Bokrecension: Mannerskiölds herrgård | Oskar Källner

Mannerskiölds herrgård är en skräcknovell av Oskar Källner (f. 1978).

* * *

Renodlad fantasy har aldrig varit mina litterära hemtrakter. Å andra sidan är jag rejält förtjust i skräcklitteratur av olika slag. Oskar Källner låter mig i novellen Mannerskiölds herrgård stifta bekantskap med ett stycke rejäl fantasyskräck. Och jag märker att fantasyinslagen inte stöter bort mig, utan tvärtom fascinerar mig: när världen sprängs och läsaren tas med till alternativa verkligheter är det svårt att inte ryckas med.

Kanhända därför att den värld Källner manar fram genom sitt skrivande ändå inte är mig fullt så okänd: Källner berättar själv om att han skriver i en Lovecraftiansk tradition. Och Lovecraft är en av mina litterära favoriter, med sitt banbrytande sätt att skriva skräck på ett hänsynslöst vis, med sina monster, på varandra staplade adjektiv och främmande språk.

Mannerskiölds herrgård är en lyckad skräcknovell i Lovecrafts anda. Det som börjar som en spökhistoria med klassiska inslag förvrids snart till något mycket märkligt, mycket främmande, där grå fruar och andra spöken skulle framstå som direkt harmlösa i jämförelse med var som döljer sig i herrgårdens inre.

* * *

Förutsättningarna är som följer.

Herr Mannerskiöld är död sen långa och många år, men Ursula håller svindyra visningar med löften om att besökarna kommer att träffa på något övernaturligt i det till det yttre så välbevarade Mannerskiöldska boningshuset. Själv träder hon aldrig in i herrgården. Och visningarna pågår aldrig längre än några få minuter. Och de som väl kommit till herrgården — har en tendens att aldrig lämna den igen.

Ursula visar sig nämligen vara en särdeles iskall kvinna i vad jag uppfattar som äldre medelåldern. Hon tjänar stora pengar på de dyra visningarna, men framför allt tjänar hon något annat, något hon nog själv knappt är bekant med, något som inte är av denna världen.

Men en dag dyker en morsk ung kvinna upp, Alex, som undrar vart hennes försvunne bror tagit vägen. Så tar prologen slut, och den egentliga handlingen tar vid.

* * *

Novellen tar med läsaren på en hisnande resa, som sticker iväg så långt från kända stigar, att jag kommer på mig själv med att undra hur författaren ska lyckas knyta ihop historien. Undran är emellertid onödig, för mot slutet planar berättelsen ut, och klingar ut i ett välljudande ackord.

Påverkan från Lovecraft är tydlig. Men det är också den explicita förutsättningen; Källner går medvetet in i det rum som Lovecraft skapat, och säger sig dessutom gärna vilja återvända. Någon gång fastnar jag på någon anglicism, men språket flyter på, bättre än Lovecrafts egen, tämligen överlastade, stil.

Mannerskiölds herrgård är helt enkelt en god novell om det onda, onda som kan gömma sig bakom den ovanligt välbevarade fasaden till ett ståtligt gammalt hus i Dalarna.

Ja, och en sak till. En lysande formulering:

"... de döda djupen mellan stjärnorna ..."

Om så boken bara bestått av de orden, hade den fortfarande var väl att skaffa och läsa.
— — —
Mannerskiölds herrgård, Oskar Källner. Fafner förlag 2014. ISBN: 978-91-979428-7-4.

Bokrecension: Glädjedödarna | Mattias Svensson

Glädjedödarna: En bok om förmynderi är skriven av Mattias Svensson (f. 1972), redaktör på tidskriften Neo.

* * *

Glädjedödarna är något av en analytisk diskussionsbok, där Svensson utförligt resonerar kring vår syn på förbud och paternalism i vardagslivet. Svensson blottlägger ideologiska agendor under de till synes oförargligaste hämningar av den personliga friheten, och skänker nya perspektiv på huruvida det egentligen är så farligt med mer frihet och mindre förmynderi.

* * *

Vi har nog i allmänhet lätt för att se Sverige som ett av de friaste länderna i världen.

Det hindrar emellertid inte att den personliga autonomin är genomstungen av klåfingriga förbud och folkuppfostrande åtgärder från överhetens sida. Svensson ger oräkneliga exempel på sådana ting, och ställer i regel de uppfattningar som dessa åtgärder motiveras med på huvudet med hjälp av forskning och vanligt sunt förnuft, samt en aldrig avtagande vurm för att folk borde få leva sina liv som de själva vill, så länge de inte skadar andra.

Så analyseras allt från det svenska alkoholmonopolet och synen på droger, till knasiga förbud mot att låta kommunen hållas med gungor av bildäck (nån kan ju, gubevars, tugga på gungorna och få cancer!) och paternalistiska rörelser i riktning mot cykelhjälmstvång. Svensson visar hur det ofta är moralistiska skäl eller lobbyisters verksamhet snarare än faktisk skademinimering som är orsaken till att det ser ut som det gör avseende allehanda frihetshämmande bestämmelser.

Bakom moralistiska medelklasstammande åsikter om vad folk, för sitt eget bästa, borde tillåtas göra och icke göra, ligger ofta uppfattningen att det jag inte skulle vilja utsätta mig för eller syssla med, bör heller ingen annan få utsätta sig för eller syssla med. Prostitution är ett tydligt exempel på detta. Moralister bortser helt enkelt från de fördelar vad gäller säkerhet och annat som öppet tillåten prostitution skulle innebära, och förkastar det av princip, oaktat att det finns människor som helt frivilligt både önskar sälja sexuella tjänster och köpa dem. Moralistens uppfattningar av rätt och fel övertrumfar där den enskilda människans rätt att göra som den önskar med sin egen kropp.

Samma sak vad gäller droger. En legaliserad droghandel skulle otvivelaktigt leda till en större kontroll över drogerna som sådana, och skulle dessutom slå undan benen för den organiserade droghandeln som nu sker kriminellt med höga risker för både tillhandahavaren och brukaren. Svensson noterar:

"Ju hårdare en vara kontrolleras eller förbjuds, desto farligare produkter bjuds ut på marknaden."

Vidare försöker man styra människors frihet att konsumera vad de önskar, genom till exempel straffskatter: sådana kan vi se på cigaretter. Visst är det sant att cigarettrökning är hälsovådligt. Men om cigaretterna samtidigt innebär en ökad livskvalitet för rökaren (minskning av stress, etc) och dessutom de flesta rökare faktiskt slutar röka, vem är då människa att säga, att den njutningen skall förnekas den enskilda individen?

Om man bara ska se till kostnaden vad gäller sjukvård som behövs som en konsekvens av nikotinbruk, kan man inrikta sig på att bekämpa behovet av annan kostnadskrävande sjukvård, som till exempel de skador som uppstår i samband med utövande av fritidsmotionerande. Likväl höjs aldrig röster för att förbjuda ridning, simning eller löpning.

För övrigt — om man nu ändå de ekonomiska skälen krasst anförs — skulle en rökare göra samhället en ekonomisk tjänst om han eller hon avled tidigare än sin ickerökande medmänniska, eftersom han eller hon då förkortar sin tid i den kostnadskrävande långvård som en person som icke blivit sjuk på grund av sitt rökande genomlever.

Vi bör därtill vara medvetna om, att vad vi dör av i allmänhet är sådant som är oberoende av livsstil, utan snarare av det som helt enkelt kan kallas otur. Till exempel måste man ha enastående otur för att drabbas av lungcancer fastän man arbetat i rökiga miljöer: risken uppskattas till 1 på 8000. "Det är helt enkelt inte rationellt att leva för att undvika minimala risker ...", skriver Svensson.

* * *

I grund och botten handlar mycket om diskussionerna i Glädjedödarna om vad vi vill ha för samhälle. Det går måhända att skapa ett säkrare samhälle med hjälp av petiga lagar, förbud och skatter, även om de i regel är misslyckade och inte sällan bara skapar kriminalitet där tidigare ingen kriminalitet funnits.

Men måhända är ett liv kringgärdat av restriktioner inte ett liv som var och en vill leva. Kanske kan risktagandet vara en del av det som det innebär att vara en människa: kanske kan ett rimligt risktagande (att äta god med inte alltid hälsovänlig mat, att röka en god cigarett, att cykla utan cykelhjälm, att tillåta livsmedelsbutiker att sälja vin) förhöja livskvaliteten i så hög grad, att de eventuella negativa konsekvenserna i relation till den ökade livskvaliteten ändå är uthärdliga för samhällskroppen som helhet?

Jag tror det. Svensson skriver:

"All empiri kring mänsklighetens utveckling talar för att risker, precis som de problem som diskuterades i förra kapitlet, bör hanteras - inte undvikas till varje pris."

Vidare kan man diskutera, precis som Svensson gör, huruvida det är rimligt att dra ner en aning på livskvaliteten för den stora mängden människor, för att ett fåtal av dem har svårt att hantera något. De absolut, absolut flesta har ju som bekant inget problem med sin alkoholkonsumtion.

Det blir eljest som gossen som Svensson skriver om, som skrev till statsministern och bad honom förbjuda godis, eftersom han bara gjorde av med sina pengar på det. Nåväl. För att en liten majoritet har problem med något, motiverar det inte att den stora massans frihet att konsumera bör begränsas.

* * * 

Två av de vapen som används av förmynderiförespråkarna är statistik och vetenskapliga resultat. Svensson påvisar i en del föreliggande fall, hur denna statistik eller de vetenskapliga rönen antingen är mer eller mindre fabricerade, föråldrade eller missvisande om man till dem lägger ytterligare aspekter. Man kan till exempel lätt få till vinklade siffror om man enbart beräknar kostnaderna för ett visst fenomen, men ignorerar att räkna med de positiva effekter som fenomenet innebär. På så vis blir också fenomenet som sätts i fokus ensidigt ett problem att lösa, snarare än ett fenomen med både positiva och negativa effekter.

Inte heller bör man glömma, att de siffror som presenteras av moralisterna presenteras i ett särskilt syfte: att förändra folks attityder, att bereda marken för frihetsinskränkande åtgärder. Det ligger helt enkelt inte i moralisternas intresse att presentera fakta som går stick i stäv med deras egna agendor: att inhibera, förbjuda, begränsa av vad skäl det än vara må. Uteblir resultaten av åtgärderna, är det istället lätt attt kräva ytterligare åtgärder, skriver Svensson.

* * *

Vad som anses farligt är för övrigt godtyckligt. Svensson anför till exempel forskningsresultat från Storbritannien där de tjugo farligaste drogerna rankats. Först kommer heroin och kokain. Sen följer ett helt legalt sömnmedel. På femte plats har vi alkohol och på nionde tobak. Men cannabis, LSD, kat och ecstasy rankas som betydligt mindre farligt. Självaste WHO har slagit fast att hälsoproblemen vid kokainanvändning är mindre än vid alkohol- och tobaksnyttjande.

Följaktligen fäller moralisten sitt omdöme kring vad som skall förbjudas och icke inte nödvändigtvis på grund av rationella skäl, utan möjligen på grund av invanda tankemönster om vad som skall anses som farligt och vad som kan anses legitimt och därför legalt.

* * *

Liksom Svensson värnar jag om friheten för enskilda människor att ägna sig åt vad de vill, så länge det inte skadar andra. Attityden bör vara live and let live. Svensson formulerar det elegant:

"Frihet är också att ta sig för det som en majoritet, och kanske vi själva, bedömer som riskabelt, farligt, provocerande, omoraliskt, ohälsosamt och uppenbart irrationellt, så länge inte andra utsätts för fysisk skada."

