Bokrecension: Vilsen i världen | Staffan Heimerson

Vilsen i världen är en samling texter av journalisten och mångårige utrikeskorrespondenten Staffan Heimerson (f. 1935). Boken utgavs första gången 1994. Jag har läst en upplaga från 1998.

* * *

Det är inte alldeles lätt att genrebestämma texterna i Vilsen i världen. De utgör ett slags kåserier, reflexioner, självbiografiska fragment och reseberättelser — sammanslaget. Heimerson bjuder i dessa läsaren på otaliga anekdoter och skildringar från sina många år på fältet i allehanda länder och vid allehanda krigshärdar. Somt utgör mycket allvarliga berättelser, annat betydligt lättsammare.

Således möter vi en ung föräldralös soldat i f.d. Jugoslavien, risken med att landa ett flygplan i Hong-Kong, japansk matkultur, tuggummiförbudet i Singapore, journalistlivet i olika länder, den undanskymda floden Mekong och livet utmed dess flodbädd i Laos, Andy Warhols föräldrars hembygd i Karpaterna, och så vidare, och så vidare.

* * *

Heimerson skriver lättsamt, lättläst och mycket rappt. Det märks förvisso av att boken gavs ut första gången för tjugo år sedan: världen har hunnit förändras mycket sedan dess: dammet har hunnit lägga sig över ord som "yuppienalle", och gränser har dekonstruerats allt mer genom det digitala informationsflödet. Och vi lever inte längre häpna över att muren föll.

Jag noterar emellertid särskilt en reflexion som Heimerson gör, som känns helt aktuell. Han skriver:

"Jag hade sett det förr och jag har sett det ofta: det finns i religionen något som plockar fram det sämsta ur människan."

Heimerson talar vis av erfarenhet. Och trots att religion emellanåt kan förmå människor till välgärningar de annars inte gjort, kan dess destruktiva sidor inte förnekas. Heimerson avvisar att konflikter med religiösa förtecken nödvändigtvis är förtäckta sociala konflikter: religion i sig kan vara motivation till att ha ihjäl folk.

Heimerson skriver, att världen "just nu" fylls "med religiösa människors chauvinism och överenergi". Och i dessa dagar ser vi att den utvecklingen icke är över. För religion kan vara något betydligt farligare än mysiga kyrktanters kaffekokande efter en prästs gudstjänsthållande i en till fyra femtedelar tom kyrka.

* * *

Men är det något Vilsen i världen skapar i mig som läsare, så är det reslust – en vilja att se sig om, långt borta från turiststråk och guidade turer.
— — —
Vilsen i världen, Staffan Heimerson. Wahlström & Widstrand 1998. Första upplaga 1994. ISBN: 91-46-16785-4. 260 sidor.

Bokrecension: Vikingahistorier | Åke Ohlmarks (övers.)

Sigurd dödar Fafne. Arthur Rackham. Beskuren.

Vikingahistorier: Trettio fornnordiska berättare än en antologi texter från fornnordisk och tidig nordisk medeltid utvalda och översatta av religionshistorikern Åke Ohlmarks (1911-1984).

* * *

Vikingahistorier heter boken. Jag är lite lätt allergisk mot överanvändning av "viking". I detta fallet inte minst på grund av att knappt något material i boken behandlar vikingar som sådana.

Ordet "viking" för lätt tankarna till hjälmprydda, skäggiga figurer på långskepp som fungerade som ett slags råa tidigmedeltida plundrare och pirater. Men den tid som avses med begreppet "vikingatiden" innehåller så mycket mer än vikingar.

Men givetvis får jag kapitulera inför den hävdvunna terminologin, som skänker åren mellan 800 och 1100 åt vikingarna, även om jag själv föredrar det något otympligare men i mina ögon mer träffande begreppet "slutet av yngre järnåldern i Norden".

Hursomhelst förmodar jag att en titel som "Vikingahistorier" är mer säljande och mer catchigt än "Berättelser från slutet av yngre järnåldern i Norden"...

Vare nu det som det vill med den saken. I Vikingahistorier har Åke Ohlmarks samlat drygt trettio texter och utdrag ur texter som i de absolut flesta fallen utspelar sig under vikingatiden och i några fall strax därefter.

Ohlmarks har själv översatt texterna och i samtliga fall försett dem med korta, förklarande förord. I regel rör det sig om dramatiska utdrag ur längre sagor. Så får vi ur Völsungasagan till exempel läsa om Sigurds dråp av Fafne, och ur Njals saga om mordbranden på Bergtorshvol.

Urvalet är, så långt jag kan bedöma, utmärkt. Berättelserna läsaren ställs inför ger en vid panoramabild över norrönt berättande och sätter den norröna kulturen tidvis i blixtbelysning, såsom den uppfattades eller traderats intill dess att sagorna nedskrivits under tidig medeltid.

Den bekanta kärva och linjära stilen utan onödigt pladdrande är mycket väl representerad. Med samma saklighet och rapphet som en resa mellan två gårdar beskrivs, beskrivs också hur någon mister en arm eller hur en gengångare ställer till oreda.

Berättandet blir på så vis ovanligt naket och refererande, men ändå inte bli tråkigt. Det största hindret är de ofantliga mängder namn och släktförbindelser som jag knappt ens orkar bemöda mig om att hålla i huvudet.

De svårbegripliga dikter som ofta återfinns i originalberättelserna har Ohlmarks också valt att utesluta och istället ersätta med en kort innehållsdeklaration, hellre än att tynga texten med långa förklaringar till uttydningar av dikternas kenningar, dessa märkliga omskrivningar som är så vanliga i norröna sammanhang, men numera är mycket svåra att dechiffrera utan kommentarer.

* * *

Många av texterna är mycket intressanta. Särskilt fångar mig — bland andra — skildringen av spökerierna på Torhallsstad ur Grettesagan. Avsnittet bör förvisso läsas i sin helhet för rätt effekt, men för att ge ett litet smakprov på handlingen ger jag här ett kort referat.

Torhall bor på gården Torhallsstad tillsammans med sin hustru Gudrun och sina barn och sitt husfolk. De har emellertid ett svårt problem. Gården är svårt hemsökt av en ond vätte. Torhall anställer då den märklige och storvuxne Glåm, en antisocial och obehaglig karl. Denne åtar sig att vakta Torhalls får, något som få andra vågar på grund av alla spökerierna.

Glåm hittas död en vinternatt, efter att han inte återvänt till gården föregående dag. Man försöker släpa honom till kyrkan, men kroppen är övernaturligt tung, och det slutar med att man får gravsätta honom i ett stenröse. Där visar sig Glåm inte vilja bli kvar. Glåm börjar nämligen hemsöka gården och området däromkring. Särskilt verkar Glåm tycka om att rida på hustaken.

Torhall lyckas anställa en ny karl, Torgaut. Men även Torgaut hittas död en vinter. Och snart därefter en koskötare. Och sen Torhalls egen dotter.

Spökerierna är välkända och en karl vid namn Grette blir nyfiken på den hemsökta gården och reser dit.

Grette övernattar en tid, och en natt har han bäddat ner sig ordentligt, när gengångaren Glåm kommer in i stugan. Det blir då en stor strid mellan dem och till sist lyckas Grette fälla Glåm till marken. Glåm förbannar då Grette, varefter den senare "högg huvudet av Glåm och pluggade fast det i hans rumpa." Sen brände man kroppen och grävde ner askan långt från platsen. Detta verkar ha gjort slut på spökerierna, även om Grette därefter fick märkliga syner.

— Händelseförloppet må nu ha återgivits väl lättsamt, men berättelsen är egentligen mörk, och kan med rätta kallas en skräckskildring, vilket Ohlmarks gör. Stycket ur Grettesagan är rentav direkt obehaglig att läsa, och ligger vad det beträffar inte efter en novell av Poe eller Lovecraft. Dess höga ålder till trots.

Och vi märker snart, att en gengångare vid tiden inte ansågs vara detsamma som vår egen tids gråa damer och skuggor som rör sig. Gengångaren var helt enkelt en död som kroppsligen står upp från de döda och skapar ofärd där han drar fram. Gengångaren har därför rimligen större likhet med en zombie än med ett regelrätt spöke, såsom vi tänker oss fenomenen i dag.

* * *

Särskilt vill jag också nämna "Liktalet över jarl Erling" som hämtats ur krönikan över kung Sverre av Norge (ca 1151-1202). Texten utgörs av det tal som Sverre ska ha hållit vid graven i Nidaros, där hans fiende jarl Erling skakke vilar. Kung Sverre lyckas i det retoriskt kraftfulla talet kritisera den helgonstatus som nästan givits åt Erling, och snarare än att be till dem, bör man be för deras själar.

Men även i Saxo Grammaticus version av Hamlet återfinns ett mycket skickligt uppbyggt tal, denna gång framsagt av Hamlet (fornnordiska "Amlode") själv efter att han dräpt sin konungslige styvfar, vilken dräpt hans far, den gamle kungen.

Hamlet påvisar i talet det riktiga i det han gjort, och påpekar att det varit folkets plikt lika mycket som hans egen att genomföra dådet gentemot den man som dödat hans far, den gamle kungen. Hamlet menar sig icke ha gjort en ogärning, utan han har befriat dem från träldomen under en tyrannisk våldshärskare.

* * *

Vikingahistorier bekantar på ett formidabelt sätt läsaren med åtskilliga norröna sagor och berättelser. Och Ohlmarks har haft öga för att välja ut dramatiska och intressanta stycken ur källorna. Ohlmarks översättning är, som hans översättningar alltid är, dessutom mycket välklingande och njutbar.

Den upplaga av boken som jag har läst är felskuren, vilket gör att ett tjogtal av sidorna kommit i olag. Det gör en del extra bläddrande fram och tillbaka nödvändigt. Det förtar dock inte alls det generella omdömet av boken som en riktig guldklimp för den intresserade.
— — —
Vikingahistorier: Trettio fornnordiska berättare, Åke Ohlmarks (övers.). Folket i Bilds förlag 1976. ISBN: 91-550-1985-4. 336 sidor.

Spekulativ rekonstruktion: Begravning

Husbonden ligger död framför högsätet. Två kvinnor tvättar liket med tyglappar. Eldskenet avslöjar att skägget ligger platt mot bröstet. Håret är struket bakåt, glest och blankt. Det sitter folk på bänkarna utmed väggarna, tysta och stirrande. Det är dunkelt, men ögonen gnistrar. Husbonden kläs i högtidsdräkt och läggs på bår. 

En av karlarna reser sig. Han går till väggen och tar ner spjutet som hänger där. Och han lägger det i husbondens famn. Den dödes arm lägger han över skaftet. 

”Det är tid nu”, säger han.

Båren bärs ut på tunet. Efter följer allt gårdens folk. Det är skymning. Någon slår på en trumma. 

De går till gravfältet bortom gårdens sista bodar. Några halvt övervuxna högar finns där. Och där brinner en eld. En grund grav är öppnad.  Däri ställs båren. Trumman ljuder och mannen som slår på den står vid gravens huvudända. Han sjunger en ordlös sång. Allt folket samlas omkring. 

Mannen som lagt spjutet i husbondens famn fyller nävarna med jord och låter den falla över den döde. Sen gör alla de andra likadant. Hela tiden trummar trumslagaren, hela tiden sjunger han en ordlös sång. 

Innan mörkret lagt sig är marken plan. 

