Bokrecension: Bödlar | Annika Sandén

Bödlar: Liv, död och skam i svenskt 1600-tal är skriven av historikern Annika Sandén (f. 1969). Boken utkom våren 2016.

* * *

Bödlar har alla förutsättningar att bli ett standardverk inom sitt ämnesområde. Dels finns inte mycket skrivet om svenska bödlar förut, och dels är verket så välskrivet och innehållsrikt att det med all rätt förtjänar ett sådant epitet.

Vad Sandén skriver om, är bödeln under 1600-talet, med utvikningar till seklet före och seklet efter. Det är uppenbarligen en dynamisk period vad gäller skarprättarämbetet.

* * *

Sandéns bok har framför allt ett mentalitets- och samhällshistoriskt perspektiv.

Författaren skildrar noga hur bödelsyrket under seklet utvecklades från att erbjudas dödsdömda som en frist från sin egen avrättning, till en situation när bödelsyrket ofta gick i arv inom vissa familjer.

Därutöver ligger fokus på hur det torde ha uppfattats att vara bödel, vad som förväntades av en sådan, samt vad dennes uppgifter kunde vara.

* * *

Den levande prosa som Sandén skriver hjälper onekligen läsaren att transportera sig till 1600-talets städer och avrättningsplatser, för att där ana mannen med yxan, svärdet, snaran.

Men bödeln, visar det sig, hade också mycket annat att syssla med förutom att avrätta och utföra olika sorters kroppsstraff. Det var bödeln eller hans drängar – så kallade rackare – som skulle hålla efter latrinerna, som skulle avliva hästar, som skulle döda hundar och katter och dra huden av dem. – Allt sådant som folk i allmänhet drog sig för.

För bödeln stod utanför samhället, en slags icke-person med lågt anseende – i synnerhet i seklets början. Till och med dödsdömda kunde avböja att åta sig bödelsyrket om de blev erbjudna, visar Sandén med exempel. Så föraktat var värvet.

Det kunde anses vara något att undvika ens att dricka ur samma bägare som en bödel, eller att ens bli berörd av honom. För att inte tala om att umgås med honom.

Detta sociala avståndstagande, menar Sandén, verkar särskilt gälla de lägre samhällsklasserna: de som stod bödeln närmast i socialt anseende. De kan ha haft närmast till att halka ner själva, till den anseendenivå som är under dem själva. Medborgare med högre ställning verkar inte på samma sätt till varje pris ha skytt bödeln.

Och mot sekelskiftet 1600-1700 kom direktiv från överheten att fördomarna mot bödeln skulle avslipas. Och då var benådningsbödlarna borta sedan länge. Bödeln skulle bli en ämbetsman som andra. Men dessa anbefallda förändringar i synen på bödlarna, skriver Sandén, verkar inte ha nått ner i folkdjupen.

* * *

Sandén skapar berättelser utifrån sitt källmaterial, som i stor utsträckning verkar bestå av bevarade rättshandlingar och kyrkliga handlingar. Och där källorna innehåller luckor, ger Sandén ibland sannolika förklaringar som skänker en helhetsbild.

Emellanåt får vi på så vis följa enskilda bödlar och deras öden under något längre tidsperioder. Men inte minst möter vi dem i historiska anekdoter, vid enskilda händelser, när något som avviker från det vanliga sker – till exempel när en avrättning på något vis inte går som det varit tänkt: det kan gälla att bödeln plågat den han ska avrätta genom att misslyckas med sina hugg, eller när han någon gång försökt vägra avrätta någon som han känt.

Men utifrån dessa avvikelser från det normala kan man också extrapolera sig fram till hur avrättningar i allmänhet önskades genomföras: utan väsen från bödeln, som inte borde vara alltför lastad med starka drycker, snabbt och effektivt.

* * *

Det finns många anledningar till att läsa om epoker som dessa, även om man inte är fackhistoriker. Det skänker perspektiv på vår egen tid. Sandén skriver:

"En genuin förståelse av det historiska sammanhanget öppnar för möjligheten att ställa vår egen tids värden och ideal i kritisk belysning."

Detta är viktigt. Det är ack så lätt att tänka sig att vår tid representerar någon slags höjdpunkt i civilisatorisk förfining. Men genom att studera det förflutna kan man förhoppningsvis se, att ingenting i vår egen tid vad gäller mentaliteter och ideal är något givet, utan att allt har sina rötter, och att man för inte särskilt längesen kan ha sett diametralt annorlunda på det som vi kanske ser som självklart i dag.

För bara några hundra år sedan samlade det stora skaror när någon skulle få huvudet avhugget eller när någon skulle hängas från en galge. För människorna då var det något naturligt med avrättningar av bödelshand på de vis som då skedde. Kanske lika naturligt som för del flesta av oss i dag att se på alltihop med avsmak.

Men det är inte människorna i sig som tagit någon slags evolutionärt steg som förändrat vår inställning; det är idealen, vårt mindset, kulturen som har förändrats. Och de förändras ständigt. Och det finns få om några givna självklarheter när det gäller vad vi anser vara barbariskt och vad vi anser vara självklart.

Det är måhända en av de viktiga iakttagelserna man kan göra, när man blickar bakåt men försöker betrakta det man då ser, med samtidens ögon.

* * *

Läser man Bödlar, så läser man inte enbart om bödlar. De historiska anekdoterna såväl som de historiska processerna ger många anledningar till utvikningar rörande 1600-talets samhälle och kultur.

Därmed är det långtifrån bara skarprättare man stiftat bättre bekantskap med när man nått bokens slut, utan dessutom med delar av 1600-talets tid och liv som sådant, och då inte minst med människor som hörde hemma på andra platser än på slott och borgar.

Sandén skriver en prosa som är tillgänglig och mycket levande, men som dock aldrig ger avkall på vederhäftighet: den omfattande notapparaten vittnar om det.

Allt detta gör att såväl den allmänt intresserade som den professionella historiken torde hitta fascinerande beskrivningar och intressanta slutsatser i välresearchade Bödlar, om han eller hon intresserar sig för ämnet.

Bödlar är en både förfärande och fascinerande bok.
– – –
Bödlar: Liv, död och skam i svenskt 1600-tal, Annika Sandén. Atlantis 2016. Omslag: Sebastian Wadsted. ISBN: 978-91-7353-842-8. 255 sidor.

Bokrecension: Tre dramer | Sofokles

Tre dramer: Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos, Antigone rymmer tre av de totalt sju bevarade dramerna av Sofokles (c. 497 f.v.t - c. 406 f.v.t).

Dessa dramer har översatts av Johan Bergman (1864-1951), professor i arkeologi, översättare och folkpartistisk politiker. Ingemar Düring (1903-1984), professor i klassiska språk, har försett samlingen med en koncis men innehållsrik inledning.

* * *

Sofokles var en produktiv pjäsförfattare; över etthundratjugo dramer känner vi till namnet eller i fragment, berättar Ingemar Düring. Men endast sju stycken har bevarats i sin helhet till våra dagar. Tre av dessa finns i samlingen Tre dramer.

De tre tragedierna tar sin utgångspunkt i den välkända antika Oidipussagan. Den går i all korthet ut på att konungaparet Lais och Iokaste i Thebe får veta av oraklet i Delfi att de skall få en son. Sonen skulle komma att döda sin far och äkta sin moder.

När de så fick Oidipus lät de för säkerhets skull sätta ut honom i vildmarken. Där blev han emellertid funnen och med tiden blev han adopterad av en annan kung och drottning. Dock fick Oidipus även där av oraklet i Delfi veta att han skulle döda sin far och gifta sig med sin mor. Han trodde givetvis att det gällde de älskade adoptivföräldrarna. Så han begav sig i väg – till Thebe.

På vägen hamnar Oidipus i bråk med en vägfarande på vagn och det slutar med att han tar livet av denne. Okänt för Oidipus var det kung Lais själv han dödat, alltså hans biologiske fader.

Framme i Thebe lyckas han överlista den sfinx som där terroriserar folk, och som hjälte får han gifta sig med änkedrottningen – som alltså är, okänt för honom, hans egen moder Iokaste, med vilken han omsider får fyra barn.

Så långt upprinnelsen till Sofokles tre dramer i den så kallade thebanska sagocyklen.

* * *

När det första skådespelet utspelar sig har det gått många år sedan Oidipus kom tillbaka till Thebe. Dramat skildrar hur han får kännedom om hur det egentligen ligger till: att han förvisso dödat sin fader och förvisso äktat sin egen moder. Förkrossad sticker han ut sina ögon och går i landsflykt.

I det andra skådespelet har den landsflyktige, stödd i sin blindhet av sina döttrar, kommit till den atenska förstaden Kolonos, där han blir vän med atenske kungen Theseus. Oidipus säger om sig själv, att han är

"... en vålnad blott
av vad en gång var Oidipus, nu arm och grå!"

Han får veta att hans söner strider om makten i Thebe, men får själv sin grav där i Kolonos, vilket skall lända staden till lycka.

Det tredje verket beskriver vad som händer i Thebe efter Oidipus död.

Hans båda söner har då fallit i strid med varandra om tronen, och släktingen Kreon har blivit kung istället. När Oidipus dotter Antigone vill begrava den av sina bröder som ansågs som förlorare och därför lämnats att förmultna ute på fälten, straffas hon för detta genom att fängslas i en klipphåla i avsikten att hon där omsider skall svälta ihjäl.

Detta leder den ena olyckan till den andra, och Antigones tilltänkte make, kung Kreons son, tar livet av sig, när han märker att Antigone hängt sig i klipphålan. Därefter dödar Kreons hustru sig själv. Så krossas även Kreon av ödet.

Det är alltså ingen överdrift att kalla dessa dramatiska verk för tragedier. Man kan lika gärna kalla dem grymma olycksparader, eller illustrationer av hur ödet har sin gång vad än människor tycker om den saken. Därför:

"Prisa ingen dödligs lycka förr än dagen nått sitt slut!
Om till livets gräns han hunnit fri från olycksödens lott,
då först må han prisas lycklig, stoftets son, men aldrig förr."

* * *

Tragedierna är utmejslade utan tvekande hugg: det är stort, det är tydligt, det är rakt på sak. Men de tillåter ändå tydliga gestaltningar av de olika personer som förekommer i handlingen. Så framstår till exempel den store konung Oidipus som en något vresig och oförsonlig karl, fastän så illa tilltygad av ett öde som han inte själv kan påverka.

Hans döttrar, som följer sin blinde far i landsflykten, är undergivet dyrkande, beredda att göra allt för honom som drabbats av förbannelsen som verkställts redan före hans födelse. Men de, i synnerhet Antigone, äger stor själsstyrka, kraftig nog att trotsa kung Kreon.

Theseus, kungen av Aten, tillhör de mer sympatiska personerna: majestätisk, hedersam och beredd att strida för att försvara sin vän Oidipus,

Och så har vi den blinde spåmannen Teiresias, som motvilligt, när han emellanåt tillkallas, förkunnar vad för olyckor som i allmänhet skall komma att ske. Helst verkar han helt enkelt vilja lämnas i fred.

Till dessa personer i ensemblen kommer många fler, och därutöver den nästan ständigt närvarande kör, som kommenterar handlingsförloppet och också för dialoger med de handlande.

* * *

Ingemar Düring poängterar i sitt förord som grundtema för dramerna hur dramernas huvudperson strävar mot en heroisk gärning.