Just den friheten skjuts i sank när någon — en politisk majoritet, till exempel — vill komma in som förmyndare och bestämma vad just den enskilda människan bör använda sin frihet till, ja, när någon vill ta ifrån den enskilda människan hennes autonomi i tron att man själv vet så mycket bättre. Måhända är lagar om säkerhetsbälten och alkoholmonopol små inskränkningar på friheten jämfört med inskränkningarna i många andra länder. Likväl är det inskränkningar vars relevans måste få diskuteras utifrån både ett principiellt- och ett rimlighetsperspektiv. Svensson skriver:

"Föreställningen att vissa frågor är för 'små' för att ha bäring på generella principer som yttrandefrihet är både naiv och i motsats till historisk erfarenhet."

Mattias Svensson lyfter både de små frågorna och resonerar om de viktiga, tunga, stora principerna. Det gör han bra, med talrika exempel, inte minst från historien, och med en uppsjö referenser i form av fyrahundrafemtio fotnoter. Och därför bör hans Glädjedödarna läsas av alla som intresserar sig för att värna sin frihet likaväl som av alla som har en inklination att vilja begränsa andras friheter.
– – –
Glädjedödarna: En bok om förmynderi, Mattias Svensson. Timbro förlag 2012. E-bok 2013. ISBN: ISBN: 9789175668963.

Bokrecension: Heart of Darkness | Joseph Conrad

Flodbåten "Roi de Belges" (1889), som Conrad var kapten på.

Heart of Darkness (sv. Mörkrets hjärta) är en kortroman av polskbrittiske författaren Joseph Conrad (1857-1924). Heart of Darkness utkom först som en följetong i en tidskrift 1899, och utgavs sedan i bokform 1902.

* * *

Det är förvisso något lockande med de exotiska beskrivningar av en främmande värld som möter oss i texter som beskriver en tid då inte alla vägar var kända och inte varje höjd på jorden var utforskad. I Conrads Heart of Darkness möter vi Afrika, skändat av kolonialismen.

Berättelsen börjar med att ett antal män inväntar gynnsamma strömmar på en båt i Themsen. En av dem, vid namn Marlow, börjar då förtälja sina öden i Afrika, och om sin fascination för en elfenbenshandlare vid namn Kurtz. Marlow berättar, att han genom sina kontakter hade fått tjänst på ett handelskompani, och får i uppdrag att som kapten på en skuta söka sig inåt en stor flod intill dess att han når handelsstationen där Kurtz håller till.

Kurtz visar sig vara en legendomsusad karl och Marlows alltmer ambivalenta inställning till honom blir ett bärande tema boken igenom. Från att utmålas som en slags genialisk handelshjälte blir det alltmer uppenbart, ju längre Marlow färdas på floden, att Kurtz metoder är allt annat än ortodoxa, ens för sin egen tid.

Sitt drag av genialitet, inte minst vad gäller Kurtz förmåga att tala, förblir. Men till den egenskapen måste fogas allt starkare och till sist snarast överflyglande indicier på barbari. Kurtz förvandlas från ängel till demon, i samma takt som Marlow förstår att Kurtz oerhörda framgångar i elfenbenshandeln beror på hans förmåga att helt enkelt genom brutala överfall stjäla det värdefulla materialet från infödingarna.

Till sist möter Marlow, efter en lång och mödosam resa på sin skuta manövrerad av bolagsmän och kannibaler, Kurtz. Han har vid det laget blivit förberedd på att Kurtz är svårt sjuk, vilket också visar sig stämma: han är döende. Men omfattningen av Kurtz inflytande över de infödingar som bor omkring handelsstationen blir också uppenbar: av somliga förefaller han snarast dyrkas som en gud, som man nalkas krypande. Andra, de som kallas rebeller, har nedkämpats: somligas huvud sitter på pålar nära handelsstationens huvudbyggnad.

Kurtz dör, med orden "The Horrible! The Horrible!" och det blir Marlow som får försöka bevara hans arv, vilket slutar med ett besök hos hans tillämnade kvinna i Europa, vilken aktar honom alltjämt som ett helgon, och vilken försäkras att han dog med hennes namn på sina läppar.

* * *

Vi anar blott denne mystiske Kurtz. Måhända blev han korrumperad av sitt inflytande. Han fick genom sin personliga utstrålning en extrem maktställning långt inne i djungeln, och kunde sko sig på ursprungsbefolkningens bekostnad: både vad gäller ursprungsbefolkningens tillhörigheter och deras liv.

En karaktär i boken uttrycker sig så här om möjligheterna in det inre av Afrika:

"Anything—anything can be done in this country. That's what I say; nobody here, you understand, here, can endanger your position."

Exakt vad som gjort Kurtz, som från början möjligen var journalist och musiker — något sådant antyds — till den han blev vet vi inte. Vi lär aldrig känna honom; vi stöter främst på andra människors uppfattning av honom, och spridda antydningar om hans brutalitet likväl som av hans genialitet. Han är fruktad, han är avskydd, han är beundrad. Han är avundad. Marlow reflekterar:

"I saw the inconceivable mystery of a soul that knew no restraint, no faith, and no fear, yet struggling blindly with itself."

* * *

Ambivalens är väl något av ett nyckelord i Heart of Darkness. Dels finns det med som ett inslag, att europeerna förvisso civiliserar ociviliserade trakter. Och dels belyses de fruktansvärda metoder som europeerna använder för att utbreda sin makt i området. Och så har vi detta med Marlows egen inställning till Kurtz: både så hänförd och lojal, samtidigt som han stöts bort av karlns brutalitet och egenmäktighet.

Den del av Afrika som Heart of Darkness utspelar sig i nämns inte uttryckligen i kortromanen. Men Conrad hade själv som sjöman på Kongofloden skaffat sig bekantskap med den värld som han beskriver. Han lär ha blivit desillusionerad av de grymheter han åsåg, som europeerna gjorde sig skyldiga till. Och Heart of Darkness ska delvis vara baserad på hans minnen från den tiden.

* * *

Heart of Darkness är en modern klassiker; den låter sig inte omedelbart placeras som helt bekväm lektyr vad gäller imperialismens baksidor, men är samtidigt omistlig som en i fiktionens form framställd skildring av både Conrads egna erfarenheter från sin tid i Afrika, och hur bisarrt det kunde bli, när det europeiska kolliderade med det afrikanska.

Conrad har inte undgått kritik för sin skildring — den är oundvikligen ett barn av sin tid — men samtidigt som kortromanen upplyser om den grymhet som kunde försigkomma genom utländska kolonialisters hänsynslöshet mot ursprungsbefolkningen.

Exotismen som Conrad berättar om är fascinerande. Men också blodbestänkt.
— — —
Heart of Darkness, Joseph Conrad. 1902. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Vildmarks- och kärleksvisor | Erik Axel Karlfeldt

Vildmarks- och kärleksvisor är en diktsamling skriven av Erik Axel Karlfeldt (1864-1931). Volymen utgavs första gången 1895.

* * *

Vildmarks- och kärleksvisor består i huvudsak av dikter som kan kategoriseras i två genrer, nämligen precis som titeln anger dikter om naturen respektive kärleksdikter. Ofta går emellertid de två typerna in i varandra, så att en kärleksdikt ofta kan rymma naturlyrik.

Det bestående intrycket av Karlfeldts dikter i samlingen är naturromantiken, naturmystiken, ja — natursvärmeriet. Sin känsla för naturen kan diktaren uttrycka på följande vis:

"O ödemark, du har min kärlek vunnit!
Jag älskar stigarna, de människotomma,
den flacka hed, där luft och dager flöda,
där ljung och timjan i sanden blomma."

Det romantiska svärmeriet för flickorna som vi också möter gång efter annan berör mig alls inte lika starkt som svärmeriet för naturen: i det är Karlfeldts lyrik som allra starkast, som allra mest intagande.

* * *

Karlfeldt skapar stämningar med naturens hjälp, och håller läsaren tätt invid stigarna, träden, sjöarna. Ibland blir dikten rentav transcendent och förmår i sitt jordbundna fokus rentav tränga igenom till det övernaturliga, som där korpen blir ett sändebud från de döda, eller där huldran gör en karl säll för priset av sin själ, eller i den mycket vackra dikten som här följer:

Mossen. 

Nedom berget, bort mot skogens gränser,
breder mossen ut sig, flack och sank.
Mellan låga, starrbeväxta tufvor
skymtar vattenytan fet och blank.
När om våren vildandsparet kommer
och sig hitåt sänker ned ur sky,
flyr det strax ånyo, vill ej smutsa
sina vingar i den bryna dy.
Snart står berget stolt med brokig sammet,
svällande och ny, kring skrumpen barm;
videsnårens mjuka grönska lyfter
som i längtan upp mot den sin arm.
Öfver skogsgemakens tiljor spännas
mattor, flätade af strå och ris.
Mellan barrens mörka draperier
spejar blygt en hägg i hvit chemise.
Men med stilla svårmod fäster mossen,
lik en fattig och förgråten brud,
ljusa hardun, bleka hjortronblommor
mellan vecken af sin blacka skrud.
Och när inne genom trädens skymning
hvina tjäderflykt och morkullsträck,
surrar här blott sländan, hvälfva grodans
simtag tunga vågor som af bläck.
Lilla torparflickan, hvilken söker
en förirrad ko i sommarkväll, –
kommer hon till mossen, tystnar hastigt
hennes lockning, jodlande och gäll.
Hon har hört, att hållfast gyttja gömmer
mången hemsk och blodig hemlighet.
Stundom som ett nödskri ut till bygden
ljuder tranans skrällande trumpet.
Barn, af sina egna mödrar strypta,
när ännu de knappt sett lifvet gry,
rike färdmän, rånade och dräpte,
sofva i den bottenlösa dy...
Och med ögon lysande af rädsla
spanar barnet bak en kådig stam:
bleka, väsenlösa dimgestalter
sväfva spöklikt öfver mossen fram.

* * *

Låt mig ge några exempel på signalord och -fraser som förekommer i Karlfeldts dikter som byggstenar i resandet av dessa naturromantiska dikter. En del av dem används som bokstavliga beskrivningar, en del används i metaforiska sammanhang. Sammanställningen utgör ett smakprov, och täcker långt ifrån alla dylika ord i Vildmarks- och kärleksvisor.

