Bokrecension: Good Sense | Baron d'Holbach

Baron d'Holbach

Good Sense without God: or Freethoughts Opposed to Supernatural Ideas är den engelska översättningen av Le Bon Sens, ou idées naturelles opposées aux idées surnaturelles, av försiktighetsskäl utgiven anonymt 1772, men skriven av av upplysningsfilosofen baron d'Holbach (1723–1789).

* * *

Bon Sens ("Sunt förnuft") är i själva verket författarens populariserade och koncentrerade version av sitt mäktiga och konfiskerade verk Système de la Nature ou Des Loix du Monde Physique et du Monde Moral (1770), som på grund av sin radikala materialism och ateism väckte mycket ont blod. Kyrkan reagerade, men även Voltaire — med sin deism — tog avstånd från den.

Bon Sens består av 206 kapitel eller stycken, logiskt följande på varandra, där d'Holbach med sylvass penna kritiserar religion i allmänhet och kristendom i synnerhet, samt lägger ut texten om materialismen — och inte minst om den onda allians som uppstår, när religiösa idéer tränger in i det världsliga regementet, och påverkar furstar.

I stället vill d'Holbach se, att ett sunt förnuft, baserat på vad som konkret båtar medmänniskorna och vad som konkret kan observeras, får stå i första rummet, både i de lärdas och de styrandes filosofi.

Låt oss i det följande titta lite på vad baronen hade för revolutionerande idéer. —

* * *

Föreställningen om Gud löser inga problem, och gör inget klarare. Tvärtom, menar d'Holbach, skapar föreställningen om Gud fler frågor än vad den besvarar: ting blir bara än mer svårbegripliga, om man adderar en eller flera gudar till ekvationen.

d'Holbach frågar sig, hur en människa kan få för sig, att det som är mest svårgripbart, och det som till och med teologerna menar är ogripbart med tanken, kan anses vara det mest essentiella, det viktigaste i människans liv.

Själv ser han en slags existentiell fruktan som nyckeln till förståelsen för de religiösa mekanismerna: människan skapar sig en Gud, eftersom hon hyser en existentiell fruktan. Och till detta bidrar hennes okunskap om hur världen är:

"Ignorance and fear are the two hinges of all religion."

Men själva mystiken torde utgöra en särskild lockelse, får att få folk att stanna i religionens sfär. Ja, d'Holbach menar, att hade religionen rört sig med klarare begrepp, så hade den inte längre varit lika attraktiv för folket, som hellre håller sig till det otydliga, till det obskuranta, än till verkligheten själv.

I den betydelsen ser d'Holbach sin samtids människor som stora barn: de nöjer sig med de religiösa förklaringarna som sagor. Samtidigt är kärleken till det enkla och klara något han bara finner hos ett fåtal, hos dem vars fantasi är styrd av studier och reflexioner.

* * *

De kristna teologernas gud, ger inte d'Holbachs mycket för. Han ställer sig frågande till, varför man över huvud taget bör sysselsätta sig med spekulerande kring något, som ändå per definition är onåbart för sinnena och förnuftet. — Nej, den metafysiske guden, menar han, skapar bara förvirring och dispyter. Och rent konkret kan teologerna inte veta mer om Gud än vilken troende som helst: den metafysiske guden måste vara onåbar för både tanke och sinne.

Så snart man börjar tala om Gud, snurrar man in sig i motsägelser, och på så sätt, skriver d'Holbach, river teologin ständigt ner med ena handen vad den byggt upp med den andra.

* * *

En av teserna d'Holbach driver, är att religion i första hand är en ärftlig företeelse. Folk blir i allmänhet religiösa, eftersom de fostrats att bli religiösa. Detta är ju något – för övrigt – som finner stöd i modern forskning också. Religösa personer har i regel haft religiösa fostrare.

"All children are born Atheists; they have no idea of God."

Idén om Gud måste således inympas i barnen, för att de ska kunna förhålla sig till honom. d'Holbach menar, att få människor hade blivit religiösa, om de inte fått religionen med sig sen barnsben. Ja, han uttrycker till och med, att fromhet är en störning som man ådrar sig i barndomen; att den vuxne fromme mannen är en hypokondriker, som bara ökar sitt elände genom de (religiösa) botemedel han tar.

* * *

Etiken har ingen användning av en Gud. Skulle man utgå från en efterföljelse av hans gärningar, såsom de beskrivs i Bibeln, hade vi sannerligen inte haft ett gott samhälle. Nej, det är nog att basera sina etiska överväganden på sunt förnuft:

"Let us persuade men to be just, beneficent, moderate, sociable; not because such conduct is demanded by the gods, but, because it is pleasant to men."

Etikens fokus skiftas här effektivt och tydligt från vad som kan behaga gudarna eller gud, till vad som behagar människorna själva. Och om en viss etisk föreställning inte gynnar mänskligheten, äger vi rätt att förkasta den.

Etiken blir fokuserad på människans väl som det primära: inte på vad någon okänd gud antas ha dikterat eller velat. Det är inte av Gud människan skall söka förlåtelse när något går snett i mellanmänskliga relationer: det är hos medmänniskan försoning ska sökas.

* * *

Men även om Gud hade funnits, så är det ingen smickrande bild av honom vi får av de kristna teologernas beskrivningar och antydningar och den värld vi ser omkring oss. Om man förutsätter att Gud har omsorg om människorna genom sin försyn, så är världen inget gott exempel på denna hans omsorg, menar d'Holbach.

Nog är en och annan lycklig. Men en enorm mängd människor går under och förtvivlar under förtryck och elände. Ja, hur kunde saker och ting vara värre för en stor del av mänskligheten, om i själva verket en demon bytte plats med Gud på himmelens tron...?

Gud förser inte människan med någonting.

"...without his own labour, man could subsist hardly a day. To live, he is obliged to sweat, toil, hunt, fish, and labour without intermission."

Vad som i själva verket är fallet, menar d'Holbach, är att människan om något beskyddar sig för gudens omsorg, i det att hon sliter för att ändra på det öde som blivit hennes, om hon inte själv sörjt för sin överlevnad.

I själva verket ser d'Holbach ingenting i tillvaron, som tyder på att någon intelligent varelse hade legat bakom världsstyret. Och även om det fanns en Gud — om vi bedömer honom utifrån hur han styr den här världen: kan vi då ha ett rimligt hopp om att han gjort nästa värld bättre...?

Lägger man därtill föreställningen om ett helvete, som kyrkan i allmänhet fortfarande trodde på under d'Holbachs tid, blir betyget för den kristne guden inte bättre:

"How can we love a being, of whom all that is said tends to render him an object of utter detestation?"

De som hittade på helvetet, skriver han, gjorde av Gud den mest avskyvärda varelse.

"Nothing but the most savage barbarity, the most egregious roguery, or the blindest ambition could have imagined the doctrine of eternal punishments."

Men det räcker med att se på ondskan i denna världen, för att få en allt annat än tilltalande bild av den kristne Guden. d'Holbach dissekerar läran om människans medfödda syndafördärv ordentligt, liksom den absurda föreställningen om Jesu försonande blodsoffer, men jag ska inte gå in på det här. Dock:

"To tolerate evil, when one has power to prevent it, is to consent to the commission of evil." 

Detta syftar — på Gud.

* * *

Vad d'Holbach vill hålla sig till, är den konkreta och påtagliga verkligheten. Han ser i naturen inte någon gudomlig kraft, utan dess egen kraft, styrd av sina egna och inte av gudomliga lagar. Förklaringarna till verklighetens själva väsen, hittar han inom världen. Världen är sig själv nog, och det finns ingen anledning att ta till religiösa förklaringar, som ingenting förklarar i sak, utan bara lägger en okänd storhet, omöjlig att undersöka, till vad som är klarare utan den.

"You think to elucidate what is obscure, by doubling the obscurity: to solve difficulties, by multiplying them."

Istället för att förutsätta någon sorts Gud (som av en händelse väl också råkar vara den kristna versionen) som första orsak, räcker det att anta, skriver d'Holbach, att naturen är sin egen orsak: Världen har alltid funnits, skriver han. — Månne skulle vi i dag vilja omformulera det till, att den fysiska verkligheten är sin egen orsak: att vi inte behöver söka förklaringar till den bortom densamma. Vi kommer, menar d'Holbach hursomhelst, aldrig att finna svaret på gåtor om världen i någon tänkt tillvaro utanför världen.

Och vad gäller närperspektivet — så slår samma friska materialism igenom också där. Människan och djuren skiljer sig inte åt, fastän religionen velat göra djuren till varelser utan känslor. Liksom inte djuren har någon själ, finns det ingen anledning att anta att människorna skulle ha någon sådan — vad det nu kan vara för nåt. Och döden är lika naturlig, som den naturliga världen:

"Nothing is more natural and simple, than to believe, that the dead man no longer lives: nothing is more extravagant, than to believe, that the dead man is still alive."

