmänhet skall komma att ske. Helst verkar han helt enkelt vilja lämnas i fred.

Till dessa personer i ensemblen kommer många fler, och därutöver den nästan ständigt närvarande kör, som kommenterar handlingsförloppet och också för dialoger med de handlande.

* * *

Ingemar Düring poängterar i sitt förord som grundtema för dramerna hur dramernas huvudperson strävar mot en heroisk gärning.

Men om jag skulle söka teman i skådespelen, så framstår för mig ödets obetvinglighet som det mest framträdande. Liksom i den fornnordiska kulturkretsen långt senare, är ödestron uppenbarligen ett mycket framträdande drag i den grekiska kulturen, för att Sofokles så skall kunna förutsätta dess inflytande.

Ödet, bestämt av ödesgudinnor och ibland dikterat av gudars vilja, till exempel på grund av att de blivit förorättade, är oavvisligt och utan nåd. Ödet dikterar skeendena, och fåfängt kämpar människorna mot det. Både Oidipus och hans föräldrar försökte till exempel undkomma vad som förutsagt, men ödet finner vägar att likväl uppfylla det som blivit bestämt. Kreon utbrister i Antigone:

"Mot ödets makter fåfäng är vår kamp."

Ytterligare ett tema som i synnerhet möter i det sista dramat, som Düring gör uppmärksammar mig på, är den personliga pliktens villkor gentemot den påbjudna plikten.

Antigone känner det som en plikt att se till att brodern blir begravd, fastän kung Kreon förbjuder det. Hon agerar således mot lag och ordning när hon likväl ser till att brodern blir jordad på hedervärt sätt. Hon följer sitt hjärta, istället för de regler som slagits fast.

Det leder till hennes undergång, men i förlängningen även till den kungs undergång som befallt henne att undertrycka sitt hjärtas önskan.

Mest påfallande och genomgående illustrerat är dock ödet som styr de enskilda livsloppen; skildringen visar på hur människorna står fullkomligt oförmögna att ändra det öde som de är bestämda till. Kören sjunger i Antigone:

"Ödets tvingande makt ofrånkomlig är:
ej rikedom, ej tapperhet,
ej tornhög mur, ej pansarskepp,
mot vågsvall starkt, betvingar ödet."

* * *

Det finns för övrigt flera poetiskt vackra stycken i dramerna. Ett kraftfullt är det följande, som kören utbrister i Oidipus i Kolonos:

"Aldrig födas till jordeliv
vill jag prisa som bästa lott,
därnäst bäst är: till världen född
strax få gå hädan till mörkret är."

Denna melankoliska inställning är inte ovanlig i dramerna, som är så fulla av olyckor, lidande och död.

Det är inga idyller man läser, när man läser om Oidipus och om Antigone; det är tragedier. Sällan äger de riktigt försonande, ljusa slut heller, snarare utgör de ett fortsatt nedgående från början till slut, möjligen med undantag av att Oidipus faktiskt verkade nöjd med att få dö i Oidipus i Kolonos.

* * *

En gång framfördes Sofokles dramer på Dionysosteatern i Aten. Det skedde under Dionysosfesterna i slutet av mars, berättar Düring, och det kunde vara femtontusen åskådare i den hundra meter breda teatern. Tre dagar i sträck framfördes tragedier och satyrspel.

Det måste ha varit en enastående upplevelse. Nu kan vi bara rekonstruera den, eller föreställa oss den när vi fortfarande, i våra huvuden, hör Oidipus klagan, hans döttrars gråt och Teiresias motvilliga tal om vad som ligger i framtiden.

Men vi får vara glada att vi kan göra det; att i alla fall några av Sofokles verk och några av de andra stora antika grekiska dramatikernas verk bevarats ända till våra dagar. De kunde alla ha varit borta, om ödet så velat.
– – –
Tre dramer: Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos, Antigone, Sofokles. Övers. Johan Bergman. Inledning av Ingemar Düring. Bokförlaget Prisma 1965. 148 sidor.

