Bokrecension: Slottet | Franz Kafka

Franz Kafka

Slottet (ty. Das Schloss: "slottet" eller "låset") är en ofullbordad roman av Franz Kafka (1824-1924), som utgavs postumt 1926. Kafka själv påbörjade arbetet med boken 1922.

Den svenska utgåvan hos Bakhåll är översatt och kommenterad av Kafkakännarna Hans Blomgren och Erik Ågren, som jag själv haft nöjet att lyssna till på ett seminarium för flera år sedan. Blomgren och Ågren håller för övrigt på att ge ut Kafkas samlade verk på svenska.

* * *

Nu till Slottet.

Lantmätaren K. anländer en vinter till en gudsförgäten by, som boken igenom aldrig får något namn. Han har kallats dit för att utföra arbete i linje med sin profession, men väl ditkommen visar det sig att någon form av misstag skett.

Allteftersom K. försöker reda ut detta missförstånd, som verkar omöjligt att spåra och bara blir alltmer komplicerat, anpassar han sig till den märkliga byn, där inget verkar vara som det först verkat och med dess många ogästvänliga och avogt inställda gestalter.

Byn administreras av slottet, som ligger på en kulle strax utanför byn. Där håller tjänstemännen till och greven själv. Att nalkas slottet och dess tjänstemän visar sig dock vara omöjligt. Ju mer Kafka försöker komma i kontakt med de svårfångade myndigheterna, desto mer cementeras han fast nere i byn, där få vill ha med honom att göra.

Nån gång får han träffa någon undersekreterare, men de verkliga tjänstemännen är oåtkomliga. De gör dessutom aldrig fel, och skulle det ändå uppstått ett fel, sägs myndigheten vara självkorrigerande.

* * *

Handlingen är således tämligen trivial. K. försöker reda ut misstaget eller missförståndet som gjort att han kallats till byn, men han misslyckas gång på gång. Men det är inte K.:s omöjliga kamp för sin anställning som är det som gör att jag som läsare fastnar i boken. Det är den sega, ångestladdade, obehagliga stämning som är bokens grundton. Och obehagsstämningen finns kvar genom hela berättelsen.

Känslan skapas först genom mängder av mer eller mindre märkliga händelser och möten – de flesta oviktiga i sig själva, men ändå tryckande. Mot slutet övergår författaren till att skapa ständiga perspektivförskjutningar genom oändliga dialogmonologer, så att man blir osäker på allt och alla. Ingen fast grund ges åt läsaren: romanens i sig enkla handling blir lika flyktig och svårgripbar som stundom livet självt.

Och slottet förblir avlägset och främmande.

* * *

Trots det rakt igenom bisarra och absurda draget i Slottet är boken ultrarealistisk. De skisserade personligheterna fylls genast av blod och pulserar av hjärtslag. Man tycker inte om dem. Men de lever. Om än på ett spöklikt, undflyende vis.

* * *

Kafka skrev inte enligt någon förutbestämd plan. Han började i begynnelsen och skrev sig framåt i romanen.

Möjligen har denna teknik varit orsaken till att han aldrig färdigställde någon av sina romaner, till skillnad från de noveller som finns utgivna i komplett skick. Processen innehåller luckor, och Den försvunne saknar, liksom Slottet, ett slut. Det gör inte romanerna i sig sämre: de är av högsta litterära kvalitet, oefterlikneligt stilsäkra. Men nog hade man till exempel velat veta vad som hände med lantmätaren K.

* * *

Eftersom inte Slottet inte är självförklarande – i den mån den kan tänkas som en liknelse för något annat än den berättelse som framställs, är det inbjudande att tolka den.

Max Brod, Kafkas vän och förvaltare av hans dödsbo, anser att slottet representerar den gudomliga nåden, varvid följaktligen K. blir en människa som söker efter denna nåd. Mig veterligen har inte Kafka själv lagt ut texten om detta i sin litterära kvarlåtenskap av brev och dagböcker. Om en sådan tolkning därför är i linje med Kafkas egen förståelse av sitt verk torde vara omöjligt att säga.

Men kanske behöver vi inte söka någon ursprunglig eller slutgiltig tolkning av Slottet. Vi kan rimligen tillåta oss att läsa den och förstå den efter eget behag. Eller att helt enkelt läsa den som den är: en berättelse om en människa som kämpar mot ett genombyråkratiserat och strängt hierarkiskt samhälle, utan att komma någon vart: allt i en dunkel mardrömsstämning.
– – –
Slottet, Franz Kafka, övers. Hans Blomgren, Erik Ågren. Bakhåll 2013. ISBN: 978-91-7742-369-0.

Betraktelse 6: Om försoningsdagen

Jag ser det.

Högstämt folk vandrar mot högaltaret. Orgeln tiger, men från läktarna hörs hornblåsare och trummor. Vid sidorna står de kristna prästerna. De står med triumfkorsen ödmjukt böjda, men ej sänkta mot marken i den besegrades gest.

Detta är försoningsdagen.

Dagen då de kristna släpper fram vad de förtryckt.

Dagen då altaret lånas dem som var först på orten.

Jag ser hur de Gamles folk bär krus med saften från åkerns säd: de låter öl och mjöd rinna över altarduk och sten, som offerblot åt honom som de kristna nämnde djävul, men som de Gamles folk kallar Allfader, Valfader och Oden.

När blotet skett och hornen tystnat men trumslagen ännu ljuder, sänder de kristna till sin gud en innerlig bön om förlåtelse, för att de fördrivit dem som var före dem, för att de flyttat ett råmärke, men att de nu högtidligen gett dem rum igen, om än blott för en dag.

Då höjer den främste av Odens vänner sin röst: "Här är trångt att vara. Över oss skall himlen välva sig och skogens träd skall vara väggar. Vi har offrat till Allfader i de kristnas sal: nu är de med oss försonade. Vi går dit, där vi hör hemma, där inga mässor hålls och ingen orgel hörs, men sånger om Oden och Tor och om Frej, om Siv och om Freja och Idun, där vinden blåser och kylan nyper."

Så tågar de ut, försonade med de kristna. Och jag ser hur prästerna lättade ler.

Bokrecension: Flowers of Freethought (vol. I) | George W. Foote

Flowers of Freethought (vol. I) består av femtioen artiklar av den brittiske fritänkaren George W. Foote (1850-1915), utgivna i denna samling första gången 1893.

* * *

Mitt intresse för Foote väcktes nära jag häromsistens läste hans The Book of God, där han gisslade en då framväxande moderat kristendomsmutation. Numera hör man väl sällan talas om fritänkare från samma period. Är det någon som nämns, är det väl den formidable överste Ingersoll (1833-1899), men denne var inte ensam i kampen mot religiös vidskepelse.

En av dem som också stod på barriärerna och slogs mot religion i allmänhet och kristendom i synnerhet, var just George W. Foote. Han fick också betala ett pris för det. Han fälldes för hädelse på grund av en serieteckning i hans tidning "The Freethinker", och fick som straff tillbringa ett år i fängelse.

När vi nu, från svenskt perspektiv, läser Footes artiklar kanske många skulle tycka att de är inaktuella: att kriget är över, och kristendomen har förlorat. Sant är väl, att de enda som verkligen bryr sig om religion här och nu, är de religiösa själva — och vi religionskritiker, som inte blott avfärdar de religiösa anspråken, utan också tar oss tid att attackera dem på samma villkor som vi hade attackerat andra vansinnigheter.

För oss äger gestalter som Foote relevans. Både som historisk föregångsman, men också som stridbar skribent — med en sällsynt vass penna.

För Foote attackerar inte prelater och kristianer bara med sakskäl: han förlöjligar dem genom en sarkasm som bitvis är träffande än idag, mer än hundra år efter att attackerna genomfördes. Jag tänker på Richard Dawkins när jag läser Foote: båda är begåvade med en sällsynt känsla för polemik.

* * *

Foote är inte blind för att kristendomen börjat tappa sitt gamla fotfäste redan i hans egen tid.

Ett exempel på det, är hur djävulstron allt mindre tas på allvar. I gamla predikosamlingar hittar vi, skriver Foote, djävulen på varenda sida. Men ju senare vi kommer i tiden, desto mindre relevans spelar djävulen som agent i de troendes liv. När häxprocesserna dog ut, lades även djävulen på sotsängen, och djävulen i Footes samtid har mest blivit ett ämne för skämt, något lite löjligt. Foote skriver, att om man läser en modern predikosamling, så märker du att

"the Devil either takes a back seat or disappears altogether in a metaphysical cloud."

Möjligen kan vi nu, drygt hundra år senare, notera att det mesta av det som gällde som nödvändiga inslag i kristendomen ännu på Footes tid följt djävulen och försvunnit in i ett "metafysiskt moln". Foote förutsäger också detta, och konstaterar att

"Christianity, in short, is becoming a matter of personal taste and preference. The time is approaching when every Christian will have a Christianity of his own."

* * *

Prästerna, "[t]he black militia", de svurna fienderna till fritänkeri, får utstå särskilt mycket eldgivning i Footes artiklar. Han skriver att det finns ett antal yrken som inte tål ärliga beteckningar — och prästens är ett av dessa.

"It also appears to us that their profession is as fraudulent as fortune-telling."

Och det är det ju inte svårt att hålla med om. Foote menar, att tills prästerna bevisat att de lett åtminstone en enda själ till Himlen är deras profession endast att anse som rån och bedrägeri. Prästerna, menar Foote, är att anse som parasiter, som tjänar sitt bröd genom att presentera falska antaganden.

Foote föreslår att svartrockar hellre bör, lik Elia i öknen, leva av det bröd som Herren förser dem med... De må leva av sin tro, inte av deras församlingars tro.

Ett sätt att bemöta de kristianska prästerna, är att försöka förmå dem att tala ett konkret språk:

"...concrete language carries more weight than the biggest abstractions."

För att kalla saker vid deras rätta namn är något bedragare inte kan tåla, menar Foote.

Om vi närmar oss kristianernas dogmer med vördnad, har vi gett dem halva segern. Bara för att något är uråldrigt, ska vi inte bemöta det med större vördnad än om detsamma var uppkommet igår. Gårdagens villfarelser är inte mer sanna för att de är gamla, och Jesus som mirakelgörare är inte mer trovärdigt än en mirakelgörare idag.

* * *

Men varför då ägna all den här tiden åt att bekämpa vanföreställningar. Foote gör en träffande parallell:

"There is no joy in fighting superstition, any more than there is joy in attacking disease."

Han utser här vanföreställningarna till en form av skada, som bekämpas för att det är just en skada — i avsikt att leda fram till ett bättre förhållningssätt. Läkaren bekämpar inte influensa för att det är kul, utan för att influensan är skadlig, och sjukdomens nederlag leder till större lycka för dem som blivit befriade från dem.

Det är säkert anstötliga ord för fromma själar, men ändå en fungerande jämförelse för att förstå vad poängen med kampen mot vidskepelse har som syfte.

Foote, som alltså fängslades för hädelse, kräver rätten att kritisera religion på samma villkor som annat kritiseras:

"Religion should be treated as freely as other subjects. That is all I claim, and I will not be satisfied with less."

