Bokrecension: Njals saga

Gunnar på Lidarende i strid.
"Kampen ved Rangaa", Andreas Bloch. Detalj.

Njals saga är en isländsk berättelse, sannolikt nedtecknad under slutet av 1200-talet, av en okänd författare. Händelserna i sagan utspelar sig runt tiden för Islands kristnande, det första millennieskiftet. Upplagan som jag läst är översatt till mycket välljudande svenska av Lars Lönnroth (f. 1935), professor emeritus i litteraturvetenskap.

* * *

Lönnroth har till sin översättning fogat en innehållsrik inledning, och dessutom ett antal antavlor över de i boken förekommande största släkterna, och två kartor.

Själva berättelsen delas av Lönnroth in i tre delar: "Onda rötter", som består av en del ganska löst hopfogade bakgrundsberättelser, "Gunnars saga", som består främst av Gunnar på Lidarendes äventyr, och avslutningsvis "Njal och kristendomen", som handlar om titelpersonen Njal, hans söner och deras eskapader. I denna sista del ingår också vad som snarast får kallas hela sagans avrundning.

* * *

Trots att Njals saga skrevs ner under den kristna eran, lyser en mängd förkristna teman igenom. Det är omstritt i vad grad sagan — i isländsk betydelse är ordet snarast liktydigt med "krönika" — bygger på verkliga händelser och i vad mån de är påhittade när de skrevs, men vi är nog på ganska trygg mark, om vi hävdar, att berättelsen bygger på en stor samling äldre legender, varav många med största sannolikhet har betydande verklighetsförankring.

Därför är det inte konstigt, att fornnordiska, förkristna teman finns kvar. Vi har till exempel det mystiska och bestämda ödet som bestämmer var och ens liv och död, lycko- samt olycksamhet. Gång på gång när någon varnas för ett vådligt företag, svaras det, att det blir som ödet vill.

Hedersbegreppet är närmast bedövande starkt. I ett sammanhang där nationalstaten ännu inte vuxit fram, var människor hänvisade till att bevara sin heder, sitt anseende, för att bli tagna på allvar. Med det sammanhängde vikten av att de eder som gavs också gick att lita på: bröt man en ed, gick det enskilda anseendet i botten.

Och så har vi blodshämnden. Samhället hölls, förutom av hedersbegreppet, samman av ätterna. Du var en del av din släkt, och din släkt var du trogen. Dödas någon av din släkt, är det snarast din plikt att döda någon ur den anfallande släkten; helst den som var dråpare i det första fallet. Så fungerar ätten nästan som en biologisk enhet, med de enskilda medlemmarna som sina lemmar.

* * *

Vem som än skrev ned Njals saga, var uppenbarligen mycket intresserad av juridik. Förutom av ideliga strider, består en stor del av texten av diverse tingsförhandlingar. För trots att ingen statsmakt fanns på Island, fanns en lag. Den lagen använde man sig av på tinget. Där fick man möjlighet att bilägga sina tvister på ett oblodigt sätt. På detta ges många exempel i sagan.

Har du nu slagit ihjäl en person, och den personens släkt inte redan har tagit livet av dig, så kan du på tinget förlikas med släktingarna. Du kan få böta för dråpet. Du kan tvingas i landsflykt. Och du kan dömas fredlös. Sagan ger också exempel på, att man kunde åläggas att göra en pilgrimsfärd — efter kristnandet. När domen har fallit, och båda parter genom en mycket komplicerad process av rättsformalia till sist förlikts, anses det förvisso skamligt av endera sidan att bryta förlikningen. Men det händer ändå om och om igen.

* * *

Centrum i Njals saga utgörs av morden på den kristne och vise lagkunnige mannen Njal, hans hustru och flera av hans söner och mannar, när de bränns inne efter en lång kedja av blodshämndsdråp. Njal själv och hans hustru och ett barn i hushållet tar sin tillflykt till sängen, där de täcker sig med en djurhud och dör.