Men om jag skulle söka teman i skådespelen, så framstår för mig ödets obetvinglighet som det mest framträdande. Liksom i den fornnordiska kulturkretsen långt senare, är ödestron uppenbarligen ett mycket framträdande drag i den grekiska kulturen, för att Sofokles så skall kunna förutsätta dess inflytande.

Ödet, bestämt av ödesgudinnor och ibland dikterat av gudars vilja, till exempel på grund av att de blivit förorättade, är oavvisligt och utan nåd. Ödet dikterar skeendena, och fåfängt kämpar människorna mot det. Både Oidipus och hans föräldrar försökte till exempel undkomma vad som förutsagt, men ödet finner vägar att likväl uppfylla det som blivit bestämt. Kreon utbrister i Antigone:

"Mot ödets makter fåfäng är vår kamp."

Ytterligare ett tema som i synnerhet möter i det sista dramat, som Düring gör uppmärksammar mig på, är den personliga pliktens villkor gentemot den påbjudna plikten.

Antigone känner det som en plikt att se till att brodern blir begravd, fastän kung Kreon förbjuder det. Hon agerar således mot lag och ordning när hon likväl ser till att brodern blir jordad på hedervärt sätt. Hon följer sitt hjärta, istället för de regler som slagits fast.

Det leder till hennes undergång, men i förlängningen även till den kungs undergång som befallt henne att undertrycka sitt hjärtas önskan.

Mest påfallande och genomgående illustrerat är dock ödet som styr de enskilda livsloppen; skildringen visar på hur människorna står fullkomligt oförmögna att ändra det öde som de är bestämda till. Kören sjunger i Antigone:

"Ödets tvingande makt ofrånkomlig är:
ej rikedom, ej tapperhet,
ej tornhög mur, ej pansarskepp,
mot vågsvall starkt, betvingar ödet."

* * *

Det finns för övrigt flera poetiskt vackra stycken i dramerna. Ett kraftfullt är det följande, som kören utbrister i Oidipus i Kolonos:

"Aldrig födas till jordeliv
vill jag prisa som bästa lott,
därnäst bäst är: till världen född
strax få gå hädan till mörkret är."

Denna melankoliska inställning är inte ovanlig i dramerna, som är så fulla av olyckor, lidande och död.

Det är inga idyller man läser, när man läser om Oidipus och om Antigone; det är tragedier. Sällan äger de riktigt försonande, ljusa slut heller, snarare utgör de ett fortsatt nedgående från början till slut, möjligen med undantag av att Oidipus faktiskt verkade nöjd med att få dö i Oidipus i Kolonos.

* * *

En gång framfördes Sofokles dramer på Dionysosteatern i Aten. Det skedde under Dionysosfesterna i slutet av mars, berättar Düring, och det kunde vara femtontusen åskådare i den hundra meter breda teatern. Tre dagar i sträck framfördes tragedier och satyrspel.

Det måste ha varit en enastående upplevelse. Nu kan vi bara rekonstruera den, eller föreställa oss den när vi fortfarande, i våra huvuden, hör Oidipus klagan, hans döttrars gråt och Teiresias motvilliga tal om vad som ligger i framtiden.

Men vi får vara glada att vi kan göra det; att i alla fall några av Sofokles verk och några av de andra stora antika grekiska dramatikernas verk bevarats ända till våra dagar. De kunde alla ha varit borta, om ödet så velat.
– – –
Tre dramer: Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos, Antigone, Sofokles. Övers. Johan Bergman. Inledning av Ingemar Düring. Bokförlaget Prisma 1965. 148 sidor.

Bokrecension: Herondas mimer | Herondas

Herondas mimer är utgör en samling om åtta antika mimer, en av dem i referat. Mimerna skrevs av Herondas (200-talet f.v.t) och har i denna utgåva tolkats av Emil Zilliacus.

Samlingen omfattar samtliga bevarade mimer av Herondas.

* * *

Om Herondas vet man föga. Kanske föddes han på ön Kos. Länge trodde man att hans verk gått förlorade, även om man kände till hans namn från andra källor. Men i slutet av 1800-talet hade man lyckats tolka ett illa åtgånget manuskript som hittats i Egypten, berättar Zilliacus i sin inledning. Manuskriptet visade sig innehålla mimer av Herondas.

Mimerna är en egen form av dramatisk text, möjligen, enligt Zilliacus, avsedda att reciteras av en ensam person. De utgör en slags humoristiska dialoger med folkliga, gärna en aning skabrösa, inslag.

Kanske kan man åtminstone likna mimerna med någon slags enmansfarser.

Men antik humor är svårt; avståndet är så stort, både kronologiskt och kulturmässigt. Trots det tycker jag att Zilliacus får fram det lustiga anslag som gör att jag som läsare i dag uppfattar genrens karaktär.

* * *

Några exempel ur samlingen skall anföras. Den första heter "Kopplerskan eller mellanhanden".

I denna lilla historiett ur vardagslivet får Metriche besök av Gyllis. Metriche är sedan tio månader tillbaka ensam, ty hennes make är på militäruppdrag i Egypten. Kopplerskan Gyllis tycker att Metriche varit ensam länge nog. Hon menar att Metriches make säkert "dricker ur ett annat kärl" där nere i Egypten. För där finns allt att få, "guld och gossar", "och kvinnor, kvinnor".

Det tycker Metriche inte var särskilt kul att höra. Inte heller att Gyllis försöker förmå Metriche att för ett kort tag njuta av Gryllos, sporthjälten, som åtrår henne, som ju minsann är både rik, "from och foglig."

Nå, Gyllis torde ha blivit dement, antyder Metriche, och kör mer eller mindre ut henne efter att ha gett henne en rejäl portion vin.

* * *

Den andra mimen äger också sin charm. Den heter "Bordellvärden" och består nästan uteslutande av bordellägaren Battaros tal inför domstolen, när han anklagar skepparen Thales för att bland annat ha försökt kidnappa en av hans flickor. Zilliacus anser rentav "Bordellvärden" vara Herondas främsta verk.

Battaros håller sitt tal. Han uppmanar domstolen att inte tänka på börd eller sitt yrkes rykte, ej heller på kontrahenternas grad av rikedom. Nej, Thales har ju haft sönder hans ytterdörr, slagit honom och slitit med sig en av hans flickor vid håret! Aldrig har Battaros lidit något liknande av någon medborgare, men nu alltså från denna person, som liksom han själv är en främling.

Battaros skäms inte över sitt yrke. Prostituerade behövs lika väl som det mjöl som Thales räddat Kos med. Han själv liksom hans far och farfar var ju även de bordellägare. Till sist får vi dock se att någon omsorg om den rövade flickan äger nog inte Battaros ändå: nej, bara Thales ser till att betala, så är allt gott och väl.

Som han tidigare sagt: liksom Thales tar betalt för sitt mjöl, tar han själv betalt för sin flicka.

* * *

Mimerna är inte avsedda att fungera som några uppstyltade etiska förlagor. Här rör det sig snarare om vad som kan framstå som uppsnappade historier direkt från livet i staden, inte i palatsen eller vid hären. Onekligen skapar mimerna därigenom en illusion av att man själv är närvarande i en grekisk stad och tjuvlyssnar på faktiska samtal.

Illusionen av samtidsbetraktande hade ur en aspekt kanske varit svagare för samtidens greker, kan man tänka sig, eftersom mimerna var författade på en mycket ålderdomlig dialekt. Detta förståelsehinder har Zilliacus avskaffat; de eventuella kulturella klyftor som fortfarande existerar är svårare att överbrygga. De är dock inte på något vis större än att meningen i de allra flesta fall så vitt jag kan bedöma är klar.

Vad jag missar i form av referenser och annat genom att jag lever drygt tvåtusentvåhundra år efter mimernas författande är omöjligt att veta.

* * *

Herondas åtta mimer är väl värda att läsa. Här framträder inte de ciselerade perfekta hjältarna, agerande i höga epos. Här framträder en bordellägare, en kopplerska, en moder förtvivlad över sin sons uppförande, en svartsjuk slavägarinna och många fler.

Tolkningen till svenska är så utomordentlig att texterna fungerar som uttryck för poesi även i svensk språkdräkt, men kombinerar man den litterära skönheten på svenska med medvetenheten om att det man läser skrevs för en bra bit över tvåtusen år sedan, blir läsupplevelsen än mer fördjupad... Antika pulsslag på svenska, helt enkelt.
– – –
Herondas mimer, Emil Zilliacus (övers.). Illustrationer av Yngve Svalander. Hugo Gebers förlag 1953. 121 sidor.

Bokrecension: De döda återvänder | Ebbe Schön

En vandrare man mötte 
i mörkret kunde vara 
en gengångare.

De döda återvänder: Folktro om tillvarons gränsland är skriven av etnografen och litteraturvetaren Ebbe Schön (f. 1929). Boken utgavs första gången år 2000.

* * *

Få personer är mer lämpade att skriva om ämnet svensk folktro än Ebbe Schön. Mannen i det välkända vita skägget var under två decennier chef för Nordiska museets folkminnessamling.

Det är också, skriver han, i stor utsträckning från det arkivet han hämtat stoffet till denna bok, som handlar om folkliga föreställningar om ting som har med döden att göra under företrädesvis 1800- och första hälften av 1900-talet.

Nog kan det vara så att de historier och föreställningar som presenteras i De döda återvänder kan ha långt äldre historia än när de i allmänhet nedtecknades och fördes till folkminnessamlingen, och i vissa fall kan de spåras åtskilliga sekler bakåt i tiden.

Men Schön är påpekar vikten av källkritik. Det var ju först i relativt sen tid som man fick intresse av att skriva ner de muntligt traderade historier som i överväldigande mängd återfanns i folkdjupet. Därför, på grund av det sena fästandet på papperet, kan man ju inte med säkerhet härleda deras historia.

I De döda återvänder möter vi naturligt nog en del som Schön-läsaren tidigare mött i författarens böcker, men denna volym är alltså i sin helhet vigd just åt föreställningar som hör döden till. Det handlar givetvis om gengångare och gastar, men också om begravningsseder, varsel, spökskepp, trolldom och annat.

* * *

Folktron ser olika ut på olika ställen, även om gemensamma teman är vanliga, förstår vi av Schöns framställning. Han presenterar referat och citat av nedteckningar från alla möjliga landsändar, och historier som i sin kärna är desamma färgas av den miljö vari de framförs. Seder kan också se olika ut på olika håll.

Men låt oss se lite närmare på föreställningar från folktron knutna till tiden mellan död och begravning.

Det var viktigt, förstår vi, att göra vad man kunde för att försäkra sig om att den döde inte blev en gengångare och kom tillbaka.

För att åstadkomma detta fanns allehanda knep och regler. Kistan skulle till exempel vara av lagom storlek. Kopparpengar i kistan kunde förmå den döde att bli kvar i graven. Och om den döde i livet bett att få med sig något särskilt eller hade några andra önskemål om vad som skulle göras efter hans eller hennes död, var det viktigt att uppfylla dessa.

Det förekom också att fötterna på den döde fästes ihop: allt för att försvåra för den tydligen ganska fysiska möjligheten av gengängeri.

När kistan med den avlidne, som i regel fick vara hemma till begravningsdagen som sällan dröjde särskilt länge, skulle tas ur huset kunde marken som kistan skulle bäras över beströs med granris. Riset skulle helst peka utåt, också detta i ett slags symboliskt försök att förmå den döde att inte återvända: piggarna var alltså emot den som försökte träda tillbaka.