”I morgon reser vi högen, nu dricker vi ölet”, säger mannen som lagt spjutet i sin faders famn. 

Han går mot salen med det tomma högsätet. De andra följer honom. Trumslagaren står ensam kvar bland gravhögarna. Han sjunger en ordlös sång.

Bokrecension: Tyskland talar | Niclas Sennerteg

Tyskland talar: Hitlers svenska radiostation är skriven av författaren och journalisten Niclas Sennerteg (f. 1967).

* * *

Man kan anlägga olika perspektiv när man studerar Nazi-Tyskland. Ett nytt och givande sådant anlägger Sennerteg, när han låter läsaren följa hitlerismen under krigsåren genom den tyska radiopropagandan som riktades mot Sverige. Vi får därigenom en utökad förståelse för hur nazisterna såg på Sverige, och hur dessa ansåg att man lämpligast skulle försöka påverka vårt land.

Det är Königsbergsradion — uppkallad efter staden där en av dess sändare fanns, och där man en tid även återfann redaktionen — som Sennerteg närstuderat. Han har undersökt de källor som finns kvar för att försöka rekonstruera hur det lät, vad man ville få sagt, och vilka som stod bakom de i regel anonyma sändningarna med anropet "Hallå Norden, här talar Tyskland!"

* * *

Den brittiska synes ha varit den i Sverige mest inrattade av de utländska kanalerna och den som folk i allmänhet satte störst tillit till, men de som regelbundet lyssnade till de svenska stämmorna från Tyskland var ingalunda få, även om det är omöjligt att avgöra exakt varför lyssnarna lyssnade: bland dem torde funnits både regelrätta nazister och folk som helt enkelt tyckte om musiken som spelades.

Radiotjänsts första gallupundersökning visade, skriver Sennerteg, att 1943 att så många som 13,4 procent av svenska radiolyssnare rattade in Königsbergskanalen, medan programmet från BBC nådde 20,4 procent av lyssnarna. Undersökningen visade dock också, att endast 3,7 procent av lyssnarna var särdeles trogna, medan siffran för BBC var mer än dubbelt så hög. Sändningarna från Moskva åhördes dock tydligen blott av ett ringa fåtal.

Samtidigt erhöll Königsbergsradion under sin existens, skriver Sennerteg, omkring 30 000 brev från svenska lyssnare.

* * *

Sennertegs framställning börjar med en kronologisk genomgång av radions arbete från krigets början till dess slut. Vi möter de personer som både hördes i radion och de som verkade bortom mikrofonerna. I de fall det varit görligt att framställa sådana får vi ofta små biografier över gestalterna som möter oss. Det visar sig vara studenter, skådespelare, journalister, översättare, soldater och andra gestalter, i regel värvade som utlandssvenskar i Tyskland. Många hade en bakgrund i svenska nazistiska organisationer.

Den senare delen av Tyskland talar består i ett intressant analysblock som drar ut de större linjerna kring Tysklands motiv med propagandan, och vad dess syfte var.

* * *

Propaganda kan komma i många former. I Königsbergsradion kunde den bestå i vinklade, förljugna eller förtigna uppgifter i nyhetssändningar, reportage och föreläsningar. Sennerteg förklarar hur målet med propagandan inte var att nå mål på ett brådstörtat vis, utan att långsamt underminera ett folks motståndsvilja, och att försiktigt påverka opinionen.

"[... det handlade] för Goebbels mer om att göra lyssnarna mer tyskvänliga på längre sikt än om att uppnå snabba opinionsförändringar i någon enskild fråga."

Königsbergsradion skiftade fokus genom åren.

Initialt inriktade man sig i stor utsträckning mot britterna som Tysklands fiende. Antisemitismen frodades. Under Tysklands allians med Sovjet tegs det med kritik mot kommunismen, men när operation Barbarossa dragits igång återkom den röda ärkefienden och denne förblev sedan huvudfiende kriget igenom.

Så länge kriget gick bra motiverades den tyska aggressionen med att Tyskland förde ett slags preventivt försvarskrig. Och när kriget gick dåligt utmålades Tyskland som ett kämpade bålverk mot framstormande bolsjeviker.

* * *

Königsbergsradion fortsatte sina sändningar in i slutet. Så sent som den 29 april 1945 dementerades i en sändning att Hitler låg för döden. Redaktionen befann sig då vid en mobil sändare utanför Oslo. Dagen efter sköt sig den tyske Führern.

Sista sändningen genomfördes den 7 maj 1945, innan redaktionen upplöstes och dess sista medlemmar tog sig till Sverige och en i de flesta fall mer eller mindre undanskymd tillvaro. Ett antal av dem som arbetat för radion förhördes, men ingen ställdes inför rätta, eftersom de inte gjort något olagligt. Sennerteg skriver:

"Sverige hade aldrig varit i krig med Tyskland och propagandisterna kunde därför i juridisk mening inte sägas ha gått fiendens ärenden, även om den allmänna uppfattningen var att deras handlande varit omoraliskt och att de försökt skada Sverige."

Själva verkar radiosvenskarna i hög utsträckning förklarat sitt handlande med att de antingen var opolitiska och blott ville försörja sig, eller att de förvisso var Tysklandsvänner och agerade i enlighet med denna sin inställning.

* * *

Tyskland talar är en saklig och noggrann genomgång av en liten bit av det nazistiska Tysklands verksamhet. Men den lilla biten reflekterar väl hur utvecklingen i landet framskridde under de där fasansfulla åren, och dessutom hur Sverige och svenskarna förhöll sig till det glupska vilddjuret i söder.

Sennerteg lyckas måla en förvånansvärt helteckande bild av Königsbergsradions verksamhet och uppbyggnad, trots att de absolut flesta tyska dokumenten om densamma förstörts. Det gör att Tyskland talar förtjänar särskilt ros.
– – –
Tyskland talar: Hitlers svenska radiostation, Niclas Sennerteg. Historiska Media 2006. ISBN: 978-91-87263-79-8.

Bokrecension: Den försvunne | Franz Kafka

Den försvunne är en ofullbordad roman av Franz Kafka (1883-1924) som tillkom mellan åren 1911 och 1914. Boken har tidigare givits ut under titeln Amerika, men Den försvunne (Der Verschollene) var Kafkas eget namn på sitt romanprojekt. Verket ingår i Bakhålls oskattbara utgivning av Kafkas samlade verk, som översätts och kommenteras av Hans Blomqvist och Erik Ågren.

* * *

Eftersom Kafka aldrig färdigställde Den försvunne föreligger den inte i färdigt skick. Första delen av romanen är väl i princip komplett, men den senare delen består av längre eller kortare fragment, emellanåt med hopp i handlingen, där vi inte vet vad Kafka tänkt sig att infoga.

Bokens ofärdiga skick gör den emellertid inte mindre intagande eller mindre läsbar. Det insåg Kafkas gode vän och postume utgivare Max Brod, som lät ge ut texten redan 1927, bara några år efter Kafkas död i tuberkulos. Kafka själv lät under sin livstid endast ge ut inledningskapitlet, "Eldaren".

* * *

Först handlingen i kort sammandrag.

Huvudperson är den tyske ynglingen Karl Rossman. Denne blir i sitt hemland förförd av en hushållerska. Det resulterar i en graviditet. Karl sätts då på en båt till Amerika av sina föräldrar, för att komma ifrån skandalen.

Karl anländer till Amerika. Men det är inte Amerika som vi känner det, utan Kafkas eget Amerika, där Frihetsgudinnan inte håller en fackla, utan ett svärd, och där det går en bro mellan New York och Boston. Vi har alla anledning att misstänka att dessa diskrepanser med det verkliga Amerika är fullt avsiktliga, och ingår i att skapa den förvrängda verklighet som Kafka är mästare i att konstruera.

I Amerika råkar Karl snart samman med en släkting, som är en förmögen affärsman. Efter en icke-händelse tar släktingen sin beskyddande hand från Karl, och denne hamnar på landsvägarna tillsammans med två vindbitna gestalter. Han lyckas emellertid få anställning som hisspojke på ett hotell, men mister snart samma anställning på grund av en annan icke-händelse.

Snart hamnar han i klorna på samma vindbitna gestalter som han lyckats ta sig ifrån, och blir betjänt åt en av dem, som nu dessutom slagit sig i slang med en groteskt överviktig sångerska.

Därefter faller romanen isär i fragment. Avslutningsvis blir i vilket fall Karl anställd av den märkliga Oklahamateatern — felstavningen möjligen fullt avsiktlig — och vi lämnar honom på tåget med destination Oklahoma.

* * *

Den yttre handlingen i Den försvunne är således inte direkt anmärkningsvärd i sig. Men det är genom det ständigt förvrängda detaljerna, den ständigt olustiga stämningen, som Kafka lyckas skapa den särskilda sorts värld som just han var mästare i att frammana.

Karl hamnar ideligen i situationer där han blir gjord till ett slags offer för omständigheter som han inte kan råda för. Han är korkbiten i bäcken som förs hit och dit och inte själv påverkar när den hårt slängs mot stenar eller riskerar att stranda. Han är konsekvent i underläge, underordnad ogripbara auktoriteter med okända agendor. Men likt en stolt stoiker accepterar han dessa ödets ständiga lek med honom.

Andra människor är ständigt elaka, missunnsamma, oförstående, men likväl hamnar alltid skuldbördan på Karl själv. Han är den betryckte som accepterar att förtryckas.

När Karl tvingas bli betjänt och helt enkelt inte släpps ut ur lägenheten där han ska tjänstgöra, accepterar han sitt nya liv med dess absurda och uppfyllbara krav, och uppfyller sina plikter så långt han förmår och så gott han kan. När han slängs ut av sin nyss så älsklige och beskyddande förmögne släkting från ett privilegierat liv försöker han inte försvara sig eller förklara sig: han accepterar sitt återigen uppnådda utanförskap.

Att träda in i Kafkas universum är att träda in i en spegelsal, där allt är förvrängt, dunkelt, anat: Kafkas värld är en en plats där ingenting riktigt är som det verkar och där all interaktion är vansklig och oförutsägbar. Där är domarna oproportionerligt stränga och där är huvudpersonerna obegripligt undergivna.

* * *

Den försvunne utspelar sig i denna ångestskapande miljö som vi känner från Processen och Slottet. Och liksom dessa torde Den försvunne vara omistlig litteratur för den som vill läsa något som griper tag på allvar, trycker över bröstet och får en att tänka: att en människa kan skriva så bra!
– – –
Den försvunne, Franz Kafka. Bakhåll 2013. Övers. Hans Blomqvist, Erik Ågren. ISBN: 978-91-7742-368-3. E-boksproduktion av Elib AB 2013.

Bokrecension: De Profundis | Oscar Wilde

Oscar Wilde 1892

De Profundis är ett brev författat av Oscar Wilde. Det utgavs postumt första gången i något beskuren version 1905. Jag har läst en digitalisad utgåva från 1913.

* * *

Oscar Wilde skrev sin epistel De Profundis i början av 1897, när han satt i fängelse.

Brevets adressat är Wildes älskare Lord Alfred Douglas, "Bosie". Wilde fick aldrig skicka iväg brevet, men tog det med sig vid sin frigivning och överlämnade det till sin nära vän Robert Ross, vilken skulle se till att en kopia skickades till Bosie.