Det finns nämligen ingenting bortom kroppen som kan komma till en lycklig — eller olycklig — existens efter att kroppen dött: att hävda att människan lever efter döden, skulle vara som att påstå att människan ska "se utan ögon, höra utan öron" — och så vidare.

Vi får underordna oss tanken, menar d'Holbach, att vi inte ska finnas för evigt, ty sådan är naturens ordning.

* * *

d'Holbach söker bana väg för den upplysta människan. Folket, den stora massan, hyser han inte mycket hopp om. De anpassar sig blott efter sed och auktoritet. Deras fördomar kan inte justeras alla på en gång. — Och – visst kan människor vara uppriktigt religiösa, men det betyder inte att deras uppriktighet är förenad med kunskap.

Men den reflekterande och utbildade eliten bör kunna gå att vinna för ateismen, tycks han mena. Och därmed får man en världssyn som ligger i samklang med den värld vi erfar med våra sinnen.

Kampen är dock inte lätt, menar d'Holbach. Att bekämpa religion är som att döda knott med svärd: så snart man slagit till, kommer knotten tillbaka. Ja, han konstaterar, att alla religioner är lätta att bekämpa, men svåra att utrota. Men uttrycker ändå en önskan, om att prästerna, istället för att förkunna sina obegripliga dogmer, månde bliva:

"...apostles of reason, the defenders of liberty, and the reformers of abuses."

Och så tänker sig d'Holbach, synbarligen med sorg, vilka snillen som förslösat sin tid på obegripliga religiösa diskussioner, när de kunde ägnat sig att föröka kunskapen om det som är begripligt och viktigt för mänskligheten.

* * *

Baron d'Holbach var verksam i en brytningstid. Fortfarande kunde han inte publicera mycket av vad han skrev under eget namn. Men en ny världsordning mullrade redan i fjärran: Upplysningstiden med svidande kritik mot religion och gamla ordningar svepte fram.

Sedan dess har fantastiskt mycket hänt. Ingen skulle längre — åtminstone i vår kultursfär — höja särskilt mycket på ögonbrynen i förvåning för att någon vågat publicera en ateistisk stridsskrift i eget namn. Sekulariseringen har — åtminstone i vår kultursfär — rivit upp de flesta lagar som haft sin grund i religiösa föreställningar. Och kyrkan har inte tillnärmelsevis samma betydelse idag, som den hade för tvåhundra femtio år sedan.

Men ändå finns stora befolkningssegment kvar, som håller fast vid de föråldrade uppfattningarna om syndaskuld, blodsoffer på kors, gudagiven etik, helvetesläror och odödlighetsföreställningar. Trots att detta, som d'Holbach skrev på 1700-talet, är lika sant nu som då:

"The existence of a God is the basis of all Religion. Nevertheless, this important truth has not as yet been demonstrated..."

Visst är d'Holbachs Good Sense i vissa stycken föråldrad. Hans kritik av hur furstar påverkas av religion och präster kan svårligen appliceras på vår tids folkvalda statsministrar och presidenter.

Men mycket av grundkritiken mot religionen som sådan, är lika aktuell i dag, som då. Fortfarande motiveras Guds existens och vilja med de mest hårresande dunkla resonemang. Fortfarande lever många människor i fruktan för en straffande Gud. Fortfarande finns de, som vill ha kreationism på skolschemat.

Så kampen är inte över.

Knotten surrar fortfarande.
– – –
Good Sense without God: or Freethoughts Opposed to Supernatural Ideas, baron d'Holbach (1772). Översättare okänd. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Tidningsklipp: "Lefvande begrafven" | Blekingsposten

Ett klipp ur Wernamo Tidning från fredagen den 22 mars 1878. Kopierad från Bläddra.

* * *

* * *

Tidningsklipp: Predikosjuka på Trandared | Blekings-posten 1877

Tidningsklipp om en predikande kvinna på Trandared i Borås, ur Blekings-posten tisdagen den 9 oktober 1877. Styckebrytningar införda.

* * *

"Predikosjuka. I Borås Tidning läses följande:  

En qvinna som i sofvande tillstånd predikar, har nyligen uppträdt i Trandared, i stadens närmaste granskap [sic] med tvenne föredrag, ett på för- och ett på eftermiddagen. Enär hon föregåtts af ryktet om sitt uppträdande inom Hällstads, Wings, Rångedala och Loarps socknar, hade nyfikenheten utlockat stora menniskomassor för att åhöra henne. 

Hon predikar endast, som det säges i sofvande tillstånd, en sak som litet hvar torde storligen betvifla. Hon skall enligt egen uppgift vara från Saleby i Skaraborgs län och hafva erhållit på med predikande i 3 års tid, till att börja med icke så regelbundet som nu, då hon hvarje söndag och torsdag mellan kl. 9–11 f. m. och kl. 4–5 e. m. uppträder.  

Hon ser ut att vara omkring 40 år, har ett ganska tarfligt utseende och blekgul hy. Hon reser ingenstädes af egen drift men personer finnas alltid, som hemta henne. Hon uppträder icke inom hus.  

Vid nu ifrågavarande fall satt hon i sätet på en vagn, uppdragen å en liten bergsklint, insvept uti en rödrutig sjal, lutad mot en gumma, som oaflåtligt under den med skrikande röst framrabblade ordströmmen, dervid ansträngningen höll hennes hufvud i ständig darrning, torkade henne med en näsduk om mun och ansigte, under det såväl på morgonen som eftermidagen [sic], åhörarna stodo till flera tusental, hufvud vid hufvud, tysta och lyssnanda [sic] rundt omkring henne. 

Hon uppgifver att hon, under den tid hon tjenade i Härna prestgård, en gång fallit i mycket djup långvarig sömn, hvarur ingen fick väcka henne, och att hon derunder erhållit uppenbarelse af 'Herren', som bjöd henne att resa omkring och predika. 

Hennes föredrag är alls intet utmärkt. Det liknar en hejdlöst framforsande utanlexa af inpluggade bitar ur särskilda predikningar, inmängd med det ständiga ropet af 'kära menniska! kära menniska!' Hon afslutar sina predikningar med 'Fader vår' och 'Herrans välsignelse.' —  

Något allvarligt intryck tycktes hon emellertid ej göra på flertalet af sina åhörare, hvilka väl blott meddelande sig till hvarandra i undertryckt ton, men ur ögat lyste tvifvel och kring munnet lekte ett sardoniskt smålöje, som på hemvägen öfvergick till högljudt skratt, blandat med spefulla anmärkningar om hvad man nyss åhört."

* * *

Tidningsklipp: "Ung prestman" | Norra Skåne 1884

I en liten notis ur tidningen Norra Skåne för fredagen den 21 mars 1884 skymtar vi en särdeles ung man som fått dispens att få genomgå prästexamen trots en ålder om blott 21 år.

* * *

Ung prestman. K. M:t har den 22 Februari tillåtit studenten vid Lunds universitet H. B. Hammar, som är född d. 14 Juli 1862 och sålunda ännu icke uppnått den för inträde i prestembetet föreskrifna åldern, att vid slutet af innev. vårtermin undergå prestexamen och, sedan han uppnått 22 års ålder, invigas till predikoembetet.

* * *

Studenten är prästsonen Hans Birger Hammar d.y. 

Hammar d.y. kom att bland annat tjänstgöra som kyrkoherde i Munka Ljungby och Ängelholm. Med tiden kom han att gifta sig två gånger. Totalt elva barn blev det. Det sistfödda av dem gick bort år 2003. Själv dog Hammar 1949.

Släkten Hammar är ju för övrigt en välkänd prästsläkt. Förre ärkebiskopen K-G Hammar kallar till exempel H B Hammar d.y. för sin farfars bror.

Bokrecension: The Christian Religion | Robert Green Ingersoll

Robert Green Ingersoll talar.

The Christian Religion består av tre debattinlägg om den kristna tron, författade av militärveteranen och folktalaren Robert Green Ingersoll (1833-1899). Skriften är utgiven 1881.

* * *

Först några ord om författaren, den amerikanske fritänkaren Robert Green Ingersoll.

Ingersoll hade många strängar på sin lyra. I dag är han — och var väl också i sin samtid — mest känd som en synnerligen begåvad folktalare. Men Ingersoll var dessutom jurist, och under Amerikanska inbördeskriget tjänstgjorde han som överste för ett kavalleriregemente intill dess han blev tillfångatagen.