Kistan skulle för övrigt bäras med fötterna först, för att den döde inte skulle se vägen tillbaka. Ville man vara riktigt försiktig borde man göra ett hål i väggen, varigenom kistan togs ut, för föreställningen fanns att den döde endast kunde återkomma samma väg som den kommit ut, och en vägg som återigen satts igen torde vara svårare att ta sig igenom än en dörr.

Man kunde på vägen till kyrkan dessutom sprida ut linfrön. Tanken med detta var att man kunde befalla en eventuell gengångare att räkna alla frön. Eftersom den döde måste återvända till kyrkogården före soluppgången, hann denne i regel inte räkna färdigt i tid, och hann därför inte heller tillbaka till hemmet.

Det fanns alltså gott om ting att göra för att förhindra att de döda återvände hem som spöken. I allmänhet förefaller det vara något man ville undvika; spöken synes rent generellt i dessa tider vara något som kunde innebära fara. Vi är långt ifrån dagens spöken i teveprogram om medium, där många gengångare tydligen mest vill se till de levande.

Bäst var att inte ha med gengångare att göra. Råkade man ut för en död när man till exempel var ute och gick en natt var det till exempel fara värt att man råkade illa ut: man kunde få rent fysiska skador, och av Schöns bok förstår vi att det var en allmän uppfattning, att man ofta blev sjuk om man råkade ut för en spöksyn ute i markerna.

* * *

Schöns bok är proppfull med fascinerande föreställningar som nog ägde starkt liv bland allmogen för inte särskilt längesen. Den är tematiskt uppbyggd och därigenom mycket pedagogisk.

Vi får veta skillnaden mellan gengångare och gastar – de förra var igenkännbara enskilda döda, de senare mer opersonliga dödsväsen, vi får följa med när Schön hittar paralleller till folktromotiv så långt tillbaka i historien som när de isländska sagorna skrevs ner, och inte minst får vi lära oss en mycket stor mängd säkerhetsåtgärder för att undvika att bli utsatt för spökerier.

Mot slutet av boken för Schön ett tänkvärt resonemang om folktro i vår egen tid. Han beskriver hur de äldre folktromotiven i regel äger större poetisk och psykologisk kraft genom sin långa, formande traderingstid än mer moderna motsvarigheter, men ser samtidigt hur sådant som föreställningarna om bortförande av utomjordingar kan ses som paralleller till dåtidens föreställningar om bergtagningar.

Schön skriver:

"... om vi närmare granskar den moderna trosvärlden med alla dess rymdbesök finner vi överraskande ofta att motiven i stort sett är desamma som för hundra år sedan eller mer, bara hjälpligt försedda med en utstyrsel av senare mode."

Och inte minst är spöktron, av media att döma, synnerligen livaktig, även om spökenas karaktär som sagt synes ha förändrats något.

Schön återkommer också ibland till spänningen mellan den officiella tron som kyrkan stod för, och den folktro som dväljdes i folkdjupet.

Jag får intrycket att de två föreställningsvärldarna levde parallellt, fastän folktron är avgjort mer hednisk än den officiella tron. Folktron måste suttit mycket djupt rotad: folk ville ha sin näcken, sitt skogsrå och så vidare. Och vad gäller spökena kan man ju rentav hitta sådana i Bibeln, som ytterligare förstärkning till uppfattningen om deras existens.

* * *

De döda återvänder är personligt hållen bok. Schön fäller gärna in episoder från sin barndom för att illustrera vad han berättar om. Det gör författaren särskilt närvarande i texten. Dessutom är hans språkhantering lika frodigt mustig som den alltid brukar vara. Det är helt enkelt roligt att läsa Schön, utöver att ämnet är intressant i sin egen rätt.
– – –
De döda återvänder: Folktro om tillvarons gränsland, Ebbe Schön. Prisma 2000. ISBN: 91-518-3258-5. 239 sidor.

Bokrecension: Missdådare | Annika Sandén

Missdådare: Brott och människoöden i Sverige omkring 1600 är skriven av historikern Annika Sandén (f. 1969). Boken utgavs första gången 2014. Jag har läst dess andra upplaga, från 2015.

* * *

Detta är historien skriven på ett sätt som jag är svag för. Det handlar nämligen om mikrohistoria, förflutenheten studerad genom enskilda människoöden, framlevda i gångna dagar. I detta fallet befinner sig dessa gångna dagar omkring år 1600, samt några decennier före och efteråt.

Sandén har detaljstuderat i synnerhet sex östgötar genom det källmaterial som finns tillgängligt: protokoll från rådstugurätter, kyrkliga dokument, och vad dokument som kunnat återfinnas, där personerna kan tänkas dyka upp.

Det hör till ämnets natur att porträtten omöjligt kan bli heltäckande. Därtill lämnar källorna alltför fragmentariska informationer. Men det är ändå förbluffande hur mycket Sandén lyckas rekonstruera. Och det som inte kan rekonstrueras kan hon skapa sannolika hypoteser om genom ett nästan skönlitterärt gestaltande av de människoöden och den tid som är i blickfånget.

Så de sex personerna är de röda trådarna genom boken, trådar som emellanåt tangerar eller korsar varandra. Men deras levnadslopp ger också anledning till många historiska fördjupningar kring ämnen som fortlöpande aktualiseras genom skildringarna.

På så sätt blir Missdådare förutom en bok om sex enskilda människor och de människor som fanns omkring dem, även en bok om sådant som ideal i dåtidens värld, samhällsorganisering, sexualitet, rättsväsende, geografiska förflyttningar, utbildningsväsen och mycket annat.

* * *

Särskilt griper mig två av människoödena i Missdådare.

Den första är prästen Benedictus från Björsäter.

Benedictus, eller Bengt på svenska, var en försupen Herrens tjänare, med en benägenhet att ha med gifta kvinnor att göra. För dessa saker kom han att bli något av en levande följetong hos domkapitlet.

Han avstängdes och återinsättes och belades senare med predikoförbud, men icke förbud att verka som präst i övrigt. Men till sist miste han ämbetet. Att han trots allt kom att behandlas varligt kan möjligen haft med att göra, att hans församling och mäktiga beskyddare inskred till hans stöd.

Sista gången vi möter Bengt i källorna, berättar Sandén, är när han dör. Han faller 1625 i Motala ström i Norrköping och drunknar.

Det andra ödet är det som blev Anders Månssons. Han kom att leva ett omväxlande liv. Son till  en borgare i Linköping, anklagad som tjuv när han var yngling, och senare organist och dessutom orgelbyggare, anlitad runtom i riket, därtill förförare av en borgmästardotter.

Anders liv vittnar onekligen om att ett levnadslopp under 1600-talet inte nödvändigtvis behövde vara statiskt bundet till en plats.

* * *

De mikrohistoriska berättelserna är Missdådares nerv.

Men det som ger boken dess fyllighet och tyngd är hur Sandén lyckas kombinera biografierna med studier av tiden och kulturen. På så vis undviker hon att de skildrade personerna endast skymtar fram: de får puls och andedräkt.

Inte minst blir dessa förklarande historiska fördjupningar viktiga utifrån ett resonemang som Sandén för inledningsvis i boken, och som gäller i vilken grad en människa av i dag egentligen kan förstå en människa som levde i historien. Poängen är mycket viktig. Och själv vill jag mena att det är ytterligt lätt att bära villfarelsen att dåtidens människor är direkt översättbara till vår kultur och vår värld.

Så är rimligen inte fallet; som Sandén visar fanns till exempel i sextonhundratalets Östergötland andra faktorer bakom människors agerande, andra ideal, ja en annan tankevärld, än i dag, som formade människorna, och som nog hade gjort oss nutidsmänniskor tämligen vilse, om vi plötsligt vaknat upp i en gård utanför Vadstena anno 1602 eller däromkring.

Och samtidigt blir det också uppenbart att 1600-talets människor på alla sätt och vis har ett känsloliv som liknar vårt: kärlek, avund, ilska: allt finns representerat. Så står vi där inför förflutenhetens människor, och vi tänker nog rätt, om vi är vaksamma både på deras annorlundaskap och deras likheter i relation till oss.

* * *

Missdådare är en viktig bok, viktig och intressant. Visst är det så att de personer som presenteras är de som gjort avtryck i synnerhet i rättsprotokoll och att vi därför endast bakom dem får skymten av personer som inte hamnat i klammeri med rättsväsendet.

Men de säger oss ändå oöverskattbart mycket om den tid de levde i. Genom att bryta mot traditionella seder eller ideal, får vi veta vilka de sederna eller idealen var – åtminstone såsom överheten önskade att de skulle se ut.

Vi blir också uppmärksammade på lagens mycket stränga bokstav, likväl som man i påfallande stor grad förhöll sig pragmatisk från den dömande maktens sida. Förvisso kunde du bli dömd till döden. Men förvisso kunde du också ha en viss eller rentav en stor chans att bli benådad. Bötesbelopp kunde sänkas. Förlikningar kunde uppnås.

* * *

Missdådare låter oss lära känna både ett antal enskilda människor och en hel tid. Språket är utmärkt och texten är försedd med en rik fotnotsapparat för den som önskar fördjupa sig. Dessutom finns en omfattande källförteckning att konsultera i samma ärende.
– – –
Missdådare: Brott och människoöden i Sverige omkring 1600, Annika Sandén. Atlantis 2015. ISBN: 178-91-7353-800-8. 275 sidor.

Bokrecension: För nöjes skull | Frans G. Bengtsson

För nöjes skull är en samling essayer av Frans G. Bengtsson (1894-1954). Samlingen utgavs första gången 1947.

* * *

Till skillnad från de tidigare essaysamlingar av Bengtsson som jag läst (Sällskap för en eremit, Litteratörer och militärer) har För nöjes skull ett avgjort större personligt inslag.

Bengtsson berättar om hur han fiskade som ung, om en ek i trädgården där han bor, första gången han skräckslagen fotograferades och mycket annat. I detta avseende låter han essäerna emellanåt få en snarast självbiografisk karaktär. Dock sällan utan höglitterära referenser, som sömlöst finns med i texterna som indikationer på Bengtssons med litteratur sammansmälta själsliv.

Men annat finns också bland de arton essayerna och det tryckta radioföredrag som ryms i För nöjes skull. Ett försvarligt utrymme – nästan femtio sidor – ägnas till exempel åt Duke Wellington, som Bengtsson skildrar som en ideal fältherre under Napoleonkrigen.

Ehuru mycket av det historiska innehållet i denna Wellington-essay rent substantiellt kunde upphämtas ur ett gediget uppslagsverk, lyckas dock Bengtsson som vanligt utforma berättelsen med sin osvikliga känsla för att göra allt han skriver om till högstående litteratur. Essayen är helt och hållet Bengtssonsk, den bär hans vattenmärke, äger hans ton. Och är ohämmat underhållande att läsa.

De texter som inte utgörs av självbiografiska funderingar tar ofta avstamp i en bok som Bengtsson läst. Hans läsande och hur han förhåller sig till det han läst föder fram den litteratur som han skapar. Som i texten om god sömn, där han både polemiserar med och håller med en författare till en bok om sovande. Men också i texten om konsten att läsa, där han återigen tar spjärn mot en då nyutkommen bok, som gisslar samtidens studenter för deras bristande förmåga att läsa och förstå vad de läser. Refererande den boken skriver han vad som förefaller instämmande:

"Det ojämförligt viktigaste som en skoluppfostran kan skänka på det intellektuella planet är dels förmågan att genom läsning nå verklig kontakt med andra människors tankar, dels förmågan att i tal och skrift redigt formulera sina egna."