Bokrecension: Herondas mimer | Herondas

Herondas mimer är utgör en samling om åtta antika mimer, en av dem i referat. Mimerna skrevs av Herondas (200-talet f.v.t) och har i denna utgåva tolkats av Emil Zilliacus.

Samlingen omfattar samtliga bevarade mimer av Herondas.

* * *

Om Herondas vet man föga. Kanske föddes han på ön Kos. Länge trodde man att hans verk gått förlorade, även om man kände till hans namn från andra källor. Men i slutet av 1800-talet hade man lyckats tolka ett illa åtgånget manuskript som hittats i Egypten, berättar Zilliacus i sin inledning. Manuskriptet visade sig innehålla mimer av Herondas.

Mimerna är en egen form av dramatisk text, möjligen, enligt Zilliacus, avsedda att reciteras av en ensam person. De utgör en slags humoristiska dialoger med folkliga, gärna en aning skabrösa, inslag.

Kanske kan man åtminstone likna mimerna med någon slags enmansfarser.

Men antik humor är svårt; avståndet är så stort, både kronologiskt och kulturmässigt. Trots det tycker jag att Zilliacus får fram det lustiga anslag som gör att jag som läsare i dag uppfattar genrens karaktär.

* * *

Några exempel ur samlingen skall anföras. Den första heter "Kopplerskan eller mellanhanden".

I denna lilla historiett ur vardagslivet får Metriche besök av Gyllis. Metriche är sedan tio månader tillbaka ensam, ty hennes make är på militäruppdrag i Egypten. Kopplerskan Gyllis tycker att Metriche varit ensam länge nog. Hon menar att Metriches make säkert "dricker ur ett annat kärl" där nere i Egypten. För där finns allt att få, "guld och gossar", "och kvinnor, kvinnor".

Det tycker Metriche inte var särskilt kul att höra. Inte heller att Gyllis försöker förmå Metriche att för ett kort tag njuta av Gryllos, sporthjälten, som åtrår henne, som ju minsann är både rik, "from och foglig."

Nå, Gyllis torde ha blivit dement, antyder Metriche, och kör mer eller mindre ut henne efter att ha gett henne en rejäl portion vin.

* * *

Den andra mimen äger också sin charm. Den heter "Bordellvärden" och består nästan uteslutande av bordellägaren Battaros tal inför domstolen, när han anklagar skepparen Thales för att bland annat ha försökt kidnappa en av hans flickor. Zilliacus anser rentav "Bordellvärden" vara Herondas främsta verk.

Battaros håller sitt tal. Han uppmanar domstolen att inte tänka på börd eller sitt yrkes rykte, ej heller på kontrahenternas grad av rikedom. Nej, Thales har ju haft sönder hans ytterdörr, slagit honom och slitit med sig en av hans flickor vid håret! Aldrig har Battaros lidit något liknande av någon medborgare, men nu alltså från denna person, som liksom han själv är en främling.

Battaros skäms inte över sitt yrke. Prostituerade behövs lika väl som det mjöl som Thales räddat Kos med. Han själv liksom hans far och farfar var ju även de bordellägare. Till sist får vi dock se att någon omsorg om den rövade flickan äger nog inte Battaros ändå: nej, bara Thales ser till att betala, så är allt gott och väl.

Som han tidigare sagt: liksom Thales tar betalt för sitt mjöl, tar han själv betalt för sin flicka.

* * *

Mimerna är inte avsedda att fungera som några uppstyltade etiska förlagor. Här rör det sig snarare om vad som kan framstå som uppsnappade historier direkt från livet i staden, inte i palatsen eller vid hären. Onekligen skapar mimerna därigenom en illusion av att man själv är närvarande i en grekisk stad och tjuvlyssnar på faktiska samtal.

Illusionen av samtidsbetraktande hade ur en aspekt kanske varit svagare för samtidens greker, kan man tänka sig, eftersom mimerna var författade på en mycket ålderdomlig dialekt. Detta förståelsehinder har Zilliacus avskaffat; de eventuella kulturella klyftor som fortfarande existerar är svårare att överbrygga. De är dock inte på något vis större än att meningen i de allra flesta fall så vitt jag kan bedöma är klar.