Ingersoll var av det progressiva slaget. Han avskydde slaveriet och attackerade med synnerlig kraft fundamentalistisk kristendom. Själv kallade han sig agnostiker. Ingersoll kämpade dessutom för kvinnors rättigheter och var en tidig populariserare av evolutionsteorin.

Robert Green Ingersoll dog av hjärtsjukdom, 65 år gammal, 1899.

* * *

Men nu till skriften The Christian Religion.

Kristendomen har i allmänhet blivit mer sofistikerad, än vad den pietistiska, fundamentalistiska kristendom var, som Ingersoll så skarpt attackerar i The Christian Religion. Men likväl är stora segment av kristenheten fortfarande helt besmittad av biblicism och vettlös godtrogenhet, inte minst i frikyrkan – till och med här i det så sekulariserade Sverige.

Så trots att det gått över 130 år sedan Ingersoll satte orden i The Christian Religion på pränt, äger de sin relevans också för oss: för oss som tar kampen med fundamentalistisk kristendom, likväl som för dem som själva förfäktar den typen av religiositet.

* * *

Ingersoll attackerar i inläggen framför allt tanken på att Bibeln på något vis skulle vara gudomligt inspirerad. Tvärtom menar han, att mycket av det man läser i Bibeln vore mycket lättare att tänka sig såsom författat av Djävulen än av Gud…

Först tar Ingersoll itu med Gamla testamentet, och hittar däri de mest avskyvärda ting. Däri försvaras och befalles slaveriet, utrotningskriget, polygami – som han kritiserar på grund av att det förslavar kvinnan -, han läser om barn som slaktas på Guds befallning och om jungfrur som skänks åt soldaterna, och om dödsstraff för att man inte tillräckligt håller vilodagen.

Med obönhörlig logik slår han sedan fast, att den som menar att Bibeln är inspirerad av Gud, måste mena att det faktiskt fanns en tid, då dessa ting var moraliskt riktiga. Samtidigt som samma uppfattningar, om de förkunnades i samhället i dag, rimligen av kristna borde anses stamma från Djävulen. Fastän Gud icke skall ha förändrats genom årtusendena.

 Ja, Ingersoll fortsätter med att ställa oss inför det eleganta tankeexperimentet, att om Djävulen faktiskt inspirerat en bok, på vad sätt hade den då avvikit från Gamla testamentets inställning till sånt som slaveri, polygami, krig och frihet? Svårligen på något vis…

Nå, men om nu Gamla testamentet blott speglar den tid som texten kom till i – varför då hävda att den på något vis är inspirerad av Gud? Om inte texten höjer sig över det som människor skriver, på vad sätt är då dess författare överlägsen människorna?

Givetvis, skriver Ingersoll, måste Gud anpassa budskapet efter de öron som skall höra det. Men ”varför skulle Gud bekräfta en barbars fördomar?”, frågar han sig. – Nej, snarare bekräftar det faktum att Gamla testamentet blott speglar sin tid, att texterna är författade helt utan någon gudomlig inspiration.

För man måste annars dra slutsatsen, att Gud, om han inspirerade Gamla testamentet, hade precis hade samtidens fördomar och drogs med samtidens vidskepligheter. Han höjer sig inte över sitt folk. Och han höjer sig definitivt inte över tidens skarpaste och vackraste sinnen! Ingersoll exemplifierar med milda och kärleksfulla citat från Epictetus, Seneca och hinduiska källor – som genom kontrasverkan får det gamla testamentet att framstå som en samling än mer råa texter.

* * *

Men det blir inte bättre i Nya testamentet. Måhända blir det till och med värre. I Gamla testamentet finns inte ett ord som antyder ett evigt straff efter döden, i en annan värld. Den läran, skriver Ingersoll, hade reserverats för Nya testamentet att kungöra. ”Denna ökända lära underminerar varje tanke på rättvisa.”

Hela tanken på försoningen förskräcker Ingersoll. Tanken att det krävs blod för att tillfredsställa Gud ser han bara som alltför barbariskt. Han förkastar som omoralisk hela uppfattningen, att en oskyldig skulle kunna ta en skyldigs straff. ”Är det möjligt att upprätthålla en rättvis lag genom att straffa de oskyldiga?”, skriver han.

Han vänder sig också mot, att det är tron som är det centrala för att undgå ett evigt straff i denna typ av kristen teologi. Han ser hur han då förväntas offra sina invändningar mot religionens dogmer, och tro mot bättre vetande, för att kunna bli frälst. Men —

”Det kan aldrig vara nödvändigt att kasta bort sitt förnuft för att rädda sin själ. En själ utan förnuft är knappast värd att rädda. Det finns inge mer förnedrande lära, än den om mentalt icke-motstånd. Själen har rätt att försvara sitt slott – hjärnan, och den som avstår från den rätten blir en livegen och en slav.”

Och om nu helvetet väntar på den som hellre följer sitt förnuft än sin godtrogenhet? Hur länge kan en sådan människa rimligen straffas för att han vägrat tro på det orimliga? I en evighet? Kärleksfullt… Nej. Bara en evig hämnd…

* * *

Nå! Man bör inte se godtrogenhet som en dygd och undersökningslusta som ett brott, skriver Ingersoll. Man bör inte höja godtrogenheten till skyarna och kröna den, samtidigt som man kedjar och fördömer det ärliga tvivlet.

Men, skriver Ingersoll hoppfullt, en religion som inte kan apellera till tidernas skarpaste hjärnor är dömd att bli förlöjligad.

Ingersoll avslutar sin attack på den oreflekterade tron i dur:

”Det förgångnas dogmer når inte längre upp till de främsta tankarna och tillfredsställer inte hjärtats hunger. Medan dammiga trosuppfattningar, balsamerade och gravsatta i antika texter, förblir desamma, så ökar människornas medkänsla; hjärnan dödar inte längre sina unga; de glada läpparna ger frihet åt ärliga tankar, det mentala taket utvidgas och höjer sig, de brutna molnen driver förbi; de hemska drömmarna, de stinkande, vanskapta barnen till den monstruösa natten löses upp och bleknar bort.”

Nog är överste Ingersolls ord fortfarande välslipade...
- - -
The Christian Religion, Robert Green Ingersoll 1881. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Bannlyst | Selma Lagerlöf

Bannlyst är skriven av Selma Lagerlöf (1858-1940). Boken gavs ut första gången 1918.

* * *

Det är en vindlande roman, Bannlyst. Vindlande och suggestiv. Det finns inslag av dovaste melankoli, av ruggig mystik, av himlaskriande utanförskap, av drastiska profetiska tilltal, men också av romantik och av idéromanens lätt styltiga ton.

När Bannlyst är som bäst, får den mig att känna. Och ett av de partierna i romanen som får mig att känna mest, är när huvudpersonen Sven Elversson besöker sin barndoms Bohuslän. Första världskriget rasar då, och ute på Kattegatt har ett stort sjöslag stått för en tid sedan.

Eftersom Elversson en gång varit fiskare, följer han med några gamla bekanta ut med deras fiskebåt. Och när omsider näten förs ombord, glittrar den fångade makrillen. Men så förs den första döda människokroppen upp ur djupet. Och nästa. Och nästa. Och så får Sven Elversson förklaringen, till varför fiskargubbarna alla varit så dystra till sinnes: detta möter de varje dag.

* * *

Men Bannlyst är på det stora hela främst en berättelse om utanförskap. Sven Elversson blir som ung pojke fosterson hos ett rikt engelskt par. Han får möjlighet att följa med på en polarresa, som går snett. En medlem i expeditionen begår självmord, och de utsvultna expeditionsmedlemmarna äter av sin döde kamrat. När de väl räddats sprids snart ryktet om kannibalismen.

Och Sven Elversson och kamraterna stämplas som paria, som människoätare. Och skammen får han leva med, när han flyr England och som ung man vänder åter till föräldrarna. Sven Elversson väcker då äckel bland dem han möter, och kommer att ägna livet åt att göra gott i underkuvad godhet: han blir och är själva sinnebilden för godhet, han är en god man märkt med epitetet människoätare. Han är dömd utan rättegång och utan möjlighet till benådning.

Först när det stora kriget brutit ut börjar människorna omkring honom att inse, att ett brott mot en död ingenting är mot brott mot de levande: att äta av en död människa intet är, mot att bringa tusentals och åter tusentals i döden i livets stora fiende – kriget.

Sen är ytterligare ett stort tema den olyckliga kärlek Elverssson hyser till prästfrun Sigrun. Ett tema som för all del, i mina ögon, gärna hade fått ta mindre plats, trots att den i sin tragik och karghet så väl lever i symbios med den allmänna känslan i romanen.