Det är omöjligt att inte hålla med om det. Som Bengtsson sedan påpekar, blir ju alla vidare studier i allmänhet meningslösa, när inte förmågan finns att tillägna sig text.

* * *

Bengtssons egen beläsenhet blir uppenbar inte minst i essayen om engelsk litteratur, där han i texten fullkomligt briserar av författarnamn. Dessa skriftställare får fungera som jämförelser med varandra, och görs emellanåt symptomatiska för sin tids högsta litteratur. Och högst bland dem alla står för Bengtsson Shakespeare.

Särskilt bör också "Människan och hennes lycka" nämnas. Den är ett slags översiktligt historiskt åskådliggörande av människans eviga sökande efter lycka, från det att hon reser sig på två ben, intill dess att hon i nutiden nått ekonomisk framgång och kan ha anställda som pysslar om henne, men likväl "förvånande sällan [...] jublande hoppa jämfota i morgonsolen."

Resignerat menar Bengtsson att jakten på lyckan är ett sisyfosarbete, att man inbillar sig att den perfekta lyckan nås – bara man än en gång vältrar stenblocket upp på bergets topp... Receptet på lycka à la Bengtsson är måhända att helt enkelt sätta sig på Sisyfos sten och inse att jagandet efter än den ena eller än den andra bekvämligheten bara lägger grunden för nya begär som man tror kan uppnås – bara man vältrar stenen än en gång, upp på bergets krön.

* * *

För nöjes skull låter oss något lära känna människan Frans G. Bengtsson. Det är en angenäm bekantskap. Han är intelligensaristokratisk, lärd och mycket litterär. Han synes andas litteratur, fastän han också ger uttryck för att känna trötthet inför att producera litteratur.

Det personliga draget i För nöjes skull är framträdande. Men sen är ju också Bengtssons personliga, en aning konservativa och ofta strävt humoristiska stil närvarande i allt han skriver. Även om det rör sådana saker som antikens slut eller en blodig tronföljdsstrid i Byzantium.
– – –
För nöjes skull, Frans G. Bengtsson. Illustrationer av Gunnar Brusewitz. P. A. Norstedt & Söners förlag 1962. 227 sidor.

Bokrecension: Döden som straff | Titti Fendin (red.)

Döden som straff: Glömda gravar på galgbacken rymmer, förutom förord och efterord, tre texter som alla handlar om avrättningar, med en begravningsplats för avrättade personer i Vadstena som nav och avstamp.

Redaktör för samlingen är Titti Fendin. Arkeologen Emma Karlsson, osteologen Caroline Arcini och historikern Annika Sandén har bidragit med avhandlingarna.

Boken utkom 2008 som nummer sju i serien Östergötland fakta, utgiven av Östergötlands länsmuseum.

* * *

År 2004 expanderade ett industriområde utanför Vadstena. Vid grävarbetet stötte man på skelettdelar. Den efterföljande arkeologiska undersökningen av en smal landremsa på platsen kunde med tiden berätta om kvarlevorna efter tjugofem där gravsatta människor, en av dem kvinna. Gravsättningarna hade ägt rum mellan åren 1400 och 1650.

Platsen var Galgebergsgärdet, numera Kvarnbacken, där det förr varit en avrättningsplats och begravningsplats för avrättade människor. Den arkeologiska undersökningen skulle komma att bli en av de mer omfattande utgrävningarna i Sverige vad gäller avrättningsplatser, för hur märkligt det än kan synas, är få av landets hundratals gamla galgbackar arkeologiskt undersökta.

* * *

Greppet att låta en arkeolog, en osteolog och en historiker tillsammans skriva boken som såväl i stor detalj berättar om de specifika fynden och i mer generell mening berättar om kontext och svenska avrättningar är mycket lyckat. De olika texterna stöder varandra, griper stundtals in i varandra, och skapar tillsammans en helhetsbild som bara är möjlig genom kombinationen av de olika vetenskapliga grenarna.

Det är omöjligt att inte fascineras av de sammanhang och de fakta som presenteras. Det gäller allt från hur man ser på ett skelett om det blivit halshugget, till hur kropparna placerats i sina gravar. Ja, från hur en hängning rent konkret genomfördes, till hur enskilda levnadsöden gestaltade sig vid samma tid, baserat på Vadstena stads protokoll från rådstugurätten.

Och de flesta av de döda på Galgebergsgärdet synes ha blivit hängda. Hängning genom strypning efterlämnar i regel inga skador på skelettet, men med tanke på platsen och omständigheterna, är det den naturligaste förklaringen.

Ett antal av de döda har uppenbarligen blivit halshuggna. En skalle har en järnkrok i sig, som använts för att fästa det avhuggna huvudet på en påle för allmän beskådan. Någon kropp bär spår av att ha blivit steglad.

En lämning av ett hål för en stor stolpe precis i närheten kan ha varit ett fundament till en galge, men kanske sannolikare, om jag förstår författarna rätt, ett fundament till en steglingsanläggning, det vill säga ett hjul fäst horisontellt i toppen av en hög stolpe, där den sönderbrutna kroppen fästes.

Men kropparna berättar inte bara om sin död. Skeletten indikerar också sådant som tidigare sjukdomar, skador, något om tänkbar vanlig föda, något om möjlig social status.

* * *

Döden som straff är mycket faktaspäckad och underbyggd av givande analyser, och det är lätt att helt fångas upp och bara pladdra på om allt det som finns att hämta i verket. Om man intresserar sig för dödens kulturhistoria skänker det ett välkommet kunskapstillskott.

Men boken ger också insikten att det finns oändligt mycket kvar att göra vad gäller undersökningar av spåren efter äldre tids rättskipning i landskapet. Det talas om att det i Sverige finns kanske omkring sexhundra avrättningsplatser; många glömda, andra inte. Det innebär att det sannolikt finns också gravplatser efter avrättade på ungefär lika många ställen, i allmänhet i närheten av platsen där de döda en gång miste sina liv.

Många av dessa platser låg en gång utanför städerna; när städerna expanderar riskerar dessa kulturhistoriskt värdefulla platser att för alltid försvinna, i värsta fall utan att någon arkeologisk undersökning genomförts.

* * *

Språket i Döden som straff är mycket gott. Trots det allvarliga ämnet döljer aldrig författarna det de förmedlar vare sig bakom strikt akademisk jargong eller för den delen alltför populariserat framställningssätt. Boken ska uppenbarligen vara tillgänglig för en bred allmänhet, men ger aldrig avkall på stringens.

Döden som straff är dessutom mycket välillustrerad. Sällan har jag läst en bok med så många bilder på skelett.

Men en liten reservation måste jag lägga in i detta sammanhanget. På en plats i boken finns en bild som sägs komma från en trettiotalsfilm om Yngsjömörderskan Anna Månsdotter. Bilden föreställer Anna på fängelsegården strax före att avrättningen ska ske. Bilden är dock inte från filmen. Det rör sig om ett smygtaget fotografi från själva händelsen, ett fotografi som förstärkts i efterhand av en konstnär.

* * *

I Sverige har det varit en ganska gles utgivning av böcker som behandlar avrättningar i svensk kontext. Det ger Döden som straff en än viktigare funktion vad gäller att sprida kunskap om hur det en gång gick till på platser runtomkring oss när rättvisa skulle utkrävas med rep, med yxor och med svärd. Ämnet är intressant i sig självt, men att boken dessutom är välskriven, pedagogisk och mycket väl sammanhållen höjer värdet än mer. Boken är uppenbarligen resultatet av en gott tvärvetenskapligt samarbete.
– – –
Döden som straff: Glömda gravar på galgbacken, Titti Fendin (red.), Östergötlands Länsmuseum 2008. ISBN: 978-9185908-70-7. 181 sidor.

Bokrecension: Karain och andra berättelser | Joseph Conrad

Karain och andra berättelser är en samling noveller av Joseph Conrad (1857-1924).

Novellerna har översatts av Vera och Stig Dahlstedt.

* * *

Urvalet av texter i Karain och andra berättelser verkar ha sammanställts särskilt för en svensk publik: de fem novellerna kommer ursprungligen från fyra olika engelska samlingar. Men de hålls samman av en röd tråd: en nautisk tråd. Alla novellerna anknyter nämligen på något vis till sjöfart.

”Tremolino” berättar om en besättnings flykt från ett tullfartyg.

”Karain: Ett minne” handlar om en hövding på en ö någonstans i Asien.

”En civilisations utpost” anknyter lätt till Mörkrets hjärta, genom att skildra en handelsutpost i Afrika som under ett halvår bemannas av två blaserade, nästan karikatyrartade män från England.

”Dubbelgångaren: En episod från kusten” handlar om en ung kapten som på sitt skepp räddar en simmande flykting från ett annat fartyg, där denne begått ett mord.

Och avslutningsvis har ”Kompanjonen” som huvudtema ett planerat försäkringsbedrägeri.

* * *

En av Conrads allra starkaste sidor är hans kraftfulla och exakta sätt att skissa fram de gestalter som befolkar hans noveller. De är konsekvent trovärdiga. Till och med de något karikatyrartade figurerna på handelsstationen i ”En civilisations utpost” känns trovärdiga. Den slyngelaktige besättningsmannen som förråder sina kolleger i ”Tremolino” förstår man. Och värmen i känslorna som kaptenen i ”Dubbelgångaren” hyser mot sin skyddsling ombord går inte att missa.

Personporträtten är alltså realistiska. Det är i allmänhet hela berättelserna också, fastän historierna ibland tangerar det övernaturliga. Men det antytt övernaturliga tar aldrig över; det finns alltid möjlighet att det som upplevs som övernaturligt är helt naturligt.

Exempel på detta möter vi i ”Dubbelgångaren”, där man någon gång funderar över huruvida mannen kaptenen räddat verkligen existerar, eller i ”Karain”, där hövdingen förföljs av sin döde kamrats röst.

Man skulle kunna säga att Conrad emellanåt leker med en känsla av att det i den realistiskt uppbyggda berättelsen även finns ett inslag av något som tangerar det naturligas gränser. Detta inslag genomströmmar en prosa som annars bemödar sig om sträng realism, kryddad med autentiska sjöfartsbegrepp som jag ofta knappt anar vad de syftar på.

* * *

En annan fin sak med Conrads prosa, är att den hos mig lyckas skapa en fiktiv upplevelse av nostalgi över en värld jag aldrig upplevt. Inte minst ”Karain” med sina målande landskapsbeskrivningar förmår skapa en sådan känsla.

Men Conrads prosa i sig är inte fjäderlätt. Den är tungt och målmedvetet vandrande. Den skuttar inte; den gör sig väg.

* * *

Den slags värld som Conrad berättar om i novellerna finns inte längre. Kolonialväldena har lämnat Asiens öar. Civilisationen sprider elektriskt ljus och bredbandsuppkopplingar där det på Conrads tid var människans kamp mot elementen i djup urskog eller på djupa vatten.

Ruffiga, egensinniga sjömän far kanske fortfarande på haven, men i större båtar, med striktare scheman och mer nitiskt organiserade än vad som var fallet kring förra sekelskiftet, då tiden gav utrymme åt än mer egensinnighet, än bestämdare kaptener, och då det fortfarande fanns obekanta stränder där inga människor från väst gjort strandhugg.