Men den som bekämpar spöken, som Foote skriver, bekämpar inte spökena i sig själva. De finns inte. Utan det främsta målet är att bekämpa dem som säger sig bekämpa spöken — och tror på dem. Syftet är att göra sig av med skuggorna för att låta "the sunshine of life" skina så mycket starkare.

Målet måste därför vara, att se till att dessa som säger sig bekämpa spöken kastas ut från skolan, från högskolan, från domstolarna och från parlamentet, så att de ej kan sprida sina vidskepligheter.

Foote sticker inte under stol med vad han vill:

"My object is to destroy the Christian superstition and prepare the way for a more rational and humane condition of society."

Det handlar inte om att förse världen med något istället för vidskepelsen, utan om att röja undan bråte som ligger i vägen. Att jämna marken. Att driva ut en "disease of the mind". Ingen sjuk man, skriver Foote, kräver att läkaren ska ge honom nåt istället för sjukdomen: han är nöjd om han blir frisk.

En av de viktigaste metoderna för detta uppröjningsarbete menar Foote utbildningen vara. Han ger sig där till och med in på socialpolitikens område, och kräver fri utbildning åt alla, oavsett samhällsklass. Utan utbildning kan inget fritänkeri finnas, menar han. Han säger vidare:

"Wherever the schoolmaster is busy, Freethought prospers; where he is not found, superstition reigns supreme and levels the people in the dust."

Men som allra bästa vapnet att bekämpa kristendomen med utser Foote "common sense", det vill säga sunt förnuft. Eller rationalism, om man så önskar. Och någon kraftfullare fiende gentemot dem som tycker om att binda kransar av sofistiska men innehållslösa ord kring sina teologiska luftslott är väl svårt att tänka sig.

* * *

De flesta av artiklarna i denna den första volymen av Flowers of Freethought har rimligen varit införda i "The Freethinker", tidningen är Foote var redaktör. Somliga knyter an till dagsaktuella teman, men även dessa har i regel något mer tidlöst att säga om religiösa antaganden eller andra vanföreställningar. Det gör att texterna ofta har en förbluffande fräschör, även om jag inte nödvändigtvis håller med Foote i varenda slutsats han drar.

Detta är inte en bok vars artiklar är avsedda att omvända de troende. De stöts nog bort av retoriken inom några sidor. Men det är en bok som förser fritänkare med motivation och ammunition. Det är texter som utan omsvep beskriver Footes religionssyn, där religionen är en "mental aberration", som bör bekämpas.

Förutom de smakprov på Footes texter som givits ovan, ryms mycket, mycket mer i samlingen. Trots att Foote själv väl hade en kvinnosyn född i samma sekel som han själv, går han hårt tillrätta med kristendomens vana att underordna kvinnan.

Han säger att en riktig fritänkare är radikal, och tar så politisk ställning. Och det ryms ett antal texter som snarast får betraktas som dödsrunor över personer som var fritänkare eller som kunde antas vara befryndade med fritänkeri.

Och allt presenteras med en prosa med schvung i, som stått sig i tolv decennier, och nog kan stå sig ett bra tag än — åtminstone så länge det fortfarande går omkring människor som på allvar säger sig vara kristna och tar de kristna historiska grundsanningarna på allvar.
– – –
Flowers of Freethought (vol. I), George W. Foote. London 1893. Digitaliserd som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Om bildning | Ellen Key

Ellen Key, ca. 1890

Bildning. Några synpunkter är ett föredrag av Ellen Key (1849-1926) som hölls för Stockholms allmänna (socialdemokratiska) kvinnoklubb 17 januari 1897. Föredraget trycktes i den smått legendariska serien Verdandis småskrifter. Den utgåva jag läst gavs ut av Albert Bonniers förlag 1897.

* * *

I Bildning drar Ellen Key en lans för den den bildade människan. Med bildning avser hon emellertid inte uteslutande en rikedom av kunskaper — även om kunskapen väger tungt i hennes skildring.

För Key är begreppet bredare än så. Hon tar det tillbaka till sin etymologiska grund: att bilda — det vill säga, med Keys ord, "att dana något".

För att en person ska kunna kallas bildad, måste ett flertal faktorer stråla samman och samverka, menar Key.

Dels måste den kunskapsmässiga basen finnas, men denna kunskap skall äga liv, på så vis att den satts i förbindelse med den inre föreställningsvärlden — fantasin — så att den förmår väcka rika associationer.

Dels ska bildningen medföra ett förfinat sätt: en slags världsvanhet som gör att den bildade människan förmår att föra sig på ett civiliserat sätt i de sammanhang där hon finns. De olika bildningsmomenten skall så smälta samman till "alla förmögenheters växelvärkan sins emellan".

* * *

Den i Keys ögon bildade människan äger utöver sina kunskaper en hjärtats bildning, som gör att hennes personlighet och genuina intresse sätts i förbindelse med det kunskapsstoff hon äger och förmår att bearbeta: där ska finnas en "personlig hängifvenhet".

Detta är något som inte kan tvingas fram: vissa människor, konstaterar Key, är helt enkelt inte kapabla att bli bildade människor i egentlig mening, de må sedan vara hur kunskapssprängda eller hur enkla som helst.

"För bildning fordras nämligen naturanlag."

Den bildade människan är alltså en särskild typ av människa, med vissa medfödda förutsättningar att omsätta kunskaper till en syntes inom sig, som berikar det personliga livet. Och den som har dessa medfödda förutsättningar, dessa anlag för bildning, kommer att försaka andra ting för att "tillfredsställa sina bildnings- eller skönhetskraf."

Men dessa medfödda förutsättningar kan, menar Key, "utvecklas eller undertryckas".

Key är synnerligen kritisk mot samtidens skolväsende, som prioriterar läxplugg och automatiska kunskaper: skolan ger, menar Key, kunskaper teskedsvis, istället för att sätta eleverna i kontakt med de egentliga källorna, ja, istället för att ge en djupare förståelse. Kunskapen förmedlas ytligt och "ensidigt förståndsmässigt", så att elevernas känslo- och fantasiliv lämnas utanför.

Detta gör att "det lefvande lifvet" liksom hamnar utanför utbildningen, istället för att den ingår i allians med "fantasien och känslan". De olika bildningsmomenten har inte smält samman.

Key skriver:

"...bildningsresultaten blifva allt mindre, medan kunskapsmassorna blifva allt större."

Key vill istället tidigt i skolan lägga ett större fokus på litteratur och historia, eftersom dessa kategorier i sig medför så rik stimuli för både känsla och fantasi, och ställer eleven inför etiska frågeställningar och belyser kausalitetens betydelse i livet: att saker och ting hänger ihop, att saker och ting inte existerar som fristående öar.

Läraren bör uppmuntra eleverna att själva dra slutsatser, och ej servera dem färdigtuggad kunskap, genom att anlita olika kunskapsdiscipliner, så att det blir fråga om "en äkta själsodling, icke blott döda insikter." Elevernas "fantasi, känsla och tanke" ska förbindas: och denna förbindelse "skiljer den bildade från den endast kunnige."

Skolans högsta mål blir då att lära eleverna urskiljning, som är en förutsättning för att de sedan ska kunna fortsätta sin "kulturutveckling." Key menar rentav att denna förmåga i hennes tid mer hittas hos de som inte drillats i skola och akademi, utan "gått själfbildningens väg". De har, får vi förmoda, tvingats att lära sig kunskapsavvägning och urskiljning på egen hand. Sockenbiblioteken kan därvid spela en större roll, menar Key, förutsatt att de inte kontrolleras av prästerna.

Den som så medelst självbildning eller genom träning övat upp sin urskiljningsförmåga, väljer sedan att ägna sin uppmärksamhet åt de större intrycken hellre än åt de lägre, det vackra snarare än det mindre vackra, och så vidare. Hon är vaken för det innehållsrika, och likgiltig för det betydelselösa.

* * *

Bildningen är något hela livet pågående. Den är "en lifsprocess för hvilken man måste skaffa näring lika väl som för kroppens."

Personligen uppskattar jag Keys syn på bildning. Även om hon i slutet mot sitt föredrag blir en aning moralistisk.

Jag instämmer med henne, att en stegrad bildningsnivå berikar livet. Ju mer man vet om den värld som finns omkring en, och i ju större grad man förmår sätta ihop dessa kunskapsbitar i växelverkan och associationer, desto rikare blir livet man lever.

Vi kan till exempel se en å som rinner fram under vägen vi passerar. Vet vi blott det, stannar vi kanske vid det konstaterandet: "där går en å".

Men om man känner till dess utlopp och dess källa, dess vindlande väg, dess betydelse för folk utmed dess fåra, dess historia och vad man kan förvänta sig att finna i den, så blir upplevelsen av den där ån man passerar så oändligt mycket rikare än det ytliga. "där går en å".

Och på samma sätt med det mesta vi möter i livet.

Ju fler intryck vi lyckas associera och samla till en helhet kring det vi betraktar, desto större förståelse får vi för den omvärld som är omkring oss, desto mer förstår vi att vi så lite vet, och desto mer berörs väl vår inre föreställningsvärld, så att det liv vi lever expanderar från den punkt vi står på, och sträcker sig både bakåt i historien, framåt mot den förmodade framtiden, upp i höjden för översikten, och ner i djupet för detaljkunskapen. Och allt må bilda ett sammanhang.

Key citerar Goethe:

"Den råa människan är nöjd, blott hon ser något försiggå; den bildade vill känna, den genombildade äfven tänka."

– – –
Bildning. Några synpunkter, Ellen Key. Studentföreningen Verdandis småskrifter 67, Albert Bonniers förlag 1897. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Betraktelse 5: Om släktforskning

Pappa och jag på "Abrahams sten" i Värmland, sommaren 2013.

Farfar dog innan jag föddes, men farmor, mormor och morfar levde tills jag var halvvuxen eller vuxen. Jag önskar att jag tagit mig tid att intervjua dem om deras uppväxt, om det samhälle som de levt i, om skolgång och arbetsliv, om människor i deras omgivning.

Jag borde ha pratat mer med dem om detta, och skrivit ner och bevarat deras historier. För deras historier är en del av svensk historia — från seklets början och fram i vår tid.

Nu blev det inte så, mer än i mindre grad.

Men mitt intresse för min egen släkts historia är intakt. Under sommaren reste min far och jag till Värmland, för att gå i våra fäders spår.

Vi åkte till gränsbygderna mellan Norge och Sverige, och besökte platsen där för längesedan ett torp stått. Min farfars farfars far bodde där, hantverkaren och bygdekonstnären Abraham Henriksson.

Abraham dog några och fyrtio år gammal i mitten av 1800-talet. Men fortfarande finns en sten kvar, som kallas "Abrahams sten", där han skall ha suttit med sitt arbete. Vi tog ett fotografi. Min far och jag sitter på samma sten, drygt hundrafemtio år efter att Abraham begravts.

När jag läser i kyrkböckerna fiskas namn efter namn fram: nedslag mina släktingar gjort i den statskyrkliga byråkratin. Men ibland blir historien än mer konkret: en plats, en sten i en nedhuggen skog.

Att skåda dessa ting, blir att ana skuggan av någon som inte längre finns kvar.