* * *

Det ligger förvisso emellanåt ett sagoskimmer över Bannlyst. Men sagan är hela tiden förankrad i den konkreta världen: i de bohusländska klipporna, i jorden, i sinnenas ensamhet. Sagan blir aldrig verklighetsfrämmande.

Berättelsen hör här hemma i en egen tid, den är omgiven av de stora världshändelserna, och planterad i vissa särskilda geografiska områden. Och när en i romanen förekommande religiös svärmare får sina övernaturliga syner, så ryser jag: inte för att de är så överjordiskt obehagliga, utan just för att de är så nära förbundna med den verklighet vi själva lever i.

* * *

Nog märker läsaren att Bannlyst är skriven för nästan ett sekel sedan. Men den patina av år och decennier som lagt sig över texten, har dock lagt sig skonsamt över den. De långa och synnerligen deklamatoriska talen som gestalterna ibland brister ut i tolererar man, även om det någon gång närmar sig pekoralet.

Hade boken skrivits i dag, hade den måhända blivit mer koncis gjord. Men samtidigt är det något behagligt, i att samtal får breda ut sig. Att nyanser får lov att märkas av, eftersom de inte snuttifieras. Att den dystra tragiken i berättelsen får tid att slå rot hos läsaren .

Måhända kan sensmoralen i Bannlyst nalkas, om man funderar i termer av förståelse, kärlek, överseende; och dessa som ett sätt att bemöta den maskinella döden i form av kriget, som Selma Lagerlöf häri visar en sjudande avsky för.
– – –
Bannlyst, Selma Lagerlöf, Albert Bonniers förlag 1918. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Idolbild: Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf (1858-1940)

Fotograferad 1906 av Anton Blomberg

Bokmalen — hemfallen åt tadel

Ur en handbok från Allers Familje-Journal, 1928
Bild via Litteraturbanken.se

Bokrecension: I havsbandet | August Strindberg

August Strindberg 1886

I havsbandet är skriven av August Strindberg (1849–1912). Bokens publicerades första gången 1890.

Ut till yttersta skärgården skickas fiskeriintendent Borg. Borg är inte vem som helst. Borg är ett under av intelligens och skärpa, av individualism och förakt för de lägre människorna.

Bland enkla och halvciviliserade fiskare ute på ön blir hans öde dock inte blitt, för lika överlägsen som han är fiskarna, lika känsliga är hans nerver för deras gliringar, deras motarbetande av honom, deras oförmåga att ta emot de skänker han giver dem; måhända giver han icke gåvorna av altruistiska skäl, utan för att se sitt eget genis resultat, när det omsätts i praktiken. Likväl hade de förbättrat fiskarfamiljernas liv, och deras efterkommandes liv.

Så det går utför för intendent Borg. Behängd med ordnar från lärosäten i hela Europa, men utfryst av den lärda världen i Sverige likväl som av fiskarfamiljerna på ön glider långsamt in i vansinnet.

* * *

Parallellen mellan Borg och den av Nietzsche skissade övermänniskan ska måhända vara uppenbar. Men jag kan inte se Borg som någon övermänniska. Han är en alltigenom tragisk person, en person vars känslighet kuvar hans geni och gör honom till slav under de människor som ur de flesta aspekter är honom långt underlägsna. Så han är långt ifrån den heroiska och självständiga och starka individualist som Nietzsche gjort till mål för mänsklighetens existens: han är en antihjälte, som i sin svaghet och oförmåga att knyta an till andra människor går under.

I mångt och mycket är I havsbandet en idéroman. Den naturvetenskapliga begreppsapparaten är tung och känns påklistrad. På mig verkar den inte en effekt av naturalism, utan av kammarlärdom. Begreppen ställer sig i vägen för den naturliga och enkla förståelsen av det Strindberg vill berätta: där han kunde måla upp ett fantastiskt skärgårdslandskap med färg och dofter och syner, skänker han oss det med fackord om stensorter.

Men är huvudpersonen Borg trovärdig? Jag menar det. Hans gradvisa fjärmande från den lilla populationen ute på ön korresponderar med hans alienation. Han behöver för populationen inte yttra sitt förakt för dem, för kvinnor i synnerhet, för Gud; det räcker att han inte sträcker ut sin hand till dem och försöker vara en medmänniska. Individualisten Borg blir isolationisten Borg, som utan andra människor att bryta sina tankar med drivs till självmordets brant.

* * *

I havsbandet är ingen särdeles lättläst roman, fastän den inte är särskilt lång. Begreppen är, som sagt, alltför många för att göra läsningen njutbar, framåtskridandet är långsamt. Den utdragna kärleksrelationen mellan Borg och en kvinna som han försöker bryta med är emellertid starkt målad, även om kvinnan skildras med nära nog osmakligt tadliga drag, i synnerhet i jämförelse med Borgs höga ideal, som faktiskt inte tvättats rena från kristen moralism på samma sätt som Nietzsches övermänniska gjort det. Hos Borg finns inget av Dionysos, bara av Apollon.

Själv höll Strindberg I havsbandet högt, åtminstone en tid. När han skrev på den, kallade han verket för "Dunderboken". Och visst är det en märklig bok. Märklig på grund av den mättnad av misantropi den når, men också på grund av den radikala sterilitet det ger uttryck för, i synnerhet i jämförelse med en annan skärgårdsbok av hans penna: Hemsöborna, som istället sprudlar av utlevd dynamik, och inte har mycket av den inbundna och inhiberade frustration som I havsbandet skildrar.

Så läs gärna I havsbandet, men förvänta dig inte att få någon hönekakskost till livs. Detta är ett knäckebröd.

– – –

I havsbandet, August Strindberg, Norstedts 1982 (Nationalupplagan, Samlade verk nr 31). Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.se.

Tidningsklipp: Spöke i Lund | Wermlands Läns Tidning 1877

Tidningsklipp ur Wermlands Läns Tidning, onsdagen den 7 mars 1877. Styckebrytningar införda.

* * *

Spökeri i universitetsstaden i Lund år 1877 — det är ju något alldeles splitter nytt. — Emellertid har det blifwit anmält hos polismyndigheten i staden, att ett spöke uppträder i gården M 66 wid St Twärgatan, och det försäkras af personer, som annars se gansak förnuftiga ut, att det är ett riktigt spöke, hwitt som ett lakan och — alldeles såsom spöken bruka förekomma — hufwudlöst, och då man med händerna sökte fånga det rysliga föremålet, det samma alldeles förswunnit genom golfwet. 

Bland annat åberopade en ung qwinna såsom bewis på spökets werkliga tillwaro den omständigheten, att hon flere gånger blifwit 'gastkramad', så att hon på åtskilliga ställen å kroppen erhållit blå och gula fläckar. — 

För öfrigt förmodade de personer, som anmält saken, att spökeriet knunde stå i samband med ett i gården timadt dödsfall, i det arbetskarlen Nils Olsson 9 februari hastigt afled, efterlemnade en djupt sörjande enka äfwensom barn i ett föregående gifte. — 

Nils Olssons graf wardt på begäran 24 febr. öppnad, och kommer den döda kroppen att undersökas på det orsaken till såwäl dödsfallet som 'spökeriet' må upptäckas.

* * *

Tidningsklipp: Stormigt möte på Frälsningsarmén | Nyare Blekings-Posten 1883

Tidningsklipp ur Nyare Blekings-Posten 6 mars 1883, kopierat och sammanfogat från Kungliga bibliotekets kopia i webbtjänsten Bläddra.

Den i klippet nämnda "Concert du Boulevard" var en nöjeslokal på Södra Allégatan 9 i Göteborg, som 4 februari 1883 hade övertagits av armén. Lokalen är fortfarande Frälsningsarméns, och kallas "Templet".

Notisen torde alltså skildra ett av de allra första mötena i lokalen.

* * *

* * *

Bokrecension: Uppgörelser | Karin Boye

Uppgörelser: Skisser och noveller är en novellsamling av Karin Boye (1900-1941), först utgiven 1934.

* * *

I samlingen Uppgörelser ryms fjorton noveller. Somliga av dessa läser jag märkligt oberörd, och några finner en resonansbotten djupt inom mig. Jag kan emellanåt tycka att prosan är något överlastad och beskrivningarna väl långt drivna. Men allvaret, utanförskapet och den rena kroppsligheten och naturromantiken som andas genom texten kompenserar väl för detta.

Redan samlingens första novell, "Den blinda", andas detta allvar, när det unga syskonbarnet besöker sin äldre blinda släkting, som hon tidigare vårdat. Och båda känner av ett främlingskap i världen: syskonbarnet tycker att herrskapet hon arbetar som hushållerska hos icke ser, trots att de har ögon att se med. Ett nästan kusligt samförstånd finns så i det gemensamma medvetandet om en djupare verklighetsuppfattning hos den unga och den äldre, blinda.