Sönerna och mannarna kämpar till slutet. Endast en person, utom de kvinnor och barn som får fritt utträde, lyckas fly. Hans namn är Kåre, han är svärson till Njal, och fortsätter kampen för att hämnas den nesliga oförrätten mot Njals familj — både på tinget och genom strider hemma på Island och utomlands.

* * *

Det förkommer rent otroligt många namn i sagan. Ett tag försöker jag hålla koll på dem med anteckningar, men jag ger upp, och försöker helt enkelt hålla koll på de viktigaste gestalterna. Tack och lov har Lönnroth valt att sätta en del av de långa släktuppräkningarna — som ofta följer när en ny person presenteras — i fotnoter.

Förmodligen hade dessa många namn sin funktion i en kontext när läsarna — eller snarare lyssnarna — kunde relatera direkt till släkterna genom att vara väl förtrodd med sagotraditionen och kanske rentav själva kunde påräkna släktskap med de nämnda. Men för en sentida läsare blir upplevelsen tröttande och labyrintartad. Bara i de fyra släkttavlorna som bifogats boken nämns över 120 personer...

* * *

Njals saga är en våldsam berättelse. Prosan är utsökt korthuggen och rak, och handlar berättelsen om att någon får huvudet avhugget eller ett nyckelben knäckt, då står det just att det är vad som händer, utan omskrivningar. De gamla vikingarna tillåts också knäcka ur sig käcka och fortfarande användbara små sentenser titt som tätt:

"Vill man finna fel, finner man inga förtjänster" 

"Döden är den skuld vi alla måste betala." 

Människan lever inte längre än ödet bestämmer"

Så de stora vinsterna med att läsa Njals saga i dag, förutom att skaffa sig huvudvärk på grund av de många förekommande personerna, är att lära känna en god prosatradition, där utbroderat språk aldrig får stå i vägen för den råa meningen.

Dessutom, om man som jag är intresserad av den förkristna nordiska kulturen, finna en hel del i boken som sätter oss i förbindelse med seder och motiv som inte längre skulle komma att finnas kvar.

Ett litterärt exempel på detta hittar man i slutet av boken. En viss Darrad får smygandes höra några valkyrior sjunga "Spjutsången", som i sagan satts i samband med det nyss timade slaget vid Clontarf på Irland. Sången är sannolikt, skriver Lönnroth, äldre än sagan.

Så sätter den oss mycket konkret i kontakt med förkristna föreställningar. Valkyriorna, som alltså var de halvgudinnor som utsåg de män som skulle dö och få plats i Valhall, sitter och väver en väv "av mäns tarmar", som är tyngd "av mäns huvuden".

"Inpyrt av skräck
är allt man skådar,
drypande blodskyar
drar över himlen,
av fallnas sår
tar luften färg,
när segerns jungfrur
sjunger sin sång."

Så sjunger valkyriorna. Och så låter den kraftfulla fornnordiska lyriken.
— — —
Njals saga, Lars Lönnroth (övers.), Atlantis 2006. ISBN: 91-7353-134-0. 413 sidor.

Bokmässan 2012

Jag for till Bokmässan i Göteborg i dag. Det var några år sen sist. I år blev det av igen. Och det var några väl spenderade timmar — timmar, eftersom det är allt jag klarar av i trängseln och värmen och myllret av röster och rörelser.

Som vanligt var väl de intressantaste inslagen förlag som Symposion, h:ström, Vertigo och andra. Och lite underhållande var det allt, att Vetenskap och Folkbildning fått sin plats rakt emot Livets Ords förlag...

Några seminarier blev det inte för min del; jag hade fullt upp med att tränga mig fram mellan alla båsen på golvet.

Och så detta med känt folk; det var gott om dem med, kända från bokbranschen — och annat. Således satt Björn Hellberg och signerade böcker, Björn Elzén från Hydra mixtrade med tekniken för att Staffan Heimersson skulle höras, Anders Jacobsson och Sören Olsson talade om Bert på en scen, Steffo Törnqvist var också på mässan, Glenn Hysén såg jag någonstans, ärkebiskop Anders Wejryd stod och pratade med någon på Svenska kyrkans område och Carl-Michael Edenborg från Vertigo passerade jag också.