Bokrecension: Jag var en arier | Tony Samuelsson

Jag var en arier: En  nordisk fantasi är en kontrafaktisk roman av Tony Samuelsson (f. 1961), och utgör första delen i en tänkt trilogi.

* * *

Det är lite särskilt spännande med kontrafaktisk historieskrivning, det vill säga: scenarier som rent historiskt inte skedde, men som kunde ha skett. Ett sådant historiskt äventyr är det som Tony Samuelsson ger sig ut på i Jag var en arier.

Året är 1976. Nationalsocialistiska Tyskland segrade för längesen i Andra världskriget — eller befrielsekriget, som det nu kallas. Hitler är död, men hans hjärna hålls levande i komatost tillstånd. Albert Speer är Führer sedan början av 50-talet. En järnridå har uppstått: den går mellan USA och Storbritannien på ena sidan, och det tyska jätteriket på den andra. Sovjet är besegrat.

Albert Speer har låtit en axel uppstå inom sitt rike: det finns två centra i Tredje riket — ett i Germania, det vill säga Berlin, och ett i Stockholm, i det annekterade Sverige.

Mitt i handlingen står sportjournalisten Thomas Robladh. Han är son till talmannen det i Stockholm belägna parlamentet. Denne får genom romanen steg för steg långsamt upp ögonen för nationalsocialismens lögner — både vad gäller världsbild och hans personliga historia.

* * *

I Jag var en arier förs handlingen fram främst genom två olika typer av texter: dels Thomas Robladhs egna kommentarer i någon slags redogörelse han skriver ned sedan berättelsen nått sitt kronologiska slut, dels genom hans flickvän Karins dagboksanteckningar. Vi bjuds alltså i huvudsak på två olika perspektiv, på delvis samma händelser, vilket ger en effektfull relief i berättandet.

Berättelsen är inte ett avslutat helt. Den fungerar snarare som ett tvärsnitt utan egentlig början och utan egentligt slut över ett eller några människoöden i ett segrande Stortyskland. Vi får inte veta mycket mer om den egentliga verkligheten än vad huvudpersonerna lyckas klura ut: vi ser genom deras perspektiv.

Speer ska något ha mildrat nazismen sen "den Gamles" dagar, vars krigsår kallas "de mörka åren": men frågan är om det inte bara är retoriken som har ändrats.

Judar och fångar som inte avrättas sägs numera skickas till områden bortom Ural. Om de verkligen lever sina liv där, eller om där väntar arbetsläger eller förintelseläger lämnas som en öppen fråga.

Och trots att Speer målas upp som en mildare herre än sin föregångare, lyser hans inhumana fascism igenom i stråk av stränghet emellanåt. Den egentliga sanningen om honom eller om det rike han styr når vi inte: den antyds blott i brottstycken.

* * *

Romanen är kryddad med många namn på verkliga kulturpersonligheter. Någon har diskuterat det etiska i detta. Författaren själv skriver i ett efterord att de är där för att ge en mer dokumentär känsla. Det är en frihet som jag absolut menar att en författare måste få ta sig. De personer som omnämns hade rimligen inte upphört att existera, även om Tyskland hade annekterat Sverige, såsom det beskrivs i boken.

* * *

Det må erkännas, att jag i romanens inledning ställde mig lite tvekande inför romanen. Men allteftersom jag läser, blir behovet att fortsätta läsa bara starkare.

Samuelsson lyckas med sin lite karga prosa fånga in mig. Även om jag har lite svårt att ta till mig bilden av att Hitlers hjärna hålls vid liv i ett akvarium. Men helhetsintrycket av Jag var en arier blir gott: än godare blir det, eftersom berättelsen inte förpackas i en nätt liten ask som ett avslutat helt, utan låter oss stå med pockande obesvarade frågor kvar när sista raden är skriven. Även om trilogin av någon anledning inte skulle fullbordas, står Jag var en arier på egna ben.
– – –
Jag var en arier: En nordisk fantasi, Tony Samuelsson, Wahlström & Widstrand 2009. E-bok 1.0. ISBN: 9789146223368.

Betraktelse 4: Om det mediala

Något med det bortomsinnliga lockar människan. Hoppet att nå kontakt med dem som är döda, men levande i minnet, är stark hos många, många. Och mot detta behov svarar en sky av personer som kallar sig medier. Och utöver det — en mängd teveprogram, där nyfikna kan se medierna utföra sitt arbete.

Jag har den största förståelse för dem som söker kontakt med de döda. Längtan efter att nå dem som gått bort kan bli övermäktig även för den mest övertygade skeptiker.

Jag hyser mindre förståelse för medierna.

Sett från skeptiskt perspektiv spinner dessa en väv av osynliga spindelnät kring dem som de säger sig hjälpa. De liknar därvid de bedrägliga vävarna i H. C. Andersens saga "Kejsarens nya kläder", där de säger sig väva en väv som bara de kloka kan se, och alla instämmer i att tyget är det vackraste de sett, för att inte själva framstå som okloka. Ända tills en enkel människa, ett barn, utbrister där kejsaren kommer i sina obefintliga kläder: Kejsaren är naken!

Skeptikern känner sig således lockad att utbrista, trots att det strider mot god ton och trots att det kan såra känslor: Medierna ljuger! De talar utifrån sin egen föreställningsförmåga!

Och så länge mediernas utsagor begränsar sig till: "jag ser en gammal kvinna som tyckte om dig" och "det är en person vars namn börjar på A", så vill jag, med dessa de enklaste utbrista: Medierna ljuger, de talar utifrån sin egen föreställningsförmåga!"

Bokrecension: Språket bortom logiken | Karin Boye

Språket bortom logiken är en uppsats av Karin Boye (1900-1941), som gavs ut av Spektrum 1932.

* * *

I Språket bortom logiken resonerar Boye kring det allmänmänskliga i dikten: kring vad som förmår att utgå från diktaren och vinna genklang i läsaren. Och vad som krävs för att så ska ske. Det är för förståelsen av uppsatsen viktigt att känna till Boyes intresse för psykoterapi; det finns tydliga paralleller mellan hennes resonemang om dikten och psykoterapins begrepp.

Kanske främst detta, att det hos diktaren gäller att ge gestalt åt något slags undermedvetet, det som Boye kallar "det underjordiska" — någon slags genuina känslor. När dessa känslor uttrycks på ett äkta sätt, blir också dikten äkta; den är då inte död, utan levande, och förmår på ett särskilt sätt nå fram till andra människor, vars känslor då sätts i vibration av de uttryck som diktaren valt för att gestalta sina egna känslor.

Sann dikt är i Boyes värld något annat än den perfekta, tekniska versen. Finns inte kopplingen till det undermedvetna kan den inte kallas genuin. Orden är fortfarande oändligt viktiga, så klart: dikten kan inte frigöra sig från orden: det är språket som skapar föreställningarna som dikten förmedlar. Även om dikten är helt abstrakt och försöker frigöra sig från ordens betydelse — så kan den inte göra det: orden förmedlar osvikligt betydelse och associationer.

Samtidigt kan dikten, menar Boye, gå utom det logiska. Dikt är inte en matematisk formel: det är inte versformen som är det avgörande. Dikten skall förmedla något av diktarens innersta till läsarens innersta. Den ska ge del av diktarens ursprungliga känsla.

För att förmå det måste den vara äkta, och svara mot äkta känslor — orden ska svara mot samma upplevelser och symboliska uppfattningar inne i diktaren och inne i läsaren.

"Ingenting kan vara vackrare än det som är äkta personligt och samtidigt verkar omedelbart."

Den sanna dikten skyr schabloner och det självklara, och söker istället det som är uttryckfullast. Alltså inte nödvändigtvis det som är närmast till hands eller mest använt. Den som inte kan lämna schablonerna, skriver Boye, "han är och blir ingen diktare", oavsett hur tekniskt fulländad versen eller formen kan tänkas vara.

* * *

Diktens syfte är inte att fotografiskt återge det den skildrar. Den skall genom förtätning förmedla det väsentliga:

"...konstens väsen är att framhäva det väsentliga..."

Även för realistiska diktare (i kontrast med eller motsats till abstrakta eller surrealistiska diktare) är det viktiga, menar Boye, att söka reda på och visa det väsentliga: "en huvudlinje i orsakssammanhanget".

Det är denna blick, denna prioritering, som han försöker förmedla till läsaren — så att läsaren ser, det han ser. På så vis är diktaren och konstnären en väljare och en värderare: detta väljande och värderande, såsom han uttrycker det i dikten, är vad konstverket eller dikten försöker peka på.

* * *

Det ligger något mystikt i Boyes syn på diktaren. Hon menar att diktaren är mer hjälpt av metaforen att han får sin inspiration från "ett främmande väsen", än att se på arbetet som ett hantverk.

Med hjälp av hantverket kommer man nämligen inte åt "sitt eget underjordiska språk", om jag nu förstår Boye rätt. Vilja och disciplin kan möjligen underlätta kontakten med detta metaforiska väsen varur dikten strömmar, men huruvida man blir "en stor författare, det avhänger inte av vår vilja". Det har med att göra, huruvida man hittat vägen till "det omedvetnas språk".

Detta mystiska språk – något oklart vad det rent konkret är för något – är en förutsättning för att på allvar kunna nå fram till andras djupare beröring. Det är detta språks diktat diktaren ska följa, och inte rådande smak eller teorier.

* * *

Jag uppskattar vad som förefaller vara Karin Boyes närmast organiska syn på dikten: det är inte långt ifrån att dikten hos henne framstår som ett eget levande väsen.

Men jag tror att bilden dåligt stämmer överens med verkligheten. Jag är övertygad om att dikt, för att nå fram, inte alls behöver stamma från något mystiskt undermedvetet språk, utan att en skicklig diktare, van att väga ord och associationer och betydelser på den känsligaste våg, förmår väcka exakt de känslor hon eller han önskar, hos dem som har förmåga att uppfatta språket på samma sätt som han eller hon.

För mig är det självklart, att den goda diktaren är en god hantverkare, som arbetar med orden som både sina verktyg och byggstenar, intill dess att en diktens skulptur formats för att gestalta vad det nu än är för känsla eller händelse som man vill skildra.

Naturligtvis är det en tilltalande tanke, att det diktaren skriver svarar mot diktarens genuina känslor. Men det är näppeligen nödvändigt att diktaren ska känna något särskilt, för att lyckas gestalta något särskilt. Kanske ligger det en antydan till poäng i Oscar Wildes alldeles för generaliserande ord:

"All bad poetry springs from genuine feeling."

Så skarpt är givetvis inte läget. Men jag tror inte att "genuine feeling" är nödvändig för att åstadkomma fantastisk dikt.
– – –
Språket bortom logiken, Karin Boye. Spektrum 1932. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Minne av Pontus Wikner | Tor Andræ

Pontus Wikner

Minne av Pontus Wikner är skriven av religionshistorikern, ledamoten i Svenska Akademien och biskopen Tor Andræ (1885-1947). Minnesteckningen utgavs 1939.

* * *

Om Pontus Wikner  (1837-1888) har jag tidigare skrivit i recensionen av Psykologiska självbekännelser.