Fem år efter Wildes död lät Ross publicera brevet och gav det dess titel, tagen från psaltarpsalm 130. De profundis betyder "Ur djupen". Men i denna första offentliga version av brevet har Ross valt att utesluta alla direkta referenser till Lord Alfred Douglas familj. Senare har mer kompletta utgåvor utgivits. Först på 1960-talet gavs en fullständig version ut. Men jag har alltså läst en tidigare utgåva.

* * *

Anledningen till att Wilde fängslats var en serie av händelser.

Wilde ställde Lord Douglas far, Lord Queensberry, inför rätta, för att denne låtit påskina att Wilde var homosexuell, "posing somdomite [sic!]" i en not han lämnat på en klubb de båda besökte.

Åtalspunkten var förtal. Wilde stod då på höjden av sin karriär, och draget att låta åtala Lord Queensberry påhejades av Lord Douglas.

Rättegången blev ett publikt spektakel. Resultatet av det hela, var att domstolen kom fram till att Lord Queensberry ingalunda gjort sig skyldig till förtal, utan blott uttryckt vad sant var.

Wilde tvingades då ge upp sin sak, och plötsligt var det han själv som blev anklagad för "gross indecensy" (ung. "grov oanständighet"), åsyftande hans sexuella förbindelser med män. Wilde förnekade anklagelsen och först vid en ny rättegång blev Wilde dömd till två års straffarbete, lagens hårdaste straff för åtalspunkten.

* * *

När Wilde skriver De Profundis börjar hans tid som fängslad att gå mot sitt slut. Vi möter en man som är djupt böjd av sina erfarenheter, förödmjukad, men som trots det vägrar att se sig som knäckt. Han försöker att också i denna svåra prövning hitta mening, hitta erfarenhet att ta vara på. Han försöker att få allt som skett honom att verka något gott för honom. Och det han framförallt erfarit, är sorg.

"For us there is only one season, the season of sorrow."

Genom att Wilde, som levt sitt liv för njutningar och skönhet, sänkts ner i sorg, förefaller han mena att han fått ett nytt djup, en ny dimension i sitt väsen. Han vill inkorporera sina erfarenheter i sitt väsen, acceptera dem utan fruktan eller motstånd. Och utan ånger, liksom han inte heller ångrar att han en gång levt för njutningar.

"To regret one's own experiences is to arrest one's own development."

Så han ställer in sig på att inte skämmas för sitt straff, för att på så vis vara förmögen att verkligen leva i frihet igen. Han hoppas kunna återvända som konstnär, och producera åtminstone ett till högstående verk, för att på så vis omintetgöra hån och missunnsamhet. Han hoppas kunna lära sig att vara glad igen, såsom hans liv varit fyllt av glädje förut.

* * *

Wilde skriver uttryckligen att religion inte är för honom. Likväl verkar han ha knutit an till Jesusgestalten som ett slags romantiskt ideal som de grekiska gudarna inte kan uppnå. Jesus framstår i Wildes läsning som en slags levnadskonstnär, med betoning på konstnär. Han ser Jesus som en poet, och hela dennes liv som en dikt, som ett konstverk. Dessutom är han den främste av alla dem som älskar, och till det historiens förste och främste individualist.

Ja, Wilde ser Jesus i allt som har med romantik att göra. Han hittar honom både i Romeo och Julia och i Les Misérables och i Fleurs du Mal. I själva blommornas skönhet ser han Jesus. För Jesus, menar Wilde, var kärleken det yppersta. Och denna kärlek ger Jesus åt det som icke är kärleken värdig. Dessutom ...

"... in a manner not yet understood of the world he regarded sin and suffering as being in themselves beautiful holy things and modes of perfection."

Wilde läser dagligen Nya testamentet på grekiska och blir rimligen väl bekant med Jesus från evangelierna.

Men vi märker hur han fyller den ganska torra och i mina ögon inte särskilt sympatiska Jesusgestalten med vad som i själva verket är hans egna ideal: det estetiska, det tragiska, det kärleksfulla, det vackra. Kanhända är det just vad man behöver för att orka stå upprätt, när man som Wilde satts i en orättvis och orättfärdig situation: ett ideal. Man må sen ge det idealet vad namn man vill: med religion har det egentligen inte att skaffa.

* * *

I De Profundis märker man inte mycket av den fjärilslätta humor och den trippande ekvilibri som kännetecknar Wildes pjäser och texter. Det är en mycket allvarlig Wilde som skriver, en märkt och stukad man, som tagits från sin berömmelses höjder ner i själva fängelsehålan. Texten i sig är vindlande, eller ger åtminstone ett vindlande intryck i den beskärda, tidiga version jag läst. Han reflekterar kring sitt liv, reflekterar kring fängelselivet, reflekterar kring sitt liv efter fängelset, och reflekterar kring Jesus från Nasaret.

Den allvarlige Wilde som vi möter i De Profundis är fascinerande, inte minst intresserar de strategier han beskriver för hur han efter sin fängelsevistelse ska fortsätta att inte bara existera, utan att leva.
— — —
De Profundis, Oscar Wilde. Methuen & Co. 1913. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: En pojkes egen historia | Edmund White

En pojkes egen historia är skriven av Edmund White (f. 1940). Den utgör den första delen i författarens autofiktiva trilogi.

* * *

Edmund White skriver i En pojkes egen historia hänsynslöst öppet om sin uppväxt under 40- och 50-talet. Men samtidigt är berättelsen draperad i det vi kan kalla autofiktion: White skriver om sitt liv med en skönlitterär författares friheter. Det är en självbiografi klädd i en romans kläder.

Han begynner inte i början och slutar inte heller i slutet: med suveränens känsla plockar han upp en tråd och följer en stund, och tar sedan tag i en annan, för att i tredje andetaget återigen anknyta till den första. Trots vad man kan förvänta sig ger inte det ett upphackat intryck: tvärtom smälter hela sviten av upplevelser och intryck samman till ett porträtt av White själv och hans omvärld under några formativa år före och efter puberteten.

White åtrår män. Det evigt pulserande temat i boken är denna hans djupt kända upplevelse av sitt annorlundaskap, orsakat av att han inte är som andra pojkar. Men inte bara homosexualiteten särskiljer honom: han är sällsynt lillgammal och existerar i ett slags – i viss mån självvalt – permanent utanförskap.

Det känns som att han endast kan vara äkta inför sig själv, mer äkta än eljest, när yttre störningsmoment i form av andra människor är avlägsnade. White skriver:

"Jag kunde inte komma på något sätt att åstadkomma äkthet, utom när jag var ensam."

White intresserar sig för litteratur, för konst, för musik, för religion. Men inte för kristendomen, som är honom väsensfrämmande, utan för buddismen. När en präst förebrår honom hans då erkända homosexualitet på så vis att den förklaras vara synd, rör det inte den unge studenten i ryggen.

* * *

Läsaren får ta del av hur den unge White lär känna sig själv och hur han mer eller mindre motvilligt lär sig hantera sin homosexualitet. Helst vill han se sig som heterosexuell – som bara råkar åtrå män. Det innebär inte en celibatär tillvaro, tvärtom. White har själv beskrivit hur han i själva verket fått tona ner sin promiskuitet i romanen. Och White skriver:

"Jag inser nu att det jag önskade var att bli älskad av män och älska dem tillbaka, men utan att bli homosexuell."

Likväl, öppenheten är total, utan att bli snaskig eller sensationell: han skriver utan hänsyn men också utan avsikt att väcka anstöt. När han beskriver sitt första samlag med en annan pojke är det just en beskrivning vi möter, där fokus ligger på hans vemod över att vilja nå bortom det fysiska, till en romantisk förening, där hans kamrat bara vill nå stundens njutning.

Den unge White söker främst en äldre man, dels för att i denna sin drömda idealgestalt finna omsorg och omtanke, men i andra stunder för att genom sin ungdom förmå dominera. Att han köper sex av en ung man, eller att han som tonåring förvecklar sig i en ménage à trois med en latinlärare och dennes hustru förändrar inte målet för hans åstundan.

Drömmen om idealmannen förblir, liksom den vurm han kan erfara inför en bild av en viss europeisk staty eller en fotografisk nakenstudie. Trånad, icke uppfyllelse.

Boken fylls dessutom av diverse egensinniga gestalter som gör entré och försvinner ut i periferin allteftersom historien fortsätter. Vi möter hans en tid hett åstundade kvinnliga vän Helen, som han vid ett tillfälle går på dejt med, men som sedan förskjuter honom när han brevledes förklarar henne sin kärlek. Vi möter också hans filosofiske och nazistiske kamrat på privatskolan. Och vi har den tragiske pojken på sommarlägret som alla föräldrar varnar för, eftersom han är översexuell. Och vi har läraren som undervisar i jazzmusik och langar droger till sina elever.

En pojkes historia är inte en munter historia. Rent materiellt har White allt, som son till en tydligen stormrik affärsman som efter en kärleksaffär vid sidan av skiljer sig från sin hustru och Whites mor, vilken ändå försöker upprätthålla ett jetsetliv.

Men det är ändå en historia om utanförskap och om en killes utveckling, där det han känner också med tiden tillåts bli en i någon mån accepterad del av honom, i en värld där det alls inte är accepterat, fastän så vanligt förekommande när man väl ser bakom kulisserna.

Detta skådande bakom kulisserna är White mästerlig på att ta med läsaren på. Det kan handla om hur han genomskådar hans moders desperata jakt på en ny man, eller hur tragiskt och kallt hans fars antisociala liv är, eller om hyckleriet när den kristna moralens väktare själva ägnar sig åt det de vill förbjuda andra.

* * *

En pojkes egen historia är en omtumlande läsupplevelse. Hänsynslösheten som White skriver med går inte att ducka för. Inte heller för pojkens och senare den unge mannens både utanförskap. Jag kan inte påstå att jag känner direkt sympati för berättelsens jag, men likväl förståelse och beundran för hans alltmer tilltagande mod i att bli den han är.

Edmund White smyckar sin berättelse med ett översvallande bildspråk som jag inte är bekväm med. Liknelserna sväller och rinner emellanåt över alla bräddar. Formuleringar som:

"... näsan i sin tur var en bön som steg upp från läpparnas altare ..."

må vara vackra, men verkar överlastade på mig. För min egen del hade måhända utsattheten hos White gått fram än starkare, om språket svarade mot den ödslighet som Whites autofiktiva yngre motsvarighet verkar ha levt i.
– – –
En pojkes egen historia (eng. A Boy's Own Story), Edmund White. Övers. Thomas Preis. Modernista 2013. ISBN: 978-91-7499-427-8.

Bokrecension: Nordiskt forntidslif | Albert Ulrik Bååth

Nordiskt forntidslif är skriven av Albert Ulrik Bååth (1853-1912), från 1891 docent i fornnordisk litteratur. Föreliggande bok utgavs 1890.

* * *

Många av de böcker som kommer ut om fornnordisk tid skildrar gudarnas värld, alltså själva mytologin. I den serie föreläsningar som Nordiskt forntidslif består av skildrar istället Bååth hur livet torde ha tett sig för den fornnordiska människan till vardags, i synnerhet på Island, med ledning av stoffet i de fornisländska sagorna.

Sagorna är omstridda vad gäller vilken vikt man kan lägga vid dem som historiska källor, enär de ofta är nedskrivna några hundra år efter att händelserna de skildrar faktiskt timade. Men de får ändå räknas som synnerligen relevanta bland den i övrigt inte särskilt omfattande mängd skriftliga vittnesbörd om tiden i fråga.