* * *

Det blev några inköp:

Birgitta Forsman: Gudlös etik: En befrielse ur religionens tvångströja, Fri Tanke.

Gabrielle Wittkop: Barnahandlerskan, Vertigo.

Bo Lindberg: Seneca: Människosläktets lärare, Atlantis, inköpt hos Svenska Humanistiska Förbundet.

Margaret Clunies Ross: Hedniska ekon: Myt och samhälle i fornnordisk litteratur, Anthropos.

Och från Hallongrottan ett vykort med fotot som föreställer Oscar Wilde och Lord Alfred "Bosie" Douglas.

* * *

Nog hade jag kunnat gå där någon timme mer. Men kroppen var mätt på att trampa omkring, ögonen var mätta på synintryck, och parkeringstiden på upphällningen när jag tog mig därifrån. Jag återvänder dock gärna om något år igen.

Citat: Kafka om böckers verkan

Ur ett brev från Franz Kafka till Oskar Pollack, skrivet 8 november 1903.

"Manches Buch wirkt wie ein Schlüssel zu fremden Sälen des eigenen Schlosses."

Övers.

"Mången bok fungerar som nyckel till främmande salar i det egna slottet."

Bokrecension: The Horrors and Absurdities of Religion | Arthur Schopenhauer

Arthur Schopenhauer 1859

The Horrors and Absurdities of Religion är en samling texter av Arthur Schopenhauer (1788–1860), översatta till engelska av R. J. Hollingdale. Företrädesvis återfinns de i original i Parerga und Paralipomena. Nedan har jag konsekvent översatt citaten till svenska för att prosan skall flyta lättare, trots att texterna ursprungligen skrevs på tyska.

* * *

Arthur Schopenhauer tillhör väl de mer aparta filosoferna bland de stora skriftställarna. Trots det, eller kanske snarare tack vare det, är det givande att läsa honom.

The Horrors and Absurdities of Religion utgörs av en mängd essäer och aforismer, skrivna av honom. Titeln på samlingen, som satts postumt, kan möjligen tyckas vara något skev, eftersom boken knappt huvudsakligen handlar om religion. Däri ryms alla möjliga olika typer av reflexioner — från kunskapsteoretiska resonemang och ställningstaganden kring metafysiken till det förmodade sambandet mellan människors uppsyn och deras karaktär.

Men låt oss ändå fokusera på Schopenhauer och religionen. Man bör då först känna till, att Schopenhauer var djupt influerad av buddismen och österländsk filosofi. Hans livshållning är i grunden pessimistisk. Den vilja till liv som han ser överallt omkring sig, är för honom något som ska kväsas och begränsas så mycket som möjligt — för med livet följer ändå bara lidande på den långa eller ofta korta sträckan mot döden.

 * * *

The Horros and Absurdities of Religion börjar med en dialog, där gestalterna Demopheles (bokstavligen "folkälskare") och Philalethes ("sanningsälskare") diskuterar religion. Den förre menar på det stora hela, att religion är en folkets filosofi, och att den har ett visst berättigande som allegorisk förmedlare av sanning, och i det att den skänker folket tröst.

Den senare frågar sig dock, varför han borde respektera en samling lögner, bara för att andra människor är enfaldiga. Filosofi är för Demopheles elitens sätt att hantera djupare frågor om existensen, medan religion får ta hand om det för den stora massan: "religion är metafysik för folket".

Philalethes tycker att man därigenom låter religionen komma undan alltför lätt, och att man på så sätt gör religionen blott till ett verktyg, inte till något som skall tas på allvar för sin egen skull. Han menar vidare, att religionen grundas blott på en övertygelse utan skäl, och kan därför inte nås av sakskäl när man kritiserar den.

I synnerhet blir religionen stark, fortsätter han, när den inympas i de unga, i vilka den slår rot och blir mycket svår att komma åt. Så stark, menar Philalethes, är religiones kraft när den inympats sedan barnsben, att den förmår tysta både samvete, medlidande och medmänsklighet.