Wikner var professor i filosofi med särskilt intresse för religion. Han var på många sätt en grubblare, och framstår i stor utsträckning som en lidande man.

Vad som var okänt för en stor del av hans samtid, och möjligen även i någon utsträckning för Tor Andræ, var att mycket av Wikners själavånda berodde på den homosexualitet, som han själv var mycket medveten om, och försökte hantera. Om denna skriver Wikner mycket explicit i sin postumt utgivna Psykologiska självbekännelser, som inte fick publiceras förrän både hans söner och hustru gått ur tiden.

* * *

Att Wikner i viss mån var en rastlös själ synes klart. Det observerar också Andræ, även om han tolkar Wikners personlighet nästan uteslutande utifrån ett kristet-andligt perspektiv. Andræ skriver om Wikner:

"...hos honom var längtan bort, mot riket utom världens gränser, inte en ofarlig kortlivad dröm, den var tvång, en nödvändighet, som hade den innersta livsdriftens hela samlade energi."

Andræ menar, att den "inre striden stämplade hans drag med [...] smärtans märke." Att Wikner var en lidande människa är uppenbart, om än inte hela bilden kunde ses av alla hans samtida, eller genast efterföljande, som Andræ, som dock ser att Wikner har "en hämmad livsvilja".

Andræ ger ordet "vemod" en signifikant betydelse i beskrivningen av den plågade filosofen. Han skriver, att "hela hans väsen" präglades av det även i mognare år, det är hos Wikner något förblivande.

Dock menar Andræ att det är vanskligt att söka orsaken till detta vemod. För oss är det lätt att se möjligheten av kognitiv dissonans: viljan till förbjuden kärlek och viljan till den renhet Wikner sökte. Andræ söker dock bland annat en — visserligen underordnad — orsak i att Wikner försummat fysisk träning, av alla ting...

Biskopen tar också upp omdömet om Wikner, att hos honom fanns en "kvinnlig vekhet", ett omdöme som tydligen sårat Wikner själv, och som Andræ skriver hellre borde ha tolkats som hans "blida, försynta älskvärdhet, hans milda blick och röstens mjuka tonfall..." Andræ slår fast:

"Verkligt feminina drag lär man knappast kunna påvisa i Wikners karaktär."

Det närmaste man kommer homoerotiska karaktäristika i Andræ' minnesteckning, är hans beskrivning av en hos Wikner i ungdomsåren "överspänd vänskapskult", som "får sin färg och egendomliga värme av en omornad och oförstådd kärleksdrift", vilken Wikner själv skulle varit okunnig om. Så var emellertid inte fallet, vilket hans Psykologiska självbekännelser påvisar.

* * *

Pontus Wikner var religiös. Av naturliga skäl är detta ett intressant faktum för biskop Andræ att beskriva.

Någon renlärig kyrkokristen var inte Wikner. Han betonade, att kristendom inte var detsamma som kyrkans lära, och han kände avsmak vid den känslobetonade pietismen. Kyrkans försoningslära var honom främmande, liksom läran om jungfrufödelsen.

Yttre fromhetsövningar och förställdhet var inte heller något för Wikner. Hans elever ska till och med noterat, att han under morgonbönen, som han själv leder, inte knäpper händerna.

Men han längtade efter och sökte Gud, enligt Andræ i en form av kristet formad panteism, där Guds personlighet blir allt i alla, så att Wikner själv kan uttala: "jag är Gud".

Samtidigt spårar Andræ i Wikner en rest av barnatro, ständigt utsatt för tvivel. Kärnan i Wikners religiositet förefaller ha centrerat sig kring Fadern och Kristus, och då Kristus icke som vishetslärare eller föredöme, utan som perfekt objekt för Fadern att ösa sin kärlek över.

Wikners kritik mot den kyrkliga kristendomen skärps, men kristendomen som sådan är ett bestående element i hans varelse; han söker en kristendom bortom "trångsynt judisk moralism". När Wikner anmodas att söka en professorstjänst i teologi, avvisar han det, med att han då skulle tvingas ta strid med "väsentliga punkter" i "kyrkans bekännelse".

* * *

I dag vet vi som sagt mycket mer om orsakerna till Pontus Wikners själsliga lidanden, än vad biskop Andræ nog kunde tänka sig. Det gör emellertid inte hans minnesteckning mindre intressant.

Tor Andræ var blott i treårsåldern när Pontus Wikner gick bort, men han har rimligen talat med några av Wikners många adepter, för vilka Wikner fungerade snarast som mentor och själasörjare, likaså med många som på olika sätt haft med Wikner att göra eller tagit intryck av honom.

Vad vi får är ett respektfullt tecknat porträtt av en man som uppenbarligen kämpade med sitt inre liv, med sin religiositet, och — vet vi nu — sexualitet. Vi ser tydligt konturerna av en person, men får gå till andra källor för att få en mer komplett skildring av dennes inre.
– – –
Minne av Pontus Wikner, Tor Andræ. P. A. Norstedt & Söner 1939. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Höst | Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf 1928

Höst: Berättelser och tal är en samling texter av Selma Lagerlöf (1858-1940).

* * *

Jag tar vad tillfällen jag får att läsa. Sitter jag som passagerare när vi åker nånstans på jobbet kan det vara läge att läsa något. Eller när jag tar mig en rökpaus, eller när jag äter nåt på lunchen, eller när jag vilar en stund efter lunchen. Eller när det är en reklampaus på teve.

En dag glömde jag dock min smidiga eboksläsare. Tack och lov finns Litteraturbanken, så jag laddade ner Höst av Selma Lagerlöf direkt i mobilen. Det är mer otympligt att läsa på den förhållandevis lilla skärmen, än i eboksläsaren. Men det fungerar, och då har jag boken nästan alltid tillgänglig i fickan.

Det var dessutom ett gott val av litteratur, visade det sig. Många förknippar kanske Selma Lagerlöf med Nils Holgerssons underbara resa. Den har jag inte läst själv, men några andra texter och verk av henne har jag nu hunnit inmundiga, och hon har så stigit till en självklar plats i mitt personliga litterära pantheon. Där hör hon hemma.

* * *

Höst är en samling minnesteckningar, berättelser och tal av Lagerlöf. Det är således lite olika genrer som blandas. Starkast känner jag för berättelserna, men minnesteckningarna är inte dåliga. Möjligen kan jag tycka att talen är aningens för pastorala för min smak: talet om Gud i samband med talet om Röda korset känns till exempel konstlat och rentav lite opassande att klistra på en sekulär organisation.

Men berättelserna!

Dessa fantastiska berättelser med sin blandning av vardagsrealism och naturmystik! De är som gjorda för att avnjutas i en avlägsen belägen stuga framför en brinnande brasa, medan höstmörkret försöker ta sig in genom fönstren.

Men också i sina åminnelser tränger sig mystiken på.

Lagerlöf berättar om hur hon en natt reser med bil utför en lång, lång och vittberömd backe någonstans i Värmlandsskogarna. Hon har sedan försökt finna denna backe igen, ja, rentav skrutit med dess branthet. Den är dock borta.

Och på en annan bilfärd i kvällningen speglar sig solen i vattendrag i skogen, vattendrag hon aldrig förut sett — och som hon sedan heller aldrig kan återfinna.

Och på ett besök i Östmark möter hon något som verkar vara en konkret gestaltning av en fattig gumma hon en gång träffat, men som nu uppenbarar sig snarast som ett spöke.

"...hon neg för mig liksom för att tacka mig för att jag så troget hade gått och burit på hennes bild under alla dessa år. Därpå såg jag henne helt raskt gå ner mot sjön, sväva ut över vattnet och upplösas till en liten dimflik."

* * *

Berättelserna i Höst ger en viss bild av ett Sverige som nu sedan länge är borta, med torpare och storbönder. Vissa av Lagerlöfs berättelser i samlingen får vi ej veta när de utspelar sig, någon utspelar sig åtskilliga sekler tillbaka. Men några av dem torde utspela sig i en tid som kan vara under Lagerlöfs egen livstid.

Realismen är påtaglig. Känslan är konstant. Trots att jag vid läsningen av Höst i stor utsträckning bara kunnat läsa korta fragment åt gången, håller känslan och nyfikenheten på berättelserna på ett osvikligt vis. Och jag kunde komma på mig själv med att fundera på hur månne handlingen skulle utvecklas, vad som skulle hända därnäst. Den författare som lyckas beröra läsaren så, är en god författare. Selma Lagerlöf är en mycket god författare.

Särskilt griper mig novellen "Stenen i sjön Rottnen", som utspelar sig på 1600-talet.

I centrum står en fattig hjälppräst. Han är änkeman och har ett antal barn. Genom att en änka i en avlägset belägen stuga avlider, får han ytterligare barn att ta hand om: trots sin fattigdom kan han inte lämna dem åt sitt öde. Men en beryktad och välbeställd bondkvinna, som prästen en gång föreslagits försöka vinna som äkta maka, men bryskt avvisat när hon stolt dyker upp i kyrkan där han predikar, dyker upp på julaftonsnatten — och en försoning kommer åstad i misären.

Handlingen är inte komplicerad, men själva berättartekniken vibrerar av känsla. Som läsare känner jag mig vara med där i kyrkan, där den fattige prästen predikar. När han besöker den avlägset boende kvinnan på hennes dödsbädd, och han en stund vandrar utanför hennes stuga, så ser jag helt tydligt hans svårmod och längtan efter Guds hjälp.

* * *

Det är glädjande att Litteraturbanken under oktober månad lagt till en mängd Selma Lagerlöf-texter till sitt arkiv, så att hennes författarskap får bli tema under nu innevarande månad. Ytterligare glädjande är, att de samtliga även gjorts tillgängliga som epub-filer, så att de enkelt kan laddas ner till mobil eller eboksläsare, kostnadsfritt. Min förhoppning är, att många med mig därigenom kan komma i kontakt med Lagerlöf-texter som kanske inte annars hade varit så lättillgängliga.

Selma Lagerlöf är en mästarberättare. Och hennes texter kommer att leva länge än, vare sig de är satta på papper och bundna i bok, eller digitaliserade och lästa från en skärm.
– – –
Höst: Berättelser och tal, Selma Lagerlöf. Albert Bonniers förlag 1933. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Humanity's Gain from Unbelief | Charles Bradlaugh

Charles Bradlaugh

Humanity's Gain from Unbelief är en artikel som först publicerades i det litterära magasinet North American Review 1889, men som sedan utgavs som särtryck 1889.

* * *'

Charles Bradlaugh (1833-1891) var politisk aktivist och uttalad ateist. Han grundade brittiska National Secular Society 1866, och var en av sin tids mest välkända ateister.

I artikeln Humanity's Gain from Unbelief argumenterar Bradlaugh kärnfullt för icketrons företräde framför kristen tro, såsom den tagit sig uttryck genom historien och i Bradlaughs egen tid. Han menar att samhället har mer att vinna på icke-tro än på religiös tro, och att människornas välmående och lycka gagnas av kristendomens gradvisa försvinnande.