* * *

Ett stillsamt uppror mot konvenansen blir den vackra berättelsen "Pietet", som handlar om Gerda och hennes väninna fröken Sellman, vilken får ärva den tidigt bortgångna Gerda. Släktingarna till Gerda tycker bestämt att det är olämpligt både det ena och andra som Gerda tagit sig för i livet, inte minst att låta sitt föräldraarv gå till denna fröken Sellman! Och inte minst att hon inte tänkt något på sin sedan länge, länge döda syster, som vilar på en kyrkogård långt bort.

Men släktingarna bedrar sig. Är det någon som visat pietet, är det Gerda. Och som läsare är det uppenbart: är det någon som brister i pietet, så är det de förnumstiga, konservativa och av konvenansen bundna släktingarna.

Vill man anlägga ytterligare ett perspektiv på texten, kan det vara intressant att spekulera kring vad Gerdas och fröken Sellmans relation egentligen bestod i. Att Karin Boye själv levde med en kvinna i många år är ju bekant. Kanske anar man här, i novellen "Pietet", helt försiktigt, en ansats till att hantera en HBT-problematik?

* * *

I "Möjligheternas man" kolliderar på ett effektfullt sätt en människas ideal med den krassa verkligheten, när den åldrade professorn efter många år träffar på en genialisk studiekamrat, som dock fastnat i sina ideal och därmed aldrig kunnat anpassa sig till samhället, och därför hamnat utanför detsamma. Principerna ställs här mot livets praktikaliteter.

Jag nämner någon ytterligare berättelse ur samlingen.

"Det förändrar saken" fungerar utmärkt som illustration av hur tankarna kan gå, inuti en människa som blivit övertygad om att hon blott har en kort, kort tid kvar att leva, och hur den människans prioriteringar justeras allteftersom tanken på dödens väldighet likväl som befriande effekt blir henne uppenbar.

Ytterligare en studie i döendet utgör den värdiga, stillsamma, känslosamma "Vid en dödsbädd", där en dotter vakar just vid sin faders dödsbädd, och funderar över vad gåtfullheter den mannen erfar vid sitt borttynande.

* * *

Slutligen måste nämnas den novell som gjorde ojämförligt starkast intryck på mig. Nämligen "Gudarnas spår". Den utspelar sig någon gång kring Sveriges kristnande, i ett landskap där naturen fortfarande är förtrollad av väsen och medvetanden i dunklet. Historien vibrerar i spänningen mellan den väna kristna unga kvinnan Unn och Stenfinna, en sejdkvinna och anhängare av en mystisk naturväsensreligion, där själve Oden är ny, men skogens väsen är gamla

Stenfinna varnar att Vite Krist kommer med slaveri till kvinnan, och nog lockas Unn av skogen och de väsen hon anar därute, men samtidigt skräms hon av den.

I "Gudarnas spår" pulserar naturromantiken, en gammal naturromantik, som uppstigen ur en mycket mörk folksaga. Berättelsen skildras med en språklig briljans, och spänningen mellan det nya — i kristendomens gestalt — och det gamla — i naturreligiositetens gestalt — är påtaglig, ja, slår mot bröstet på läsaren.

* * *

Karin Boyes livsöde har fascinerat mig länge. Hennes känslofulla poesi har drabbat mig. Och med dessa nu lästa noveller, har min respekt för hennes författarskap bara ökat.

Det är inga muntra berättelser vi möter här i Uppgörelser, knappast några goda sagor — i betydelsen att man här hittar många glädjefulla slut. Nej. Här finns en klangbotten av ensamhet, av främlingskap. Men här finns också en påtaglig kroppslighet och sinnlighet. Man inbillar sig, att man lär känna författaren något, att man har med en mycket kännande människa att göra.

Kanske påverkar inte alla novellerna mig. Det var jag inne på. Men flera av dem når mig, och det med en nästan bedövande styrka. Och känslan jag fick vid läsningen av "Gudarnas spår" kommer nog att eka dovt inom mig dagar framöver. Det är så jag vill att litteratur ska påverka mig.
– – –
Uppgörelser: Skisser och noveller, Karin Boye. Albert Bonniers förlag 1934. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.se.

Bokrecension: Den förvandlade messias | Hjalmar Söderberg

Den förvandlade messias: Jesus Barabbas II är skriven av Hjalmar Söderberg (1869–1941), och utgör en slags fackhistorisk fördjupning av romanen Jesus Barabbas.

* * *

Ett av de stora problemen när man ska skriva om den historiske Jesus, är att i princip alla som nalkas ämnet har ett stort batteri förutfattade meningar kring denna gestalt. Är det dessutom så, att man själv av diverse skäl antar att denne Jesus är Guds son, är de förutfattade meningarna än mer besvärande, om man försöker nå bortom den gestalt som de religiösa föreställningarna skapat.

Men låt oss nu hiva de religiösa med sina religiösa överlagringar överbord, och med Söderberg nalkas Jesus med religionshistorikerns ögon, med filologens ögon, med mytologens ögon, snarare än med den troendes ögon. Låt oss behandla texterna om Jesus som vilka antika texter som helst!

Då blir det betydligt mer spännande. Och kanske kan man rentav lära sig något som grundas på historiska slutsatser, snarare än religiösa sådana.

* * *

Söderberg, tillika med mig själv, anser att Jesus har funnits som en historisk person.

"Kristendomens uppkomst kan således naturligast förklaras, om den Jesus, som är huvudpersonen i evangelierna, är en historisk person, som har uppträtt som messias och vunnit anhängare som sådan."

Men denne person har sedan av sina anhängare tillskrivits en mängd uppfattningar och hela metafysiska proportioner, så att personen Jesus smält samman med föreställningen om Jesus Kristus, Guds son. Det gäller då för historikern att skära igenom dessa överlagringar, och finna sandkornet längst inne i pärlan.

Evangelierna "äro alla i hög grad otillförlitliga, men i dem alla ha uppgifter av historisk betydelse insmugit sig", skriver Söderberg. Så den skicklige filologen kan, om han hanterar evangelierna med stor försiktighet, hitta saker av äkta värde för en historiker i texterna.

Den Jesus som då träder fram har inte mycket nytt att säga i läroväg, faktiskt. Han har "i allt tyckts dela sin tids och sitt folklagers religiösa föreställningar. Han har i intet fall varit någon religiös nyskapare."

 * * *

Söderberg har, på grundval av olika emellanåt översedda texter och vad han menar vara översedda, äldre traditioner inom den allra första kyrkan, satt upp en hypotes, om att Jesus och Jesus Barabbas ("faderssonen") var samma person, och att Jesus därmed den där dagen alls inte korsfästes, utan på anmodan av den uppretade folkskaran faktiskt släpptes. Den källa Söderberg i synnerhet lutar sig mot, är ett kristet tillägg till en slavisk översättning av Josephus Om det judiska kriget.

Jag delar inte Söderbergs slutsats. Den kräver alltför många antaganden för att kännas sannolik.

Men det intressanta blir ändå, hur Söderbergs argumentation för denna linje, uppenbarar hur lös sand även de traditionella uppfattningarna om Jesus vilar på, och hur lite som blir kvar av gestalten Jesus, om man textkritiskt nagelfar uttalandena i evangelierna, och rensar bort sådant som sannolikt inte kan ha sagts av den historiske Jesus, utan som lagts i hans mun av urkyrkan, och som alltså talar till en annan tid och ett annat sammanhang, än vad Jesus borde ha gjort runt år 30 e.Kr. Den Jesus som talar i Matteusevangeliet talar alltså i själva verket i stor utsträckning till den kristna kyrkan av år 80 e.Kr., och adresserar de problem som kyrkan hade då.

Och den rudimentära teologi som börjat uppstå i Jesu mun i de senare evangelierna, kan blott ha uppstått efter att Jesu korsfästelse omtolkats som något annat än nederlag.

* * *

Mer sannolik är dock en andra hypotes av Söderberg, nämligen att Jesus sannolikt var en ordinär messiasgestalt. Och med "messias" avses då inte någonting som kan jämföras med vad predikanter måhända lägger in i ordet idag; inget av världens frälsare eller något sådant, således. Med messias avses helt enkelt det som judar avsåg med ordet omkring år 30 e.Kr., nämligen en person som på ett mycket konkret sätt förväntades återupprätta kung Davids konungadöme på jorden.

Efter att romarna fullkomligt krossat Israel några decennier efter Jesu verksamma år, upphör messiasdrömmen att attrahera, och ett nytt motiv tar dess plats: föreställningen om en yttersta dom. Och Jesusgestalten mytologiseras allt mer.