D j u r
"lärkspel", "svinen", "kornknarrens", "gökens", "räf", "mård", "boskapen", "hund", "kråka", "får", "andpar", "dufvor", "grågäss", "ufven", "horsgökens", "lärkornas", "oxe", "kviga", "hönas", "hackspetten", "skadedjur", "sill", "Björnen", "lon", "fåren", "kalfvarna", "lammet", "varginna", "häst", "fåle", "bocken", "kon"

V ä x t e r,  B l o m m o r
"ört", "träd", "blomsterbehag", "Björkarnas saf", "borrad näfver", "buskar och ris",  "granar och nyponsnår", "klöfverängar", "brudsporren", "granhäcken", "blommande höstros", "lingon", "potatisblast", "ljung", "timjan", , "fur", "vallmor", "björkars näfver", "ekars bark", "falna rosor",  "tranbären", "oljoblad", "violer", "ris och bråten", "snår", "häggarna", "granskatar", "lindallén", "röda tulpan", "smultronstånd", "svalört", "sippor", "lingonskörd", "multnande löf", "snåren", "vass", "björkarnas", "potäter", "eneris", "ån", "vassen", "Björk", "tall", "blad", "hö", "snår", träd", "säd", "rönnar", "säf", "åkerkol"

L a n d s k a p s i n s l a g
"åker", "gröna ängar", "daln", "bäcken", "källan", "äng", "ödemark", "mossen", "berghagens", "bäckens göl", "älfvens strand", "strömmande älf", "fattig hed", "milsdjup skog", "skogshöjden", "den svala skog", "stigar", "backar", "skumbly sky", "kärr och skog och ängar", "gärden", "täppa", "vattusprång", "vikens", "sommargröna hagen", "gula lundar", "skogiga åsen", "skogsängens", "mon", "mörka skogar", "hed", "lunden", "källan bortom mon", "älfvens stränder"

T i d e r
"urgrå tid", "sommar", "höst", "våren", "vintern", "våra", "midnatt", "svala nätter", "festlig afton", "kväll", "doftande skymning", "väkterna", "nattliga", "dagen lång", "timmarna", "maj", "natten", "försommarnatt", "helgedagskvällarna", "soldag", "älskogsåren", "junivåren", "sommarkväll", "den korta natt"

M ä n n i s k o r
"fäder", "fyr af bondestånd", "spelman", "diktens vagabond", "drottning", "slåtterkarl", "legodrängar", "sommarkarl", "härskarinna", "Skoflickarn", "rusthållarsonen", "barnen", "kvinnorna", "Flickan", "bredaxlad yngling", "skytt", "en man", "gästen", "den glade sångarn", "flickorna", "jäntan", "han", "muntre gossen", "flickan", "pojke", "tysk musikantkår", "ynglingars", "döttrar", "patron", "manfolk", "inspektorn", "bokhållarns", "tärnor", "systern", "dotter", "man", "slinka", "länsman", "bruden", "bondfolk", "gumma", "maka", "gäster", "grannsockensprästen", "älskling, "värd", "baron", "fröknar", "fruar", "gubbe", "makar", "legofolk", "tiggarkvinnan", "backstukäring", "hjon", "giljare", "äppeltjuf", "häxan"

Kanhända kan denna lilla myllrande uppspaltning skänka en känsla av miljöer och stämningar som Karlfeldt med sina dikter skickligt frammanar. Det doftar landsbygd, det doftar skog och det doftar icke sällan kärlek.

* * *

Karlfeldt är en gammaldags diktare, som skriver dikter på det vis som man gjorde före modernismens genomslag med sina orimmade texter där själva orden blir till musiken. Karlfeldt rimmar och låter rytmen bestämma strofernas längd. Den risk som detta klassiska sätt att skriva dikter medför, risken för stelbenthet och sökta formuleringar, är nästan helt frånvarande. Det kräver givetvis stor skicklighet. Det är dikter med stuns i, dikter som mår bra av att deklameras med betoningar på rätt ställen, ja, som snarast synes skrivna för att läsas högt.

Det finns också bland dikterna en del särdeles lyckade formuleringar, med betydande poetisk kraft:

"Ej ditt förflutna jag begär
din framtid anförtro mig blott." 

"Då han känt, som bak grönskande mur
all världen därute försvann,
som han och den sköna drottning Natur
vore brudgum och brud med hvarann." 

"Men snart är ju den blomma all,
som aldrig solsken får ..." 

"... mörkret svämmar ur djupets brunnar ..." 

"... vandrarne i tviflets öde dalar
sin suckan blanda med de frommas böner ..."

* * *

Erik Axel Karlfeldts Vildmarks- och kärleksvisor har dryga seklet på nacken vid det här laget. Mycket har hänt med diktkonsten sedan dess; men i Karlfeldt möter vi en klassiker. Särskilt den som, liksom jag, har tallbarr i blodet, känner sig säkerligen hemma i de världar han bygger upp med sina dikter. Och för mig blir det följaktligen särskilt genom sin naturlyrik som Karlfeldt behåller en särskild relevans, medan kärleksdikterna möjligen förefaller en aning tama, men likväl behåller en särskild charm genom att vara antydande snarare än explicita.

— — —

Vildmarks- och kärleksvisor, Erik Axel Karlfeldt. Jos. Seligmans förlag 1895. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Statarna I-II | Ivar Lo-Johansson

Statarna I-II är en novellsamling i två band av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Böckerna gavs ursprungligen ut 1936 och 1937. Jag har läst en digital samlingsvolym utgiven av Albert Bonniers förlag 2013-2014.

* * *

Jag tror att man kan säga, att vad Vilhelm Mobergs utvandrarsvit är för emigrationen till Amerika, är Lo-Johanssons Statarna för det svenska statarsamhället. Båda författarnas verk är omfattande och skildrar i stor utsträckning en särskild samhällsgrupp, och blir liksom en fiktionens historieskrivning över två särskilda fenomen under ungefär samma epok.

Men där Moberg skriver episkt om Karl-Oskar och Kristinas liv från deras ungdom till deras död, har Lo-Johansson valt att använda novellkonsten. Således består Statarna av ett åttiotal noveller som med olika infallsvinklar beskriver livet som statare i någorlunda kronologisk ordning, från den tid då oxarna drog plogen på fälten, intill dess att traktorerna övertagit deras roll.

Det gör att perspektiven mångfaldigas, även om de hela tiden strålar samman till statarnas livsvillkor, dessa jordproletärer som slet på fideikomissen och på andra stora gårdar med lön i penningar, men företrädesvis i form av bostad och mat.

Lo-Johansson beskriver parallellt med liven på godsen även arbetarrörelsens insteg i statarnas sfär: hur fackföreningar uppstår och hur de så utsatta hamnar i en position där de kan börja förhandla med sina arbetsgivare, och kanske rentav i vissa fall gå i strejk.

* * *

Det är ingen romantiserad bild vi får ta del av. Lo-Johansson, själv en gång uppväxt i en statarfamilj, ser icke statarna i glittrande ljus. De framstår i regel som kärva människor, misstänksamma och missunnsamma och synnerligen medvetna om sin plats i världen och klassystemet.

Deras drömmar sträcker sig till möjligheten att en gång få arrendera ett torp istället för att bo i statarlängorna. Möjligen hägrar illusionen om att bli självägande bonde en dag. Men i verkligheten blev ytterst få torpare: många gånger ärvdes yrket som statare, och barnen till statare blev statare själva.

Vad gäller misstänksamheten berättar Lo-Johansson om hur svårt det kunde vara för någon från enkel bakgrund att tillåtas komma upp sig i världen. Med behag såg man hur folk av högre klass sänkte sig ner till dem och tog sig an deras frågor, men när någon av deras egna söner började klättra inom arbetarrörelsen, uppfattades han lätt som en simpel karriärist som närde sig på deras förbundsavgifter.

Just detta skildras kraftfullt i novellen Studenten och statarpojken. Lo-Johansson lägger där i statarnas mun detta:

"Om [studenten] sade de:
- Se, han är en fin karl, och han kommer ändå ned till oss. Den tror vi på.
Men om statarpojken, som blivit ombudsman, sade de:
- Den, han vill använda oss till att kliva på och komma sig opp på! Den tjockbuken!"

Inte heller romantiseras livet på landsbygden. Vad vi istället får uppmålat är det hårda och slitsamma arbetet på gråa och dammiga åkrar, undermåliga bostäder, sjukdom och felslagna skördar. Först mot de i boken avslutande novellerna börjar en ljusning märkas, när reformer börjar slå igenom, och statarna verkar bli ansedda mer som människor av kött och blod, snarare än som blott billig arbetskraft.

* * *

Ivar Lo-Johansson skriver en karg och direkt prosa. Den är i befriande avsaknad av störande utsmyckningar och de små berättelserna står för sig själva i kraft av sitt budskap: de är inte kamouflerad av prunkande språk.

Det är mastigt att ta sig igenom ett åttiotal noveller, det medges. Men läsningen blir aldrig tråkig. Och genom att Lo-Johansson varken moraliserar eller romantiserar kring statarna själva skrivs vi inte på näsan om hur vi bör reagera på berättelserna, som förvisso icke sällan innehåller tragiska inslag. Det skapar en känsla av att vi får lära känna statarna såsom de var, inte genom ett eftervärldens raster med särskilda motiv. De blir människor och inte tillrättalagda silhuetter.

Ivar Lo-Johanssons Statarna är en sann klassiker, och var och en intresserad av hur en betydande del av den svenska landsbygdsbefolkningen levde, statarna, bör inte tveka att kasta sig över den.
– – –
Statarna I-II, Ivar Lo-Johansson. Albert Bonniers förlag. ISBN: 978-91-0-013601-7. E-boksproduktion: Bonnierförlagen digital 2013, 2014.

Bild: Ett besök hos Viktor Rydberg

Ett besök vid Viktor Rydbergs grav på Östra kyrkogården, Göteborg.

Torsdagen den 10 juli 2014. 

"Dödens port öppnar sig inåt och vrider sig lätt på sina gångjern för de inträdande; men utåt öppnar han sig icke, och någon skugga har ännu aldrig återkommit från Hades till jorden."

Kimon, ur Viktor Rydbergs Den siste atenaren

Bokrecension: Klassicitet och germanism | Verner von Heidenstam

Klassicitet och germanism är en skrift av Verner von Heidenstam (1859-1940), utgiven 1898.

* * *

I Klassicitet och germanism, skriven vid artonhundratalets slut, formulerar von Heidenstam sina tankar kring vad han ser som två stora kulturströmningar, nämligen den kultur som stammar från antiken med dess ideal - det klassiska, och det som stammar från den barbariska myllan – germanismen.

von Heidenstam ställer dessa två kulturströmningar mot varandra, jämför dem och försöker placera in den svenska kulturen i dess sammanhang, som något av en syntes av de båda, eller som en germansk kultur med klassicistiska inslag.

* * *

Vad menar då von Heidenstam med de två termerna? Ja, de förefaller ligga nära Nietzsches två principer om apolloniskt och dionysiskt: det ordnade mot det dynamiska, det eftertänksamma mot det känslosamma.

Klassiciteten är i von Heidenstams skrift det strikt civiliserade, hierarkiska, ordnade, elitistiska. Germanismen är det organiska, vilda, folkliga, naturdyrkande, demokratiska. Där klassiciteten i konsten uttrycks genom det i former inpassade och svårtillgängliga, till vilket njutaren måste höja sig, blir germanismen i konsten till det som stammar nedifrån, det burleska, folkliga, grovkorniga, omedelbart tillgängliga.

 von Heidenstam skriver:

"Det är obegripligt hur man någonsin kunnat kalla hellenernas odling folkligt i modern mening. Var hon icke den mest aristokratiska som någonsin funnits och uppnådde hon icke just därigenom sin fullkomlighet? Där som allestädes uppammades konsten hos det kunniga fåtalet, men de kringmurade henne med stränga lagar, innan portarna stöttes upp på vid gafvel."

Den klassicistiska konsten är alltså något som kräver särskilt kunnande eller ett särskilt sinne för att vara möjlig att ta till sig.

 * * *

Världsutvecklingen sedan antiken ser von Heidenstam som en kamp, "en enda långsam drabbning", mellan dessa olika principer, principer som finner sin orsak i grundkaraktärerna hos olika folkslag: det klassicistiska hos främst hos hellenerna och senare hos romarna och vidare hos fransmännen, och det germanska hos tyskarna, skandinaverna och det ryska.