Det gradvisa försvinnande, noterar Bradlaugh, är vad man kan förvänta sig. Det är så religioner dör: människor växer långsamt ur dem, i och med att de själva utvecklas förbi deras dogmer. Icketron sprider sig i samhället, men också inom själva kyrkan. Först om man ser i riktigt långa perspektiv, kan man ana hur de tynar bort, precis som nu döda språk tynat bort, mycket långsamt.

* * *

Främst attackerar Bradlaugh en rad olika fenomen som kyrkan stått bakom eller varit orsak till.

Det första fenomenet är slaveriet. Kyrkan tar gärna åt sig äran åt att ha medverkat till slaveriets avskaffande, men Bradlaugh påpekar på hur många sätt djupt kristna människor försvarat det onda systemet, och hur dess avskaffande snarare var en fråga om ekonomi, än om kristen aktivism.

"For some 1800 years, almost, Christians kept slaves, bought slaves, sold slaves, bred slaves, stole slaves."

Länge existerade slavinstitutionen i kristenhetens själva hjärta, utan att någon fann någon anledning att ifrågasätta det. Och de som höjde sin röst mot det, kunde råka ut för allehanda rättsliga åtgärder.

Det andra fenomenet som Bradlaugh anför är häxeri. Han påpekar hur experimentlystnad hämmats av risken att bli anklagad för häxeri. Kanhända, skriver Bradlaugh, hade de senaste seklernas uppfinningar kommit tidigare, om inte inställningen i det kristna samhället varit så avigt inställd till allt som kunde förknippas med häxeri.

Kyrkans tro på häxeri ledde till barbariska ting. Fler personer — män, kvinnor och barn —, skriver Bradlaugh, föll offer för kyrkans nit att utrota häxeri, än de kristna som blev martyrer för sin tro under rörelsens första trehundra år.

Ytterligare ett fenomen är besatthet. De kristnas tro att demonisk besatthet var något verkligt förekommande har inhiberat förståelsen för mentalsjukdomar. Det har lett till att personer som i själva verket led av sjukdomar utsatts för piskor snarare än fått njuta förståelse och vård.

Kopplat till detta är synen på naturkatastrofer och smittosjukdomar som Guds straff, snarare än som något naturligt inträffande.

Ett fjärde fenomen är synen på överheten som utsedd av Gud: som konungar som Guds smorde, vilken undersåtarna icke äger rätt att sätta sig upp mot. Det har gjort, menar Bradlaugh, att kyrkan inte dragit sig för att försvara tyranniska regimer, eftersom den dock är en överhet.

Ett femte fenomen är den kristna antisemitismen. Judarna har i kristenheten förföljt. I dag vet vi att det lade grunden till det kanske värsta brottet mot mänskligheten i historien, ungefär ett halvsekel efter att Bradlaugh själv dött.

* * *

Humanity's Gain from Unbelief är en kort genomgång av varför icketro är att föredra framför åtminstone den kristna tron. Den visar hur kristen tro definitivt inte är någon vaccination mot de mest bisarra eller rentav skadliga gärningar. Bradlaugh exemplifierar frikostigt med exempel från sin egen tid: främst genom att påpeka hur kristna gynnas och ickekristna diskrimineras i samhället.

Vi är nu förbi det stora uppbrottet från kristen tro i stora delar av västvärlden. Visst har många kyrkor fortfarande stora medlemstal: men endast en minoritet av dessa stora, förfallna statskyrkors medlemmar är väl kristna i någon meningsfull betydelse av ordet. Otron har spritt sig vitt och brett även inom kyrkan: framför allt märker vi det inom Svenska kyrkan i Sverige.

Jag är benägen att hålla med Bradlaugh att detta är ett tecken på den kristna religionens utdöende. Vi ser och har redan sett dess gradvisa försvinnande som relevant samhällsinstitution. Den håller sig blott fast — ibland löjeväckande frenetiskt — vid hävdvunna traditioner, vilka ändå många söker sig till kyrkolokalen för att vara med om. Men åtminstone Svenska kyrkan synes numera äga få hjärtan, utöver i någon slags nostalgisk mening.
– – –
Humanity's Gain from Unbelief, Charles Bradlaugh. Freethought Publishing Company 1889. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Sagor av H. C. Andersen | H. C. Andersen

Kejsarens nya kläder. Illustration av W. Heath Robinson. (Redigerad)

Sagor av H. C. Andersen är just vad titeln säger: en samling sagor av den danske författaren och sagofarbrorn H. C. Andersen (1805-1875). Totalt skrev Andersen drygt tvåhundra sagor. I denna volym har femtio av dem förts samman.

* * *

När jag läser Andersens sagor, slås jag av hur ojämnt intryck de gör på mig. En hel del av dem är inget annat än geniala. Åter andra fattar jag helt enkelt inte grejen med. Andersen har emellanåt en förmåga att förlora sig i sockersött fabeldiktande om de skönaste, talande blommor, mer eller mindre välartade ungar, och lyriska naturbeskrivningar.

Egentligen är denna lyriskhet ingenting som jag förknippar med traditionellt sagoberättande. Jag förväntade mig att finna karga berättelser, där själva handlingen är nedkokad till sin essens — alltså funkis snarare än snickarglädje. Men Andersen levererar inte i enlighet med mina fördomar, utan tillåter sig att skriva vindlande, med små utvikningar och med ideliga snarast pastorala miljöbeskrivningar.

Men många av de sagor ("eventyr") som H. C. Andersen författat är omistliga i kulturarvet, och är så allmänt kända, att man möjligen har svårt att tro, att de inte funnits före 1800-talet — även om Andersen rimligen lånade stoff till sina berättelser från den i hans samtid levande sagotraditionen.

Bland dessa många sagor hittar vi sådana berättelser som den genialiska "Kejsarens nya kläder", och de välkända historierna "Den lilla sjöjungfrun", "Elddonet", "Jon Blund", "Tummelisa", "Prinsessan på ärten", "Den fula ankungen" och "Den lilla flickan med svavelstickorna".

* * *

Religionen är ofta passivt närvarande i berättelserna. Och med religionen avses kristendomen. Även om Andersen satt en fé i paradisets lustgård, är ändå själva begreppsapparaten kristet formad och färgad. Trots naturmytologi och fabeldjur, är det kristendomen som på något vis är överideologin, fastän den alltså uppblandas med element man absolut inte finner i Luthers lilla katekes eller Bibeln.

Sagorna är inte uteslutande sockersöta. Döden är ofta närvarande som en påtaglig kraft, och den skördar offer också bland berättelsernas hjältar. Döden i sagorna tvingar läsaren att förhålla sig till den: läsaren blir inte avskärmad från den realitet som livets slut innebär. Emellanåt åt dyker rentav döden upp som en antropomorf figur. Det ger sagorna en allvarsamhet som jag tror är helt igenom sund. Livets skönhet förhöjs av att det är ändligt.

* * *

Vissa samhällskommentarer kan märkas av i undertexten. I "Elddonet" blir en soldat förmögen och får vänner. När han åter faller i fattigdom är det inte längre nån som vet av honom. Men så snart han åter kommit på god fot och fått på sig fina kläder...

"...kände strax alla hans vänner igen honom, och de var så fästade vid honom."

En fästhet som tydligen var beroende på yttre ting, snarare än personlig vänskap.

Samhällelig misär illustreras också tydligt i den sorgliga sagan "Den lilla flickan med svavelstickorna".

Hur ryktesspridning kan fungera visas på ett festligt vis i "Det är riktigt sant", där en händelse i en hönsgård sprids med ryktets vingar kring staden, blåses upp i enorma proportioner, och till sist når tillbaka till hönsgården där ryktet startade, där den omtalade inte ens känner igen det hela, utan berättar det som något som skett någon annanstans.

Någon gång återkommer motivet med olika figurer som försöker förhäva sig över sin plats i samhället: som stoppnålen som tror sig vara en kråsnål, eller löskragen som inbillar sig var så fin, och slutar som papperet på vilken boken ska vara skriven...

Vad jag förmodar vara litteraturkritiken får sig en rejäl känga i sagan "Grodlåt", om några djur som bestämmer sig för att börja ge ut en tidning: "en tidning för kritiken, en av den sorten, som människorna har så gott om, att hälften kunde vara nog." Själva spyflugorna erbjuder sina tjänster:

"Vi känner till människor, redaktörer, människokritik. Man sätter sig på det friska köttet, spyr – och det ruttnar inom ett dygn."

Så mycket för kritiken!

* * *

Av alla sagorna i samlingen är "Kejsarens nya kläder" den som gör starkast intryck på mig. Den lånar sig dessutom gärna som metafor till allehanda situationer. Berättelsen är måhända bekant, men går alltså ut på att några bedragare besöker en kejsare. De säger att de kan väva den finaste dräkt åt honom, men den kan bara ses av den som är klok och skicklig i sitt ämbete.

Bedragarna låtsas så börja väva, och kejsarens alla män och kejsaren själv inspekterar då och då. Ingen av dem ser någon väv, men alla prisar den högljutt, för ingen vill ju framstå som oklok eller olämplig på sitt ämbete.

Så en dag blir dräkten färdig, och kejsaren ska gå genom staden i sin nya stass. Alla prisar högt de fina kläderna, förutom ett barn som utropar:

"Men han har ju ingenting på sig!"

Därmed inser var och en, och kejsaren själv, att vad de höll för det finaste plagget man kan tänka sig — bara var påhitt och bedrägeri.

Var och en må väl tillämpa denna saga på vad den önskar...

Jag bör också nämna såsom särskilt gripande sagan "Det döda barnet", som trots sin kristna mytologiska apparat lyckas beröra mig. Den skildrar en moders sorg över sitt döda barn, där moderns är skildrad på ett mycket starkt vis.

Dessutom tilltalar mig sagan "Älvkullen" särskilt, kanske främst på grund av min förkärlek för naturmystik. I denna berättelse håller älvkungen fest och bjuder allehanda naturmytiska väsen, bland annat ett norskt troll med sina två söner.

* * *

Sagor av H. C. Andersen hade vunnit på att innehålla färre sagor. Åtminstone i mina ögon. Visserligen hade jag fått en mer begränsad insikt i Andersens författarskap därigenom, men läsglädjen skulle ha blivit större.

Det finns säkert de som tilltalas av allt det sockersöta och nippertippiga gullegullandet. Men jag är inte en av dem. Han sparat de tjugofem mest kraftfulla sagorna och uteslutit de övriga, hade kraften i volymen blivit mycket starkare. Som det är nu står jag efter läsningen med en ambivalent relation till Andersen: många av sagorna är som sagt genialiska, andra står jag bara frågande inför.

Det hindrar dock inte mig från att rekommendera var och en att ta del av åtminstone de mer välkända sagorna av den danske sagofarbrorn.
– – –
Sagor av H. C. Andersen, H. C. Andersen. Telegram, Eboksutgåva 2013. ISBN: 978-91-7423-204-2.

Betraktelse 3: Om skogen

En lärare hade några asiatiska elever inneboende på sin kursgård. Han berättade hur skrämda de var av skogen. Skogen — den djupa, mörkgröna skogen — var dem främmande.

Jag har ungefär samma känsla vad gäller storstäder. Instängd mellan höga hus och meddragen av vällande människomassor känner jag ångest. För mig är nog Hong Kong en lika skrämmande upplevelse, som de asiatiska elevernas upplevelse av den djupa, nordiska skogen.