Vad jag missar i form av referenser och annat genom att jag lever drygt tvåtusentvåhundra år efter mimernas författande är omöjligt att veta.

* * *

Herondas åtta mimer är väl värda att läsa. Här framträder inte de ciselerade perfekta hjältarna, agerande i höga epos. Här framträder en bordellägare, en kopplerska, en moder förtvivlad över sin sons uppförande, en svartsjuk slavägarinna och många fler.

Tolkningen till svenska är så utomordentlig att texterna fungerar som uttryck för poesi även i svensk språkdräkt, men kombinerar man den litterära skönheten på svenska med medvetenheten om att det man läser skrevs för en bra bit över tvåtusen år sedan, blir läsupplevelsen än mer fördjupad... Antika pulsslag på svenska, helt enkelt.
– – –
Herondas mimer, Emil Zilliacus (övers.). Illustrationer av Yngve Svalander. Hugo Gebers förlag 1953. 121 sidor.

Bokrecension: De döda återvänder | Ebbe Schön

En vandrare man mötte 
i mörkret kunde vara 
en gengångare.

De döda återvänder: Folktro om tillvarons gränsland är skriven av etnografen och litteraturvetaren Ebbe Schön (f. 1929). Boken utgavs första gången år 2000.

* * *

Få personer är mer lämpade att skriva om ämnet svensk folktro än Ebbe Schön. Mannen i det välkända vita skägget var under två decennier chef för Nordiska museets folkminnessamling.

Det är också, skriver han, i stor utsträckning från det arkivet han hämtat stoffet till denna bok, som handlar om folkliga föreställningar om ting som har med döden att göra under företrädesvis 1800- och första hälften av 1900-talet.

Nog kan det vara så att de historier och föreställningar som presenteras i De döda återvänder kan ha långt äldre historia än när de i allmänhet nedtecknades och fördes till folkminnessamlingen, och i vissa fall kan de spåras åtskilliga sekler bakåt i tiden.

Men Schön är påpekar vikten av källkritik. Det var ju först i relativt sen tid som man fick intresse av att skriva ner de muntligt traderade historier som i överväldigande mängd återfanns i folkdjupet. Därför, på grund av det sena fästandet på papperet, kan man ju inte med säkerhet härleda deras historia.

I De döda återvänder möter vi naturligt nog en del som Schön-läsaren tidigare mött i författarens böcker, men denna volym är alltså i sin helhet vigd just åt föreställningar som hör döden till. Det handlar givetvis om gengångare och gastar, men också om begravningsseder, varsel, spökskepp, trolldom och annat.

* * *

Folktron ser olika ut på olika ställen, även om gemensamma teman är vanliga, förstår vi av Schöns framställning. Han presenterar referat och citat av nedteckningar från alla möjliga landsändar, och historier som i sin kärna är desamma färgas av den miljö vari de framförs. Seder kan också se olika ut på olika håll.

Men låt oss se lite närmare på föreställningar från folktron knutna till tiden mellan död och begravning.

Det var viktigt, förstår vi, att göra vad man kunde för att försäkra sig om att den döde inte blev en gengångare och kom tillbaka.

För att åstadkomma detta fanns allehanda knep och regler. Kistan skulle till exempel vara av lagom storlek. Kopparpengar i kistan kunde förmå den döde att bli kvar i graven. Och om den döde i livet bett att få med sig något särskilt eller hade några andra önskemål om vad som skulle göras efter hans eller hennes död, var det viktigt att uppfylla dessa.

Det förekom också att fötterna på den döde fästes ihop: allt för att försvåra för den tydligen ganska fysiska möjligheten av gengängeri.

När kistan med den avlidne, som i regel fick vara hemma till begravningsdagen som sällan dröjde särskilt länge, skulle tas ur huset kunde marken som kistan skulle bäras över beströs med granris. Riset skulle helst peka utåt, också detta i ett slags symboliskt försök att förmå den döde att inte återvända: piggarna var alltså emot den som försökte träda tillbaka.