Philalethes får därefter fortsätta med att beskriva religionens hämmande effekt för utvecklingen, när Schopenhauer låter honom beskriva, hur religionen — mer specifikt den kristna varianten av religion — lagt en hämsko på all intellektuell och i synnerhet filosofisk utveckling under hela sin era.

När någon väl brutit sig ur kristna, invanda tankemönster har han lidit risk att liksom Bruno och Vanini helt enkelt raskt tas ur leken med eldens hjälp.

Det inträder, säger Philalethes, aldrig i den djupt religiöses sinne, att han kan ha fel när han mäter sin egen religion med en annan religionsvariant, eftersom hans egna religiösa uppfattningar a priori är säkra, och får utgöra den sanna måttstocken för andra uppfattningar.

Demopheles invänder, att det vore fel att ta den tröst religionen innebär ifrån någon, utan att ersätta den med något bättre, varpå Philalethes påpekar, att det inte är att ta något ifrån en människa, när man ger henne kunskap om att något hon hållit för sant är fel: snarare ger man dem en liten bit sanning istället. Visst har människan metafysiska behov, men religion förefaller, säger han, inte så mycket vara svaret på det behovet, som ett missbruk av det.

Philalethes hävdar vidare, att religionens utrymme i samhället krymper, sedan den mist sin förmåga att påtvinga sina trossatser på folket, till nöds med hjälp av bålet, och sedan allmän kunskapen ökas hos folket. För att religionen ska kunna finnas, måste okunskapen också finnas: "...religioner är som lysmaskar: de behöver mörker för att lysa", säger han. Han hyser förhoppningen att religionen snart ska lämna Europa, liksom en barnpasserska som man vuxit ifrån, och att en lärare istället träder i den förras ställe.

Vad gäller moralisk utveckling, ställer Philalethes Demopheles, efter att ha kontrasterat den gyllene antiken med den europeiska medeltiden, inför den kraftfulla retoriska frågan: "Generellt talat, kan du hävda att mänskligheten verkligen blivit moraliskt bättre på grund av kristendomen?"

Den vindlande debatten — där jag givetvis håller på den stringente Philalethes, men där man inte kan vara riktigt säker på om man inte finner lite av Schopenhauer själv i båda gestalterna — avslutas med att de två diskuterande vännerna vandrar i väg, efter att ha kommit överens om att religionen har ett Janusansikte: man kan koncentrera sig på den dystra sidan av religionen. Eller så kan man koncentrera sig på den tillmötesgående sidan.

Och kvar står läsaren med en hel hög av gnistrande och vassa formuleringar.

* * *

Religion, menar Schopenhauer i en av aforismerna, är den högsta formen av tämjning, i det att den tämjer de intellektuella förmågorna. Det finns, skriver han, inte någon uppfattning som är så absurd, att den inte skulle kunna fästas i huvudet på en människa, om man börjar påverkan tillräckligt tidigt.

Motsatsen till religiös tro är kunskap. Kunskap, säger Schopenhauer, är hårdare än tro, och krossar tron där de kolliderar. De två bör därför hålla sig ifrån varandra. Själv kan jag inte se vad kunskapen har att förlora på att krossa tron; kanske ser Schopenhauer någon praktisk nytta med religionen ändå, som han antyder i dialogen som inleder textsamlingen.

I en senare aforism fortsätter Schopenhauer på samma tema, och menar att det är gravt felaktigt, att förvänta sig att vetenskapen kan fortsätta att utöka sina domäner, utan att komma i konflikt med religionen.

Vetenskapens utbredande kommer att hota religionens själva existens. "Fysik och metafysik är religionens naturliga fiender", skriver han, och: "Religionerna är okunskapens barn, och de överlever inte länge utan sin moder". Får man in både tro och kunskap i samma huvud kommer det till en strid: kunskapen är som en varg, och tron som ett lamm. Vem som vinner förstår vi.