Jag tycker om skogen. Där träd står vid träd och mjuk mossa breder ut sig på varje ledig yta. Där skogsstjärnor i överväldigande, men mikroskopisk, skönhet växer i murrigt dunkel och där jag kan gå på igenväxta färdvägar, vars existens är bortglömd av alla utom Riksantikvarieämbetets kartritare.

Och jag kan förstå hur människor i forntiden såg vättar och grå tomtar ute i markerna, som är långt ifrån någon ödemark, utan sprudlande liv: där verkar själva stenarna besjälade, och buskarna och kullarna. När kvällsdunklet faller och något rör sig i ögonvrån ställs även den moderna människan inför tanken, att det kanske ändå ligger något i sägnerna.

Och snart löper fantasin iväg. Bakom klipporna anar man släpande steg av ett troll, i vinden hör man strömkarlens fiolspel. Och tanken mister greppet om nutiden, och hamnar i ett ingenmansland, där det varken är i dag eller i går: där man vet, att platsen man går på kunde sett likadan ut för tusen år sedan eller för hundra år sedan, och det enda som minner om nutiden är de moderna stövlarna på fötterna.

Så kommer man ut på en asfalterad väg, och känslan är densamma som om man vaknat ur en behaglig eftermiddagsdröm. Civilisationen gör sig påmind genom några elstolpar eller en bil. Men bakom ryggen finns då fortfarande den djupa, murriga skogen kvar, med sitt skydd mot det ständigt föränderliga.

Text: Markus 8:22-26

Utanför en port i Betsaida satt Simon. Hans hår var gråsprängt, och han kunde inte längre stå, ty öppna bensår täckte hans lår och vader, och spred omkring sig en lukt av förruttnelse.

Varje liten vindil som letade sig fram längst de dammiga vägarna fick det att svida i benen, men Simon kände det inte längre: han hade levt med smärtan i många år. Han sträckte fram en ådrig och läderartad hand mot dem som passerade, och han hoppades få ihop tillräckligt med skärvar för att kunna köpa sig lite mat till kvällen.

Då kom där en kort liten man gående. Han hade några trashankar i släptåg. En av dem, med stora ögon och fläckig livdräkt stannade framför Simon. Han ropade efter den korte, lille mannen:

"Se här, Josua, här har du en blind man!"

Den korte, lille mannen, som redan hunnit ett stycke förbi Simon, vände sig om och såg på gamlingen, där han satt med sina bensår och sin utsträckta, ådriga hand. Den korte, lille mannen hade ett glest, svart skägg och vattniga ögon. I handen hade han en lång stav med avskavd bark.

"Ja, se där", sa han.

Simon tittade på den korte, lille mannen som hette Josua, och hoppades att denne lärare månne ville ge honom en slant eller en brödbit. Många av predikanterna som gick omkring i Betsaida visade sin godhet och helighet genom att ge gåvor till de fattiga.

Och Josua ställde sig på huk alldeles bredvid Simon, och Simon kände hans fräna andedräkt och såg hans svartbruna tänder, och luckorna där tänder saknades.

"Dig skall jag rädda idag", sade Josua, och tog tag i hans arm. Simon skrek högt av smärtan, när Josua drog upp honom på fötter. "Käre du," sade Simon, "mina ben gör så ont, snälla släpp mig!"

Men Josua höll armen i ett hårt grepp, och Simon tvingades följa honom på sina ruttnande ben. Snart hade de kommit utanför stadsmuren, där öknen tog vid. Där fanns bara Simon och Josua, och de trasiga män som följde sin lärare.

Josua ställde sig alldeles nära Simon. Och Simon kunde knappt stå upp, utan försökte om och om igen sätta sig ner igen och få lite vila. Blod rann från hans sår och gjorde små mörka pölar i sanden.

"Nu ska jag bota din blindhet", sade Josua, så högt att alla runtomkring hörde. Så lutade han sig ännu närmare Simon, harklade sig och spottade Simon i ansiktet. Det sved när spottet rann i Simons ögon, och han hade genast torkat bort det, om inte Josua nu hållit fast hans armar.

"Men jag är inte blind, predikant", sade Simon försiktigt.

"Hör," sade Josua. "Den blinde ser! Ser du nu hur människorna inne i staden reser sig som träd ur marken och vandrar omkring?"

"Ja, visst ser jag människorna", sade Simon och försökte sätta sig ned igen. "Men dem såg jag redan förut."

Josua täckte Simons ögon med sin hand. "Nu ser du dem inte." Så tog han bort handen igen. "Men nu ser du väl?"

"Ja," sa Simon, "visst ser jag".

Trashankarna som stod i en ring runtom Josua utropade då, en efter annan: "Gubben ser! Josua har gjort så att gubben ser!"

Josua släppte sitt grepp om Simons armar, som värkte av smärta. Gubben satte sig genast ner där han stod och torkade spottet ur ansiktet.

Josua såg ner på mannen, och log med sina trasiga läppar. Men hans vattniga ögon log inte. "Nu, mitt barn, ska du aldrig gå in i staden igen, för du får inte berätta om det här."

"Mina ben värker, så att jag nog aldrig kan gå igen", svarade Simon. På det svarade Josua inget. Utan han vände sig om och gick in i Betsaida, och hans trasiga följe gick efter honom. Kvar i sanden satt Simon, och torkade spottrester ur ansiktet.

Bokrecension: The Book Of God | G. W. Foote

The Book of God: In The Light Of The Higher Criticism With Special Reference To Dean Farrar's New Apology är skriven av George William Foote (1850-1915). Dess utgivningsår är mig okänt, men texten utgör ett svar på en bok som utgavs 1897.

G. W. Foote var en brittisk fritänkare och tidningsredaktör för bl.a. "The Freethinker", som fortfarande utges. Som en följd av publicerade skämtteckningar i denna publikation dömdes Foote för hädelse till straffarbete i ett år.

* * *

På ett sätt känns The Book Of God häpnadsväckande aktuell, trots att den tillkom i ett alldeles speciellt läge, nämligen som en kommentar till prästen i Church of England och författaren Frederic Farrars (1831-1903) The Bible: its Meaning and Supremacy (1897).

Jag har inte läst Farrers bok, men det framstår genom Footes bok, som att Farrar är vad vi skulle kunna kalla en progressiv präst. Han accepterar den historisk-kritiska bibelforskningens (så kallad "Higher Criticism") resultat: han accepterar således till exempel att Moseböckerna inte kan ha skrivits av Moses, utan är ett resultat av flera olika texter som redigerats samman, och han avfärdar diverse mirakelberättelser och annat.

Men, på ett oklart — för att inte säga obegripligt sätt — synes Farrar likväl vilja försvara Bibeln som inspirerad och överlägsen text. Vad Foote reagerar på, är just otydligheten kring vad denna inspiration skulle innebära, och hur det ska avgöras vad som är speciellt med de texter som utgör Bibeln, framför andra texter. Alltså: var är Gud i Bibeln?

Den moderna prästen, menar Foote, väljer och vrakar godtyckligt i bibeltexterna, och tar vara på det som för tillfället passar in i bekännelsen, och överser med det andra. Ett sådant förhållningssätt, menar Foote, är att prostituera förnuftet. Och på samma sätt har kyrkan gjort i alla tider, ty Bibeln kan fås att ge stöd åt de mest skilda uppfattningar. Den är följaktligen inte en fast grund för lärosatser, såsom i synnerhet protestanter gärna vill se det.

* * *

Foote står vidare häpen inför Bibelns generella låghet, och frågar sig vad som är så speciellt med den. Är den beryktade inspirationen månne bara aktiv när det gäller religiösa spörsmål i densamma, medan Gud lät författarna misslyckas med att beskriva ting som kan vetenskapligt undersökas?

Det är ju så, som även Farrer synes medge, att Bibeln inte hjälpt mänskligheten att komma fram till någon enda vetenskaplig upptäckt, utan tvärtom ideligen använts för att dämpa vetenskapligt framåtskridande.

Foote konstaterar:

"We desire to urge that the Bible is not simply non-scientific. It is anti-scientific."

Detta eftersom hela Bibeln är "genomdränkt av vidskeplighet och övernaturligheter". Dess legender, dess begrepp om människans och universums uppkomst, dess dogmer — allt går emot vad vi vet om världen genom vetenskaplig metod.

Genom hela sin bok, fortsätter sedan Foote att skjuta Bibelns auktoritet som tillförlitlig källa i sank.

* * *

Foote lyfter fram det faktum att Jesus själv, för att vara en gud, verkar ha varit förhållandevis okunnig om de gammaltestamentliga skrifternas bakgrund och verklighetsförankring.

Evangelierna ger intryck av att han menar, att Moseböckerna verkligen skrivits av Mose, fastän så rimligen icke kan ha varit fallet.

Och att Daniel skrivit Daniels bok, fastän den med all sannolikhet är skriven långt efter att händelserna som beskrivs i den timat.

Och att Jona verkligen var i valfiskens buk i tre dagar och tre nätter, fastän detta kanske inte ens troddes av den anonyme författare som skrev ner berättelsen.

Och att Lots hustru förvandlades till en saltstod.

Dessa uppgifter från Jesus, gör att vi måste ställa oss frågor om Jesu gudomlighet: kunde han ha fel? Eller är de historisk-kritiska, vetenskapliga rönen om bibeltexterna felaktiga? Eller använder han metaforer och poetisk frihet på ett för oss ovant vis? Och om nu Jesus, Guds Son avviker från sanningen i dessa fall: hur kan man då lita på vad han säger om andra ting om vilka vi ingenting kan veta?

Foote själv menar, i enlighet med dessa ovan beskrivna ting, att historisk-kritisk bibelsyn har försett oss med ett nytt argument mot Jesu gudomlighet.

* * *

Bibeln har vidare varit orsak till en mängd missförhållanden: morden på mängder av personer som anklagats för att vara häxor, och hanteringen av sjuka människor som besatta av demoner, till exempel. Och Bibeln är inte oskyldig till hur kvinnosynen sett ut i kristna majoritetssamhällen långt in i vår egen tid. Och låt oss inte glömma att slaveriet fördömdes i Nordstaterna med hjälp av samma Bibel som Sydstaterna använde för att försvara det.

Farrer synes mena att sådant inte har med "sann kristendom" att göra, men därmed begår han felslutet "no true scotsman", och argumentet faller: han äger inte rätt att definiera vilka som före honom i långliga tider varit rätta kristna, samtidigt som man då underförstått tycks mena, att den "sanna kristendomen" plötsligt uppstått nu i yttersta tiden. Märkligt nog i samklang med den humanistiska, sekulära människosyn som kämpat sig fram sedan upplysningen.

En sådan utveckling har man näppeligen Bibeln att tacka för. Foote skriver:

"The Bible may well be called the persecutor's text-book. It is difficult, if not impossible, to find in all its pages a single text in favor of real freedom of thought."

En kristendom som frigör sig från bibelordet baserar rimligen då sina mer humana uppfattningar på något annat. Enligt Farrer är det på Kristi Anda. Men vartill man då behöver bibeltexterna förklaras inte. Istället är det så, att

"...religions always change when they must change, and never otherwise. When the necessity arises, learned divines will always be found to make the requisite accomodations."