Germanismen är subjektiv, betonar känslolivet och inbillningskraften. Den är obehärskad och skrikig. Formen är inte det viktiga, utan uttrycket. Det objektiva skjuts i bakgrunden till förmån för det personliga. Kristendomen blir hos germanismen en känslosak och en sedlighetssak, snarare än som hos klassicisterna en formsak och ännu en maktapparat.

Germanismen har "smak för det simpla", och brister i känsla för skönhet. Germanismen existerar i någon slags halvdager, medan klassicismen eftersträvar distinktioner, logik, skillnad mellan ljus och mörker.

Även i humorn ser von Heidenstam en betydande skillnad mellan klassicism och germanism. Klassicismens humor uttrycks genom finstämd ironi och kvickhet, menar han, medan germanismens humor är plebejsk, Luthers grovkornighet, farsen.

Germanismen ser ner på elitism, och ser alla som lika goda — eller dåliga. Intet höjer sig där, allt håller sig vid marken. Till skillnad mot klassicismen:

"Den klassiska folkligheten bestod i ett allmänt aristokratiskt höjande, icke i ett sänkande."

von Heidenstam ser utifrån sitt perspektiv både demokratin och socialismen som frukter av germanism. Målet för germanismen i von Heidenstams egen tid har blivit "demokratisering". Och de mest synliga vapen med vilka germanismen attackerar det klassicistiska är genom subjektiviteten och folkligheten — en folklighet som sänker alla trösklar, förstår vi, snarare än hjälper individer att bestiga dem.

* * *

Det säger måhända sig självt att en konservativ ande som von Heidenstam inte ser det som han kallar för germanism som något särdeles gynnsamt för kulturen. Visst kritiserar han också klassicismen för sin stelhet; likväl är det germanismen som får klä skott efter skott.

Men i sina avslutande tankar bejakar von Heidenstam på sätt och vis ändå germanismen, åtminstone som ett steg till något annat. När världen, som han målar upp det, blir alltmer globaliserad och kulturer blandas med varandra på sant germanskt manér av kaos och dynamik, måste ändå till sist ur kaoset en ny ordning, en ny civilisation utkristalliseras och uppstå, som återigen tillåter sig att vara elitistisk, att höja sig, att lämna det burleska för det finstämda.

von Heidenstam är medveten om att han skriver med starka kontraster: han "målar i hvitt och svart" för att hans poänger skall bli tydligare. Vi står själva så nära den världsutveckling vi lever i, att det är svårt att analysera den på ett rimligt sätt, menar han vidare.

Inte minst är samhällssituationen där vid förrförra seklets aftontimma oöverblickbar med alla sina vetenskapliga landvinningar och internationalism, där folken blir till folket. Därför blir kontrasterna nödvändiga och slutsatserna trevande, och han inför ett caveat för att utmåla den egna tiden i alltför dystra färger, enär folk i varje tid menat sig leva i en förfallsperiod.

Det må vara hur det vill med von Heidenstams formulerade idéer om kulturernas kamp. För egen del är jag nöjd, och det i högsta grad, över att inte tvingas begränsa mig till ett åskådningssätt; jag tillåter mig att leva mitt i den kosmopolitiska kultur som växer fram, där jag utan att värdera det ena högre eller lägre än det andra kan njuta av Ciceros epistlar likväl som av folkliga medeltida ballader, av vetenskapliga undersökningar likväl som av friluftsteater. Men framtiden får utvisa om vår polyglotta civilisation sammansmälter till något nytt och ännu osett.
— — —
Klassicitet och germanism, Verner von Heidenstam. Albert Bonniers förlag 1898. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Vilsen i världen | Staffan Heimerson

Vilsen i världen är en samling texter av journalisten och mångårige utrikeskorrespondenten Staffan Heimerson (f. 1935). Boken utgavs första gången 1994. Jag har läst en upplaga från 1998.

* * *

Det är inte alldeles lätt att genrebestämma texterna i Vilsen i världen. De utgör ett slags kåserier, reflexioner, självbiografiska fragment och reseberättelser — sammanslaget. Heimerson bjuder i dessa läsaren på otaliga anekdoter och skildringar från sina många år på fältet i allehanda länder och vid allehanda krigshärdar. Somt utgör mycket allvarliga berättelser, annat betydligt lättsammare.

Således möter vi en ung föräldralös soldat i f.d. Jugoslavien, risken med att landa ett flygplan i Hong-Kong, japansk matkultur, tuggummiförbudet i Singapore, journalistlivet i olika länder, den undanskymda floden Mekong och livet utmed dess flodbädd i Laos, Andy Warhols föräldrars hembygd i Karpaterna, och så vidare, och så vidare.

* * *

Heimerson skriver lättsamt, lättläst och mycket rappt. Det märks förvisso av att boken gavs ut första gången för tjugo år sedan: världen har hunnit förändras mycket sedan dess: dammet har hunnit lägga sig över ord som "yuppienalle", och gränser har dekonstruerats allt mer genom det digitala informationsflödet. Och vi lever inte längre häpna över att muren föll.

Jag noterar emellertid särskilt en reflexion som Heimerson gör, som känns helt aktuell. Han skriver:

"Jag hade sett det förr och jag har sett det ofta: det finns i religionen något som plockar fram det sämsta ur människan."

Heimerson talar vis av erfarenhet. Och trots att religion emellanåt kan förmå människor till välgärningar de annars inte gjort, kan dess destruktiva sidor inte förnekas. Heimerson avvisar att konflikter med religiösa förtecken nödvändigtvis är förtäckta sociala konflikter: religion i sig kan vara motivation till att ha ihjäl folk.

Heimerson skriver, att världen "just nu" fylls "med religiösa människors chauvinism och överenergi". Och i dessa dagar ser vi att den utvecklingen icke är över. För religion kan vara något betydligt farligare än mysiga kyrktanters kaffekokande efter en prästs gudstjänsthållande i en till fyra femtedelar tom kyrka.

* * *

Men är det något Vilsen i världen skapar i mig som läsare, så är det reslust – en vilja att se sig om, långt borta från turiststråk och guidade turer.
— — —
Vilsen i världen, Staffan Heimerson. Wahlström & Widstrand 1998. Första upplaga 1994. ISBN: 91-46-16785-4. 260 sidor.

Bokrecension: Vikingahistorier | Åke Ohlmarks (övers.)

Sigurd dödar Fafne. Arthur Rackham. Beskuren.

Vikingahistorier: Trettio fornnordiska berättare än en antologi texter från fornnordisk och tidig nordisk medeltid utvalda och översatta av religionshistorikern Åke Ohlmarks (1911-1984).

* * *

Vikingahistorier heter boken. Jag är lite lätt allergisk mot överanvändning av "viking". I detta fallet inte minst på grund av att knappt något material i boken behandlar vikingar som sådana.

Ordet "viking" för lätt tankarna till hjälmprydda, skäggiga figurer på långskepp som fungerade som ett slags råa tidigmedeltida plundrare och pirater. Men den tid som avses med begreppet "vikingatiden" innehåller så mycket mer än vikingar.

Men givetvis får jag kapitulera inför den hävdvunna terminologin, som skänker åren mellan 800 och 1100 åt vikingarna, även om jag själv föredrar det något otympligare men i mina ögon mer träffande begreppet "slutet av yngre järnåldern i Norden".

Hursomhelst förmodar jag att en titel som "Vikingahistorier" är mer säljande och mer catchigt än "Berättelser från slutet av yngre järnåldern i Norden"...

Vare nu det som det vill med den saken. I Vikingahistorier har Åke Ohlmarks samlat drygt trettio texter och utdrag ur texter som i de absolut flesta fallen utspelar sig under vikingatiden och i några fall strax därefter.

Ohlmarks har själv översatt texterna och i samtliga fall försett dem med korta, förklarande förord. I regel rör det sig om dramatiska utdrag ur längre sagor. Så får vi ur Völsungasagan till exempel läsa om Sigurds dråp av Fafne, och ur Njals saga om mordbranden på Bergtorshvol.

Urvalet är, så långt jag kan bedöma, utmärkt. Berättelserna läsaren ställs inför ger en vid panoramabild över norrönt berättande och sätter den norröna kulturen tidvis i blixtbelysning, såsom den uppfattades eller traderats intill dess att sagorna nedskrivits under tidig medeltid.

Den bekanta kärva och linjära stilen utan onödigt pladdrande är mycket väl representerad. Med samma saklighet och rapphet som en resa mellan två gårdar beskrivs, beskrivs också hur någon mister en arm eller hur en gengångare ställer till oreda.

Berättandet blir på så vis ovanligt naket och refererande, men ändå inte bli tråkigt. Det största hindret är de ofantliga mängder namn och släktförbindelser som jag knappt ens orkar bemöda mig om att hålla i huvudet.

De svårbegripliga dikter som ofta återfinns i originalberättelserna har Ohlmarks också valt att utesluta och istället ersätta med en kort innehållsdeklaration, hellre än att tynga texten med långa förklaringar till uttydningar av dikternas kenningar, dessa märkliga omskrivningar som är så vanliga i norröna sammanhang, men numera är mycket svåra att dechiffrera utan kommentarer.

* * *

Många av texterna är mycket intressanta. Särskilt fångar mig — bland andra — skildringen av spökerierna på Torhallsstad ur Grettesagan. Avsnittet bör förvisso läsas i sin helhet för rätt effekt, men för att ge ett litet smakprov på handlingen ger jag här ett kort referat.

Torhall bor på gården Torhallsstad tillsammans med sin hustru Gudrun och sina barn och sitt husfolk. De har emellertid ett svårt problem. Gården är svårt hemsökt av en ond vätte. Torhall anställer då den märklige och storvuxne Glåm, en antisocial och obehaglig karl. Denne åtar sig att vakta Torhalls får, något som få andra vågar på grund av alla spökerierna.

Glåm hittas död en vinternatt, efter att han inte återvänt till gården föregående dag. Man försöker släpa honom till kyrkan, men kroppen är övernaturligt tung, och det slutar med att man får gravsätta honom i ett stenröse. Där visar sig Glåm inte vilja bli kvar. Glåm börjar nämligen hemsöka gården och området däromkring. Särskilt verkar Glåm tycka om att rida på hustaken.

Torhall lyckas anställa en ny karl, Torgaut. Men även Torgaut hittas död en vinter. Och snart därefter en koskötare. Och sen Torhalls egen dotter.

Spökerierna är välkända och en karl vid namn Grette blir nyfiken på den hemsökta gården och reser dit.

Grette övernattar en tid, och en natt har han bäddat ner sig ordentligt, när gengångaren Glåm kommer in i stugan. Det blir då en stor strid mellan dem och till sist lyckas Grette fälla Glåm till marken. Glåm förbannar då Grette, varefter den senare "högg huvudet av Glåm och pluggade fast det i hans rumpa." Sen brände man kroppen och grävde ner askan långt från platsen. Detta verkar ha gjort slut på spökerierna, även om Grette därefter fick märkliga syner.

— Händelseförloppet må nu ha återgivits väl lättsamt, men berättelsen är egentligen mörk, och kan med rätta kallas en skräckskildring, vilket Ohlmarks gör. Stycket ur Grettesagan är rentav direkt obehaglig att läsa, och ligger vad det beträffar inte efter en novell av Poe eller Lovecraft. Dess höga ålder till trots.

Och vi märker snart, att en gengångare vid tiden inte ansågs vara detsamma som vår egen tids gråa damer och skuggor som rör sig. Gengångaren var helt enkelt en död som kroppsligen står upp från de döda och skapar ofärd där han drar fram. Gengångaren har därför rimligen större likhet med en zombie än med ett regelrätt spöke, såsom vi tänker oss fenomenen i dag.