Kistan skulle för övrigt bäras med fötterna först, för att den döde inte skulle se vägen tillbaka. Ville man vara riktigt försiktig borde man göra ett hål i väggen, varigenom kistan togs ut, för föreställningen fanns att den döde endast kunde återkomma samma väg som den kommit ut, och en vägg som återigen satts igen torde vara svårare att ta sig igenom än en dörr.

Man kunde på vägen till kyrkan dessutom sprida ut linfrön. Tanken med detta var att man kunde befalla en eventuell gengångare att räkna alla frön. Eftersom den döde måste återvända till kyrkogården före soluppgången, hann denne i regel inte räkna färdigt i tid, och hann därför inte heller tillbaka till hemmet.

Det fanns alltså gott om ting att göra för att förhindra att de döda återvände hem som spöken. I allmänhet förefaller det vara något man ville undvika; spöken synes rent generellt i dessa tider vara något som kunde innebära fara. Vi är långt ifrån dagens spöken i teveprogram om medium, där många gengångare tydligen mest vill se till de levande.

Bäst var att inte ha med gengångare att göra. Råkade man ut för en död när man till exempel var ute och gick en natt var det till exempel fara värt att man råkade illa ut: man kunde få rent fysiska skador, och av Schöns bok förstår vi att det var en allmän uppfattning, att man ofta blev sjuk om man råkade ut för en spöksyn ute i markerna.

* * *

Schöns bok är proppfull med fascinerande föreställningar som nog ägde starkt liv bland allmogen för inte särskilt längesen. Den är tematiskt uppbyggd och därigenom mycket pedagogisk.

Vi får veta skillnaden mellan gengångare och gastar – de förra var igenkännbara enskilda döda, de senare mer opersonliga dödsväsen, vi får följa med när Schön hittar paralleller till folktromotiv så långt tillbaka i historien som när de isländska sagorna skrevs ner, och inte minst får vi lära oss en mycket stor mängd säkerhetsåtgärder för att undvika att bli utsatt för spökerier.

Mot slutet av boken för Schön ett tänkvärt resonemang om folktro i vår egen tid. Han beskriver hur de äldre folktromotiven i regel äger större poetisk och psykologisk kraft genom sin långa, formande traderingstid än mer moderna motsvarigheter, men ser samtidigt hur sådant som föreställningarna om bortförande av utomjordingar kan ses som paralleller till dåtidens föreställningar om bergtagningar.

Schön skriver:

"... om vi närmare granskar den moderna trosvärlden med alla dess rymdbesök finner vi överraskande ofta att motiven i stort sett är desamma som för hundra år sedan eller mer, bara hjälpligt försedda med en utstyrsel av senare mode."

Och inte minst är spöktron, av media att döma, synnerligen livaktig, även om spökenas karaktär som sagt synes ha förändrats något.

Schön återkommer också ibland till spänningen mellan den officiella tron som kyrkan stod för, och den folktro som dväljdes i folkdjupet.

Jag får intrycket att de två föreställningsvärldarna levde parallellt, fastän folktron är avgjort mer hednisk än den officiella tron. Folktron måste suttit mycket djupt rotad: folk ville ha sin näcken, sitt skogsrå och så vidare. Och vad gäller spökena kan man ju rentav hitta sådana i Bibeln, som ytterligare förstärkning till uppfattningen om deras existens.

* * *

De döda återvänder är personligt hållen bok. Schön fäller gärna in episoder från sin barndom för att illustrera vad han berättar om. Det gör författaren särskilt närvarande i texten. Dessutom är hans språkhantering lika frodigt mustig som den alltid brukar vara. Det är helt enkelt roligt att läsa Schön, utöver att ämnet är intressant i sin egen rätt.
– – –
De döda återvänder: Folktro om tillvarons gränsland, Ebbe Schön. Prisma 2000. ISBN: 91-518-3258-5. 239 sidor.