Man får här särskilt notera, att ordet "saga" i sammanhanget inte betyder detsamma som i vår tid, utan ligger närmare dess etymologiska ursprungsbetydelse som har med "det sagda" att göra.

* * *

Bååth höll sina föreläsningar, som han själv skriver, "populära", det vill säga anpassade för en bredare publik. De är därmed mycket lättillgängliga, och för att blåsa liv i det han skildrar tar han ibland till nästan skönlitterär berättarteknik, för att ställa lyssnaren, och nu läsaren, på den fornisländska gården, inför de fornisländska trälarna, eller på det fornisländska Alltinget.

Vi gör nog rätt i att minnas att sagorna i stor utsträckning utspelas just på Island och åtminstone berättades av islänningar. Med detta sagt kan vi dock samtidigt gärna tänka oss, att kulturen över hela Skandinavien vid den här tiden — senare delen av den yngre järnåldern, det vill säga vikingatid — i mångt och mycket nog varit någorlunda homogen; man talade till exempel för varandra fullt begripliga språk, egentligen samma språk, vilket torde befrämjat ett kulturellt frändskap.

Varje föreläsning har ett särskilt tema, som systematiskt avhandlas. Vi får således stifta bekantskap med livet på gården, hur man såg på manligt respektive kvinnligt, hur man tänkte kring äktenskap, hur man såg på barn och ungdom, trälarnas plats i samhället, lagstiftningen och skaldernas funktion. Ofta exemplifierar Bååth med citat eller referat ur saga- och Eddatexterna.

Nordiskt forntidslif blir på detta vis en fortfarande utmärkt ingång till den fornnordiska föreställningsvärldens universum, väl värd att föda var och en hågad läsare som vill fördjupa sig i fornnordisk kultur.

* * *

Således får vi stifta bekantskap med kända fornnordiska teman, som kärleken till ätten, till hedern, till minnet, till modet. Bärsärkarna presenteras liksom blodshämndens draman. Brudköpen som utfördes till ättens fromma beskrivs i detalj, liksom vad som förväntades av maka och make i livet tillsammans.

Lite särskilt utrymme tänkte jag ge åt Bååths beskrivning av trälarnas situation i den fornnordiska kulturen, vilket får räknas som ett av dess mörkare stråt.

Trälarna, som ofta införskaffades som krigsbyten, sågs snarare "ej för personer, utan saker, tillhöriga en viss egare." Det var upp till ägaren att handla såsom han ville med trälarna. Han hade även rätten att ta deras liv som han behagade, så länge han "kungjorde dråpet samma dag, det skett".

Trälarnas kast sågs i allmänhet på med förakt. Så var det också ett svårt okvädningsord att kalla en fri man träl. Ordet betydde helt enkelt feg. Dessutom ansågs det vara vanärande att falla för en träls vapen, eller att ens att gå i dennes sällskap.

Villkoren för trälarna varierade. De hade olika arbetsuppgifter, varav vissa rentav "kunde vara rätt drägliga", som till exempel att förestå en mindre gård som tillhörde husbonden. Men samtidigt kunde de behandlas helt utan hänsyn till deras eget väl.

Emellertid kunde trälar göras fria. Sagorna ger exempel på att trälar vunnit sin frihet genom att utföra något särskilt farligt uppdrag åt sina herrar. Det kunde också hända att trälen fick utrymme att arbeta för eget gagn, så att han eller hon med tiden kunde köpa sin egen frihet genom en formaliserad ceremoni. Likväl synes den frigivne trälen ofta ha stannat i sin husbondes närhet, eftersom han därigenom fick någon sorts grundläggande trygghet, när han inte hade en egen ätt att falla tillbaka på.

* * *

Albert Ulrik Bååth, som året efter att Nordiskt forntidslif utgavs blev docent i fornnordisk litteratur och dessutom själv översatt en stor mängd fornisländska sagor, hittade naturligtvis som i sin egen ficka i det material som ligger till grund för de föreläsningar som gavs ut i Nordiskt forntidslif. Det gör att han med lätthet kan dra paralleller ur olika sagor, och så dra sina framställningars olika teser i bevis. Föreläsningarna blir på detta vis mycket välsydda. Texterna är mycket tilltalande för den nyfikne på ämnet både språkligt och innehållsmässigt.

Visst har åren gått sen Bååth gav ut sina föreläsningar. Likväl kan mycket matnyttigt hämtas fram ur vad Bååth undervisade om under slutet av 1800-talet.
– – –
Nordiskt forntidslif, Albert Ulrik Bååth. Fahlcrantz / C:os förlag 1890. 241 sidor.

Bokrecension: Eve's Diary | Mark Twain

Illustration av Lester Ralph ur Eve's Diary. Beskuren.

Eve's Diary är en humoristisk novell av Mark Twain (1835-1910). Förutom Eve's Diary innehåller versionen som jag har läst vad som förefaller vara fragment ur den tidigare utgivna Extracts from Adam's Diary.

Eve's Diary publicerades först i julnumret av Harper's Bazaar 1905, och utgavs året efter i bokform. Boken är rikligt illustrerad av Lester Ralph (1876-1927).

* * *

Eve's Diary är en besynnerlig liten skrift. Den skriver om skapelsemyten på ett vis som nästan helt exkluderar Gud, och fokuserar på Adam och Eva och deras olika personligheter och utmaningar i och utanför Eden. Novellen har ett humoristiskt anslag, men är mer smålustig än tokrolig.

Formen för berättelsen är dagbokens, och då framförallt Evas dagbok från sin skapelse till sin död, men också inskjutna stycken från Adams dagbok. Att man i någon mån får de båda första människornas perspektiv på sig själva och på varandra skänker en viss relief åt berättelsen.

Eva framställs som en kvinna med estetiska böjelser; hon är en drömmare och betraktar skapelsen för dess skönhets skull, icke för dess nyttas skull. Hon hänförs av månen och försöker plocka ner stjärnorna. Och hon trånar efter Adam, som verkar beklämmande kallsinnig. För Adam framställs i mångt och mycket som en tvättäkta torrboll. Han är den nyktre realisten, systematikern, som likväl under sin oberörda yta hyser en allt starkare kärlek till den enda andra människan i världen.

Men särskilt anmärkningsvärt är, att Gud endast nämns i förbifarten. Syndafallet verkar vid ett tillfälle uttryckas som en färd utför ett vattenfall, men vid ett annat tillfälle skriver Eva om hur mannen skyllt på henne — vilket hon själv aldrig skulle gjort mot mannen, ty så stor är hennes kärlek till honom. Exakt vad Adam skyllt på Eva får vi emellertid inte veta.

Det förekommer ingen Gud som går i lustgården, det förekommer inga änglar som vaktar ingången till Eden efter att människorna kastats ut. Däremot finns det dinosaurier. Eva försöker tämja en sådan för att fungera som bro över ett vattendrag, efter att Adam övertygat henne om att det inte är nån god idé att ha den som ett husdjur, enär den ju kunde sätta sig på huset av misstag.

* * *

Nåväl! Adam och Eva kastas ut ur Eden. Men Eva deklarerar i sin dagbok, att hon är nöjd ändå — för hon har Adam. Hon älskar honom med "styrkan av hela sin passionerade natur", vilket tydligen enligt henne själv kan ha med hennes ungdom och kön att göra. Hon är stolt över honom och beundrar honom för hans skönhet och styrka, men skriver att hon hade älskat honom likväl om han vore alldaglig, eller om han vore ett vrak. Kärleken, skriver hon, kan inte förklaras, den bara kommer: den är "inte ett resultat av resonerande och statistik". Hon älskar honom för hans manlighet och för att han är hennes.

Adam å sin sida, vid Evas grav en gång, uttrycker slutligen:

"Wheresoever she was, THERE was Eden."

Så trumfar den mänskliga kärleken alla paradis som tänkas kan.

* * *

Ett viktigt inslag i Eve's Diary är de många illustrationerna, som ritats av Lester Ralph. De skildrar i allmänhet Eva i någon naturmiljö, och emellanåt henne tillsammans med Adam. Tydligen blev det viss diskussion om dessa bilder när seklet var ungt, ty Eva — gubevars! — var ju naken, till skillnad från — märkligt nog — Adam. Ett bibliotek förbjöd helt sonika boken, vilket fick Mark Twain att kommentera i ett brev till en vän, att han tyckte ironin var roande, att samma bibliotek samtidigt hade ocensurerade biblar i sina hyllor...

Noteras kan, att historien på biblioteket i fråga, Charlton Public Library, väl med tiden i stor utsträckning föll i glömska, men efter över hundra år läste en styrelsemedlem på samma bibliotek en artikel om debaclet. Följden blev att förbudet mot Mark Twain's Eve's Diary formellt avskaffades 2011. Och boken blev utställd som huvudattraktion i bibliotekets uppmärksammande av den internationella Banned Book's Week.

* * *

Eve's Diary är väl i dag mest intressant som litterär kuriosa. Själv står jag lite konfunderad inför den, ungefär som om jag besökt en antikaffär och ser någon pryl som förvisso är vacker och konstfärdigt utförd, men som jag inte riktigt vet var jag skulle placera om jag nu införskaffat den.
– – –
Eve's Diary, Mark Twain. London and New York Harper & Brothers Publishers 1906. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Before Adam | Jack London

Before Adam är en roman av Jack London (1876-1916). Berättelsen publicerades först som en följetong under åren 1906-1907 i tidningen Everybody's Magazine.

* * *

Drygt tjugo år efter Darwins död, skriver Jack London sin Before Adam, vars själva existens är beroende av evolutionsteorin. Givetvis är boken skapad med konstnärlig frihet, och själva möjligheten som berättelsen kräver — förmågan att minnas tillbaka genom årtusendena — är en fiktion som vi dock gärna tillåter och applåderar, när den är så utsökt exekverad som i detta fallet.

Berättaren i Before Adam, är en man som hela sitt liv plågats av ovanligt livliga drömmar. Varje natt får han i drömläget tillgång till vad som beskrivs som ett slags nedärvda minnen, ungefär som instinkter kan vara nedärvda.

Men i det här fallet är det fråga om konkreta minnen av en enskild individs liv för kanske omkring 200 000 år sedan. Minnena väcks till liv i fragment, och bara allteftersom förmår mannen att sätta dem samman i en någotsånär sammanhängande kronologisk ordning.

"My dream life and my waking life were lives apart, with not one thing in common save myself. I was the connecting link that somehow lived both lives."

De minnen mannen på så vis återupplever är en föregångare till människans erfarenheter i en yngre värld.

Mannen kallar sitt alter ego "Big-Tooth". Han tillhör ett folkslag, helt enkelt kallat Folket, som vare sig är apor eller människor såsom vi känner dem i dag. De har inget utvecklat språk, utan kommunicerar genom läten och gester. Redskapsanvändningen är på rudimentär nivå. Elden har de inte tämt. Och de lever i träd och i grottor.

Vad gäller deras utseende som tillhör Folket kan man kanske få en viss aning om det bland annat av hur mannen med minnena beskriver sin förhistoriske far, Big-Tooth's pappa:

"He seemed half man, and half ape, and yet not ape, and not yet man. I fail to describe him. There is nothing like him to-day on the earth, under the earth, nor in the earth."