"'Evangeliet om Jesus Kristus, Guds son' är den mytiskt ombildade och legendariskt utsmyckade berättelsen om en messias, som har fått ett tragiskt slut, och som av sina anhängare troddes ha uppstått från de döda."

Söderberg tror att messiasskapet var den historiske Jesu syfte med sin agitation, men att Jesus misslyckades med sin uppsåt, och därefter försvinner i historiens dimmor, möjligen för att helt kort bryta ytan i Alexandria ett tag senare. Och det synes rimligt, som Söderberg anför, att Jesus knappast blev en nagel i ögat på de styrande på grund av att han gick omkring och predikade kärlek.

Predikade han däremot att han var messias, en upprorsman som vill återupprätta den judiska staten, då faller saken i ett annat ljus. Lägger man därtill de indicier som talar för att Jesus ville avskaffa den allmänt rätt illa omtyckta offerdjursordningen, blir det än klarare: med dessa förutsättningar blir man snart ogillad av både romare och judiska skriftlärda.

"Jesus har varit en messias i detta ords enda för honom och hans samtid kända betydelse; han har stått i spetsen för en messiansk frihetsrörelse mot romarväldet, och han har således icke utan all begriplig orsak blivit dömd till döden som 'judarnas konung'."

Samtidigt som Jesusgestalten mytologiseras, omtolkas också alltmer det Gamla testamentets profetior och sånger. Fastän det är "mer än osäkert om det i hela gamla testamentet finns en enda messiansk profetia i den meningen, att den ursprungligen har varit tänkt som en sådan", börjar de kristna nu läsa in sin Jesus i var och varannan mening i de gamla skrifterna. Man felciterar och kapar citat: allt för att få det att passa ihop.  Någorlunda. Man använder Jesus som "språkrör för sina egna och församlingens meningar." Och man tar kända judiska lärdomar från judisk tradition, och lägger dem i Jesu mun.

Och man tar intryck av de överallt uppblommande mysteriekulterna, sällskap där man talar om dop, om heliga måltider och hade "förvärvande av odödlighet som syfte". Och med tiden har Jesus gått från upprorsman — "messias" — på vilken ingen hade några förväntningar om någon ny lära, till en gudom som i betydelse hotar att överflygla Gud Faders egen. "Den gamle Jahve hade abdikerat till förmån för sin son", skriver Söderberg. "Och med den verkliga kristendomen – messiastron – var det förbi. Den hade gått udner och försvunnit i ökentrakterna öster om Jordan.

* * *

Även om man nu inte delar Söderbergs uppfattning om att Jesus möjligen aldrig korsfästes och dog, så visar Söderberg på ett elegant sätt, hur evangeliernas skildringar – dessa hårt redigerade skrifter, bestående av samlingar från olika källor – knappast har någon högre tillförlitlighet för den som begåvats med ett historisk-kritiskt sinnelag, eller övat upp en sådan förmåga.

Samtidigt visar han, hur man med rätt vetenskapliga metoder – filologiska och textkritiska sådana – ändå kan röra vid texterna, och få dem att tala om mer än vad kanske den redigerande författaren avsett. I gliporna tittar nämligen den oredigerade historien möjligen fram här och var... Och man anar, om än på ryggen, den historiske Jesus och kanske den historiske Johannes Döparen i skuggorna.

Det är det som är bland det mest intressanta i Den förvandlade messias, ett verk som åldrats med värdighet och med Söderbergs oefterhärmliga stilsäkerhet intakt.
– – –

Den förvandlade messias: Jesus Barabbas II, Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers förlag 1932. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.se.

Dikt: Stjärnorna | Karin Boye

Stjärnorna

Nu är det slut. Nu vaknar jag.
Och det är lugnt och lätt att gå,
när inget finns att vänta mer
och inget finns att bära på.

Rött guld i går, torrt löv i dag.
I morgon finns där ingenting.
Men stjärnor brinner tyst som förr
i natt i rymden runtomkring.

Nu vill jag skänka bort mig själv,
så har jag ingen smula kvar.
Säg, stjärnor, vill ni ta emot
en själ, som inga skatter har?

Hos er är frihet utan vank
i fjärran evigheters frid.
Den såg väl aldrig himlen tom,
som gav åt er sin dröm och strid.

Karin Boye

ur diktsamlingen "Gömda land" (1924)

E-läsning

Den första boken jag läste i min nya e-bokläsare blev alltså Hjalmar Bergmans Clownen Jac. Jag har många gånger förut skrivit om hur tveksam jag varit gentemot e-boksgrejen, ja, om hur jag vill kunna känna böckerna, och hur lukten från sidorna spelar roll för upplevelsen och så vidare.

Nå, så är det.

Men det går faktiskt utmärkt att läsa litteratur på läsplatta också.

Jag köpte en enkel apparat. Sony PRS-T2 heter den. Displayen är svartvit och inte upplyst, utan bygger på nåt som tydligen kallas e-ink. Det gör att den endast drar batteri när man byter sida, och det gör batteritiden oerhört lång på varje laddning — flera veckor, vad jag förstår.

Apparaten, stor som en tunn pocketbok, har en display som är mild att vila ögonen på, liksom en matt boksida är behaglig att titta på. Typsnitt kan man välja, och textens storlek likaså. Det är lätt att stryka under i texten, och bläddra fram och tillbaka.

Så jag är mycket positivt överraskad. Jag har nu gett mig på bok två, av mer facklitterärt slag: Hjalmar Söderbergs Den förvandlade Messias, och läsupplevelsen är — fastän jag är trycksvärtedoften och ljudet av pappersprassel förutan — superb. Det går lika lätt att läsa några minuter på en liten paus, eller att läsa långa stunder i sträck. Och mellan läsningarna dyker den lätt ner i innerfickan på en jacka, eller nån annanstans. Skrymmande är den definitivt inte.

Det ska gå att lägga ut citat ur böckerna direkt till Facebook genom att koppla upp sig mot WiFi. Får se om jag bryr mig om att koppla in det: ju enklare funktioner, desto bättre. På så vis är det mindre ting som kan krångla dessutom, liksom en pappersbok sällan krånglar vid hanteringen.

* * *

Än så länge är många e-böcker ofattbart dyra. Nyare titlar är i regel långt dyrare än en pocketbok, och beskattas än så länge dessutom med 25 procents moms, snarare än bokmomsens 6 procent. Måhända kan den generella prisbilden ändras, när väl e-boksindustrin kommit igång på allvar.

Men man får inte glömma, att det finns en fullkomlig litteraturskatt på ställen som Litteraturbanken,  Projekt Gutenberg och Projekt Runeberg där böcker vars upphovsrätt gått ut finns fritt tillgängliga, helt utan kostnad. De två förstnämnda ställena har dessutom satsat e-boksanpassade epub-filer för nedladdning.

Så man skulle kunna ägna en livstid bara åt att läsa klassiker, innan man ens har behov av att börja läsa ny, dyrare e-litteratur...

* * *

Jag tänker inte kasta ut mina tusentals fysiska böcker, aldrig i livet. Men att kombinera läsningen av traditionella böcker med att läsa böcker i e-läsaren innebär inte någon sorts konflikt för min del, och jag uppmanar ivriga läsare att göra detsamma.

Bokrecension: Clownen Jac | Hjalmar Bergman

Clownen Jac är skriven av Hjalmar Bergman (1883–1931). Boken blev hans sista roman.

* * *

Clownen Jac är på många sätt en djupt tragisk berättelse. I centrum står i första hand den nu välbärgade clownen Jonathan Borck, som vi sedan tidigare känner från Farmor och Vår Herre. Där var han en bifigur, men nu får vi träffa honom när han gjort sin lycka som aktör i USA under sitt artistnamn Jac Tracbac. Då har han fått sina egna mer eller mindre udda figurer omkring sig.

Vi introduceras för honom genom hans släkting Benjamin Borck, som far för att göra sin lycka i det stora landet. Benjamin — Benbé kallad — träffar sin rike släktning, och lär känna honom.

Jac visar sig vara en person fångad av sitt eget företag, "syndikatet", som manipulerar sin populära konstnär, styr hans bokningar och åtaganden. Själv är Jac en excentriker, där han bor i sin väldiga bungalow i Beverly Hills med inhägnad och stor trädgård. Men hans rådgivare pockar på och försöker styra honom.

Så lär vi steg för steg känna Jac Tracbac, och blir alltmer på det klara, att under de lustiga kläderna finns en djupt sorgsen och framför allt astronomiskt ensam gestalt. Något lättar väl ensamheten, när han kommer underfund med att han har en dotter hemma i Sverige, som han skickar efter. Men inte ens detta löser honom från hans utanförskap i den värld han själv vunnit och skapat sig.