* * *

Det finns ingen konkret uppenbarelse, i form av en helig skrift, ingiven av Gud. Människorna må kalla på Gud i det höga, skriver Schopenhauer, men vad de får är präster som hävdar att de hört Guds svar. Vi får då minnas, att det inte finns några uppenbarelser, utom de visas tankar. Så vare sig man dör och litar på sina egna tankar, eller om man dör i tron på religionen — så dör man i tron på vad som stammar från människans tankevärld och människans åsikter.

* * *

Ett huvudproblem med kristendomen är, att man förväxlar bokstavlig sanning med metaforisk sanning. Religionerna vågar inte erkänna att de är uppbyggda av en metaforisk diskurs, utan måste hävda att deras dogmer är bokstavligen sanna; att se på dogmerna blott som metaforer och liknelser skulle, tror de, skada religionen.

Bokstavligen tagna blir religionerna absurda; men genom att ta sig an dem metaforsiskt kan de blir användbara, rentav tilldragande.

Schopenhauer ser försonande drag i kristendomen. I dess världsförakt finner han en beröringspunkt med sitt österländska tänkande. Han ser därför Gamla testamentet som bärare av ett optimistiskt, och därmed falskt, budskap, där människorna fokuserar på livet här och nu, medan Nya testamentet befordrar asketism, och ett dödande av livsviljan.

När protestantismen gjorde sig av med celibat och asketism, halshögg den därför sin kristendom, från Schopenhauers buddisktiska perspektiv. Som i detta känns helt främmande för min syn på asketism, men är begriplig utifrån Schopenhauers livssyn.

* * *

Schopenhauer ser viljan till liv i alla levande varelser. Han menar, att alla levande varelser binds samman av denna nästan fysiska kraft. Således vänder han sig starkt mot den judeokristna synen på djur. Han ser dem inte som några underordnade varelser, annat än att människan fått ett mer utvecklat medvetande, utan som en del i ett rike, där människan är lika mycket djur som de.

Och vi, säger Schopenhauer, är ett vilddjur. Man glömmer ofta bort det, menar han, och förfäras över när vilddjuret emellanåt visar sig under civilisationens fernissa; men det är människans sanna natur: vilddjurets natur. Och den civiliserade världen är blott en maskerad, som nödtorftigt döljer detta faktum från oss.

Ett av kristendomens stora fel, menar Schopenhauer, är att den dragit en gräns mellan människan och djurvärlden — en värld som hon egentligen tillhör, och inte är satt över. På så vis har kristendomen degraderat djuren till blotta ting i förhållande till människan.

Ja, Schopenhauer uttrycker det med sitt ofta explosiva språk, som att man måste vara både blind, döv och stum om man inte förstår att djuren till sitt väsen i grund är detsamma som vi, och att skillnaden ligger blott i intellektuell förmåga.

* * *

Man kan i The Horrors and Absurdities of Religion hitta olika typer av omdömen om religion från Schopenhauer. En del förhållandevis toleranta, i synnerhet där de religiösa uttrycken ligger nära hans egna österländskt inspirerade filosofiska uppfattningar.

Men för religionen som sådan ger han inte mycket. Han är noga med att påpeka att buddismen är ateistisk. Att den religiösa tron står i motsats till kunskap och vetenskap. Att moral inte har något med religion att göra. Så inte är Schopenhauer någon vän av religion, även om han i sin filosofi emellanåt rör sig i gränstrakterna, österut, i mystikens gränsland.

* * *

The Horrors and Absurdities of Religion är en mångfacetterad samling texter, liksom Schopenhauer var en mångfacetterad tänkare. Därför blir den emellanåt särskilt spännande att läsa, när den på ett elegant sätt utmanar de egna tankarna. Och andra gånger upplever jag att den på ett briljant sätt bekräftar den ateistiska och naturalistiska livsåskådning jag själv har.