* * *

Men parallellt med Folket lever Eldfolket. Dessa synes av en annan gren i evolutionen – lika Folket, men inte identiska. Hos dem har språket utvecklats. De använder pil och båge när de jagar och lever inte lika impulsivt som Folket. De har lärt sig att samarbeta. De har börjat använda skinnkläder. Och så har de elden i sin makt. Det finns tecken i boken på att det händer att individer från Folket och Eldfolket träffas och rentav får avkomma tillsammans.

Utöver Eldfolket och Folket finns också Trädfolket. Dessa är vilda, håriga filurer, en aning mindre komna i den skönjbara civilisering som Folket genomgått. Och så finns skogens alla livsfarliga djur som ansätter Folket och gör att en naturlig död är en död i kamp:

"Natural death? To die violently was the natural way of dying in those days."

Och människan, homo sapiens sapiens, existerar ännu inte.

"For in this past I know of, man, as we today know him, did not exist. It was in the period of his becoming that I must hav lived and had my being."

* * *

Som läsare får vi följa med Big Tooth på hans äventyr i denna förhistoriska värld.

London skriver mycket suggestivt, och en verklighet mycket yngre än vår egen tar form. Till Londons särskilda talanger hör att blåsa liv i djurs personlighet, att följa djur som individer med ett känsloliv. Denna talang kommer till utmärkt bruk i gestaltandet av Folket, som ju liksom hundar och tigrar inte har något verbalt språk, men likväl medvetande.

Big-Tooth själv, liksom de omkring honom, lever i och för stunden. Planering är på det stora hela något okänt. En enkel distraktion kan få dem att glömma vad som besvärade dem alldeles nyss.

De skrattar mycket och ofta. De är som stora barn, med nära till känslor likväl som till nävarna. Ansatser till framsteg i kulturell mening passerar dem spårlöst eller tas i bruk av rena tillfälligheter. Mörkret fruktar de för att där kan finnas farliga djur; ännu har inte den rädslan transformerats till att gälla osynliga väsen — Folket är ännu fria från religiösa föreställningar.

"We ate when we were hungry, drank when were thirsty, avoided our carnivorous enemies, took shelter in the caves at night, and for the rest just sort of played along through life."

Livet som Folket lever ger mig en känsla både av okomplicerad idyll och fruktansvärd kamp. Idyll på grund av det i stor utsträckning föga ansträngande livet, när ingen fara hotar. Men fruktansvärd kamp, när Folket ansätts av yttre hot, eller för den delen terroriseras av den fruktansvärda och väldiga Red Eye som bor ibland dem, och på något sätt representerar denna arts allra råaste uttryck:

"He was a monster of cruelty, which is saying a great deal in that day."

Man kan särskilt notera, att London utmålar icke nödvändigtvis sin egen förfader eller Eldsfolket som föregångare till den moderna människan. Någon gång uttrycker han cyniskt att det snarare är Red Eye som är föregångare till människan, ty endast Red Eye är grym såsom den moderna människan är grym.

* * *

London skriver med förbluffande inlevelse om en värld mycket yngre än hans egen och om de varelser som finns i den. Berättelsestilen är koncis och rapp, såsom följetongstexter ofta är och behöver vara för att hålla läsarens intresse uppe från tidningsupplaga till tidningsupplaga. Och utan sentimentalitet beskriver London såväl hänsynslös råhet som pulserande åtrå och vänskap. Jag blir som läsare beredd att tro på den fiktion London skapar.

Man måste säga, att den tidsperiod som London förlägger historien i sällan är utforskad av romanförfattare. London bryter ny mark, när han inte stannar vid att beskriva en människa såsom vi känner henne som biologisk varelse i dag, utan fortsätter ytterligare några steg och går över artgränserna, för att stanna till vid en varelse, vars like inte längre existerar. Den varelsen ger han liv och ande. Och så får vi som läsare en aning om hur livet kan ha tett sig för förfäder för så längesen att de inte var människor.
– – –
Before Adam, Jack London. Först publicerad som följetong i Everybody's Magazine 1906-1907. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Textkritisk kommentar: Kan man välja sin sexualitet eller inte? | Världen idag

I en ledare med titeln "Kan man välja sin sexualitet eller inte?" i fundamentalistiska Världen idag formulerar chefredaktör Lukas Berggren något rörigt sina tankar kring kyrkan och homosexualitet, utifrån det kommande inslaget i Uppdrag Granskning om präster som vill bota samkönad attraktion.

Man kan notera att Berggren gång på gång använder sig av laddade begrepp och dessutom använder försåtliga formuleringar. Vi får således veta, att de präster som konfronteras med att ha velat be till Gud om att en homosexuell man ska bli heterosexuell, "ska dras i smutsen", snarare än att de ifrågasätts. Ärkebiskop Wejryd "ställs till svars", han ombeds inte kommentera inslaget (som alltså varken jag eller Berggren själv har sett i sin helhet ännu). Berggren menar att prästerna i reportaget som han inte sett "likställs med rasister och skulden läggs blytung på deras axlar".

Efter att på detta vis målat upp ett scenario där prästerna är offer för Uppdrag Granskning, snarare än att de som eventuellt uppsöker prästerna när de brottas med sin sexualitet sätts i en fruktansvärt svår position, när de får sig förklarat att det som är det naturliga för dem i själva verket är nåt som kan är ett problem. Det är alltså de homofientliga prästerna som det är synd om, inte de som blir måltavlor för deras sexualsyn, som alltså inte delas av Svenska kyrkans ledning.

Mitt i ledartexten drar så Berggren fram en provokativ och humoristisk diskussionsbok med namnet "Liten handbok i konsten att bli lesbisk" av Mian Lodalen och Matilda Tudor. Berggren förefaller hävda, att bokens själva existens och de samtal som förs utifrån den gör, att "vår kultur" vill verka för en missionerande homosexualisering av samhället: "Till detta ska folk uppmanas." Så är givetvis inte fallet.

Tanken verkar inte ha slagit chefredaktören, att boken är just ett lite provokativt verk avsett att skapa diskussion om normer i samhället, snarare än en genuin programförklaring gentemot heterosexuella kvinnor. Berggren har uppenbarligen bestämt sig för vad bokens syfte är och förmår inte sätta den i ett större diskursivt perspektiv.

Sedan kommer då Berggrens länge förväntade poäng! Jo, visst är det motsägelsefullt, verkar han vilja säga, att man kan uppmana folk att bli homosexuella, men inte tvärtom! Berggren är uppenbarligen själv omedveten om vilket snävt perspektiv han då anlägger på hela ämnet.

Homosexuella människor är en minoritet som fortfarande i vårt land diskrimineras – om än i allt mindre grad – och i andra länder förföljs öppet med hot om fängelsestraff eller till och med dödsstraff. Homosexualitet ses där och i vissa svenska sammanhang som något klandervärt eller, som en av prästerna som är med i Uppdrag Granskning uttrycker det i ett radioprogram, som en "defekt".

Men, att genom en diskussionsbok förmå heterosexuella människor att se världen utifrån en homosexuell människas perspektiv är en välgärning, som måhända kan stämma även religiösa sinnen till eftertanke. Nästan ingen förfäktar väl på allvar att man kan göra en straight människa gay – trots att Berggren förefaller mena att hela vår kultur anser att det är så – men man kan måhända genom sådana tankeexperiment erfara eller inse saker som man utifrån ett heterosexuellt perspektiv inte hade förmått göra.

Homosexuella, däremot, är i regel högst medvetna om de heterosexuella perspektiven, eftersom dessa varje gång de är i ett nytt sammanhang förutsätts vara en del i ett heterosexuellt majoritetssamhälle, vilket kan exemplifieras med fikabordssamtalet där en arbetsledare stolt utbrast att han minsann inte kände några homosexuella, helt omedveten om att mannen bredvid honom var en av dessa, som ännu inte kommit ut. Mannen bredvid teg. Mannen bredvid var jag.

Att däremot framhärda i att den förtryckta och på många håll förföljda minoriteten kan och borde göras om, med eller utan gudomlig assistans, är en helt annan sak. Genom att hävda det går man in i förtryckarens gestalt och föreskriver den grupp som står i underläge att förändra sig för att få nådigt beskydd och gillande av Gud och människor, ungefär som mobbaren som föreskriver sitt offer hur det ska bete sig för att slippa bli utfryst och ernå en vänlighet av sitt plågoris.

Berggren skriver, att "[n]är historien om vår tid skrivs lär varken hederlighet eller logiskt tänkande lyftas fram som tydliga kännetecken". Jag tror att det är sant. Men de exempel som då kommer att lyftas fram på bristande hederlighet eller logiskt tänkande, kommer att vara de bigotta människornas brist på förståelse, medmänsklighet och vanligt sunt förnuft.

Bokrecension: Världens största konspirationer | Andreas Nyberg (red.)

Världens största konspirationer: Tidernas mest omskakande konspirationsteorier är en samling texter som sammanställts av Andreas Nyberg, som var redaktör för boken.

* * *

Min grundinställning till konspirationsteorier är att man i allmänhet bör vara skeptisk. Till konspirationsteoriernas själva väsen verkar höra, att teorierna inte lutar sig mot konkreta bevis, utan möjligen mot indicier eller mer eller mindre fantasifulla möjligheter; de utgör i dessa fall snarare en form av alternativ historieskrivning, än en historieskrivning baserad på tillgängliga och allmänt accepterade fakta.

Vad gäller texterna i Världens största konspirationer är de av olika slag. Bland dessa skildringar uppskattar jag särskilt bland andra Clas Svahns bidrag och Anders Hellbergs text om Estonia. Detta av den enkla anledning, att de är uppenbart skeptiska till de konspirationsteorier som de presenterar, och till varje kontroversiell del av konspirationsteorierna som tas upp ger de alternativa, jordnära förklaringar.

Ett utmärkt exempel på detta är Svahns genomgång av konspirationsteorierna rörande månlandningen, där mysterier som att flaggan fladdrade fastän det på månen inte finns någon vind, och att ljussken syns i bakgrunden vilka skall ha varit utomjordisk övervakning av astronauterna, får sina fullt rimliga och naturliga lösningar.

Jag vill därmed inte ha sagt att en del av de övriga bidragsgivarna tror på några konspirationsteorier, men jag hade önskat att en del av dem i större grad förhållit sig uppenbart skeptiska till de konspirationsteorier som de undersöker.

Värt att notera är också, att Lars Ulwencreutz är en av författarna i samlingen. Han skriver om frimurarorden. Ulwencrantz har senare gjort sig känd för att ha gett ut både boken Historierevisionism och Sions Vises protokoll. I den förra bokens beskrivning sätts Förintelsen inom citationstecken. Ulwencreutz har också uttalat stöd för numera avsomnade Nationaldemokraterna och för Svenskarnas parti. Men jag förmodar att denna högervridning ännu var i framtiden när Världens största konspirationer gavs ut.

* * *

Till konspirationsteoretikernas oöverstigliga nackdel hör just avsaknaden av handfasta och påtagliga belägg för sina uppfattningar. De skådar i regel in i skuggorna av tillvaron och försöker där ana mönster och gestalter och konturer. Och ju mer fantastiska saker de tänker sig se, desto svårare blir det givetvis att sätta någon som helst tilltro till dem.

Visst kan teoretiserandet vara befogat. Som i fallet med Karl XII:s död. Det finns förvisso starka indicier som pekar på att det kan ha legatnågot annat bakom kungens död än ett slumpskott från norrmännen: en samlad och kritisk bedömning ger vid handen att det i vilket fall inte är otänkbart att han blev mördad.