* * *

Särskilt vill jag också nämna "Liktalet över jarl Erling" som hämtats ur krönikan över kung Sverre av Norge (ca 1151-1202). Texten utgörs av det tal som Sverre ska ha hållit vid graven i Nidaros, där hans fiende jarl Erling skakke vilar. Kung Sverre lyckas i det retoriskt kraftfulla talet kritisera den helgonstatus som nästan givits åt Erling, och snarare än att be till dem, bör man be för deras själar.

Men även i Saxo Grammaticus version av Hamlet återfinns ett mycket skickligt uppbyggt tal, denna gång framsagt av Hamlet (fornnordiska "Amlode") själv efter att han dräpt sin konungslige styvfar, vilken dräpt hans far, den gamle kungen.

Hamlet påvisar i talet det riktiga i det han gjort, och påpekar att det varit folkets plikt lika mycket som hans egen att genomföra dådet gentemot den man som dödat hans far, den gamle kungen. Hamlet menar sig icke ha gjort en ogärning, utan han har befriat dem från träldomen under en tyrannisk våldshärskare.

* * *

Vikingahistorier bekantar på ett formidabelt sätt läsaren med åtskilliga norröna sagor och berättelser. Och Ohlmarks har haft öga för att välja ut dramatiska och intressanta stycken ur källorna. Ohlmarks översättning är, som hans översättningar alltid är, dessutom mycket välklingande och njutbar.

Den upplaga av boken som jag har läst är felskuren, vilket gör att ett tjogtal av sidorna kommit i olag. Det gör en del extra bläddrande fram och tillbaka nödvändigt. Det förtar dock inte alls det generella omdömet av boken som en riktig guldklimp för den intresserade.
— — —
Vikingahistorier: Trettio fornnordiska berättare, Åke Ohlmarks (övers.). Folket i Bilds förlag 1976. ISBN: 91-550-1985-4. 336 sidor.

Spekulativ rekonstruktion: Begravning

Husbonden ligger död framför högsätet. Två kvinnor tvättar liket med tyglappar. Eldskenet avslöjar att skägget ligger platt mot bröstet. Håret är struket bakåt, glest och blankt. Det sitter folk på bänkarna utmed väggarna, tysta och stirrande. Det är dunkelt, men ögonen gnistrar. Husbonden kläs i högtidsdräkt och läggs på bår. 

En av karlarna reser sig. Han går till väggen och tar ner spjutet som hänger där. Och han lägger det i husbondens famn. Den dödes arm lägger han över skaftet. 

”Det är tid nu”, säger han.

Båren bärs ut på tunet. Efter följer allt gårdens folk. Det är skymning. Någon slår på en trumma. 

De går till gravfältet bortom gårdens sista bodar. Några halvt övervuxna högar finns där. Och där brinner en eld. En grund grav är öppnad.  Däri ställs båren. Trumman ljuder och mannen som slår på den står vid gravens huvudända. Han sjunger en ordlös sång. Allt folket samlas omkring. 

Mannen som lagt spjutet i husbondens famn fyller nävarna med jord och låter den falla över den döde. Sen gör alla de andra likadant. Hela tiden trummar trumslagaren, hela tiden sjunger han en ordlös sång. 

Innan mörkret lagt sig är marken plan. 

”I morgon reser vi högen, nu dricker vi ölet”, säger mannen som lagt spjutet i sin faders famn. 

Han går mot salen med det tomma högsätet. De andra följer honom. Trumslagaren står ensam kvar bland gravhögarna. Han sjunger en ordlös sång.

Bokrecension: Tyskland talar | Niclas Sennerteg

Tyskland talar: Hitlers svenska radiostation är skriven av författaren och journalisten Niclas Sennerteg (f. 1967).

* * *

Man kan anlägga olika perspektiv när man studerar Nazi-Tyskland. Ett nytt och givande sådant anlägger Sennerteg, när han låter läsaren följa hitlerismen under krigsåren genom den tyska radiopropagandan som riktades mot Sverige. Vi får därigenom en utökad förståelse för hur nazisterna såg på Sverige, och hur dessa ansåg att man lämpligast skulle försöka påverka vårt land.

Det är Königsbergsradion — uppkallad efter staden där en av dess sändare fanns, och där man en tid även återfann redaktionen — som Sennerteg närstuderat. Han har undersökt de källor som finns kvar för att försöka rekonstruera hur det lät, vad man ville få sagt, och vilka som stod bakom de i regel anonyma sändningarna med anropet "Hallå Norden, här talar Tyskland!"

* * *

Den brittiska synes ha varit den i Sverige mest inrattade av de utländska kanalerna och den som folk i allmänhet satte störst tillit till, men de som regelbundet lyssnade till de svenska stämmorna från Tyskland var ingalunda få, även om det är omöjligt att avgöra exakt varför lyssnarna lyssnade: bland dem torde funnits både regelrätta nazister och folk som helt enkelt tyckte om musiken som spelades.

Radiotjänsts första gallupundersökning visade, skriver Sennerteg, att 1943 att så många som 13,4 procent av svenska radiolyssnare rattade in Königsbergskanalen, medan programmet från BBC nådde 20,4 procent av lyssnarna. Undersökningen visade dock också, att endast 3,7 procent av lyssnarna var särdeles trogna, medan siffran för BBC var mer än dubbelt så hög. Sändningarna från Moskva åhördes dock tydligen blott av ett ringa fåtal.

Samtidigt erhöll Königsbergsradion under sin existens, skriver Sennerteg, omkring 30 000 brev från svenska lyssnare.

* * *

Sennertegs framställning börjar med en kronologisk genomgång av radions arbete från krigets början till dess slut. Vi möter de personer som både hördes i radion och de som verkade bortom mikrofonerna. I de fall det varit görligt att framställa sådana får vi ofta små biografier över gestalterna som möter oss. Det visar sig vara studenter, skådespelare, journalister, översättare, soldater och andra gestalter, i regel värvade som utlandssvenskar i Tyskland. Många hade en bakgrund i svenska nazistiska organisationer.

Den senare delen av Tyskland talar består i ett intressant analysblock som drar ut de större linjerna kring Tysklands motiv med propagandan, och vad dess syfte var.

* * *

Propaganda kan komma i många former. I Königsbergsradion kunde den bestå i vinklade, förljugna eller förtigna uppgifter i nyhetssändningar, reportage och föreläsningar. Sennerteg förklarar hur målet med propagandan inte var att nå mål på ett brådstörtat vis, utan att långsamt underminera ett folks motståndsvilja, och att försiktigt påverka opinionen.

"[... det handlade] för Goebbels mer om att göra lyssnarna mer tyskvänliga på längre sikt än om att uppnå snabba opinionsförändringar i någon enskild fråga."

Königsbergsradion skiftade fokus genom åren.

Initialt inriktade man sig i stor utsträckning mot britterna som Tysklands fiende. Antisemitismen frodades. Under Tysklands allians med Sovjet tegs det med kritik mot kommunismen, men när operation Barbarossa dragits igång återkom den röda ärkefienden och denne förblev sedan huvudfiende kriget igenom.

Så länge kriget gick bra motiverades den tyska aggressionen med att Tyskland förde ett slags preventivt försvarskrig. Och när kriget gick dåligt utmålades Tyskland som ett kämpade bålverk mot framstormande bolsjeviker.

* * *

Königsbergsradion fortsatte sina sändningar in i slutet. Så sent som den 29 april 1945 dementerades i en sändning att Hitler låg för döden. Redaktionen befann sig då vid en mobil sändare utanför Oslo. Dagen efter sköt sig den tyske Führern.

Sista sändningen genomfördes den 7 maj 1945, innan redaktionen upplöstes och dess sista medlemmar tog sig till Sverige och en i de flesta fall mer eller mindre undanskymd tillvaro. Ett antal av dem som arbetat för radion förhördes, men ingen ställdes inför rätta, eftersom de inte gjort något olagligt. Sennerteg skriver:

"Sverige hade aldrig varit i krig med Tyskland och propagandisterna kunde därför i juridisk mening inte sägas ha gått fiendens ärenden, även om den allmänna uppfattningen var att deras handlande varit omoraliskt och att de försökt skada Sverige."

Själva verkar radiosvenskarna i hög utsträckning förklarat sitt handlande med att de antingen var opolitiska och blott ville försörja sig, eller att de förvisso var Tysklandsvänner och agerade i enlighet med denna sin inställning.

* * *

Tyskland talar är en saklig och noggrann genomgång av en liten bit av det nazistiska Tysklands verksamhet. Men den lilla biten reflekterar väl hur utvecklingen i landet framskridde under de där fasansfulla åren, och dessutom hur Sverige och svenskarna förhöll sig till det glupska vilddjuret i söder.

Sennerteg lyckas måla en förvånansvärt helteckande bild av Königsbergsradions verksamhet och uppbyggnad, trots att de absolut flesta tyska dokumenten om densamma förstörts. Det gör att Tyskland talar förtjänar särskilt ros.
– – –
Tyskland talar: Hitlers svenska radiostation, Niclas Sennerteg. Historiska Media 2006. ISBN: 978-91-87263-79-8.

Bokrecension: Den försvunne | Franz Kafka

Den försvunne är en ofullbordad roman av Franz Kafka (1883-1924) som tillkom mellan åren 1911 och 1914. Boken har tidigare givits ut under titeln Amerika, men Den försvunne (Der Verschollene) var Kafkas eget namn på sitt romanprojekt. Verket ingår i Bakhålls oskattbara utgivning av Kafkas samlade verk, som översätts och kommenteras av Hans Blomqvist och Erik Ågren.

* * *

Eftersom Kafka aldrig färdigställde Den försvunne föreligger den inte i färdigt skick. Första delen av romanen är väl i princip komplett, men den senare delen består av längre eller kortare fragment, emellanåt med hopp i handlingen, där vi inte vet vad Kafka tänkt sig att infoga.

Bokens ofärdiga skick gör den emellertid inte mindre intagande eller mindre läsbar. Det insåg Kafkas gode vän och postume utgivare Max Brod, som lät ge ut texten redan 1927, bara några år efter Kafkas död i tuberkulos. Kafka själv lät under sin livstid endast ge ut inledningskapitlet, "Eldaren".

* * *

Först handlingen i kort sammandrag.

Huvudperson är den tyske ynglingen Karl Rossman. Denne blir i sitt hemland förförd av en hushållerska. Det resulterar i en graviditet. Karl sätts då på en båt till Amerika av sina föräldrar, för att komma ifrån skandalen.

Karl anländer till Amerika. Men det är inte Amerika som vi känner det, utan Kafkas eget Amerika, där Frihetsgudinnan inte håller en fackla, utan ett svärd, och där det går en bro mellan New York och Boston. Vi har alla anledning att misstänka att dessa diskrepanser med det verkliga Amerika är fullt avsiktliga, och ingår i att skapa den förvrängda verklighet som Kafka är mästare i att konstruera.

I Amerika råkar Karl snart samman med en släkting, som är en förmögen affärsman. Efter en icke-händelse tar släktingen sin beskyddande hand från Karl, och denne hamnar på landsvägarna tillsammans med två vindbitna gestalter. Han lyckas emellertid få anställning som hisspojke på ett hotell, men mister snart samma anställning på grund av en annan icke-händelse.

Snart hamnar han i klorna på samma vindbitna gestalter som han lyckats ta sig ifrån, och blir betjänt åt en av dem, som nu dessutom slagit sig i slang med en groteskt överviktig sångerska.