Religionen anpassar sig således efter samhället när den blir så illa tvungen att göra det. Och det som nyss var kätteri, blir plötsligt mainstream. Möjligen kan man här se en parallell till debatten kring synen på jungfrufödseln i Svenska kyrkan, som fortfarande väl inte stannat av när detta skrivs.

* * *

Foote avfärdar inte Bibeln som litteratur, även om han menar att den är gravt överskattad också ur detta avseende, medan Farrer i princip verkar mena att hela det brittiska litterära arvet är avhängigt densamma. Vad Foote vill, är att Bibeln ska ses för vad den är: en helt mänsklig bok. Bibeln varken "är" eller "innehåller" Guds Ord.

Foote skriver, att...

"...the Bible cannot be accepted as a revelation from God without wilful self-delusion on the part of educated men and women."

Dess tid som en övernaturlig auktoritet borde alltså vara över. Dessvärre ser vi ju än i dag, omkring ett sekel efter Footes bok, att så ännu ej är.

* * *

Footes perspektiv är mycket västerländskt och aningens imperialistiskt, det måste medges. Hans syn på Östern är starkt exoticerande, medan hans syn på Väst är idylliserande. Med tankarna åt Rom och Grekland skriver han:

"The Caucasian mind led the world before the advent of Christianity". 

I sina uppfattningar är han ett barn av sin viktorianska tid, och ett barn av det brittiska imperiet. Foote skriver:

"Religious originality does not belong to the Western mind, which is too scientific and practical."

Det betyder inte att Foote med nödvändighet nedvärderar österländska kulturer. Han menar till exempel, att den muslimska civilisationen i Spanien var överlägsen den kristna civilisationen som "reste sig på dess ruiner". Så finns det åtminstone gradskillnad i Footes ögon mellan de olika österländska religionerna...

* * *

Prästen Frederic Farrer framstår som en sympatisk präst: ungefär som många av de harmlösa präster som Svenska kyrkan är full av idag. Farrer bör dock ha varit långt före sin tid under sin levnad och verksamhet i Church of England.

Men vad Foote gör, är att han kräver av Farrer tydligare svar: hans tanke synes vara — om man nu accepterar förnuftet som en auktoritet även i andliga frågor, vilket Farrer verkar göra, varför då inte gå hela vägen? Varför acceptera somligt oförnuft? Varför hålla fast vid att Bibeln skulle var nåt särskilt, snarare än att bara se på den som en mänsklig bok? Varför försvara och brottas med den som innehållandes Guds Ord, snarare än att acceptera den som en bok i paritet med andra antika, religiösa böcker?

Om Farrer nånsin svarade Foote vet jag inte. Men debatten mellan tro och vetande, mellan religiösa antaganden och vetenskaplig skepticism rullade vidare, och rullar än idag.
– – –
The Book of God: In The Light Of The Higher Criticism With Special Reference To Dean Farrar's New Apology, George William Foote. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Citat: Esseldes stilråd till Selma Lagerlöf

Sophie "Esselde" Adlersparre, ca. 1860-1870. 

"Stryk allt, som inte är roligt eller nödvändigt!"

Sophie "Esselde" Adlersparres skrivråd till Selma Lagerlöf, som Lagerlöf behöll "i tacksamt minne". Citerat ur Lagerlöfs minnesteckning "Sophie Adlersparre (Esselde)".

Betraktelse 2: Om mytologi

Det kanske faller någon in att avfärda all mytologi som forna tiders humbug. Man gör sig då en otjänst. Man är då lik en man som ser ut över en spegelblank sjö, och tänker sig att sjön blott är sin yta, och inte äger något djup.

Men vi vet ju hur det egentligen är. Under den blanka ytan finns djup. Där nere finns saker som lever och rör sig. Där finns hårda stenar och mjuk lera. Där finns variation och dynamik.

Och så är det också med myterna.

Själv har jag mest ägnat mig åt fornnordisk mytologi. Dess karghet och humor, dess rakhet och oskyldighet attraherar mig och förmår beröra mig.

Så när vi läser om Tors fiskafänge, när han med jätten Hymer beger sig ut för att fiska med ett oxhuvud, och får den onda Midgårdsormen på kroken – så kan vi visserligen se myten blott som en saga utan mening. Eller så kan vi använda den som en substans som de egna funderingarna kan använda för att få gestalt. Plötsligt ser vi då en betvingare av kaos, som ger sig ut på ett främmande element tillsammans med en opålitlig medresenär, och får en av kaosmakternas främsta symboler på kroken, och som sånär lyckas fånga den, om inte Hymer — själv en del av kaosmakterna — hindrat det. Och så tillåts ondskan, tilltufsad, att återigen sjunka ner i sitt  vatten, medan Tor med vrede drar åstad upp på land.

Vilka möjligheter till personlig tillämpning bjuder oss inte sådana motiv, såväl i världspolitik som i det personliga livet! Och vid den mytens sida, står många fler, med djup under ytan som går att utforska — och ju mer man utforskar, desto mer finner man. Där det vid en första anblick först fanns en intetsägande platthet, skådar man plötsligt igenom - och ser livet som rör sig.

Mytologin är inte så mycket en gudalära, som en lära om människan, en vibrerande och pågående berättelse om vad det innebär att vara en av alla dessa varelser som lever.

Bokrecension: Jerusalem | Selma Lagerlöf

Port i Jerusalem, senare delen av 1800-talet.

Jerusalem är en romansvit i två delar skriven av Selma Lagerlöf (1858-1940). Verkets första del heter "I Dalarne" (1901) och den andra delen "I det heliga landet" (1902). Berättelsen har inspirerats av verkliga händelser.

* * *

I utkanten av byn Nås i Dalarna ligger Ingmarsgården. Gården har gått i arv från far till son så länge som någon kan minnas, liksom även ägarens namn ärvts från far till son: de heter alla Ingmar Ingmarsson, och släkten har synnerligen gott anseende i bygden genom sin ålder och redlighet.

Den nuvarande Ingmar Ingmarsson är i romanens huvudtidslinje ännu för ung för att bli husbonde på släktgården, och den sköts därför av hans äldre syster och hennes make. Men allas tanke är, att Ingmar ska köpa gården när han väl kommit upp lite i åren. Själv går han i giftastankar riktade mot skolmästarens dotter Gertrud, i vars hushåll han också växer upp.

Men då inträffar något besynnerligt. Genom den svenskamerikanske predikanten Hellgum börjar en sekt breda ut sig där i socknen. Dess budskap är, att medlemarna måste utskilja sig från det andra folket, för att kunna följa sin ledstjärna: enighet i allt.

Till sist går det så långt, att sekten intalar sig, att Gud befaller dem att utvandra till Jerusalem. Till sekten har då Ingemars syster och måg anslutit sig, vilket gör att gården måste säljas, utan att Ingmar kan komma åt den, eftersom han ännu är för ung och fattig för att kunna lösa ut den.

Ställd inför detta faktum får han ett erbjudande som hotar slita sönder honom: en rik man i socknen erbjuder sig att betala för gården och låta Ingmar komma vid den, om han, ehuru fattig dock av den ansedda Ingmarssläkten, gifter sig med hans dotter Barbro.

Med stor vånda går Ingmar in på detta, med följd av att hans älskade Gertrud ansluter sig till sekten, och far med dem till Jerusalem.

Härjad av dåligt samvete för att ha övergivit Gertrud beslutar sig Ingmar efter ett tag att fara efter henne och föra henne hem, samtidigt som Barbro och han tagit ut skilsmässa, efter svärfaderns död.

* * *

Vad jag ovan beskrivit, är i korta drag huvudhandlingen i Jerusalems första del. Under sin långa vistelse i Jerusalem bor Ingmar hos sekten, som nu gått upp i en större sekt, kallad Gordonisterna. Sektens stränghet har nu något mildrats, även om tillvaron för dalbönderna alls inte varit lätt. Och Ingmar kan börja söka tillfälle att övertala Gertrud att följa honom åter till Dalarna.

* * *

Selma Lagerlöf är en mästerlig berättare. Känslan och tonen i skildringen av dalböndernas äventyr både hemmavid och i Det heliga landet påminner om Vilhelm Mobergs skildring av smålänningarna i Utvandrarsviten.

Förutom att föra berättelsen framåt på ett dynamiskt men varsamt och sammanhängande vis, utmärks prosan av en psykologisk skarpsynthet: man förstår mycket snabbt vad Ingmar Ingmarsson är för slags person, och Gertrud, och skolmästaren och kyrkoherden.

Skildringen av hellgumianerna, sekten, är också förvånansvärt ömsint. Fastän rörelsen klyver socknen och orsakar mycken oreda i släktförbindelserna, framstår den ändå som en varm gemenskap. Förvisso svärmisk, men ändå inte ondsint.

Lagerlöf tar liksom inte ställning mot sekten, utan betraktar den ganska neutralt, som en excentricitet, ja, dess medlemmar framstår som välvilliga och kärleksfulla människor. Man tycker snarast synd om dem, där de visserligen tycker sig vara på helt rätt plats i Jerusalem, men samtidigt saknar jorden där hemma.

* * *

Något jag särskilt uppskattar, är hur Lagerlöf integrerar mytiska element i berättelsen. Fastän utvandringen har sin förebild i en verklig händelse — ett fyrtiotal personer från Nås emigrerade till Jerusalem på sommaren 1896 — är den lätt övernaturliga värld som dåtidens människor levde i representerad. När det arbetas i en mila, hjälper till exempel småfolket i skogen till att släcka bränder. Och även ett märkligt spöke dyker upp på en landsväg mellan Jaffa och Jerusalem.

* * *

Selma Lagerlöf for själv till Jerusalem år 1899, där hon besökte de utvandrade dalbönderna vars öde Jerusalem baseras på. Hon besökte också de kvarvarande bönderna i hemsocknen. I vilken mån Jerusalem sedan bygger på personer hon då träffat kan jag inte avgöra, men det porträtt hon målar är levande och kommer väl att förbli levande i svensk litteratur — länge. Vare sig det nu är en karikatyr eller en realistisk skildring.

Jerusalem är en riktig klassiker, som skildrar den tid som fortfarande fanns när den författades, men som nu är historisk. Jag vill därför gärna instämma med Ying Toijer-Nilssons omdöme i bokens förord:

"Den bok som en gång låg precis i tiden har nu blivit tidlös."

– – –
Jerusalem, Selma Lagerlöf. Albert Bonniers förlag 1901, 1902. E-bok 1.2 ISBN 978-91-43-51182-6.

Betraktelse 1: Om historia

Jag har alltid varit intresserad av historia. Säkert har jag påverkats av min far, som när jag var liten gärna berättade för mig om gamla släktingars äventyr, kryddade med allehanda fantastiska inslag.

I mellanstadet slukade jag Olov Svedelids historiska ungdomsromaner, och när jag läste samma författares två tegelstenar Kejsarbrevet och Den gyllene kedjan försjönk jag för första gången på allvar i det historiska berättandet genom litteraturen.