Men man anstränger förtroendet i stigande grad ju mer långsökta indicierna eller de rena konstruktionerna blir. När man förespråkar att världen egentligen styrs av ödleliknande utomjordingar: ja, då har man en helsickes uppförsbacke framför sig i att övertyga dem omkring sig om det legitima i de tolkningar man gör. Men man lär sig ändå av Världens största konspirationer, att ingenting synes vara så långsökt i konspirationsväg, att inte åtminstone nån eller några förespråkar det.

Och icke sällan verkar konspirationsteorierna finna grogrund där man redan i själva utgångsläget har att göra med känsligt material, eller med hemligheter. Area 51 är ett sådant typexempel. Fastän ett sällan skådat dåligt källäge, är det ännu en av de mest mytomspunna platserna på jorden, vad gäller utomjordiska besök.

Grunden är givetvis att amerikanska regeringen har ett hemligt övningsområde på platsen – och där har vi hemligheten omkring vilken konspirationerna kan spinnas, med utgångspunkt i ett mystiskt fynd i öknen på fyrtiotalet. Likväl synes steget vara ofattbart långt från fyndet och den hemliga basen, till den utbyggda mytologi om tillfångatagna utomjordingar som förknippas med platsen.

Likaså vad gäller Palmemordet. Mordet blev aldrig löst, ett antal misstag synes ha gjorts vid utredningsarbetet. Och genast anar konspirationsteoretikerna att det inte vara fråga om ordinära misstag, utan en del av en hemlig konspiration av något slag, vare sig man nu tänker sig att Bilderbergergruppen låg bakom attentatet eller högerextrema poliser, när likväl lösningen som ligger närmast till hands ändå är att Palme sköts till döds av en ensam gärningsman i natten, som hade turen att komma undan under det inledande tumultet.

* * *

Några av de konspirationsteorier som berörs eller behandlas i Världens största konspirationer kan nämnas.  Sköts månne John F. Kennedy i själva verket av sin chaufför? Kämpar två konkurrerande utomjordiska folk om jorden? Styr frimurarna världspolitiken hän mot ett kontrollsamhälle? Sjönk Estonia efter en sprängämnesexplosion ombord?

* * *

Det kommer alltid att finnas stollar.

Det kommer alltid att finnas människor som ser troll, där mer nyktra människor ser grenar som vajar i vinden.

Det kommer alltid att finnas människor som hellre lutar sig mot indicier och storslagna hypoteser, än mot officiella fakta och rimliga slutsatser utifrån de bevis som finns. Det kan vi nog inte göra så mycket åt. Vad vi kan göra, som skeptiska och intellektuella läsare, är att alltid gå ett steg längre, när vi konfronteras med teorier av konspirationsslaget. Vi bör alltid fråga oss, vad konspirationsförespråkarna har för faktiska belägg för det de hävdar: vad de kan peka på som stöder deras uppfattning, och gör den rimligare än en långt mer näraliggande förklaring.

Ibland kan det kanske ligga nåt i konspirationerna. Det ovan nämnda fallet med Karl XII:s död är ett sådant fall. Men desto oftare verkar konspirationernas relevans som faktiska möjligheter ligga på samma nivå som den faktiska möjligheten av att enhörningar rapar guld eller att världens presidenter styrs av utomjordiska ödlor.

Om man önskar stifta bekantskap med några av de mer kända konspirationsteorierna fungerar Världens största konspirationer som en god ingång; ett antal av texterna visar också på ett pedagogiskt vis hur man rimligen kan och bör förhålla sig till dem.
 – – –
Världens största konspirationer: Tidernas mest omskakande konspirationsteorier, Andreas Nyberg. Bokförlaget Semic 2003. ISBN: 91-552-1033-3. 156 sidor.

Bokrecension: South Sea Tales | Jack London

South Sea Tales är en novellsamling av Jack London (1876-1916).

* * *

Häromsistens recenserade jag en annan novellsamling av Jack London, Love of Life and Other Stories. Men där de noveller som ryms i den samlingen hör den nordliga ödemarken till i många avseenden, rör sig South Sea Tales, precis som titeln anger, mestadels om historier som utspelar sig i Söderhavet – på öar, atoller och på skepp.

Jack London var väl bekant med Söderhavet, liksom han var väl bekant med de nordliga ödemarkerna. Han hade både varit guldgrävare själv, och tillbringat mycket tid på Hawaii. De miljöer han beskriver känner han således väl.

I sin helhet gör inte South Sea Tales samma genomgående starka intryck på mig som Love of Life and Other Stories gjorde. Det kan bero på att miljöerna inte når samma genklang i mig, eller för att de tekniska termerna är fler, och hindrar min direkta förståelse vid läsningen: nautiska begrepp på engelska är jag inte alldeles hemtam i.

Det hindrar emellertid inte, att ett antal av de åtta berättelserna likväl når upp till samma grad av påverkan på mig som läsare, som ett flertal av den andra samlingens texter lyckades med.

* * *

Söderhavet under det 1800-tal som novellerna synes utspela sig i, framstår som ett vidsträckt fält av olika intressen och grupperingar.

På de små öarna lever ursprungsbefolkningar, emellanåt med en förkärlek för kannibalism. Västerländska bolag drar sig emellertid inte för att enrollera dem som plantagearbetare under drakoniska arbetsvillkor. Råskinn agerar som tillsynsmän på olika öar, och emellanåt överfalls de tillresande skeppen av de som bor på öarna, både i syfte att ge igen, att tillförskansa sig varor – och att ta vita huvuden som dyrbara troféer.

Visserligen använder London ord som "nigger" ganska frekvent, i synnerhet i dialoger. Men bortom det fördelar den socialt mycket medvetne London de osympatiska dragen ganska övervägande på så vis, att de verkliga vildarna är inkräktande vita män, medan de infödda visserligen ofta framställs som primitiva och ibland opålitliga, men ändå i någon mån som rättmätiga innehavare av sitt land och sina egna liv, med sin egen kultur. Men knappast ofarliga.

* * *

Tre av novellerna vill jag lyfta fram särskilt, nämligen "The Whale Tooth", "The Heathen" och "The Seed of McCoy".

I "The Whale Tooth" möter vi missionären John Starhurst, som upplever sig fått i uppdrag att kristna invånarna i ett sällsamt infamt område av huvudjägare. Är det något vi kan lära oss av den novellen, är det att en övertygelse om att ha fått Guds särskilda sändning icke innebär att det man ger sig iväg på är riskfritt.

"The Heathen" är den gripande berättelsen om Charley, som tillsammans med söderhavsbon Otoo är den ende överlevande vid ett skeppsbrott. De två männen binds därefter samman av ett slags fostbrödraskap, och står vid varandras sida genom livet, och Otoo lyckas genom sin egen förslagenhet föra Charley till stora ekonomiska framgångar, utan att vilja tänka på att sko sig själv.

Slutligen handlar "The Seed of McCoy" om en mycket stillsam ättling till en myterist på Bounty, som får i uppdrag att föra ett pyrande skepp till en säker strand, där besättningen kan sätta henne på grund. Genom sin nästan övernaturligt lugnande utstrålning lyckas han förhindra myteri ombord, när de förrädiska strömmarna gång på gång för skeppet ur kurs från de tilltänkta landningsplatserna.

* * *

Berättelserna känns många gånger mycket exotiska. De är måleriskt framställda, som gjorda för att framställas som äventyrsfilmer. Fastän de i regel utspelar sig i farliga miljöer, är det nästan alltid spänningarna mellan människor som utgör de största hoten. Döden lurar ständigt där människoliv aktas föga.
– – –
South Sea Tales, Jack London. Först utgiven 1911. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Video: "Hedendom för humanister"

Jag hade förmånen att bjudas in till Humanisterna Kalmar för att lördagen den 17 maj 2014 hålla ett anförande på temat "Hedendom för humanister: Fanns moral före Kristus?"

Anförandet kan ses här nedan.

Bokrecension: Love of Life and Other Stories | Jack London

Jack London

Love of Life and Other Stories är en novellsamling av den amerikanske författaren Jack London (1876-1916).

* * *

Love of Life and Other Stories innehåller åtta historier, där London i samtliga fall är i sitt esse och låter sin talang som historieberättare helt komma till sin rätt. Berättelserna utspelar sig i regel i närheten av förra sekelskiftet eller något tidigare, och har oftast en anknytning till eller utspelar sig direkt i vildmarken.

En parallell författargärning erbjuder sig möjligen i vår svenske Dan Andersson (1888-1920), som också han hade en förkärlek för att med lätta ord skildra stora känslor i civilisationens utmarker. Men där Anderssons texter i regel utspelar sig i norrländska skogar, utspelar sig Londons texter ofta på iskalla vidder i Norra Nordamerika, där människor och djur kämpar mot hunger och kyla och umbäranden av olika slag.

Med en särskilt säker hand lyckas dessutom London skildra just djurens, i synnerhet hundarnas, liv. Också dessa tecknas med klara ord i flera dimensioner, och får så djup och berör läsaren. Inte minst är det fallet i berättelsen om "Brown Wolf", en hund som dyker upp i ett amerikanskt pars liv, och som de tämjer steg för steg, fastän hunden uppenbarligen kommer norr ifrån och synes vilja vandra tillbaka dit igen.

Historierna i Love of Life and Other Stories är fulla av must och ett slags suggestiv naturromantik som dock aldrig slår över i koketteri. Vildmarken är svår att leva i, och endast med möda kan människorna överleva där. Hungern och kylan är ständiga fiender till många av de gestalter som London målar för läsarens ögon.

Så är det till exempel för personen i titelnovellen, "Love of Life", som handlar om en guldgrävare som försöker ta sig ut till kusten, men vars liv av umbärandena hänger på i allt tunnare tråd. Han har övergivits av sin kamrat, som inte väntar när huvudpersonen vrickar foten, utan drar vidare. Till sist slår en sjuklig varg följe med den framhasande figuren, och en spänning uppstår: vem skall bli vems bane?

* * *

Samtliga historier i samlingen är gripande. Men särskilt starkt intryck gör på mig novellen "The White Man's Way". Den utspelar sig i ett guldgrävarläger, där ett fem individer missat sista båten för att ta sig söderut. De bereder sig på att övervintra: förnödenheter har de, och tak över huvudet.

Men vid frukosten en morgon träder en av dem en och skjuter ihjäl två av de andra innan han övermannas. Vad som följer sedan är en uppvisning i hur pragmatiskt tänkande blandas med ideologiska överväganden. Vad skall de två som överlevt attentatet, en man och hans hustru, göra med mördaren? Bör de skjuta honom? Och varför sköt han själv ihjäl sina kamrater?

Etiska dilemman ställs på sin spets, innan det hela får sin lösning. Då har läsaren – åtminstone den här läsaren – tagit stort intryck både av berättelsens handling och det sätt som den berättas på.

* * *

Londons språk är förrädiskt enkelt. Enkelt på det vis, som bara riktigt bra historieberättare förmår göra det. Det känns som att de frusna människorna i novellerna träder oss till mötes, trots att det gått hundra år sedan de kom till. Det känns som om London själv sitter vid en brasa i en timmerstuga och berättar för sina kamrater om människor han mött och händelser han varit med om.