Därefter faller romanen isär i fragment. Avslutningsvis blir i vilket fall Karl anställd av den märkliga Oklahamateatern — felstavningen möjligen fullt avsiktlig — och vi lämnar honom på tåget med destination Oklahoma.

* * *

Den yttre handlingen i Den försvunne är således inte direkt anmärkningsvärd i sig. Men det är genom det ständigt förvrängda detaljerna, den ständigt olustiga stämningen, som Kafka lyckas skapa den särskilda sorts värld som just han var mästare i att frammana.

Karl hamnar ideligen i situationer där han blir gjord till ett slags offer för omständigheter som han inte kan råda för. Han är korkbiten i bäcken som förs hit och dit och inte själv påverkar när den hårt slängs mot stenar eller riskerar att stranda. Han är konsekvent i underläge, underordnad ogripbara auktoriteter med okända agendor. Men likt en stolt stoiker accepterar han dessa ödets ständiga lek med honom.

Andra människor är ständigt elaka, missunnsamma, oförstående, men likväl hamnar alltid skuldbördan på Karl själv. Han är den betryckte som accepterar att förtryckas.

När Karl tvingas bli betjänt och helt enkelt inte släpps ut ur lägenheten där han ska tjänstgöra, accepterar han sitt nya liv med dess absurda och uppfyllbara krav, och uppfyller sina plikter så långt han förmår och så gott han kan. När han slängs ut av sin nyss så älsklige och beskyddande förmögne släkting från ett privilegierat liv försöker han inte försvara sig eller förklara sig: han accepterar sitt återigen uppnådda utanförskap.

Att träda in i Kafkas universum är att träda in i en spegelsal, där allt är förvrängt, dunkelt, anat: Kafkas värld är en en plats där ingenting riktigt är som det verkar och där all interaktion är vansklig och oförutsägbar. Där är domarna oproportionerligt stränga och där är huvudpersonerna obegripligt undergivna.

* * *

Den försvunne utspelar sig i denna ångestskapande miljö som vi känner från Processen och Slottet. Och liksom dessa torde Den försvunne vara omistlig litteratur för den som vill läsa något som griper tag på allvar, trycker över bröstet och får en att tänka: att en människa kan skriva så bra!
– – –
Den försvunne, Franz Kafka. Bakhåll 2013. Övers. Hans Blomqvist, Erik Ågren. ISBN: 978-91-7742-368-3. E-boksproduktion av Elib AB 2013.

Bokrecension: De Profundis | Oscar Wilde

Oscar Wilde 1892

De Profundis är ett brev författat av Oscar Wilde. Det utgavs postumt första gången i något beskuren version 1905. Jag har läst en digitalisad utgåva från 1913.

* * *

Oscar Wilde skrev sin epistel De Profundis i början av 1897, när han satt i fängelse.

Brevets adressat är Wildes älskare Lord Alfred Douglas, "Bosie". Wilde fick aldrig skicka iväg brevet, men tog det med sig vid sin frigivning och överlämnade det till sin nära vän Robert Ross, vilken skulle se till att en kopia skickades till Bosie.

Fem år efter Wildes död lät Ross publicera brevet och gav det dess titel, tagen från psaltarpsalm 130. De profundis betyder "Ur djupen". Men i denna första offentliga version av brevet har Ross valt att utesluta alla direkta referenser till Lord Alfred Douglas familj. Senare har mer kompletta utgåvor utgivits. Först på 1960-talet gavs en fullständig version ut. Men jag har alltså läst en tidigare utgåva.

* * *

Anledningen till att Wilde fängslats var en serie av händelser.

Wilde ställde Lord Douglas far, Lord Queensberry, inför rätta, för att denne låtit påskina att Wilde var homosexuell, "posing somdomite [sic!]" i en not han lämnat på en klubb de båda besökte.

Åtalspunkten var förtal. Wilde stod då på höjden av sin karriär, och draget att låta åtala Lord Queensberry påhejades av Lord Douglas.

Rättegången blev ett publikt spektakel. Resultatet av det hela, var att domstolen kom fram till att Lord Queensberry ingalunda gjort sig skyldig till förtal, utan blott uttryckt vad sant var.

Wilde tvingades då ge upp sin sak, och plötsligt var det han själv som blev anklagad för "gross indecensy" (ung. "grov oanständighet"), åsyftande hans sexuella förbindelser med män. Wilde förnekade anklagelsen och först vid en ny rättegång blev Wilde dömd till två års straffarbete, lagens hårdaste straff för åtalspunkten.

* * *

När Wilde skriver De Profundis börjar hans tid som fängslad att gå mot sitt slut. Vi möter en man som är djupt böjd av sina erfarenheter, förödmjukad, men som trots det vägrar att se sig som knäckt. Han försöker att också i denna svåra prövning hitta mening, hitta erfarenhet att ta vara på. Han försöker att få allt som skett honom att verka något gott för honom. Och det han framförallt erfarit, är sorg.

"For us there is only one season, the season of sorrow."

Genom att Wilde, som levt sitt liv för njutningar och skönhet, sänkts ner i sorg, förefaller han mena att han fått ett nytt djup, en ny dimension i sitt väsen. Han vill inkorporera sina erfarenheter i sitt väsen, acceptera dem utan fruktan eller motstånd. Och utan ånger, liksom han inte heller ångrar att han en gång levt för njutningar.

"To regret one's own experiences is to arrest one's own development."

Så han ställer in sig på att inte skämmas för sitt straff, för att på så vis vara förmögen att verkligen leva i frihet igen. Han hoppas kunna återvända som konstnär, och producera åtminstone ett till högstående verk, för att på så vis omintetgöra hån och missunnsamhet. Han hoppas kunna lära sig att vara glad igen, såsom hans liv varit fyllt av glädje förut.

* * *

Wilde skriver uttryckligen att religion inte är för honom. Likväl verkar han ha knutit an till Jesusgestalten som ett slags romantiskt ideal som de grekiska gudarna inte kan uppnå. Jesus framstår i Wildes läsning som en slags levnadskonstnär, med betoning på konstnär. Han ser Jesus som en poet, och hela dennes liv som en dikt, som ett konstverk. Dessutom är han den främste av alla dem som älskar, och till det historiens förste och främste individualist.

Ja, Wilde ser Jesus i allt som har med romantik att göra. Han hittar honom både i Romeo och Julia och i Les Misérables och i Fleurs du Mal. I själva blommornas skönhet ser han Jesus. För Jesus, menar Wilde, var kärleken det yppersta. Och denna kärlek ger Jesus åt det som icke är kärleken värdig. Dessutom ...

"... in a manner not yet understood of the world he regarded sin and suffering as being in themselves beautiful holy things and modes of perfection."

Wilde läser dagligen Nya testamentet på grekiska och blir rimligen väl bekant med Jesus från evangelierna.

Men vi märker hur han fyller den ganska torra och i mina ögon inte särskilt sympatiska Jesusgestalten med vad som i själva verket är hans egna ideal: det estetiska, det tragiska, det kärleksfulla, det vackra. Kanhända är det just vad man behöver för att orka stå upprätt, när man som Wilde satts i en orättvis och orättfärdig situation: ett ideal. Man må sen ge det idealet vad namn man vill: med religion har det egentligen inte att skaffa.

* * *

I De Profundis märker man inte mycket av den fjärilslätta humor och den trippande ekvilibri som kännetecknar Wildes pjäser och texter. Det är en mycket allvarlig Wilde som skriver, en märkt och stukad man, som tagits från sin berömmelses höjder ner i själva fängelsehålan. Texten i sig är vindlande, eller ger åtminstone ett vindlande intryck i den beskärda, tidiga version jag läst. Han reflekterar kring sitt liv, reflekterar kring fängelselivet, reflekterar kring sitt liv efter fängelset, och reflekterar kring Jesus från Nasaret.

Den allvarlige Wilde som vi möter i De Profundis är fascinerande, inte minst intresserar de strategier han beskriver för hur han efter sin fängelsevistelse ska fortsätta att inte bara existera, utan att leva.
— — —
De Profundis, Oscar Wilde. Methuen & Co. 1913. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: En pojkes egen historia | Edmund White

En pojkes egen historia är skriven av Edmund White (f. 1940). Den utgör den första delen i författarens autofiktiva trilogi.

* * *

Edmund White skriver i En pojkes egen historia hänsynslöst öppet om sin uppväxt under 40- och 50-talet. Men samtidigt är berättelsen draperad i det vi kan kalla autofiktion: White skriver om sitt liv med en skönlitterär författares friheter. Det är en självbiografi klädd i en romans kläder.

Han begynner inte i början och slutar inte heller i slutet: med suveränens känsla plockar han upp en tråd och följer en stund, och tar sedan tag i en annan, för att i tredje andetaget återigen anknyta till den första. Trots vad man kan förvänta sig ger inte det ett upphackat intryck: tvärtom smälter hela sviten av upplevelser och intryck samman till ett porträtt av White själv och hans omvärld under några formativa år före och efter puberteten.

White åtrår män. Det evigt pulserande temat i boken är denna hans djupt kända upplevelse av sitt annorlundaskap, orsakat av att han inte är som andra pojkar. Men inte bara homosexualiteten särskiljer honom: han är sällsynt lillgammal och existerar i ett slags – i viss mån självvalt – permanent utanförskap.

Det känns som att han endast kan vara äkta inför sig själv, mer äkta än eljest, när yttre störningsmoment i form av andra människor är avlägsnade. White skriver:

"Jag kunde inte komma på något sätt att åstadkomma äkthet, utom när jag var ensam."

White intresserar sig för litteratur, för konst, för musik, för religion. Men inte för kristendomen, som är honom väsensfrämmande, utan för buddismen. När en präst förebrår honom hans då erkända homosexualitet på så vis att den förklaras vara synd, rör det inte den unge studenten i ryggen.

* * *

Läsaren får ta del av hur den unge White lär känna sig själv och hur han mer eller mindre motvilligt lär sig hantera sin homosexualitet. Helst vill han se sig som heterosexuell – som bara råkar åtrå män. Det innebär inte en celibatär tillvaro, tvärtom. White har själv beskrivit hur han i själva verket fått tona ner sin promiskuitet i romanen. Och White skriver:

"Jag inser nu att det jag önskade var att bli älskad av män och älska dem tillbaka, men utan att bli homosexuell."

Likväl, öppenheten är total, utan att bli snaskig eller sensationell: han skriver utan hänsyn men också utan avsikt att väcka anstöt. När han beskriver sitt första samlag med en annan pojke är det just en beskrivning vi möter, där fokus ligger på hans vemod över att vilja nå bortom det fysiska, till en romantisk förening, där hans kamrat bara vill nå stundens njutning.

Den unge White söker främst en äldre man, dels för att i denna sin drömda idealgestalt finna omsorg och omtanke, men i andra stunder för att genom sin ungdom förmå dominera. Att han köper sex av en ung man, eller att han som tonåring förvecklar sig i en ménage à trois med en latinlärare och dennes hustru förändrar inte målet för hans åstundan.

Drömmen om idealmannen förblir, liksom den vurm han kan erfara inför en bild av en viss europeisk staty eller en fotografisk nakenstudie. Trånad, icke uppfyllelse.