Vad gäller hans yrkesliv, förefaller han vara som mest uppskattad, när han porträtterar sann clownskräck. Och den skräcken är inte föreställning, den skräcken känner verkligen Jac.

* * *

Romanen skrevs 1930. Den är full med formuleringar som inte hade kunnat passera en förläggare i dag. Färgade personer i clownens tjänst beskrivs nämligen nedsättande. Bergman gör det knappast i syfte att vara elak, utan följer blott seden hos den — i någon mån rasistiska — kultur han kände, vad gäller beskrivningar av de färgade. Det är inga flagranta övertramp, men tillräckligt för att man ska uppfatta texten som åldrad.

Det må också nämnas, att Bergman själv tillbringat några månader i Hollywood, varför han väl kände till de miljöer och de uttryckssätt som reflekteras i boken.

* * *

Hjalmar Bergmans formuleringskonst är med genom romanen, även om jag också upplever en trötthet, en matthet i prosan. Den är levande och klar, men känns samtidigt något trött. Men formuleringarna blixtrar till på sida efter sida, somliga är snarast i släktskap med Oscar Wildes kvickheter, andra vittnar om djupt känd cynism. Några exempel kan kanske anföras:

"Ingen människa är så beklagansvärd som den, vilken ej är stolt över sitt yrke. Tyngre, tröstlösare straffarbete än hans kan ingen ådömas." 

"Rätt är rätt, naturligtvis, men är det alltid rätt att handla rätt?" 

"Saknar man moral, så skadar man sig själv – har man moral så skadar man andra." 

"En ädel omgivning adlar." 

"En tradition utan innehåll är outrotlig." 

"Att leva bland minnen, är att leva bland lik." 

"Vilddjuret i människan har ingen större fröjd än att se en varelse skälva av ångest.

* * *

Clownen Jac är inte en roman man nödvändigtvis mår bra av att läsa. De enda gestalterna i den man känner sympati för är Jac själv, och möjligen hans unge protegé Benbé med hustru.

Kanhända vittnar Clownens alienering något om Bergmans egen världsuppfattning; det är frestande att av boken göra ett testamente, med tanke på att han dog året efter att den gavs ut. Det må vara med det hur det vill. En sann tragedi är boken, om än det inte finns lika mycket död i den som i som de grekiska tragiska dramerna, så är dock känslan mörk och dov, fastän en gryning månne kan anas mot de sista sidorna.
– – –
Clownen Jac, Hjalmar Bergman, Albert Bonniers förlag 1930. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.se.

Tidningsklipp: "Vidskepligt, vidrigt och vämjeligt" | Wernamo Tidning 1884

Tidningsklipp ur Wernamo Tidning, fredagen den 22 februari 1884. Styckebrytningar införda.

Det kan nämnas, att seden med att hälla alkohol i en avlidens mun och sedan tömma ut vätskan och använda den som medel mot alkoholism — som beskrivs nedan — är inte okänd från andra håll.

* * *

"Vidskepligt, vidrigt och vämjeligt må man med skäl kalla några i närheten af Alfvestad boende personers sätt att söka bota en äldre man för hans kärlek till glaset, säger Sm. P:n. 

Då en gammal gubbe i grannsamhället dog, hälldes nemligen bränvin i — likets mun och tappades derefter på en flaska. Det gällde nu att få den oförbätterlige drinkaren till att taga 'en sup i ny och en i nedan' af det sålunda preparerade bränvinet. 

Till vinnande af detta mål inbjöds han till en af dem, som välvilligt åtagit sig att kurera honom, en natt då det var ombyte på ny och nedan, samt fick verkligen i sig en sup om aftonen och en på morgonen af den smörja man tillagat. 

Karlen har nu fått reda på den vämjeliga kur, för hvilken han varit utsatt, och enda följden är, att hvar gång han tankar falla derpå, måste han hafva — ett par renade, dugtiga supar för att 'sätta' sina qväljningar."

* * *

Tidningsklipp: 240 000 gravstenar | Nyare Blekings-Posten 1876

Begravningsplats från Amerikanska Inbördeskriget.
Alexandria, Virginia

Ett tidningsklipp ur Nyare Blekings-Posten, måndagen 21 februari 1876.

* * *

240,000 grafvårdar skola i Nordamerika resas öfver de i sista kriget fallne. Namnen inristas på 4 minuters tid medelst en genom ett stålröret drifven sandstråle på de ställen, som lemnats obetäckta af papper, läder eller gummi. På sådant sätt förfärdigas 500 grafstenar om dagen i Rutland, staten Vermont.

* * *

Skriver gästinlägg på Minnenas Motell

Minnen från svunna tider:
Flik av Morrisseys skjorta från konserten i Karlstad 7 augusti 2006.
Nu i mitt vitrinskåp.

Skriver personligt gästinlägg hos Johan på Minnenas Motell om Morrissey och vad han betytt för mig: "Morrissey skrev sångerna som räddade mitt liv".

Textkritisk kommentar: "Grodor kokas bäst långsamt" | Världen Idag

I den kristna tidningen Världen Idag publicerades en märklig ledare 15 februari 2013. Den har titeln "Grodor kokas bäst långsamt", och är skriven av Oas-rörelsens inspiratör Berit Simonsson.

Med tanke på det häpnadsväckande innehållet kan en textkritisk kommentar äga sin relevans.

* * *

Redan genom titeln kan vi komma att dra öronen åt oss. Metaforen med att grodor inte märker att det vatten de sitter i kommer att koka, om bara uppvärmningen går tillräckligt långsamt är uttjatad och dessutom rent faktiskt en faktoid; sakförhållandet existerar alltså icke.

Men genom rubriken vet vi, att här ska vi få oss några varningens ord!

Och nog får vi det. Berit Simonsson vänder sig mot "enkönade" äktenskap. Hon konstaterar att detta med att två personer av samma kön kan ingå äktenskap — något som var "otänkbart för några år sedan" — nu applåderas och påhejas. Och det är tydligen inte bra.

Berit Simonsson ser i hela samhället en blindhet: "artister, massmediafolk, politiker, trendsättare, lobbyister och andra makthavare" säger "det förväntade". Exakt vad det förväntade är får vi inte veta, men eftersom Berit Simonsson också skriver att "Sveriges blivande statschef" nyligen gjort det, får vi sluta oss till att det återigen handlar om HBT-frågor. Kronprinsessan Victoria gjorde ju bejublad entré på QX Gaygala, och tog som första svenska kunglighet genom historien ordet "homo" i sin mun i ett offentligt sammanhang.

Över detta jublar dock inte Berit Simonsson, utan hon menar att det blott kan ske, eftersom vi inte varit uppmärksamma, att gränserna förskjutits, att vi varit naiva. Vad är det då vi varit naiva inför, när samhället accepterar - i allt högre grad - samkönade relationer?

Jo, Berit Simonsson förklarar, att bakom denna utveckling ligger inget annat än demoniska krafter, "ondskans andemakter i himlarymderna", och i kulisserna, skriver hon, står månne djävulen själv och "gnuggar händerna i triumf". Det faktum att den blivande statschefen delar ut pris på en gaygala är alltså ett steg i en utbredning av djävulens makt i Sverige.

Sen ansluter sig Berit Simonsson till det logiska felslut som kallas "sluttande planet", och som det varnas för i varje gymnasiekurs i retorik. Nämligen: för att ett steg tagits i en viss riktning, måste rimligen ytterligare steg tas i samma riktning, intill dess att en oönskad extrem uppnåtts. — Man hoppas att utbildade människor kunde undvika den typen av argumentatoriska fällor, men inte i det här fallet.

Så! Vad är Berit Simonssons råd till dem som vill vara Jesus trogna? Jo, dessa ska spetsa sina öron, för möjligen har det aldrig förut varit så viktigt att lyssna till rätt röst, inte till majoritetens. Man skall bedja till den helige Ande och läsa sin Bibel. Och därigenom ska man få veta vilka värderingar som bör styra den kristnes ställningstaganden.

* * *

Självmordstalen bland unga HBT-personer är alarmerande höga, mycket högre än motsvarande siffror bland andra ungdomar. Många vittnar om ett hjärtslitande utanförskap och mobbning som lämnar sår för livet. Hur stor andel av befolkningen som är homosexuell är omtvistat, men andelen är inte alldeles liten.

Helt klart är dock, att bland de som läser Berit Simonssons ledare i Världen idag, är det många, många som själva är homosexuella, förmodligen unga och i utsatt position i fundamentalistiska hem.