Historielektionerna hörde till mina favoritstunder i skolan, och på universitetet hängde intresset med: jag skrev min kandidatuppsats i Kristendomens historia, och tog några poäng i vanlig historia också.

Men det är kanske först sedan jag lämnat universitetet, som intresset och fascinationen riktigt börjat blomstra: nu när jag kan läsa helt fritt och hänsynslöst om vad vill: om dödens historia, om antikens historia, om Sveriges tidiga historia.

Intresset är nog allmänmänskligt: åtminstone delar jag det med många. På teve kan man se på såväl Historieätarna, Välkommen till Sverige samt andra program med fokus på det förflutna, som pekar på att det nog förhåller sig så.

Kanske känner dessa människor liksom jag, att det historiska perspektivet kittlar och lockar: detta att känna till att platsen man står på och världen man lever i inte kommit till i nuet, utan att dess verklighet sträcker sig bakåt, bortom min egen existens i tiden, och att denna historiska verklighet kan spåras, rekonstrueras och studeras på ett sätt som den undflyende nutiden inte låter sig göras.

Och fastän jag inte vill leva i någon annan tid än den som nu är, kan jag emellanåt känna mig hemma i epoker som inte längre finns kvar, jag kan känna med och lära känna personer som inte längre lever, och jag kan ana det som sedan länge rivits ned och förstörts och försvunnit.

Ingenting är längesen.

Bokrecension: Påvarna | Göran Hägg

Påvarna Sixtus IV, Alexander VI, Julius II

Påvarna: : Två tusen år av makt och helighet är skriven av litteraturvetaren Göran Hägg (f. 1947). Den utgavs först 2006, men har kompletterats med ett extra kapitel 2013.

* * *

I en hisnande fart genom seklerna presenterar Göran Hägg i Påvarna en historik över påvedömets uppkomst, utveckling, och resa in i moderna tider. Det är inte en särskilt objektiv skildring, dock. Påvekyrkans bidrag till västerländsk kultur framhålls gärna gång på gång, samtidigt som den protestantiska kyrkan i allmänhet och den Svenska kyrkan i synnerhet (förvisso välförtjänt) gisslas med gliringar.

Det är inte så att Hägg undviker att presentera de påvar som var särskilt förskräckliga; nej, men de framhålls som nån slags aberration i det hela, och han betonar hur påvedömet om och om igen lyckas resa sig efter att ha hamnat i vanrykte eller regression.

På det stora hela är katolska kyrkan således i Göran Häggs ögon någonting gott för mänskligheten, trots att författaren själv inte är troende. Kyrkan ses så positivt, oaktat dess syn på familjefrågor, sexualitet — och inte minst homosexualitet, något som enligt Hägg nedlåtande "tycks vara det som mest engagerar trendiga debattörer för ögonblicket", utan insikt i vad katolskt förtryck inneburit för homosexuella personer genom årtusendena sedan kyrkan först såg dagen i ett dunkelt förflutet.

Men onekligen är katolska kyrkan en makt att räkna med, och det fortfarande, och det även i ett så långt sekulariserat land som Sverige. Katolska kyrkan är numera den största frikyrkan i Sverige, med omkring 100 000 medlemmar. Och i Vatikanen är påven diktator, och i Läran om lagstiftande stipuleras, i Häggs översättning:

"Påven har som härskare över staten Vatikanstaden hela den lagstiftande, verkställande och dömande makten."

Om denna jätteorganisation menar Hägg att svenska medier i allmänhet har en grund kunskap, och att man om densamma kan

"...påstå saker som skulle leda till åtal eller åtminstone åtlöje om det gällde judendomen, islam eller Riksförbundet för sexuellt likaberättigande."

Exempel på denna typ av påståenden saknas dock. Men katoliker har de inte lätt ens i dagens Sverige, enligt författaren: de

"...förblir ungefär lika rättslösa som på Gustaf II Adolfs tid."

Vilket naturligtvis är en grotesk överdrift och lögn.

* * *

Men katolska kyrkan imponerar hursomhelst. Successionen av påvar har pågått i närmare tvåtusen år, och slår därmed alla andra mänskliga institutioner och organisationer, till och med det romerska rikets kejsardöme, inklusive dess förlängning i Bysans.

Den har tidvis varit i djup kris med påvar som varit direkt olämpliga och rentav antikristliga. Den har stått under påtagligt tryck och påverkan under världsliga stater. Det har funnits multipla påvar på samma gång. Den har ägt vidsträckta landområden och haft arméer, och den har residerat utanför Rom. Men det är ändå sant, att den hittills alltid kommit igen, och inte har raserats: ibland efter mer eller mindre genomgående reformer, dock ej på läroområdet.

"Även under djupa förnedringsperioder har kyrkan och påvedömet kunnat expandera genom organisationens inneboende kraft."

Kyrkan har på så vis fungerat som mytologins hydra: även om man hugger av ett huvud, växer snart ett nytt ut. Och även om kyrkan mist sin påve, har organisationen kunnat fortsätta fungera. Hägg uttrycker det något drastiskt, att även om man släppte en atombomb över Vatikanen, skulle kyrkan överleva.

Katolska kyrkan har fungerat som en sammanhållande kraft i tider när nationer ännu var nyfödda, efter västromerska imperiets fall. Påven kunde legitimera härskares anspråk över landområden. Och det var i kloster som åtskilliga antika manuskript bevarades: ibland blott i ett enda exemplar. Utan katolska kyrkans bevarandefunktion hade den kunskap om antikens värld som förmedlas av sådana som Tacitus, Suetonius, Catullus och andra idag varit starkt begränsad.

* * *

Men påvedömets historia är inte en oblodig historia. Ett särskilt omskrivet fall är väl kadaverkonciliet — även om det är omstritt hur historiskt det är. Påven Formosus (reg. 891-96) var sedan åtta månder avliden. Påven Stephanus VI (reg. 896-97) lät då gräva upp liket, ställa det inför rätta i påvlig skrud, officiellt för att han brutit mot en kyrklig ordningsregel om att man ej får bli påve om man redan är biskop i annat stift. Liket dömdes, berövades sin skrud, stympades och slängdes i Tibern. Stephanus VI själv blev dock snart avsatt och ströps i fängelset.

Hägg tror inte att det gått till så som legenden beskriver: han menar att Formosus kropp rimligen varit i för dåligt skick för att kunna så att säga närvara vid sin egen rättegång. Men kadaverkonciliet är ändå ett exempel på en häpnadsväckande händelse som blivit legendarisk. Att vara påve är långt ifrån något riskfritt, vilket även Stephanus VI:s öde visar.

I Påvarna berättas givetvis också om sådana ting som korstågen, inkvisitionen, Index librorum prohibitorum — listan över förbjudna böcker, som i senare tid snarare fungerade som en genväg till storförsäljning av en upptagen bok, och annat.

Hägg avlivar dock synnerligen effektivt myten om katolska kyrkan som en nazianstruken organisation, och belyser de måhända alltför kraftlösa, men dock genomförda aktiviteter som genomfördes mot nazisternas rasideologi och förakt mot svaghet. Jesuiterna ville rentav bannlysa Hitler, men påven påverkades av tyska biskopar att tona ner det hela. Något blamerande, eftersom man senare bannlyste alla som var medlemmar i kommunistpartiet.

Likväl fick Inkvisitionens moderna ättling Troskongregationen i uppdrag att arbeta mot raspolitiken. Kloster fick i uppdrag att gömma judar. Påven agerade. Men vi kan nu tycka att han agerade alldeles, alldeles för lite, fastän det visat sig att han mycket väl kände till förintelsen. Så teg han till exempel när drygt tusen romerska judar deporterades. Nazianstruken var inte katolska kyrkan. Men den agerade långt ifrån tillräckligt.

Hägg visar också hur t.ex. påven Clemens VI under digerdödens tid försökte rädda judarna från förföljelse, på grund av uppfattningen att dessa låg bakom pestens utbrott. Det förhindrar dock inte, att kristet anstruken antisemitism utövats också av kyrkan.

På temat kan också anföras, att Hägg betydligt nyanserar bilden av Benedictus XVI:s verksamhet under kriget, och berättar om hur han med "betydande personlig risk" undgick att tvingas in i Waffen-SS.

* * *

Påvarna är främst en historik över de enskilda påvar som regerat katolska kyrkan. Inte över alla, för då hade boken fått bli tre gånger så tjock, utan i urval, kryddat med intressanta anekdoter. Som sådan säger boken också en hel del om de tider varigenom påvedömet existerat: det blir förvisso en historia om påvarna, men också om den värld de levde i. Smått blandas med stort.

Och man får till exempel lära sig, att det äldsta värdighetstecknet som påven ännu bär, är de röda skorna, som räknar sitt ursprung, enligt Hägg, i bysanskejsarnas kläder, som i sin tur kommer från de förkristna kejsarnas purpurdräkt. Och att kyrkklockorna som ringer klockan tolv, ursprungligen gjorde så för att få folk att tänka på ett förestående korståg — som aldrig blev av.

* * *

Katolska kyrkan framstår med alla sina brister som en betydligt mer vital och allvarligt sinnad organisation än dess avlägsna kusin Svenska kyrkan. Man går i katolska kyrkan öppet i konflikt med det som man menar går emot kristen tro och lära, vare sig det nu gäller homosexmotstånd eller motstånd mot preventivmedel, eller för inte så länge sen motståndet mot kommunismen. Detta står allt i stark kontrast till Svenska kyrkans "undanglidande försvar [...] för sin verksamhet." Hägg skriver om Svenska kyrkans framtoning, som han betecknar som intellektuell ohederlighet:

"Gud kan inte beskrivas med det vanliga språket eller förstås med förnuftet. Det religiösa språket betyder egentligen något helt annat än samma ord gör i vanliga sammanhang."

Hägg menar vidare, att det är intellektuellt bedrägeri, när "svenska icketroende präster" omformulerar betydelsen av det eviga livet och Jesu uppståndelse till att handla om ett lyckotillstånd i detta livet, resepektive "den nya syn på Jesus som lärjungarna fick efter dennes död".

Och den kritiken är det ju svårt att inte hålla med om: hellre en kyrka som talar ur skägget, än en som helt förlorar sig i obskurantism. Den kyrka som ändrar sig i lärofrågor "undergräver sin ställning och trovärdighet". Den blir helt enkelt opålitlig.

* * *

Det hade varit intressant att med boken få en litteraturförteckning. Man får nämligen känslan av att Påvarna främst vilar på katolska källor, vilket blir lite som att skriva en viss politisk ideologis historia blott genom källor vars författare själva är anhängare av ideologin.

Trots att jag alltså upplever Påvarna som en lätt vinklad framställning av påvedömets historia, och trots gliringarna mot frågor om homosexualitet som en modefluga, är boken mycket lärorik. Den är skriven på flödande prosa, en sån som inbjuder till att i varje läsomgång läsa lite till, och så lite till, och så lite till.

Inte minst får man genom boken en påminnelse om att katolska kyrkan synes vara en kraft att räkna med ännu ett tag.
– – –
Påvarna: : Två tusen år av makt och helighet, Göran Hägg. Lind & Co 2013. ISBN: 978-91-7461-186-1.