Boken fylls dessutom av diverse egensinniga gestalter som gör entré och försvinner ut i periferin allteftersom historien fortsätter. Vi möter hans en tid hett åstundade kvinnliga vän Helen, som han vid ett tillfälle går på dejt med, men som sedan förskjuter honom när han brevledes förklarar henne sin kärlek. Vi möter också hans filosofiske och nazistiske kamrat på privatskolan. Och vi har den tragiske pojken på sommarlägret som alla föräldrar varnar för, eftersom han är översexuell. Och vi har läraren som undervisar i jazzmusik och langar droger till sina elever.

En pojkes historia är inte en munter historia. Rent materiellt har White allt, som son till en tydligen stormrik affärsman som efter en kärleksaffär vid sidan av skiljer sig från sin hustru och Whites mor, vilken ändå försöker upprätthålla ett jetsetliv.

Men det är ändå en historia om utanförskap och om en killes utveckling, där det han känner också med tiden tillåts bli en i någon mån accepterad del av honom, i en värld där det alls inte är accepterat, fastän så vanligt förekommande när man väl ser bakom kulisserna.

Detta skådande bakom kulisserna är White mästerlig på att ta med läsaren på. Det kan handla om hur han genomskådar hans moders desperata jakt på en ny man, eller hur tragiskt och kallt hans fars antisociala liv är, eller om hyckleriet när den kristna moralens väktare själva ägnar sig åt det de vill förbjuda andra.

* * *

En pojkes egen historia är en omtumlande läsupplevelse. Hänsynslösheten som White skriver med går inte att ducka för. Inte heller för pojkens och senare den unge mannens både utanförskap. Jag kan inte påstå att jag känner direkt sympati för berättelsens jag, men likväl förståelse och beundran för hans alltmer tilltagande mod i att bli den han är.

Edmund White smyckar sin berättelse med ett översvallande bildspråk som jag inte är bekväm med. Liknelserna sväller och rinner emellanåt över alla bräddar. Formuleringar som:

"... näsan i sin tur var en bön som steg upp från läpparnas altare ..."

må vara vackra, men verkar överlastade på mig. För min egen del hade måhända utsattheten hos White gått fram än starkare, om språket svarade mot den ödslighet som Whites autofiktiva yngre motsvarighet verkar ha levt i.
– – –
En pojkes egen historia (eng. A Boy's Own Story), Edmund White. Övers. Thomas Preis. Modernista 2013. ISBN: 978-91-7499-427-8.

Bokrecension: Nordiskt forntidslif | Albert Ulrik Bååth

Nordiskt forntidslif är skriven av Albert Ulrik Bååth (1853-1912), från 1891 docent i fornnordisk litteratur. Föreliggande bok utgavs 1890.

* * *

Många av de böcker som kommer ut om fornnordisk tid skildrar gudarnas värld, alltså själva mytologin. I den serie föreläsningar som Nordiskt forntidslif består av skildrar istället Bååth hur livet torde ha tett sig för den fornnordiska människan till vardags, i synnerhet på Island, med ledning av stoffet i de fornisländska sagorna.

Sagorna är omstridda vad gäller vilken vikt man kan lägga vid dem som historiska källor, enär de ofta är nedskrivna några hundra år efter att händelserna de skildrar faktiskt timade. Men de får ändå räknas som synnerligen relevanta bland den i övrigt inte särskilt omfattande mängd skriftliga vittnesbörd om tiden i fråga.

Man får här särskilt notera, att ordet "saga" i sammanhanget inte betyder detsamma som i vår tid, utan ligger närmare dess etymologiska ursprungsbetydelse som har med "det sagda" att göra.

* * *

Bååth höll sina föreläsningar, som han själv skriver, "populära", det vill säga anpassade för en bredare publik. De är därmed mycket lättillgängliga, och för att blåsa liv i det han skildrar tar han ibland till nästan skönlitterär berättarteknik, för att ställa lyssnaren, och nu läsaren, på den fornisländska gården, inför de fornisländska trälarna, eller på det fornisländska Alltinget.

Vi gör nog rätt i att minnas att sagorna i stor utsträckning utspelas just på Island och åtminstone berättades av islänningar. Med detta sagt kan vi dock samtidigt gärna tänka oss, att kulturen över hela Skandinavien vid den här tiden — senare delen av den yngre järnåldern, det vill säga vikingatid — i mångt och mycket nog varit någorlunda homogen; man talade till exempel för varandra fullt begripliga språk, egentligen samma språk, vilket torde befrämjat ett kulturellt frändskap.

Varje föreläsning har ett särskilt tema, som systematiskt avhandlas. Vi får således stifta bekantskap med livet på gården, hur man såg på manligt respektive kvinnligt, hur man tänkte kring äktenskap, hur man såg på barn och ungdom, trälarnas plats i samhället, lagstiftningen och skaldernas funktion. Ofta exemplifierar Bååth med citat eller referat ur saga- och Eddatexterna.

Nordiskt forntidslif blir på detta vis en fortfarande utmärkt ingång till den fornnordiska föreställningsvärldens universum, väl värd att föda var och en hågad läsare som vill fördjupa sig i fornnordisk kultur.

* * *

Således får vi stifta bekantskap med kända fornnordiska teman, som kärleken till ätten, till hedern, till minnet, till modet. Bärsärkarna presenteras liksom blodshämndens draman. Brudköpen som utfördes till ättens fromma beskrivs i detalj, liksom vad som förväntades av maka och make i livet tillsammans.

Lite särskilt utrymme tänkte jag ge åt Bååths beskrivning av trälarnas situation i den fornnordiska kulturen, vilket får räknas som ett av dess mörkare stråt.

Trälarna, som ofta införskaffades som krigsbyten, sågs snarare "ej för personer, utan saker, tillhöriga en viss egare." Det var upp till ägaren att handla såsom han ville med trälarna. Han hade även rätten att ta deras liv som han behagade, så länge han "kungjorde dråpet samma dag, det skett".

Trälarnas kast sågs i allmänhet på med förakt. Så var det också ett svårt okvädningsord att kalla en fri man träl. Ordet betydde helt enkelt feg. Dessutom ansågs det vara vanärande att falla för en träls vapen, eller att ens att gå i dennes sällskap.

Villkoren för trälarna varierade. De hade olika arbetsuppgifter, varav vissa rentav "kunde vara rätt drägliga", som till exempel att förestå en mindre gård som tillhörde husbonden. Men samtidigt kunde de behandlas helt utan hänsyn till deras eget väl.

Emellertid kunde trälar göras fria. Sagorna ger exempel på att trälar vunnit sin frihet genom att utföra något särskilt farligt uppdrag åt sina herrar. Det kunde också hända att trälen fick utrymme att arbeta för eget gagn, så att han eller hon med tiden kunde köpa sin egen frihet genom en formaliserad ceremoni. Likväl synes den frigivne trälen ofta ha stannat i sin husbondes närhet, eftersom han därigenom fick någon sorts grundläggande trygghet, när han inte hade en egen ätt att falla tillbaka på.

* * *

Albert Ulrik Bååth, som året efter att Nordiskt forntidslif utgavs blev docent i fornnordisk litteratur och dessutom själv översatt en stor mängd fornisländska sagor, hittade naturligtvis som i sin egen ficka i det material som ligger till grund för de föreläsningar som gavs ut i Nordiskt forntidslif. Det gör att han med lätthet kan dra paralleller ur olika sagor, och så dra sina framställningars olika teser i bevis. Föreläsningarna blir på detta vis mycket välsydda. Texterna är mycket tilltalande för den nyfikne på ämnet både språkligt och innehållsmässigt.

Visst har åren gått sen Bååth gav ut sina föreläsningar. Likväl kan mycket matnyttigt hämtas fram ur vad Bååth undervisade om under slutet av 1800-talet.
– – –
Nordiskt forntidslif, Albert Ulrik Bååth. Fahlcrantz / C:os förlag 1890. 241 sidor.

Bokrecension: Eve's Diary | Mark Twain

Illustration av Lester Ralph ur Eve's Diary. Beskuren.

Eve's Diary är en humoristisk novell av Mark Twain (1835-1910). Förutom Eve's Diary innehåller versionen som jag har läst vad som förefaller vara fragment ur den tidigare utgivna Extracts from Adam's Diary.

Eve's Diary publicerades först i julnumret av Harper's Bazaar 1905, och utgavs året efter i bokform. Boken är rikligt illustrerad av Lester Ralph (1876-1927).

* * *

Eve's Diary är en besynnerlig liten skrift. Den skriver om skapelsemyten på ett vis som nästan helt exkluderar Gud, och fokuserar på Adam och Eva och deras olika personligheter och utmaningar i och utanför Eden. Novellen har ett humoristiskt anslag, men är mer smålustig än tokrolig.

Formen för berättelsen är dagbokens, och då framförallt Evas dagbok från sin skapelse till sin död, men också inskjutna stycken från Adams dagbok. Att man i någon mån får de båda första människornas perspektiv på sig själva och på varandra skänker en viss relief åt berättelsen.

Eva framställs som en kvinna med estetiska böjelser; hon är en drömmare och betraktar skapelsen för dess skönhets skull, icke för dess nyttas skull. Hon hänförs av månen och försöker plocka ner stjärnorna. Och hon trånar efter Adam, som verkar beklämmande kallsinnig. För Adam framställs i mångt och mycket som en tvättäkta torrboll. Han är den nyktre realisten, systematikern, som likväl under sin oberörda yta hyser en allt starkare kärlek till den enda andra människan i världen.

Men särskilt anmärkningsvärt är, att Gud endast nämns i förbifarten. Syndafallet verkar vid ett tillfälle uttryckas som en färd utför ett vattenfall, men vid ett annat tillfälle skriver Eva om hur mannen skyllt på henne — vilket hon själv aldrig skulle gjort mot mannen, ty så stor är hennes kärlek till honom. Exakt vad Adam skyllt på Eva får vi emellertid inte veta.

Det förekommer ingen Gud som går i lustgården, det förekommer inga änglar som vaktar ingången till Eden efter att människorna kastats ut. Däremot finns det dinosaurier. Eva försöker tämja en sådan för att fungera som bro över ett vattendrag, efter att Adam övertygat henne om att det inte är nån god idé att ha den som ett husdjur, enär den ju kunde sätta sig på huset av misstag.

* * *

Nåväl! Adam och Eva kastas ut ur Eden. Men Eva deklarerar i sin dagbok, att hon är nöjd ändå — för hon har Adam. Hon älskar honom med "styrkan av hela sin passionerade natur", vilket tydligen enligt henne själv kan ha med hennes ungdom och kön att göra. Hon är stolt över honom och beundrar honom för hans skönhet och styrka, men skriver att hon hade älskat honom likväl om han vore alldaglig, eller om han vore ett vrak. Kärleken, skriver hon, kan inte förklaras, den bara kommer: den är "inte ett resultat av resonerande och statistik". Hon älskar honom för hans manlighet och för att han är hennes.

Adam å sin sida, vid Evas grav en gång, uttrycker slutligen:

"Wheresoever she was, THERE was Eden."

Så trumfar den mänskliga kärleken alla paradis som tänkas kan.

* * *

Ett viktigt inslag i Eve's Diary är de många illustrationerna, som ritats av Lester Ralph. De skildrar i allmänhet Eva i någon naturmiljö, och emellanåt henne tillsammans med Adam. Tydligen blev det viss diskussion om dessa bilder när seklet var ungt, ty Eva — gubevars! — var ju naken, till skillnad från — märkligt nog — Adam. Ett bibliotek förbjöd helt sonika boken, vilket fick Mark Twain att kommentera i ett brev till en vän, att han tyckte ironin var roande, att samma bibliotek samtidigt hade ocensurerade biblar i sina hyllor...