Schopenhauer är en elitistisk och pessimistisk karl. Han har en hel hög fördomar och antikverade uppfattningar i mer praktiska frågor. Men vad gäller religionen och dess betydelse för samhället har vi mycket att lära av den gamle filosofen, som blev en sådan inspiration åt självaste Nietzsche.
— — —
The Horrors and Absurdities of Religion, Arthur Schopenhauer, Penguin Books — Great Ideas 2009. ISBN: 978-0-141-19159-1. 105 sidor.

Bokrecension: God: The Failed Hypothesis | Victor J. Stenger

"Abtei im Eichwald", Caspar David Friedrich. Detalj.

God: The Failed Hypothesis. How Science Shows That God Does Not Exist är skriven av fysik- och astronomiprofessor emeritus Victor J. Stenger (f. 1935).

* * *

Stenger undersöker i God: The Failed Hypothesis de vetenskapliga skälen för en tro på den gud som presenteras i kristendom, judendom och islam. Tvärtemot många andra vetenskapsmän, menar Stenger, att Gud visst kan bli föremål för vetenskaplig undersökning. — En Gud som gör avtryck i den fysiska världen, kan också undersökas.

Visserligen, menar Stenger, är inte frånvaro av bevis bevis på frånvaro av det man undersöker. Men frånvaro av bevis där bevis borde finns av det man undersöker, bör ställa saken i ett annat ljus.

Han avfärdar därmed den tvåregementslära som blivit kutym: att religion ska tiga om vetenskap, och vetenskap om religion. Stenger tar sig an att ge oss en översikt över vad vi egentligen vet. Till exempel om sådant som möjligheten av att det finns en icke-materiell själ, eller huruvida medvetandet helt kan förklaras utifrån naturalistiska modeller; huruvida vi har några belägg att anta att de tusentals böner som sänds till en Gud ovan där har någon konkret verkan; om universum verkligen förefaller designat, eller kan ha  naturliga orsaker — och mycket, mycket mer.

* * *

Stenger är noga med att påpeka, att undersökningsobjektet inte är alla tänkbara manifestationer av gud — så att säga gud i allmänhet — utan mycket specifikt de gudar som presenteras just inom kristendom, judendom och islam, så som de av tradition har beskrivits.

Stengers undersökta modell av Gud har följande egenskaper:

- Han är skapare och uppehållare av universum.
- Han är skapare av ordningen i universum och naturlagarna.
- Han har möjlighet att bryta mot naturlagarna och agera i den fysiska världen.
- Han är skapare av livet och människan, och har en särskild relation just till människan.
- Han har givit människan en icke-materiell själ.
- Han är ursprunget till etiken.
- Han har uppenbarat sin vilja i heliga skrifter och genom direktkommunikation med utvalda människor.
- Han döljer sig inte avsiktligt från någon människa som söker honom.

Och så tar sig Stanger an, att undersöka denna hypotetiska gud punkt för punkt. Den gud som överlever Stengers kritik må kunna existera. Men i så fall omöjlig att identifiera som de kristnas, judarnas eller muslimernas gud.

* * *

Själv är jag humanistiskt skolad. Det innebär att en hel del av Stengers naturvetenskapliga jargong går över huvudet på mig, när han som partikelfysiker börjar skriva om kvarkar och supersträngar och ritar upp diverse formler. Jag menar mig dock inte vara mer naturvetenskapligt obildad än den genomsnittlige pastorn eller prästen, som likväl förefaller sig mena ha kunskap nog att avfärda evolutionen eller universums 13,7 miljarder års ålder.

Men jag får i Stengers strida ström av spännande och fascinerande naturvetenskapliga rön försöka ta vara på det som fångar mig särskilt, och lämna den mer avancerade partikelfysiken åt partikelfysikerna...

* * *

Jag tillåter mig att referera några få punkter i boken, för att ge exempel på Stengers argumentationsteknik och kritik.

Är världen designad?

Man bör komma ihåg, att kreationismen och dess aningens mer sofistikerade moderna släkting Intelligent Design inte är något som tas på allvar av naturvetenskapsmän, helt enkelt därför att de belägg som krävs för att tas på allvar i vetenskaplig diskurs, inte har kunnat visas upp av dess företrädare. Stenger är noga med att påpeka, att det inte finns någon konspiration mot Intelligent Design, som förtrycker sanningen.