Så den som vill lyssna på en historieberättare av rang, gör rätt i att slå sig ner med Jack Londons Love of Life and Other Stories.
– – –
Love of Life and Other Stories, Jack London. Macmillan Company 1913. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Johan III | Lars Ericson Wolke

Johan III

Johan III: En biografi är skriven av historikern Lars Ericson Wolke (f. 1957), från 2008 professor i historia vid Försvarshögskolan.

* * *

Det är märkligt ändå, att en regent som Johan III (1537-1592) hamnat så i skymundan, i jämförelse med de två andra sönerna till Gustav Vasa som kröntes till kungar över Sverige: Erik XIV och Karl IX. Johan III regerade ändå i tjugotre år, och det som en riktig renässansfurste, med storstilade byggnadsprojekt och utdragna krig, i synnerhet med Ryssland.

Eftersom väl kunskapen om Johan III i allmänhet är begränsad, har Ericson har därför gjort en stor välgärning för historiskt intresserade läsande allmänheten genom att skriva en utmärkt introduktion om långskäggige regenten i de exklusiva kläderna.

* * *

Det ligger något tragiskt över hela Johans gärning och gestalt. I Ericsons framställning framstår han som en visionär utan riktigt verklighetsförankrade uppfattningar om hur möjliga eller rimliga hans idéer var att omsätta i praktiken. Det gör möjligen att han också hade svårt att dra i bromsen när han väl dragit igång ett projekt, varav det största möjligen var det oerhört kostsamma och utdragna kriget mot ryssarna – kostsamt både vad gäller penningar, blod och människoliv – människoliv som inte sällan avslutades på grund av sjukdomar snarare än fiendehugg eller -skott.

Den svenska expansion på den ryska handelns bekostnad Johan III ville se i öster blev mycket dyr. Förlusterna blev, med Ericsons ord, "oerhörda", både vad gäller liv och pengar. Resurserna i Sverige räckte helt enkelt inte till för att nå de resultat som Johan III önskade. Dessutom fortsatte de storslagna och dyra arbetena på slott riket runt, fattigdomen till trots. Pengar rullade, som inte fanns i sinnevärlden. Ericson skriver:

"... människor och pengar försvann i en förskräckande hastighet."

* * *

Förutom tragiken som vilar kring Johans gestalt, så kan vi också betrakta hans dramatiskt omväxlande liv.

Han uppfostrades tillsammans med sin halvbror Erik, den blivande konungen. Han försökte mäkla äktenskap mellan honom och drottning Elisabeth i England som yngling och blev mäkta populär i det landet under sin vistelse där.

Men rivalitet uppstod med tiden mellan honom och kung Erik, och Johan fängslades tillsammans med sin hustru Katarina Jagellonica. Senare var Johan med om att störta och fängsla Erik och, enligt Ericson, förmodligen såg han till att Erik dödades. Då var Johan själv vorden kung, och spänningar började istället att uppstå mellan honom och hertig karl, den blivande Karl IX.

* * *

Annars minns vi kanske främst Johan för hans teologiska strävanden. Hans far, Gustav Vasa, var med om att driva igenom reformationen i Sverige. Själv ville Johan få till stånd ett slags förmedlingsteologi. Syftet var måhända inte att återkatolicera Sverige, men att skapa en form av kyrklighet som kunde gå katolicismen till mötes.

Protesterna blev omfattande mot till exempel den nya gudstjänstordning som Johan ville tvinga igenom. Protestanterna tyckte han var för katolsk, och för katolikerna själva verkar det som att förmedlingsteologi inte räckte långt nog. Och för brodern, Hertig Karl, var det inte förmedling mellan katoliker och lutheraner som var intressant, utan förmedling mellan lutheraner och kalvinisterna.

Så föll också hela Johan III:s reformarbete på det kyrkliga området samman efter hans död och den ultralutherska teologin slog igenom helt under det kommande seklet: 1617 blev det rentav möjligt att utdöma dödsstraff för utövande av den katolska tron. Redan näste ärkebiskop att tillsättas efter Johans död var hans bittre fiende Abraham Angermannus, ökänd i våra dagar för sin stränga räfst med delar av den svenska allmogen.

* * *

Ofta möter man uppfattningen att Erik XIV kunde fungera som en svensk version av Macchiavellis Fursten. Av Ericsons bok att döma, kunde dock Johan själv leva upp till mycket av det som italienaren målade upp som modell.

Johan kunde vara helt hänsynslös, men verkar inte haft den totala auktoritet som hans mullrande fader en gång haft, även om de verkar delat samma explosiva temperament. Samtidigt kunde en påfallande omsorg märkas, sett ur samtidens perspektiv, till exempel när han såg till att hans första – i allt utan till namnet – äkta hälft Katarina Hansdotter och deras barn, när han senare skaffade sig ett för en renässansfurste mer lämpligt gifte i den polska kungadottern och kungasystern Katarina Jagellonica, som han förvisso verkar ha hållit av med genuina känslor.

Ericson beskriver de olika sidorna av Johan:

"Sådan var han, denna boks huvudperson, såväl känslosam, vek och ömkansvärd som grym och svekfull, också mot sina nära släktingar."

* * *

Johan III framstår som en kulturpersonlighet snarare än en regent. Hade han inte fötts in i den familj som han föddes in i, och med de förutsättningar detta innebar, hade han kanske kunnat göra kyrklig eller någon form av kulturell karriär. Han var insatt i teologiska spörsmål, och han älskade böcker.

Någon egentlig röd tråd i hans maktutövning, utöver att hålla fast vid makten och att kontrollera den ryska handeln, är möjligen svår att hitta, av Ericsons bok att döma. Johan byter allierade och agerar i stunden utefter vad som synes gynna det som ligger för handen bäst.

* * *

Johan III: En biografi är upplagd efter några övergripande tematan, upplagda i en grov kronologisk ordning efter när de blir aktuella i Johans livsgärning. Språket är tydligt och rappt. Åtminstone i e-boken jag läst finns ett och annat korrekturfel och någon upprepning, men det är ingenting som stör läsningen. Jag noterar också en märklig formulering om reformationen. Ericson skriver att kärnan i Martin Luthers

"... budskap var betonandet av den enskilda människans möjligheter att bli rättfärdig genom egna gärningar."

Kärnpunkten var tvärtom den enskilda människans möjlighet att bli rättfärdig utan egna gärningar (som avlatshandeln). Det var istället tron som var rättfärdiggörande, inte prestationer. Men jag utgår från att stycket ovan helt enkelt utgör en korrekturlapsus.

Det är tydligt att Erikson gjort sig riktigt bekant med sitt ämne, och han presenterar emellanåt olika tidigare forskares uppfattningar i diverse frågor och berättar sedan varför han önskar modifiera dem eller ansluta sig till någon av dem. Boken saknar fotnoter – för att vara lite mer tillgänglig, förmodar jag – men är försedd med rejäla referenser samlade kapitelvis i slutet av boken, och en synnerligen diger litteraturförteckning.

Förutom att vi i boken något lär känna den vad gäller psykologin ändå ganska undflyende personen Johan III, lär vi också känna hans tid, och en del om hur landet som helhet fungerade då.

Vi får också se, hur Sverige genom Johan III i en blygsam omfattning grundlägger det som kommer att bli den svenska stormakten runt ett halvsekel senare. Åtskilliga gestalter passerar revy i boken, alltifrån frillor, över vanliga soldater och aristokrater som Pontus De la Gardie, till konungar och potentater som polske Sigismund August och den tämligen argsinte tsaren Ivan IV ("Ivan den förskräcklige"), med vilken Johan III en tid hade en nästan farsartat bitsk brevväxling.

* * *

Johan III dör på den 17 november 1592, 54 år gammal, i sviterna av en hjärtattack i ett land nedtyngt av krig och dålig ekonomi. Det blev ett uppdrag för andra att bringa ordning i administrationen, ekonomin och rikets expansion, inte minst för Johans brorson Gustaf II Adolf och dennes rikskansler Axel Oxenstierna. Men det är en annan historia.
– – –
Johan III: En biografi, Jan Ericson. Historiska Media 2004. ISBN: 978-91-87031-93-9.

Bokrecension: Isländska sagor | Albert Ulrik Bååth (övers.)

Isländska sagor är en samling just isländska sagor översatta av Albert Ulrik Bååth (1853-1912), docent i fornnordisk litteratur. Samlingen utgörs av ett urval av texter som Bååth tidigare publicerat i sina böcker Fornnordiska sagor och Från vikingatiden. Nyutgivningen ombesörjdes av filologen Emil Olson (1876-1937). Ursprungligen har Isländska sagor utgivits i serien "Världslitteraturen: De stora Mästerverken".

* * *

Grekerna har sin antika litteratur och romarna har sin. Den fornnordiska diktningen i form av sagor och poesi är det närmaste vi kommer ett kulturellt och litterärt arv av samma magnitud; och fastän den fornnordiska litteraturen är betydligt yngre än den antika dito, äger den både det ålderdomligas patina och det okonstlades dynamik. Jag är beredd att hålla med utgivaren Emil Olson, när han i förordet till Isländska sagor skriver så här:

"Isländsk dikt och saga utgör en insats i världslitteraturen, som i originalitet och allmänmänskligt intresse kan mäta sig även med de främsta folkens under antiken och medeltiden."

De sagor som tagits med i föreliggande samling är de följande: Jomsvikingarnas saga, Ramnkel Frösgodes saga, Gisle Surssons saga, Sagan om Gunnlög ormtunga och Skald-Ramm samt Hervars och Hedreks saga. Till detta kommer en liten uppslagsdel med fornnordiska begrepp, namn och benämningar, vilka där får sin förklaring.

Sagorna är av olika slag. En del är mer historiskt förankrade, andra är av rent fiktiv typ. Saga i fornnordisk kontext betyder ju inte riktigt detsamma som det gör numera, och skall väl snarare förstås som "berättelse" eller "krönika" än nödvändigtvis "påhittad historia", även sagorna också kan vara just påhittade.

I vilken grad de mer historiskt inriktade sagorna kan anses pålitliga är en stridsfråga, vilken jag med glädje passerar obeaktad i detta sammanhanget. Sant är att sagorna skrevs ned i kristen tid, men med hög sannolikhet i många fall var äldre än kristendomens tid i Norden, och alltså tillkommit kanske något hundratal år innan de fästes på pränt.

Det kan också vara värt att påpeka, att sagorna visserligen är isländska, men inte sällan dessutom utspelar sig runtom i Nordeuropa, främst – förutom Island – i Norge, Danmark, Sverige, men också i England, på Irland och på andra platser.

En del av sagorna har jag läst förut. Det gör emellertid föga; repetition är alltid gott, och en upprepad läsning av berättelserna gör att förståelsen för händelserna i dem förhoppningsvis blir djupare.

* * *

Sagorna är i regel enkelt uppbyggda enligt modellen: först hände det här, sen hände detta, och därefter hände det där. Ofta följer man en eller två generationer i en släkt, och får se vad som blir av de enskilda medlemmarna.

Saken kompliceras dock av de ofta synnerligen intrikata släktförbindelserna som går som en väv genom i princip alla historierna. Till varje berättelse behövdes egentligen ett antal släktträd, för att läsaren med hjälp av dem enklare ska kunna hålla ordning på alla blodsfejder och allianser.