Det är denna senare värld som Conrad är en mästare på att ta med läsaren till.
– – –
Karain och andra berättelser, Joseph Conrad. Övers. Vera och Stig Dahlstedt. Forum 1954. 196 sidor.

Bokrecension: Germanerna | Tacitus

Germanerna (lat. De Origine et situ Germanorum), ofta kallad Germanica, skrevs av den romerske historikern Tacitus (c. 55- c. 120). Boken bör varit färdig omkring år 98.

Jag har läst texten i översättning och med kommentarer av Nils Edvard Hammarstedt (1861-1939).

* * *

Germanerna är en klassisk bok som många hört talas om, men nog färre har läst. Möjligen har den ett orättvist dåligt rykte, dessutom.

Men om vi nu anstränger oss för att bortse från hur boken har använts i nationalistiska och rasistiska sammanhang under de senaste två seklen, så får vår blick fritt synfält över nitton sekler, rakt ner i Tacitus värld, där han sitter och skriver på germanernas historia; germanerna, de folkslag som både fungerade som outtröttliga fiender till och goda handelspartners med romarna.

Tacitus förhåller sig till samtidens källor om germanernas sätt att leva; han har läst Caesars beskrivningar av dem, han har läst Plinius den äldres beskrivningar av dem, och han drar sig inte för att rätta dem vid behov.

Förmodligen hade Tacitus inte förstahandskunskap om de folkslag han skrev om, men ingenting hindrar att han frågat ut folk som haft direktkontakt med dem, eller rentav personer som själva kom från den germanska världen, norr om imperiet och öster om Rhen.

* * *

Germanerna är uppdelad i två huvuddelar.

Den första delen behandlar de germanska folkens allmänna seder, deras kultur, religion och annat sådant. Den andra delen behandlar mer specifikt särskilda folkslag som han räknar till den germanska gruppen.

Det är i denna senare avdelning vi med hög sannolikhet finner det första skriftliga belägget för existensen av svear, svioner kallade av Tacitus. En mängd andra folkslag paraderar också förbi i denna senare avdelning. En del av dem skulle långt senare skulle göra sin mer handgripliga entré på världshistoriens scen som utmanare av och konkurrenter med imperiet. Till dessa hör till exempel langobarderna.

* * *

Tacitus skildrar i viss utsträckning germanerna genom att kontrastera dem mot romarna själva. Det innebär inte att han vare sig förklarar de germanska halvvildarna vara ideal eller djävlar; beskrivningarna är påfallande nyktra och strama.

En kort sammanfattning av Tacitus beskrivning av germanernas gemensamma särdrag kan kanske vara på sin plats.

I allmänhet har de ”trotsiga blå ögon, rödgult hår”, de är storvuxna och klarar inte av värme, men är desto bättre på att stå ut med köld. De lever i ett land som i stor utsträckning är ”uppfyllt av vilda skogar eller avskräckande kärrmarker”. I strid bär de i första hand ett slags spjut.

De håller kvinnan i särskild aktning, och menar att de har en särskild siarförmåga. De frågar gärna kvinnorna om råd.

Germanerna är vidare inte främmande för människooffer, och firar sina gudstjänster utomhus, för de anser ”det icke förenligt med himmelska väsens storhet att inspärra gudar inom väggar”. Istället försiggår kulten i lundar och på hult.

När de inte är på krigståg är germanerna i allmänhet begivna på lättja: de sover inpå dagen och äter. De bor inte i städer, och har gärna ordentligt med utrymme mellan bosättningarna. Äktenskapet hålls i helgd och det anses skamligt att avliva övertaliga barn. — Och i detta kan vi nog ana en polemisk stöt mot romersk sedvänja.

Särskilt utmärker germanerna sig genom sin stora gästfrihet. Trälar kan vara fria att liksom arrendelantbrukare sköta sin husbondes ägor. De döda kremeras och ”[e]n torvklädd kulle bildar gravvården”.

Om svionerna, som alltså med fog kan antas syfta på svearna, ”ute i själva oceanen” säger Tacitus vidare att de är mäktiga genom sin sjöfart, och att deras båtar inte har segel och både framtill och baktill är lämpliga för landning. Hos svionerna råder ett för Tacitus förhatligt envälde.

* * *

Det är naturligtvis ett grannlaga ting att förhålla sig till en text som denna. För en lekman är det nära nog omöjligt.

Tacitus presenterar germanerna ur romerskt perspektiv. När man numera talar om germaner, så talar man om en språkgrupp. För Tacitus var det en aning annorlunda. Han talar i första hand om en etnisk grupp av stammar och folkslag, som också i stor utsträckning talade liknande språk. — I dag ser man delvis annorlunda på ämnet, vilket visas av Tore Jansons intressanta bok Germanerna: Myten, historien, språken.

Men till läsarens hjälp finns i den upplaga av Germanerna som jag har läst översättaren Hammarstedts mycket fylliga kommentarer. De är gamla nu, men jag vågar ändå hävda att de bidrar mycket till förståelsen av texten, även om de naturligtvis måste läsas med viss försiktighet. Att Hammarstedt ibland undslipper sig rasbiologiska uttalanden får till exempel anses vara typiskt för hans egen tid.

* * *

Germanerna är en viktig källa till hur en lärd romare uppfattade germanerna under första århundradet av vår tideräkning. Vi har skäl att anta att Tacitus höll sig välunderrättad om det han skrev; det är inte fråga om dikt.

Tacitus gör en omfattande ansträngning att förklara för sina landsmän hur de germanska landen befolkades och hur befolkningen i landen tedde sig. Han rättar tidigare auktoriteter och nämner vid namn folkslag som först långt senare skulle komma att dra sig mot Roms portar.

Därför vågar vi också, om än med försiktighet, låta Tacitus skänka oss en skiss över hur den kultur faktiskt tedde sig som fanns i Skandinavien och norra Europa vid samma tid som den romerska kulturen stod på sin höjdpunkt i glans, förfining och härlighet.
– – –
Germanerna, Tacitus. Övers. N. E. Hammarstedt. Anda bearbetade upplagan. Hugo Gebers förlag 1921. 177 sidor.

Bokrecension: Tyfon | Joseph Conrad

Tyfon (eng. Typhoon) är en novell eller kortroman i äventyrsgenren skriven av Joseph Conrad (1857-1924). Boken utkom som följetong i Pall Mall Magazine 1902, och släpptes som bok samma år.

Jag har läst Tyfon i svensk översättning av Louis Renner (1884-1956).

* * *

Conrad vet vad han talar om, när han talar om livet till sjöss. Han gick själv till sjöss vid sjutton års ålder och förblev sjön trogen under sexton år. Conrad, polack av aristokratisk börd, kom att bli heltidsförfattare först sedan han gått i land på grund av ohälsa.

Med anledning av denna författarens bakgrund kan man veta, att när Conrad skriver om rullande skepp, om livet ombord och om nautiska ting, så är det inte fria fantasier, utan grundat i egen erfarenhet. Kanske är det detta som ger en bok som Tyfon sin särskilda nerv.

* * *

Tyfon är berättelsen om en storm. Icke en mild höststorm, utan en orkan, en tyfon, en storm som drabbar ångfartyget Nan-Shan som en ursinnig, personlig fiende när hon stävar fram under singalesiskt flagg vattnen utanför Kina mot Fu-chou (Fuzhou) med en last av diversegods och tvåhundra kinesiska arbetare på väg hem från olika kolonier.

Kaptenen, den fantasilöse och principfaste MacWhirr, med större tilltro till sin egen känsla och erfarenhet än böckernas lärdom om stormar, vägrar att försöka undvika den annalkande orkanen, på grund av den försening det skulle kunna innebära. Besättningen, bestående av en handfull engelsmän har bara att anpassa sig.

Stormen kommer att avslöja besättningens art. Den jovialiske Jukes, styrman ombord, ser nog vad som är på gång när vågorna börjar häva sig innan vinden tilltagit, men utför lojalt allt kaptenen befaller. Folket i maskinrummet betvingar kolet och metallen. Någon mister förståndet. Andra söker skydd. Och kineserna, instängda i lastutrymmet, börjar slåss om sina hopsparade silverdollar, sedan deras resekoffertar krossats och innehållet kastas hit och dit.

Och fartyget pinas, slås, bucklas. Barometern sjunker till rekordlåga nivåer. Allt dränks av bränningarna som översköljer däcket. Men när nästan alla ombord verkar ha dragit slutsatsen att drunkningsdöden är deras öde, bevarar kapten MacWhirr en förhoppning om att de kanske, kanske ändå skall ta sig igenom.

* * *

Tyfon är först och främst en äventyrsberättelse om människan mot naturen, maskinen mot klimatet. Conrad hinner dock också skickligt skissa fram aktörernas personlighetsdrag, från den sympatiske styrmannen till den direkt osympatiske båtsmannen, från den tillknäppte kaptenen till den järnhårt slitande chefsmaskinisten Rout.

Och denna skicklighet i att på det korta utrymmet ge en färgstark panoramabild stärker givetvis romanen, så att dess företräde inte enbart ligger i den mycket naturtrogna skildringen av tyfonen som drabbar fartyget, utan även i gestaltandet av stämningen och spänningarna ombord. Läsaren distraheras aldrig från det rullande skeppet, men heller inte från relationerna mellan människorna som finns därpå.
– – –

Tyfon, Joseph Conrad. Övers. Louis Renner. Forum 1973. ISBN: 91-37-05444-9. 88 sidor.

Bokrecension: Vatikanens källare | André Gide

Vatikanens källare (fr. Les caves du Vatican) är en roman av André Gide (1869-1951). Boken utgavs första gången 1914.

Jag har läst den i svensk översättning av Göran Schildt (1917-2009) och med suggestiva illustrationer av Christian Broutin (f. 1933).

* * *

Det är svårt att hitta nån egentlig huvudperson i Vatikanens källare. Istället är ett bedrägeri i centrum, och det är de handlingar som detta bedrägeri orsakar som är den röda tråden i romanen.

Bedrägeriet är av inte liten art; en begåvad skojare lurar i folk att den verklige påven tillfångatagits och hålls inlåst under Castel Sant'Angelo i Rom, medan en annan person bekläder dennes höga ämbete. Protos, bedragaren, menar att man i hemlighet förbereder ett lika hemligt korståg för att befria påven, men ett företag såsom det kräver stora mängder penningar. Och där har vi själva målet med bedrägeriet.

Men som ett spindelnäts trådar korsar varandra, knyts en mängd personer samman romanen igenom, mer eller mindre påverkade av bedrägeriet. Det tar nog runt en tredjedel av hela berättelsen innan man som överväldigad läsare fått någorlunda pejl på hur folk hänger ihop genom släktband och vänskapsband.

I väven återfinner man ynglingen Lafcadio, en äventyrligt lagd utomäktenskaplig son till en fransk greve, och dennes något träige halvbror greve Julius de Baraglioul, pretentiös författare som väntar på inval i franska akademien.

Och så har vi Julius svåger Anthime Armand-Dubios. Han presenteras som värkbruten fritänkande skribent och hädare, som emellertid omvänder sig till katolska tron efter en dröm där jungfru Maria uppenbarar sig varefter hans värk försvinner.

Och därtill kommer den godtrogne Fleurissoire, också svåger till Julius de Baraglioul, som i stor utsträckning på egen hand blir uppslukad av det öde han tror drabbat påven, och därmed dras in i intrigen.

Och så vidare. Än hit och än dit förs läsaren, allteftersom berättelsen blir alltmer komplicerad.