Vad är då Berit Simonssons ord till dem i deras situation? Jo, att det är demoniska krafter som ligger bakom de rörelser som arbetar för homosexuellas likställdhet med heterosexuella. Och att djävulen själv månne gnuggar händer när HBT-rörelsen har politiska framgångar.

Det må vara sagt, att det är ingalunda kärleksfullt eller gott att måla upp en sådan bild. Genom att göra det gör man sig medskyldig till den bedrövliga situation som många, många homosexuella har, i kampen med sig själva och sin gud. Denna oförsonlighet gentemot en läggning som människan föds med vittnar blott om hjärtats hårdhet, kärlekslöshet och andligt mörker.

* * *

Överlag är Berit Simonssons ledare "Grodor kokas bäst långsamt" svepande och svagt antydande. De slutsatser som utifrån texten dragits ovan är emellertid rimliga. Man kan därför fråga sig, om vare sig Världen Idags redaktion eller Oasrörelsens ledning ställer upp på en så svartvit verklighetsbeskrivning som Berit Simonsson här uttrycker, nämligen att de rörelser som kämpat t.ex. för att samkönade relationer ska få samma legala status som heterosexuella äktenskap, i själva verket orkestreras av "ondskans makter i himlarymderna."

Eftersom Berit Simonsson använder sig av "sluttande planet"-felslutet, kan det också vara intressant att reflektera över var utvecklingen mot total jämställdhet för homosexuella och heterosexuella relationer borde ha stoppats.

En enskild förening — som en religiös rörelse — kan givetvis diskriminera bäst den vill. De kan neka personer av samma kön att välsignas av vad skäl de vill: att det står i Bibeln eller för att tandfén sagt det.

Men när den religiösa rörelsen gör anspråk på hur samhället runtomkring skall organiseras, och att somliga av dess medborgare skall diskrimineras i juridisk eller social mening, då är det en annan sak. Så, var det till exempel fel att avkriminalisera homosexualitet 1944? Var det fel att ta bort homosexualitetens klassificering som mentalsjukdom 1979? Var skulle månne gränsen ha dragits, enligt de som menar, att hela utvecklingen i detta ärende och andra samhälleliga frågor drivits av demoniska krafter?

* * *

Det är viktigt att notera att uppfattningar som dessa alltså kan beredas fritt utrymme i en större kristen tidning, och nå tusentals läsare. Det visar med all önskvärd tydlighet, att en biblicistisk-fundamentalistisk, konservativ kristendomsuppfattning i Sverige ännu har en viss mängd anhängare. Dessbättre märks allt mer sällan flagranta övertramp av Berit Simonssons slag i ledaren.

Men uppfattningarna finns. Och de människor finns, som faktiskt menar att de som kämpar för homosexuellas likabehandling i samhället, t.ex. rätten att på samma juridiska premisser som heterosexuella par ingå äktenskap med den person man älskar, drivs av demoniska krafter. Så slår kristna ner på en minoritet i samhället med Bibeln i hand, liksom kristna tidigare slagit ner på andra minoriteter, vare sig det nu varit fråga om färgade människor i USA, läromässigt avvikande personer under reformationen eller homosexuella under alla tider.

* * *

Avslutningsvis kan det väl vara på sin plats här citera ur samtalet mellan förre ärkebiskopen KG Hammar och Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund på Bokmässan 2009, när samkönade äktenskap diskuterades:

Elisabeth Sandlund: "Jag hittar inte ett enda bibelord som stöder idén om äktenskap mellan människor av samma kön."

KG Hammar: "Nej, men du hittar desto fler bibelord som stöder tanken att kvinnor ska hålla tyst. Så var försiktig med Bibeln."

Tidningsklipp: Albinos förevisas på Vestra Torggatan | Wermlands Läns Tidning 1874

Annons ur Wermlands Läns Tidning, onsdagen den 18 februari 1874, alltså för jämnt 139 år sedan på dagen när detta inlägg publiceras. Annonsen är kopierad från Bläddra.

* * *

* * *

Enligt inlägg (här och här) på Anbytarforum hos Nättidningen Rötter, var de två systrarna Ida Aurora Charlotta Eklund (f. 1855) och Amalia Augusta Eklund (f. 1858) från Vimmerby. De var döttrar till snickaren Karl Edvard Eklund (som ju nämns i annonsen) och Hedda Ringström. Aurora dog 1905, och systern Amalia 1922. Också vid sina respektive dödstillfällen bodde de båda systrarna i Vimmerby.

Tidningsklipp: "...för de olyckliga offren för sjelfbefläckelse..." (1886)

Annons i Tidning för Wenersborgs stad och län, måndagen den 15 februari 1886. Kopierar hela den eminenta annonsen från Kungliga Bibliotekets digitala kopia, via tjänsten Bläddra.

* * *

* * *

Tidningsklipp: Drottning Sofias religionsiver | Wernamo Tidning 1879

Sofia av Nassau

I Wernamo Tidning för 134 år sedan idag — fredagen den 14 februari 1879 — finns en liten notis införd om Oscar II:s hustru, drottning Sofia av Nassau (1836–1913). Drottningen förefaller varit av väckelsekristet slag. Detta fick väl som konsekvens, det som nedan återges.

* * *

"Den religiösa riktning, drottningens sinne på senare tiden tagit, har mycket utvecklat sig. Så ville hon t. ex. ej att 'kungabalen' skulle i år försiggå. Hon anser nemligen dans vara synd."

* * *

Bokrecension: Prosten Huuskonens bestialiska betjänt | Arto Paasilinna

Bear on Cliff, H. Bullock Webster

Prosten Huuskonens bestialiska betjänt är skriven av Arto Paasilinna (f. 1942).

Oskari Huuskonen är prost, verksam i ett samhälle på finska landsbygden. Karln är känd för sina svavelosande predikningar, och är något av en nagel i ögat på den kyrkliga överheten. Nå, av sin församling får han hursomhelst en björnunge i femtioårspresent. Dessutom mister han strax därefter sin tjänst. Och sin hustru.

Och så börjar den egentliga berättelsen, som fortsätter med att Huuskonen och hans allt tamare och synnerligen skådespelarbegåvade björn reser Europa runt och råkar ut för allehanda äventyr.

* * *

Prosten Huuskonens bestialiska betjänt är en rätt härlig skröna. I mitt tycke är dock berättelsen något dryg.

Någon egentlig röd tråd finns inte, utan de olika undermotiven — eller äventyren — fogas till varandra, allteftersom prosten och björnen tar sig fram genom världen. En björn som i sin ungdom får heta Fanken, men med tiden heter — helt enkelt — Fan.

Men nog hade berättelsen kunnat koncentreras något.

Personskildringarna är träffande, med sina lätta anstrykningar av karaktyrism.

Prosten Huuskonen själv skildras finstämt som en präst som mister tron och börjar ägna sig alltmer åt att söka utomjordiskt liv närhelst han kommer åt en radiomast. Björnforskaren Sonja som tidvis gör prosten sällskap som älskarinna drabbas av himlastormande personlig väckelse och kommer till tro. Därigenom blir den religiösa hänryckningens löjliga dimensioner träffande beskrivna.

Medkännande skildrad blir också den dystre och kringresande bastuförsäljaren Sinkkonen. Och många andra.

* * *

I synnerhet i bokens första del behandlas Huuskonens religionsgrubblerier. Och eftersom religion intresserar mig, fastnar jag särskilt för dessa delar, inte minst de delar där polemiken mot kristendomen blir framträdande. Eller där humorn får sköta samma sak:

"Strax innan han somnade hade prosten Oskari Huuskonen några osammanhängande funderingar om att ifall Jesus hade varit finne så skulle det inte ha varit mycket till under att gå på vattnet, särskilt inte vintertid. Det hänger nog inte på tron, det där med att gå på vattnet, utan på hur tjock isen är."

Så Prosten Huuskonens bestialiska betjänt är en trevlig och humoristiskt småputtrande skröna med träffsäkra personbeskrivningar. Som möjligen kunde varit något kortare.
– – –
Prosten Huuskonens bestialiska betjänt, Arto Paasilinna. Övers. Camilla Frostell. Brombergs bokförlag 2002. ISBN: 91-7608-890-1. 274 sidor.

Tidningsklipp: Halfcivilicerade wildar | Falu-Posten 1873

I Falu-Posten skrevs det i dag för jämnt 140 år sedan om indianerna i USA.

* * *

"Indianerna. Inom Förenta staternas gränser finnas för närwarande 300,000 indianer. Af dessa äro 97,000 civilicerade, 125,000 halfcivilicerade och 78,000 äro ännu 'äkta wildar'."

Falu-Posten 5 februari 1873

* * *