Blodsfejden är nämligen något av ett bärande tema många gånger. Det yttrar sig i regel som att en person av någon anledning blir ihjälslagen av någon av en annan ätt än den dödade själv. Det blir då, i en tid då ordningsmakt inte existerar, upp till den dödades ätt att kräva rättvisa för vad som skett. Detta kan ske antingen genom förlikning, beslutat privat eller via det årliga tinget, eller genom blodshämnd. Går ärendet till tinget kan mördaren dessutom dömas till fredlöshet eller landsförvisning.

Om dådet hämnas genom blodshämnd, är det inte nödvändigt att det är den som dödat släktingen som i sin tur tas av daga. Mordet ses nämligen i första hand inte som en individuell handling, utan som en ätts övergrepp gentemot en annan. Följaktligen kan det mycket väl vara så, att en släkting till mördaren, som ingenting alls har haft med mordet att göra och kanske inte ens känner till det, dödas av den förorättades familj.

* * *

Det finns mycket att analysera i sagorna i samlingsvolymen, men jag ska särskilt lyfta fram en episod ur Hervars och Hedreks saga. Episoden är anmärkningsvärd, eftersom den är en så tydlig spegling av ett kväde ur den äldre Eddan.

I äldre Eddan hittar vi nämligen en dikt som kallas Vaftrudnesmål. I denna skildras hur en förklädd Oden besöker den för sin vishet kände jätten Vavtrudner.

Dessa två går sedan i en duell på liv och död, där vapnen icke är svärd eller spjut, utan frågor och svar. Den som inte kan besvara den andres frågor skall dö. Oden vinner till sist genom att ställa en fråga som bara han själv kan svaret på, nämligen vad Oden viskade i sin döde sons öra innan denne bars till bålet. Jätten utbrister då:

"Ingen vet,
vad du i urtiden
sade i örat på sonen.
Med åt fallet vigd mun
min forntids kunskap
och gudars öden jag omtalt.
Med Oden själv
jag skiftat visdomsord;
du av alla väsen är visast."

I Hervars och Hedreks saga hittar vi så en episod som står i tydligt släktskap med kvädet i Eddan.

Kung Hedrek utfärdar på julafton ett löfte. Han omtalar, att var och en som förbrutit sig emot honom har möjlighet att komma inför honom. Han kunde välja mellan att få sin dom utsagd av de visa män kungen samlat omkring sig, eller att tävla i gåtor med konungen själv; om konungen icke förmådde svara på gåtorna skulle den förbrutit sig mot kungen vara försonad med honom.

En av dem som fallit i onåd hos kung Hedrek var en man vid namn Gestumblinde. Kungen kallar själv honom till sig. Gestumblinde ser sina utsikter som mörka, och därför gav han "Oden offer, anropade honom om hjälp och lovade stora gåvor."

En tid därefter dyker en man upp hemma hos Gestumblinde om kvällen. Mannen är så lik Gestumblinde själv, att man inte kan se vem som är vem av dem. Läsaren förstår att det är Oden själv som kommit, gudafursten som är känd för sina förklädningar. Det blir följaktligen Oden i Gestumblindes gestalt som söker upp kung Hedrek, och utmanar denne på gåtor.

Frågorna är av allehanda slag. Ett exempel:

"Vad var för under
där ute jag såg
framför furstesalen?
Det har tio tungor,
tjugo ögon,
fyrtio fötter,
det fram sig vältrar.
Tänk på gåtan,
den tyd, kung Hedrik!"

Och det visar sig vara en sugga med nio kultingar i magen.

Kung Hedrik är mycket skicklig på att besvara frågorna. Så till sist säger Gesumblindegestalten honom sin sista fråga – vad Oden sade i Balders öra, innan han bars till bålet.

Kung Hedriks svar avslöjar möjligen att synen på Oden har skiftat sedan Vaftrudnesmål nedtecknats. Vi har här en kristen kungs svar.

"Under och ilska
all ömklighet
tror jag det varit, som viskats;
de ord, du sade,
du ensam dem vet,
onda och usla troll!"

Oden har här gått från gudafurste till ett ont och uselt troll; en metamorfos som känns igen i kyrkans ansträngningar efter hednatiden att utmåla Oden som en demon. Likväl är han inte maktlös i sagan. När kung Hedrik försöker hugga Gestumblinde med svärdet, förvandlar sig denne till en falk och far därifrån. Vi får sen veta, att Oden blev arg på kung Hedrik. Följden blev, att kung Hedrik mördades samma natt av sina trälar.

* * *

I sagorna finner vi också en del bevarade talesätt eller ordspråksliknande fraser. Jag listar några:

"... den icke vållar, som varnar." 

"... gräma oss skulle vi mera sällan, ifall vi städse talade litet i stället för mycket." 

"... den är klok, som sig själv känner." 

"... tåla kan jag vad mången annan tål ..." 

"... den vinner jämt, som vågar." 

"... högmods liv är kort." 

"... gåva ser alltid efter gengåva." 

"Alla komma, när döden kallar ..."

* * *

Sagornas språk är kärvt. Där finns knappt en rad som inte antingen driver handlingen framåt eller ger förklaringar som är nödvändiga för läsaren. Språkliga utsmyckningar är i princip okänt. Och det ger berättelserna en alldeles säregen stämning av genuinitet och karg ödemark. Språket hör hemma bland myrar, på fjäll, i skogar.

Och genom berättelserna får vi dessutom en glimt av ett förkristet Norden. Möjligen betraktat genom ett kristet raster, eftersom vi inte kan eller bör ignorera att de som skrivit ner berättelserna varit kristna.

Vi kan inte veta i vilken grad berättelserna eventuellt justerats av att en ny religions män skrivit ner dem. Men ändå. Sagorna är ovärderliga som länkar till en tid som är mycket svår att nå på annat vis än genom det som de tidiga kristna på våra breddgrader bevarade för eftervärlden och som utan dem hade varit helt förlorat.
– – –
Isländska sagor, Albert Ulrik Bååth (övers.), utgivna av Emil Olson. Albert Bonniers förlag 1925. 442 sidor.

Bokrecension: Tysk höst | Stig Dagerman

Tysk höst är en reportageserie skriven av Stig Dagerman (1923-1954). Utgåvan från 2010 som jag läst innehåller ett förord av Elfride Jelinek och avslutande kommentarer av Hans Sandberg.

* * *

Hösten 1946 utför den unge författaren Stig Dagerman uppdraget han fått av Expressen – att åka omkring i efterkrigstidens Tyskland och skriva reportage om vad han ser. Resultatet är en artikelserie i samma tidning. Nästan alla av dessa artiklar samt ytterligare några samlas sedan i boken Tysk höst, som först utges 1947.

* * *

Dagerman var bara 23 år gammal när han besökte ett Tyskland som helt nyss trasats sönder av hitlerismen och de allierades bomber. Likväl lyckas han prestera en oansträngd prosa av mästerlig klass. Han skildrar utan sentimentalitet men med skärande skärpa ett tyskt folk som inte bara besegrats, utan fällts till marken med ansiktet rakt ner i dammet av ruiner och pölar av höstregn.

Förödelsen och det totala nederlaget drabbar inte bara de som frodades i nationalsocialismens regim; svälten skär än mer omfattande genom befolkningslagren, och inte sällan har de lyckats bäst, som en gång var ledande män i det gamla Tyskland. Vanligt folk i storstäderna försöker överleva. Den demokratiseringsprocess som påbörjats rör dem kanske inte alltid särskilt mycket: deras första och enda angelägenhet är att hålla sig vid liv bland utbombade fasader, i översvämmade källare, ständigt på jakt efter potatis eller något annat ätbart.

Läsaren får följa med svensken när han träffar tyska människor. Individer flimrar förbi, berör och försvinner in i krigets konsekvensers dunkel igen. Så till exempel flickan på det överfulla tåget, där man knappt har rum att sätta ner båda sina fötter på golvet, som lyckats få tag i ett äpple, och därmed får hela vagnen att tiga. Så till exempel gossen som flytt från det ryskkontrollerade östra Tyskland, i den snart grusade förhoppningen att förmå ta sig till Amerika. Så de skrattande tyska flickorna som koketterar med de allierade soldaterna.

Dagerman skyr inte från att beskriva det han möter. Han vägrar kalla det han möter obeskrivligt, trots misären. Det han möter är beskrivbart, om det än är motbjudande. Och han vägrar att bli moraliskt indignerad, när svaret på frågan om det hade det bättre under Hitler blir jakande – för då hade de mat.

"Man frågade källartyskar om om de hade det bättre under Hitler och dessa tyskar svarade: ja. Man frågar en drunknande man om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja."

Det är aldrig fråga om att ursäkta tyskarna för det deras regim ställt till med under hitlerismens dagar. Det är inte fråga om att ursäkta koncentrationsläger, förföljelser, mord och barbarism. Men genom de skarpa iakttagelserna av denne svenske utlänning förmås läsaren ändå föras till förståelse om att den totala seger som de allierade vann över tyskarna inte bara blev dyrköpt för dem själva, utan också för tusen sinom tusen vanliga tyskar, vare sig de nu varit passiva eller aktiva motståndare till nazisterna, eller dess medlöpare.

Dagerman konstaterar, att om man vill lära tyskarna en läxa, så är hungern en dålig pedagog: den lär inte folk att bli demokrater, utan fokuserar all deras uppmärksamhet på att finna mat, att överleva.

Som en kvinna Dagerman intervjuar säger:

"Det är Tyskland av i dag – våga livet för en potatis."

* * *

Det Tyskland Dagerman möter försöker, ockuperat av segermakterna, att långsamt balansera sig. Man deporterar sina egna medborgare från den ena landsändan till den andra, med historiens iskalla ironi ofta i godståg. Biograferna förströr det lidande folket dagen lång och in på natten.

Politiskt engagemang börjar långsamt att väckas där det på ytan blott finns apati. Denazifieringsdomstolarna kallar människa efter människa till sig för att försöka avgöra deras grad av engagemang i naziverksamheten. Om nu inte de förra nazisterna råkat tas i allierad tjänst och därmed blivit onåbara. Och människor som nyss gjort det som sågs som premierbart av staten, finner nu att det de gjort anses vara det mest föraktliga.

Men fortfarande står städerna i ruiner, och man diskuterar om det är något gott eller något ont att ruinerna har börjat grönska.

Det är likväl påtagligt i Dagermans bok, att hitlerismen som ideologi synes sammanfallen. Ett krigstrött folk har väckts till en morgon, då de plötsligt befinner sig utanför Führerens chauvinistiska drömmar. Socialdemokraterna vann i det senaste valet. Angivare ställs inför denazifieringsdomstol.

* * *

Två saker bär jag särskilt med mig från Dagermans reportage. Dels en större förståelse för hur den tyska allmänheten också de böjdes ner i lidande efter det totala nederlaget när nazistaten föll samman över dem. Och då icke bara de nazianstrukna och förföljarna, utan också de förföljda.

Och dels det utsökta valet av Expressen uppdraga åt Stig Dagerman utföra reportageresan. Hans prosa är välartikulerad och mycket seriös, utan att bli torr. Den är aldrig känslosam, men verkar känslosamhet hos läsaren genom sitt nakna och reservationslösa skildrande av den tyska misären. Den är inte generaliserande eller fördömande, men ej heller ursäktande.

Av båda dessa skäl: skildringen av tyskarnas elände och sättet det skildras på, bör vi läsa Dagermans Tysk höst.
– – –
Tysk höst, Stig Dagerman. Norstedts 1947. E-boksproduktion: E-lib AB 2010. ISBN: 978-91-1-302314-4.