* * *

André Gide anlägger en berättarröst som då och då tillåter sig att direkt kommentera romanpersonernas öden och förehavanden. De bisarrerier dessa öden emellanåt innebär, skildras ibland inte utan ett visst humoristiskt anslag. På det hela stora blir Vatikanens källare något av en skröna med företrädesvis högborgerliga fransmän som aktörer.

Mest djup får möjligen Lafcadio, inte minst när han begår ett brott på impuls, och hans och omgivningens tankar kring det genomförda brottet. I detta blir romanen särskilt psykologiskt skarpsynt. Lafcadios personliga historia skänker också hans person ett särskilt djup, även om han inte framstår som vidare sympatisk.

Mindre trovärdig, men underhållande, är den omvände fritänkaren Anthime Armand-Dubios, som efter sin omvändelse mister sin inkomst, eftersom han bryter med frimurarna, som tydligen äger stor makt, men inte som utlovat kompenseras av katolska kyrkan. Armand-Dubios har dock förvandlats till ett slags asketiskt helgon och låter sådant icke nå honom. Det leds man åtminstone först till att tro.

* * *

Rent språkligt och berättartekniskt är Vatikanens källare naturligtvis utmärkt, åtminstone så långt jag kan bedöma utifrån översättningen. Men så är det ju också André Gide som har skrivit den. Fingertoppskänsla och en förmåga att hålla helheten samman utmärker hela romanen. Allt, hur ovidkommande det först kan verka, driver berättelsen antingen utmed dess huvudlinjer eller skänker fördjupning vad rör de olika personerna.

Kan man bara förlika sig med det rika persongalleriet som tar sin tid att bekanta sig med, utgör Vatikanens källare en ganska underhållande historia, som driver med både fromhet och godtrogenhet.
– – –
Vatikanens källare, André Gide. Övers. Göran Schildt. Illustrationer av Christian Broutin. Bokfrämjandet 1972. 211 sidor.

Bokrecension: Det åtalade föredraget om ’Gud’ | Viktor E. Lennstrand

Annons om föredraget ur Dagens Nyheter, fredagen den 29 mars 1889. Källa: KB.

Det åtalade Föredraget om ’Gud’ utkom från trycket år 1889. Det återger ett föredrag av fritänkaren Viktor E. Lennstrand (1861-1895), som han åtalades för.

Den nätta trycksaken kan laddas ner från Stockholmskällan, som även samlat andra dokument rörande Lennstrands verksamhet.

* * * 

Viktor Lennstrand hade växt upp i en mycket from, frireligiös miljö. Som student bröt han med sin tro och blev en aktivist i kampen mot religion och vidskepelse. Han kom att åtalas för sina föredrag sju gånger, och satt sammanlagt fängslad i fjorton månader.

Lennstrand dog bara 34 år gammal, och hade då vidgat sin verksamhet till det politiska fältet, där han återfanns bland socialdemokraterna.

* * *

Det åtalade Föredraget om 'Gud' kan i dag synas harmlöst. Men Lennstrands tid var en annan tid än vår tid. Samhället såg snett på fritänkare som ljudligt höjde sin röst mot de hävdvunna sanningarna, även om det inom kyrkan, som Lennstrand själv påpekar, redan skedde förändringar i riktning bort från dogmatik och mot en slags rationaliserad religiositet. Likväl samlade Lennstrand stora åhörarskaror.

I föredraget börjar Lennstrand med att teckna religionens allmänna historia. Den är av bekant slag. Människorna, menar han, såg i naturfenomenen på grund av sin okunskap kombinerat med sina försök att förstå först ett slags personliga makter. Dessa makter abstraherades sedan, fick åsikter och ansikten som speglade de troendes egna ideal, de tillbads och offrades till.

Ur polyteismen uppstod så småningom monoteismen. Vid det här laget har gudomsmakterna eller gudomsmakten stereotypiserats, förstelnats, och återspeglar i sina ideal en annan tids uppfattningar, och blir så ett hinder för den mänskliga utvecklingen. Människan utvecklas förbi sina gudar eller sin gud, så att säga. Lennstrand uttrycker det på följande vis:

”Den stereotyperade guden blir ett hinder i utvecklingen, —menniskan utvecklas, — han följer ej med, — han blir gammal och för liten för det nya slägtets längtan och hopp — och han dör omsider af ålderdomsvaghet.”

Med beklagande ser Lennberg hur de gamla antika gudarna i Rom och Grekland, när dessa miste sin kraft och förmåga att attrahera anhängare, inte tilläts evolvera till högre ideal, som bättre speglade folkets natur.

I stället slank kristendomen in i imperiet och gjorde sig till herre genom anhängarnas mängd, anhängare som i Rom först återfanns, menar han, bland de allra minst allmänt ansedda.

”Kristendomen blef missnöjets religion och den räknade sina första anhängare i Rom bland hvad samtida författare kallade slöddret, afskrapet.”

Kristendomen av i dag attackerar Lennstrand hårt i sitt föredrag. Han ser dess dogmatiska uppfattningar som barbariska, särskilt avseende blodsoffret som Gud krävde av sin egen son för att bli vänligt ställd gentemot människorna.

Lennstrand noterar dock, som sagt, att det bland stora delar av prästerskapet sker en rörelse bort från traditionellt kristna uppfattningar, så att dessa präster snarast använder sig av kristendomen för att presentera dagens ideal.

Kristendomen blir på så vis språkrör för något som tidigare varit densamma främmande. Dessa ”rationalistiska fritänkarprester”  vill ”rädda kristendomen genom att kalla nutidens meningar kristna.”

Man kan inte annat än att nicka instämmande till Lennstrands iakttagelse för över hundratjugo år sedan – åtminstone vad gäller den nuvarande svenska f.d. statskyrkan.

Föredragshållaren ser också en rent allmänt tilltagande sekularisering, för att använda vad som nu är ett modeord. Han uppfattar det som att folk inte längre tar religionen på samma allvar som förr, att förnuftet hos folk reser sig till protest. Han urskiljer ett nytt paradigm.

”Likasom det för 1800 år sedan gälde att kassera de många gudarna, derför att de ej voro tillräckliga att förklara händelserna och fenomenen; så gäller det i dag att kassera den kristne guden för att han lika litet kan vara verldens gud.”

Avslutningsvis menar Lennstrand att nu, när religionen inte längre kan fylla människornas behov, behöver människorna själva fylla dem. Det blir upp till människorna att vårda de sjuka, att höra bönerna, att ersätta hans kärlek med människokärlek, att ersätta guden med människan själv som agent i tillvaron.

* * *

Lennstrands synpunkter agerar inte dynamit längre; vår kultur och miljö har ändrats dramatiskt sedan han reste runt och förkunnade avfall från kristendomen och ådrog sig åtal på åtal. Få är de bland majoriteten medborgare som ens bryr sig nämnvärt om spörsmål som rör kristendomen. Lennstrands synpunkter är väl kända och säkert hållna av många av hans arvtagare i dag. Den kritik han riktade mot traditionell kristendom missar målet, när inte ens prästerna själva har de uppfattningar som Lennstrand en gång riktade kanonerna mot.

Men Lennstrand förutsåg utvecklingen, och beskriver hur han först ogillat den, eftersom han såg en oärlighet i den, men sen välkomnat den, eftersom prästerna då går samma ärenden som han själv, och har samma mål, det han kallar utilism.

Helhetsgreppet han tar bör dock fortfarande drabba, så länge kristna håller fast vid att de faktiskt tror på en Gud som äger någon som helst existens utanför den troendes egna föreställningsvärld. Där missar inte projektilerna, där kan de ännu skjuta i sank.

* * *

Föredraget och historien om det och om dess upphovsman är av stort intresse för den som vill veta mer om hur tillvaron tedde sig för öppna gudsförnekare i slutet av förrförra seklet, när en ny, alltmer ickereligiös värld stod för dörren i Sverige. Men där den totala religionsfriheten ändå fortfarande var över ett halvsekel bort.

Ännu sträckte den religiösa hänsynen sina klor mot de gensträviga, men samtidigt tappade de kraft, mer kraft för varje ansträngning. – Gud give, att vi bevarar den fritänkartradition som senare kunde växa fram på de alltmer ruinartade resterna av kristendomen.
– – –
Det åtalade Föredraget om 'Gud', Viktor E. Lennstrand. Nya Boktryckeriet 1889. 16 sidor.

Bokrecension: Lans och lyra | Emil Zilliacus

Lans och lyra: Litterära studier och kåserier är en samling texter av Emil Zilliacus (1878-1961) finlandssvensk författare, poet, docent i litteraturvetenskap, översättare.

Boken utgavs första gången 1933.

* * *

Emil Zilliacus var ett unikum i svensk litteraturhistoria i kraft av sin översättargärning. Främst grekiska antika texter överförde han till svenska.

Lans och lyra består dock inte i huvudsak av översättningar, utan av studier i den värld där de texter han översatt kom till. Och det går inte att ta miste på den glöd med vilken Zilliacus berättar om Hellas och det antika Grekland, vare sig det nu handlar om hur ett riktigt grekiskt symposion gick till, eller hur Xenophon skriver om det strapatsrika återtåget efter den grekiska legohärens marsch in i Persien.

Zilliacus är, genom sin djupa förtrogenhet med texterna som översättare, den optimala Hellasskildraren.

* * *

Jag har läst en och annan Zilliacussignerad översättning av grekiska skådespel. Hans svenska är i dessa fall utomordentligt stilsäker. Att läsa Lans och lyra ger dels lite mer kött på benen vad gäller denne översättares egen person, hur han förhåller sig till sitt ämne, och dels en djupare förståelse för den värld där dessa skådespel framfördes: boken skänker ett sammanhang.

Vad vi rent konkret möter i Lans och lyra är sådant som studier av den fromme Hesiodos framställning av livet på landet, Xenophons Anabasis, men också dennes innerliga text om godsägarlivet.

En fördjupning i Aischylos Perserna finns med, och därtill en mycket upplysande kontextualisering av Aristophanes Riddarna, där läsaren får veta bakgrunden till denna till skådespel klädda politiska attack. Och mycket mer.

Och lyricismen bryter helt ut i det avslutande prosapoetiska stycket, "Vid brasan med Horatius", som sätter in författaren i Horatius grekisk-romerska värld. Zilliacus talar genom dennes dikter med den gamle romerske poeten, erfar hans tillvaro och ser därtill gudar och heroer dra förbi, fastän Zilliacus sitter i sin snötäckta lantgård i Karelen. Genom denna vackra text åskådliggör Zilliacus med all önskvärd tydlighet vad studiet av antiken ger honom personligen.

* * *

Zilliacus översättningar av antika dramer står förvisso för sig själva i kraft av sin skönhet. Men Lans och lyra, med sin strama men aldrig torra prosa, erbjuder vyer över den kultur vari de en gång framfördes, nästan alltid med djup förankring i från antiken bevarade poetiska texter. Som en sann filolog förmår han finna livet som andas i bokstäverna.

Och tycker vi att dramerna låter oss höra antikens röst, så får samma epok tydligare stämma genom Zilliacus essäer. Det är som att lyssna till en sån där historielärare som både själv brinner för sitt ämne och förmår trollbinda eleverna inför det han målar upp för deras ögon.
– – –
Lans och lyra: Litterära studier och kåserier, Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1933. 223 sidor.