Noteras kan, att historien på biblioteket i fråga, Charlton Public Library, väl med tiden i stor utsträckning föll i glömska, men efter över hundra år läste en styrelsemedlem på samma bibliotek en artikel om debaclet. Följden blev att förbudet mot Mark Twain's Eve's Diary formellt avskaffades 2011. Och boken blev utställd som huvudattraktion i bibliotekets uppmärksammande av den internationella Banned Book's Week.

* * *

Eve's Diary är väl i dag mest intressant som litterär kuriosa. Själv står jag lite konfunderad inför den, ungefär som om jag besökt en antikaffär och ser någon pryl som förvisso är vacker och konstfärdigt utförd, men som jag inte riktigt vet var jag skulle placera om jag nu införskaffat den.
– – –
Eve's Diary, Mark Twain. London and New York Harper & Brothers Publishers 1906. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Before Adam | Jack London

Before Adam är en roman av Jack London (1876-1916). Berättelsen publicerades först som en följetong under åren 1906-1907 i tidningen Everybody's Magazine.

* * *

Drygt tjugo år efter Darwins död, skriver Jack London sin Before Adam, vars själva existens är beroende av evolutionsteorin. Givetvis är boken skapad med konstnärlig frihet, och själva möjligheten som berättelsen kräver — förmågan att minnas tillbaka genom årtusendena — är en fiktion som vi dock gärna tillåter och applåderar, när den är så utsökt exekverad som i detta fallet.

Berättaren i Before Adam, är en man som hela sitt liv plågats av ovanligt livliga drömmar. Varje natt får han i drömläget tillgång till vad som beskrivs som ett slags nedärvda minnen, ungefär som instinkter kan vara nedärvda.

Men i det här fallet är det fråga om konkreta minnen av en enskild individs liv för kanske omkring 200 000 år sedan. Minnena väcks till liv i fragment, och bara allteftersom förmår mannen att sätta dem samman i en någotsånär sammanhängande kronologisk ordning.

"My dream life and my waking life were lives apart, with not one thing in common save myself. I was the connecting link that somehow lived both lives."

De minnen mannen på så vis återupplever är en föregångare till människans erfarenheter i en yngre värld.

Mannen kallar sitt alter ego "Big-Tooth". Han tillhör ett folkslag, helt enkelt kallat Folket, som vare sig är apor eller människor såsom vi känner dem i dag. De har inget utvecklat språk, utan kommunicerar genom läten och gester. Redskapsanvändningen är på rudimentär nivå. Elden har de inte tämt. Och de lever i träd och i grottor.

Vad gäller deras utseende som tillhör Folket kan man kanske få en viss aning om det bland annat av hur mannen med minnena beskriver sin förhistoriske far, Big-Tooth's pappa:

"He seemed half man, and half ape, and yet not ape, and not yet man. I fail to describe him. There is nothing like him to-day on the earth, under the earth, nor in the earth."

* * *

Men parallellt med Folket lever Eldfolket. Dessa synes av en annan gren i evolutionen – lika Folket, men inte identiska. Hos dem har språket utvecklats. De använder pil och båge när de jagar och lever inte lika impulsivt som Folket. De har lärt sig att samarbeta. De har börjat använda skinnkläder. Och så har de elden i sin makt. Det finns tecken i boken på att det händer att individer från Folket och Eldfolket träffas och rentav får avkomma tillsammans.

Utöver Eldfolket och Folket finns också Trädfolket. Dessa är vilda, håriga filurer, en aning mindre komna i den skönjbara civilisering som Folket genomgått. Och så finns skogens alla livsfarliga djur som ansätter Folket och gör att en naturlig död är en död i kamp:

"Natural death? To die violently was the natural way of dying in those days."

Och människan, homo sapiens sapiens, existerar ännu inte.

"For in this past I know of, man, as we today know him, did not exist. It was in the period of his becoming that I must hav lived and had my being."

* * *

Som läsare får vi följa med Big Tooth på hans äventyr i denna förhistoriska värld.

London skriver mycket suggestivt, och en verklighet mycket yngre än vår egen tar form. Till Londons särskilda talanger hör att blåsa liv i djurs personlighet, att följa djur som individer med ett känsloliv. Denna talang kommer till utmärkt bruk i gestaltandet av Folket, som ju liksom hundar och tigrar inte har något verbalt språk, men likväl medvetande.

Big-Tooth själv, liksom de omkring honom, lever i och för stunden. Planering är på det stora hela något okänt. En enkel distraktion kan få dem att glömma vad som besvärade dem alldeles nyss.

De skrattar mycket och ofta. De är som stora barn, med nära till känslor likväl som till nävarna. Ansatser till framsteg i kulturell mening passerar dem spårlöst eller tas i bruk av rena tillfälligheter. Mörkret fruktar de för att där kan finnas farliga djur; ännu har inte den rädslan transformerats till att gälla osynliga väsen — Folket är ännu fria från religiösa föreställningar.

"We ate when we were hungry, drank when were thirsty, avoided our carnivorous enemies, took shelter in the caves at night, and for the rest just sort of played along through life."

Livet som Folket lever ger mig en känsla både av okomplicerad idyll och fruktansvärd kamp. Idyll på grund av det i stor utsträckning föga ansträngande livet, när ingen fara hotar. Men fruktansvärd kamp, när Folket ansätts av yttre hot, eller för den delen terroriseras av den fruktansvärda och väldiga Red Eye som bor ibland dem, och på något sätt representerar denna arts allra råaste uttryck:

"He was a monster of cruelty, which is saying a great deal in that day."

Man kan särskilt notera, att London utmålar icke nödvändigtvis sin egen förfader eller Eldsfolket som föregångare till den moderna människan. Någon gång uttrycker han cyniskt att det snarare är Red Eye som är föregångare till människan, ty endast Red Eye är grym såsom den moderna människan är grym.

* * *

London skriver med förbluffande inlevelse om en värld mycket yngre än hans egen och om de varelser som finns i den. Berättelsestilen är koncis och rapp, såsom följetongstexter ofta är och behöver vara för att hålla läsarens intresse uppe från tidningsupplaga till tidningsupplaga. Och utan sentimentalitet beskriver London såväl hänsynslös råhet som pulserande åtrå och vänskap. Jag blir som läsare beredd att tro på den fiktion London skapar.

Man måste säga, att den tidsperiod som London förlägger historien i sällan är utforskad av romanförfattare. London bryter ny mark, när han inte stannar vid att beskriva en människa såsom vi känner henne som biologisk varelse i dag, utan fortsätter ytterligare några steg och går över artgränserna, för att stanna till vid en varelse, vars like inte längre existerar. Den varelsen ger han liv och ande. Och så får vi som läsare en aning om hur livet kan ha tett sig för förfäder för så längesen att de inte var människor.
– – –
Before Adam, Jack London. Först publicerad som följetong i Everybody's Magazine 1906-1907. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Textkritisk kommentar: Kan man välja sin sexualitet eller inte? | Världen idag

I en ledare med titeln "Kan man välja sin sexualitet eller inte?" i fundamentalistiska Världen idag formulerar chefredaktör Lukas Berggren något rörigt sina tankar kring kyrkan och homosexualitet, utifrån det kommande inslaget i Uppdrag Granskning om präster som vill bota samkönad attraktion.

Man kan notera att Berggren gång på gång använder sig av laddade begrepp och dessutom använder försåtliga formuleringar. Vi får således veta, att de präster som konfronteras med att ha velat be till Gud om att en homosexuell man ska bli heterosexuell, "ska dras i smutsen", snarare än att de ifrågasätts. Ärkebiskop Wejryd "ställs till svars", han ombeds inte kommentera inslaget (som alltså varken jag eller Berggren själv har sett i sin helhet ännu). Berggren menar att prästerna i reportaget som han inte sett "likställs med rasister och skulden läggs blytung på deras axlar".

Efter att på detta vis målat upp ett scenario där prästerna är offer för Uppdrag Granskning, snarare än att de som eventuellt uppsöker prästerna när de brottas med sin sexualitet sätts i en fruktansvärt svår position, när de får sig förklarat att det som är det naturliga för dem i själva verket är nåt som kan är ett problem. Det är alltså de homofientliga prästerna som det är synd om, inte de som blir måltavlor för deras sexualsyn, som alltså inte delas av Svenska kyrkans ledning.

Mitt i ledartexten drar så Berggren fram en provokativ och humoristisk diskussionsbok med namnet "Liten handbok i konsten att bli lesbisk" av Mian Lodalen och Matilda Tudor. Berggren förefaller hävda, att bokens själva existens och de samtal som förs utifrån den gör, att "vår kultur" vill verka för en missionerande homosexualisering av samhället: "Till detta ska folk uppmanas." Så är givetvis inte fallet.

Tanken verkar inte ha slagit chefredaktören, att boken är just ett lite provokativt verk avsett att skapa diskussion om normer i samhället, snarare än en genuin programförklaring gentemot heterosexuella kvinnor. Berggren har uppenbarligen bestämt sig för vad bokens syfte är och förmår inte sätta den i ett större diskursivt perspektiv.

Sedan kommer då Berggrens länge förväntade poäng! Jo, visst är det motsägelsefullt, verkar han vilja säga, att man kan uppmana folk att bli homosexuella, men inte tvärtom! Berggren är uppenbarligen själv omedveten om vilket snävt perspektiv han då anlägger på hela ämnet.

Homosexuella människor är en minoritet som fortfarande i vårt land diskrimineras – om än i allt mindre grad – och i andra länder förföljs öppet med hot om fängelsestraff eller till och med dödsstraff. Homosexualitet ses där och i vissa svenska sammanhang som något klandervärt eller, som en av prästerna som är med i Uppdrag Granskning uttrycker det i ett radioprogram, som en "defekt".

Men, att genom en diskussionsbok förmå heterosexuella människor att se världen utifrån en homosexuell människas perspektiv är en välgärning, som måhända kan stämma även religiösa sinnen till eftertanke. Nästan ingen förfäktar väl på allvar att man kan göra en straight människa gay – trots att Berggren förefaller mena att hela vår kultur anser att det är så – men man kan måhända genom sådana tankeexperiment erfara eller inse saker som man utifrån ett heterosexuellt perspektiv inte hade förmått göra.

Homosexuella, däremot, är i regel högst medvetna om de heterosexuella perspektiven, eftersom dessa varje gång de är i ett nytt sammanhang förutsätts vara en del i ett heterosexuellt majoritetssamhälle, vilket kan exemplifieras med fikabordssamtalet där en arbetsledare stolt utbrast att han minsann inte kände några homosexuella, helt omedveten om att mannen bredvid honom var en av dessa, som ännu inte kommit ut. Mannen bredvid teg. Mannen bredvid var jag.

Att däremot framhärda i att den förtryckta och på många håll förföljda minoriteten kan och borde göras om, med eller utan gudomlig assistans, är en helt annan sak. Genom att hävda det går man in i förtryckarens gestalt och föreskriver den grupp som står i underläge att förändra sig för att få nådigt beskydd och gillande av Gud och människor, ungefär som mobbaren som föreskriver sitt offer hur det ska bete sig för att slippa bli utfryst och ernå en vänlighet av sitt plågoris.

Berggren skriver, att "[n]är historien om vår tid skrivs lär varken hederlighet eller logiskt tänkande lyftas fram som tydliga kännetecken". Jag tror att det är sant. Men de exempel som då kommer att lyftas fram på bristande hederlighet eller logiskt tänkande, kommer att vara de bigotta människornas brist på förståelse, medmänsklighet och vanligt sunt förnuft.