Bokrecension: Litteratörer och militärer | Frans G. Bengtsson

Litteratörer och militärer är en essay- eller essäsamling av Frans G. Bengtsson (1894-1954).

Boken utgavs första gången 1929. Jag har läst den i en utgåva från 1958 med illustrationer av Gunnar Brusewitz (1924-2004).

* * *

Bengtsson är onekligen en mästare vad gäller att skriva litterära essäer. Det är inte bara ämnena i sig som är väl valda, utan Bengtssons eget språk, hans berättande, håller en hög karat, det hör till det yppersta inom sitt område. De har en kulör som gör läsningen till en högtidsstund.

I Litteratörer och militärer fokuserar Bengtsson i synnerhet på ett antal personer: ofta med avstamp i någon eller några böcker berättar han om udda eller helt enkelt intressanta öden.

Här behandlas värstingpoeten Villon, författaren Walter Scott, i två essäer Joseph Conrad, Karl XII, generalen Stonewall Jackson, legomilitären Robert Monro, Sergeant Bourgogne som bland annat skrev om sin medverkan i Napoleons fälttåg mot och från Moskva.

Därtill kommer utläggningar om "Keltiskt och irländskt", "Myter och sagor" samt två nästan kåserande texter: "En dryck ur källan" om källan som litterärt fenomen, och "Promenad till en myrstack" där prosapoesin till sist bryter fram nästan ohämmat.

* * *

Frans G. Bengtsson skrev som bekant en rejäl biografi om Karl XII. I essän om samme konung i denna bok, utgiven några år tidigare, är det inte så mycket Karl XII:s yttre levnadshistoria som hamnar i fokus, utan Karl XII som person och idealgestalt.

Bengtsson lyfter fram Karl XII som en "mytbildande gestalt", vilket de facto är sant, men som jag har svårt att förhålla mig till.

Jag ser Karl XII som en naiv och extremt hårdnackad krigare, som istället för att acceptera ett förnedrande nederlag, drog ut nationens lidande till oanade proportioner genom fortsatt krig, år efter år. Det hade varit lyckligare för landet om Karl XII fötts att bli general och inte envåldshärskare.

Bengtsson förklarar emellertid att tiden var en annan — förvisso! — och att Karl XII:s hårdhet inför lidandet var befogad:

"Vår nutida humanitära åskådning är naturligtvis inte mycket att skryta med, ingen moraliskt upphöjd attityd i och för sig, utan endast en objektivering av vars och ens åstundan att till varje pris tänja ut sin egen livstråd till dess yttersta gräns."

De tusentals svenska allmogepojkar som frös ihjäl, sköts ihjäl eller tynade bort i difteri och andra sjukdomar runt om i Europa under början av 1700-talet hade nog ändå önskat sig att hellre sträva på jorden därhemma, än att drabbas av krigets extrema och livsfarliga umbäranden både under strid och marsch.

Nåväl, Karl XII som gäckande mysterium lär förbli: själv skrev han ytterst lite. Hans tystlåtenhet är omvittnad och gör fördunklar blicken vi kan kasta på honom genom seklers dimma och glömska.

* * *

Om Bengtssons Karl XII-essä nu mest framstår som en välformulerad historisk relik, är hans utläggningar i "Myter och sagor" desto mer aktuella.

Bengtsson skissar där på en slags religionsutveckling, som religionerna tänks genomgå:

"Gudarna äro först till för att dyrkas eller hädas, därpå för att filosofiskt avslöjas, slutligen för att behandlas religionsvetenskapligt."

Alltså: från tro till avfärdande till kartläggande. Men Bengtsson stannar intressant nog inte där. Människans benägenhet för myttänkande upphör inte med religionernas avtagande. Istället formar hon sig nya illusioner, som inte vilar på religiösa fundament:

"Mänskligheten byter illusioner liksom Don Juan byter älskarinnor [...] gudar mot sofister, rituella formler mot naturvetenskapliga besvärjelser, tron på själens framtida himmelska frälsning mot tron på släktets framtida jordiska fullkomning."

Vad Bengtsson syftar på, är att människorna helt enkelt skapar sig myter att tro på, att hålla fast vid: idéer som korgar i vilka de placerar sina ägg.

Med det inte sagt att vissa idéer eller myter är mer fruktbara eller gynnsamma än andra, men med Bengtssons utläggning för ögonen bör man ställas inför frågan vad som egentligen är och vad vi skapar oss, vad som är naturgivet och vad som är konstruerat.

Bengtsson fortsätter genom att slå fast att gudarna i sig inte äger fastare existens än de gudar

"... i vilkas skugga vår tids styresmän strida och hålla rådslag, sådana gudar som Framåtskridande, Frihet, Demokrati m.fl. — bättre gudar än de fornorientaliska, utan tvivel, i varje fall med gemytligare ansiktsmask, men såtillvida av besläktad art som de trots sin väldighet inte utan vidare äro åtkomliga för ett attribut som 'existens'.

Det är ett filosofiskt och existentiellt spörsmål som här väcks, och det kunde tarva en egen bok.

* * *

Frans G. Bengtsson skriver en mycket nykter och lite gammaldags men inte torr prosa. Referenserna till frukter av klassisk bildning är frekventa. Därför tror jag man kan säga, att Bengtssons essäer ger mer, ju bättre förberedd man kommer till dem. Men oavsett vilket, går man ifrån dem mer bildad än man nalkades dem.

En gång upplever jag att en text i viss utsträckning antar form av referat, där Bengtssons egen ton kommer i skymundan för det rent beskrivande. Det är beklagligt, för det är Bengtssons behandling av ämnet som andas en särskild själ i historierna och väcker dem till liv.

Men, som sagt, i sin helhet är Litteratörer och militärer en läsning som man njuter av: fulländat språkbruk kombinerat med klassisk bildning och väl valda öden att beskriva utgör en kombination som är oslagbar i alla tider.
– – –
Litteratörer och militärer, Frans G. Bengtsson. Illustrationer: Gunnar Brusewitz. P. A. Norstedt & Söners förlag 1958. 281 sidor.

Tidningsklipp: "Sjelfmord" | Dagens Nyheter 1866

För 150 år sedan på dagen infördes i Dagens Nyheter notisen nedan.

Man kan notera, att den avlidnas eget namn inte anförs, men däremot makens. Man kan också notera inställningen till det så kallade läseriet, alltså till den form av personligt engagerade och innerligt upplevda religionsform som då var utbredd.

Avslutningsvis stämmer det till eftertanke hur journalistisk sed förändrats med tiden. Numera rapporteras knappast om självmord av denna typen.

* * *

Sjelfmord. Undantagsmannen Hans Perssons hustru i Ö. Karleby (Skåne) afhände sig lifvet sistlidne lördag då hon tidigt på morgonen smög sig bort och kastade sig i en närbelägen damm. Hon var mellan 70-80 år gammal, hade långfredagen gått till nattvarden och förmodas att hafva fattat detta förtviflade beslut att förkorta sin redan betydligt höga ålder i följd af läseri och religionsgrubbel. Måtte läsarne besinna hvarthän detta andliga sjukdomstillstånd ofta leder!

Dagens Nyheter, fredagen den 6 april 1866.

Källa: KB.

Trötthetens aforistik

Iakttagelser ur en smutsig anteckningsbok.

1.
En del rapar ur sig åsikter som om det vore förtjänstfullt att ha så många som möjligt. 

2.
Inom teologernas sofistiska konstruktioner gömmer sig alltid axiomet jag vill tro.

3.
En cigarett som den ljuva stillheten mellan två hjärtslag. 

4.
Att skriva är att försöka skrika fast sin närvaro i evigheten. 

5.
Maxim: tillvarons oupphörliga förruttnelse skall ägas, inte lidas.

Bokrecension: Falskmyntarna | André Gide

Falskmyntarna (fr. Les faux-monnayeurs) är en roman av André Gide (1869-1951). Boken utkom första gången 1925. Jag har läst den i svensk översättning av Gunnar Ekelöf (1907-1968).

* * *

Att läsa Falskmyntarna är en säregen upplevelse. Lite som att lyssna till ett långt, klassiskt musikstycke utan egentlig början, utan slut.

Eller ska jag jämföra romanen med ett höglitterärt prosapoem, där författaren experimenterar med olika stilar vilka tillsammans utgör helheten: fragment ur dagboksanteckningar, metadiskussioner som författarrösten för om boken under det han skriver den, traditionell berättande prosa, dialoger, uppbruten kronologi... Men där allt verkar ha sin givna plats: som i poemet.

Handlingen är också svår att ringa in. Bland de mer centrala gestalterna i boken är författaren Édouard, hans halvsysters son Olivier, dennes vän Bernard, den unge greven de Passavant — men det räcker inte långt: ett myller av gestalter förkommer, dock utan att bli över hövan förvirrande.

Alla personernas öden utvecklar sig inför läsarens ögon. Édouard arbetar med sin bok — betitlad liksom Gides egen bok, "Falskmyntarna" — och han använder sig av människorna omkring sig som stoff i boken. Èdouard är en god kraft som samtidigt lever i en homoromantisk spänning med sin systerson Olivier, en ung man i studentåldern.

Det homoerotiska temat som går genom hela boken är inte lätt att sätta fingret på heller: det finns där genom antydningar, handtryckningar, förstulna dialogstycken, tillgivenhet som går utöver det kamratliga. Och inte bara mellan Èdouard och Olivier, utan också mellan Olivier och den unge greven de Passavant, blasé, rik och framgångsrik författare. Åtminstone greven synes vara medveten om att det talas om honom och Olivier.

Men Falskmyntarna rymmer också tragiska djup: familjehemligheter dolda under en fernissa av borgerlig moralism, religiösa övertygelser som månne hålls av nödtvång av en präst som inget annat vet av, ett äktenskapligt snedsprång som resulterar i grossess, förtvivlan och försoning.

Spänningar, åtrå, känslor. Romanen är bräddfull av sådant, och Gides mästerliga skildringar gör att läsaren naglas vid berättelsen, fastän den egentliga handlingen inte rör sig från punkt a till punkt b, utan vecklar ut sig i alla riktningar via vänskapsband, släktband och andra relationer.

* * *

Falskmyntarna är ett litterärt mästerverk. Det trovärdiga levandegörandet av de många gestalterna, inblicken i högborgerlig, fransk miljö, frammanandet av övertygande känslor, lojaliteter och brutna lojaliteter: allt borgar för att göra romanen till ett verk man inte snart glömmer.

Man kan vidare fördjupa sig i berättelsen och analysera de olika personerna utifrån någon slags symbolisk tolkning: att Édouard representerar en god kraft, att prästen representerar en oreflekterad tro, att greven representerar den farliga, aristokratiska cynismen, att åter någon annan framstår som djävulen själv... Ja, Falskmyntarna som konstverk ger gott om rum att röra sig i.

Och ur ett gay-perspektiv kan man notera hur Gide, som själv var öppet homosexuell, på ett finkänsligt vis förmår berätta om homo- eller bisexuella känslor genom de finaste antydningar, utan minsta slipprig eller vulgär utfyllnad i syfte att skriva läsaren på näsan.

Det vore ett misstag att kalla Falskmyntarna lättläst; och varför skulle vi förvänta oss att den skulle vara det? — Vad den är, är en värld i en bok. Vad den är, är en läsupplevelse av sällsynta proportioner.
– – –
Falskmyntarna, André Gide. Övers. Gunnar Ekelöf. Forum 1972. ISBN: 91-37-03505-3. 319 sidor.

Bokrecension: Mossarnas folk | P. V. Glob

Tollundmannen, c. 300-talet f.v.t.
Foto: Sven Rosborn (något beskuren)

Mossarnas folk: Järnålderns människor bevarade i 2000 år (da. Mosefolket) är skriven av Peter Vilhelm Glob (1911-1985), dansk riksantikvarie och professor i arkeologi.

Boken utgavs ursprungligen 1965. Jag har läst den i svensk översättning av Seve Unger utgiven från 1969, med efterord av Berta Stjernquist (1918-2010), arkeolog och sedermera professor i samma ämne.

* * *

Det går inte att ta miste på Globs intresse för sitt ämne, när han detaljerat och med målerisk prosa låter läsaren lära sig om de danska mossliken från järnåldern, ungefär 400 f.v.t. till 400 e.v.t. Det har nämligen hittats en hel del sådana, ofta spöklikt välbevarade på grund av den kemiska sammansättningen av dyn de legat nedsänkta i.

Globs framställning kan sägas vara tudelad. Den första delen analyserar ingående ett antal mosslik, och berättar om sådant som hur de återfanns, hur de konserverades, vad man hittade mer än själva kropparna, hur väl de bevarats, vad deras sista måltid var, hur väl hjärnan bevarats, hur de avrättats och så vidare.

Den andra delen antar en antropologisk synvinkel och försöker placera in de döda i deras sammanhang: hur de levde, hur världen såg ut då, hur den religiösa kulten kan tänkas ha yttrat sig.

Till den här andra delen hör hans tes om att mossliken offrats i en religiös handling i någon form av fruktbarhetsrit. Detta motiveras bland annat med hur de dödats, antydningar i romerska källor och hypoteser av annat slag.

* * *

Mig förefaller det uppenbart genom de fakta som Glob presenterar att de döda verkligen offrats: de har på samma sätt som man nedlagt objekt i mossar runtom i Europa – även i Sverige – blivit nedlagda och avsiktligt dödats, inte sällan strypts eller hängts.

Periodvis har de gravlagts i strid med det gravskick som annars rådde under en del av järnåldern: när det vanliga gravskicket var kremering har mossliken nedlagts som de var, mer eller mindre nakna och ofta med någon form av anordning som syftade till att hålla dem på plats.

Avrättningssätten har varierat: strypning eller hängning, halshuggning, slag, kanske dränkning.

* * *

Glob argumenterar alltså utifrån tesen att det rör sig om offer i samband med en fruktbarhetskult, med stöd i Tacitus beskrivning från början av vår tideräkning av germanska seder. Ingenting motsäger en sådan förklaring, även om försiktighet är av nöden när Tacitus används som källa, eftersom vi inte kan bekräfta hans uppgifter i andra skrivna källor.

Mig är det emellertid inte självklart att offren skedde just som en del i en fruktbarhetsrit. Det kan förvisso ha varit fråga om någon alternativ form av kult, eller kanske en kulthandling kombinerad med judiciella avrättningar.

* * *

Mossarnas folk är mycket rikt illustrerad med inte minst spöklika bilder av kropparna som grävts fram, där ansiktsdragen är helt skönjbara, stelnade i vila eller i vad som ser ut som ångest. Ibland med hår, med skäggstubb eller rester av kläder. Naturligtvis skapar det en särskild slags närhet till de längesedan döda när deras ansiktsdrag är så tydliga att man nästan tror sig ha känt igen människorna om de återuppstått och gått på våra gator i dag.

Från svensk mark, beskriver Berta Stjernquist i sin efterskrift, finns egentligen bara ett mosslik bevarat så väl som de danska, och det är Bockstensmannen, som emellertid är mycket yngre än de döda som Glob beskriver. Bockstensmannen dog eller dödades under 1300-talet. De svenska mossarna har helt enkelt inte bevarat kropparna av de döda eller offrade på samma sätt som de danska: vad vi har är mest benfragment.

* * *

Visst är Mossarnas folk märkt av sin ålder. Globs antydningar om att det forntida folket teutonerna kom från Jylland må man ta med hela nävar salt, till exempel. Men det är småsaker i sammanhanget.

Den stora behållningen för mig är istället de detaljerade beskrivningarna av de dödas levnadsförhållanden, såsom de kan fastställas utifrån maginnehåll, förslitningar och annat.

Beskrivningarna i sin helhet gör det åtminstone för mig, en lekman, klart att mossliken verkligen är människooffer, vilket naturligtvis inte är något att blunda för, utan något att lära av. I stora delar av Europa offrades uppenbarligen människor som en del av någon form av rit. Och kanske då en fruktbarhetsrit, såsom Glob teoretiserar om.
– – –
Mossarnas folk: Järnålderns människor bevarade i 2000 år, P. V. Glob. Övers. Seve Unger. Efterord av Berta Stjernquist. Natur och Kultur 1969. 173 sidor.

Bokrecension: Kapare och sjörövare | Alf Åberg

Kapare och sjörövare är skriven av historikern Alf Åberg (1916-2011). Boken utgavs första gången 1968. Jag har läst den i Natur & Kulturs e-boksupplaga från 2010.

* * *

Vad Åberg gör i Kapare och sjörövare är att skriva en introduktion till ämnet som titeln anger. Boken är rimligen skriven för ungdomar, att döma av språkets tillgänglighet, korta satsbyggnad och allmänna ton.

Det korta formatet och den pedagogiska driven som verkar för att göra ämnet överblickbart och enkelt leder givetvis till vissa generaliseringar, men även en läsare van vid mer tuggmotstånd och utförligare källhänvisningar finner sådant i boken som är givande.

Till exempel sporrar de många biografiska skildringarna av äventyrare, sjörövare och kapare till vidare läsning och fördjupning. För det är onekligen i många fall fråga om synnerligen intressanta livsöden, fulla av strid, rov och intriger.

Själv var jag relativt obekant med barbareskstaterna, utöver att jag kände till att piratnationer existerade längst norra Afrikas kust långt fram i tiden. Åberg berättar med schvung om ett svenskt öde djupt förknippat med dessa sjörövare.

Det handlar då om kapten Berg som med sitt handelsfartyg år 1754 blev tagna av marockanska sjörövare.

Kapten Berg och besättningen fördes i land och senare sändes de iväg till sultanen själv. Efter svåra umbäranden och hårt arbete frigavs de på sommaren 1756 och avreste på hösten, när en lösesumma betalades ut. Svenskarna, sånär som på två gossar som fick bli kvar som uppassare åt sultanen, fick ta sig hem.

Till våren 1757 var Berg åter i Stockholm, och med sig hade han inte bara minnet av svåra upplevelser, utan också observationer om hur livet i Marocko tedde sig vid den tiden.

* * *

De många kända sjörövarna och kaparna passerar revy. Henry Morgan är bland dem, men också Francis Drake, Kapten Kidd, Jack Rackham, Anne Bonney, Lars Gathenhielm och många fler. Förvånansvärt nog nämns emellertid inte Svartskägg – förmodligen Edward Teach – alls, inte ens i listan över sjörövare och kapare som finns i slutet av boken.

Kapare och sjörövare är ingen skönmålning av piratlivet. Åberg återkommer till den grymhet som dessa vattenburna gissel för handelsmän och nationer kunde ägna sig åt. Det hindrar emellertid inte att Åbergs livfulla gestaltning av deras öde oundvikligen får en viss air av romantik. Kanske måste det vara så. Grymheten till trots kunde deras liv passa i vilken actionfilm som helst, eller i serier som den nu aktuella Black Sails.

Men som sagt. Kapare och sjörövare fungerar bäst som ett smakprov på ämnet, ett smakprov som tubbar den intresserade läsaren att gå vidare och fördjupa sig.
– – –
Kapare och sjörövare, Alf Åberg. Natur & Kultur 2010. ISBN: 978-91-27-12721-0.

Bokrecension: Perserna | Aischylos

Perserna är en antik grekisk tragedi av Aischylos (525 f.v.t - 456 f.v.t). Den är en fristående del av en i övrigt förlorad trilogi. Jag har läst Perserna i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961).

* * *

År 480 f.v.t stod sjöslaget vid Salamis, inte långt från Aten. Slaget var ett led i persernas anfall under storkung Xerxes (519-465) mot de grekiska territorierna. Grekerna anfördes av den atenske generalen Themistolkles (c. 525 - 460). Vid slaget segrade grekerna mot en överlägsen persisk styrka.

En av dem som var med under slaget var den senare tragediförfattaren Aischylos. Åtta år efter händelserna uppfördes hans drama Perserna. Men trots att han alltså själv deltog i slaget, har han tillåtit sig poetisk frihet i skildringarna; likväl anar man, inte minst i de direkta krigshandlingarna, ögonvittnets vittnesmål om våldet och döden.

* * *

Perserna berättas inte ur grekiskt perspektiv, utan ur persiskt. Enligt Zilliacus beror detta på att det vore att hänge sig åt den grekiska ärkesynden hybris, övermod, att ta utgångspunkt i grekernas väldiga framgång.

Platsen för tragedin är Persien, och de närvarande personerna är få. Handlingen är också knapp; den uppehåller sig vid insikten i och förskräckelsen över vad som just hänt: att den persiska hären förgjorts.

En budbärare får berätta om allt detta för den förtvivlade änkedrottningen; Xerxes själv har ännu inte återkommit. I mening efter mening hamrar budbäraren i allt vidare omfattning ut katastrofens omfattning. Han berättar:

"Man såg ej havet mer, ty det var täckt
av fartygsspillror och av döda män,
och liken hopades på skär och stränder."

Drottningen låter därefter kalla fram sin döde makes, kung Dareios, vålnad ur graven, som både kom att tadla sin son för dennes övermod – hybrisbegreppet igen! – och ömka honom. Drottningen förklarar att han förletts av onda råd. Dareios avslutar med att uppmana drottningen att trösta Xerxes när han kommer åter. Själv drar han åter till dödsriket.

Till sist kommer så Xerxes tillbaka. Och resten av dramat består i stor utsträckning av klagosånger över det öde som drabbat det mäktiga persiska riket. Kören sjunger:

"Vår jord begråter den ungdom hon fött
och som Xerxes sände till Hades, vars hus
han fyllt med stupade perser.
Där samlas hjältar i tusental,
den yppersta blomman av landets män,
okuvliga kämpar med båge och pil,
en tallös och stimmande skara."

* * *

Perserna är en poetisk kraftfull berättelse om det totala och oväntade nederlaget. I verkligheten fanns dock persiska styrkor kvar i Grekland efter slaget vid Salamis, men snart nog tvingades också de tillbaka: slaget vid Plataiai året efter Salamis satte definitivt punkt för den persiska kampanjen.

I den arkaiska formen känner läsaren fortfarande en levande puls, ett ögonvittnes målande beskrivningar, och den mänskliga sorgens och förtvivlans allmängiltighet genom alla tider. Tragedin får inget muntert slut: den är ett studium i undergång, den beskriver fallets psykologi – uttryckt i odödlig poesi.

Jag kan inte antik grekiska, men jag kan konstatera att mästaren i översättningskonsten, Emil Zilliacus, skänkt Perserna en språkdräkt som både är högtidlig och direkt. Därtill har han försett skådespelet med ett informativt förord, som skänker en del sammanhang åt den pjäs som första gången uppsattes i Aten, åtta år efter att havet några kilometer därifrån burit döda kroppar och virke från förlisande skepp.
– – –
Perserna, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1934. 108 sidor.