Det handlar helt enkelt om, att när man hävdar något som kastar omkull all annan forskning inom området, bör man ha konkreta belägg för det man hävdar, utöver fromma funderingar: man bör kunna motivera sin hypotes på så vis, att den förefaller vara en rimligare förklaring till de fynd man gjort och de kunskaper man fått, än vad man tidigare gjort.

Intelligent Design-rörelsen har inte lyckats presenteras en sådan hypotes. Och därför lyser artiklar som förespråkar Intelligent Design också med sin frånvaro i de tunga vetenskapliga publikationerna.

Stenger menar, att de flesta vetenskapsmän skulle bli förtjusta om Intelligent Design-rörelsen kunde uppvisa sådana belägg för sina teorier som krävs i en vetenskaplig kontext, eftersom det skulle öppna upp för ett stort, nytt forskningsfält. Men han fortsätter:

"...intelligent design, in its current form, simply incorporates neither the evidence nor the theoretical arguments to warrent such attention."

Evolutionsteorin stor givetvis i särskilt fokus när det gäller frågan om huruvida världen är designad. Stenger visar hur evolutionsteorin gjorts alltmer sofistikerad sedan Darwin först formulerade den, och hur den accepterats av i stort sett hela den vetenskapliga världen. Varför? För att den fungerar och förklarar tillvaron på ett tillfredsställande vis.

Det ofta framförda religiösa argumentet att man inte funnit några mellanformer mellan olika evolutionära stadier är helt enkelt inte sann, påpekar Stenger i sammanhanget.

"In the past decade, science journals, as well as the media, have been full of these finds. A simple Internet search will yield hundreds of examples of transitional species."

Evolutionsteorin kunde, säger Stenger, lätt motbevisas, om man hittade fel typ av fossil i fel fossillager, till exempel om man hittade däggdjur i ett fossillager från en tid där endast triboliter och koraller borde funnits. Men — inget sådant har hittats.

Evolutionsteorin som biologisk förklaringsmodell är helt enkelt ohotad, eftersom inga rimliga eller sakliga invändningar mot den har presenterats. Även om vi i dag inte vet den exakta processen som skedde när själva livet en gång tändes, så har vi...

"...no reason to conclude that life itself could not have had a purely material origin."

Stenger fortsätter med att teckna kreationismens och Intelligent Designs historia — i mycket en politisk historia, för övrigt — och för att exemplifiera hur kreationistiska argument misslyckas, tar han itu med en av de vanligaste invändningarna mot evolutionsteorin: hur något så komplext som ett öga skulle kunna ha utvecklats från ett mindre utvecklat stadium. Stenger beskriver här, hur ögat inte förefaller vara designat alls: vare sig dåligt eller bra, helt enkelt inte designat.

Stenger fortsätter med att visa, att om människan nu vore designad, så hade designern gjort ett rätt mediokert jobb: våra revben möts inte, och utsätter så för de vitala inre organen för risker, leder slits ut, ögonen är känsliga, benen i kroppen mister mineraler som gör dem allt känsligare för benbrott.

Kapitlet om design avslutas med följande eleganta formulering:

"Indeed, Earth and life look just as they can be expected to look if there is no designer God."

* * *

Den särskilda uppenbarelsen

Ett annat kapitel som jag fastnar för, är det om vilket tillit vi kan ha till de särskilda uppenbarelserna, alltså de heliga texterna. Här är Stenger i någon mån inne på ett område där jag känner mig mer hemma, än i den kosmologi han tidigare beskrivit.

Stenger börjar kapitlet i fråga med ett träffsäkert citat av en Archer L. Gleason, som avslutas:

"...if the biblical record can be proved fallible in areas of fact that can be verified, then it is hardly to be trusted in areas where it cannot be tested."

Det finns inga profetior som bevisligen förutsagt framtiden. De förutsägelser som sägs förutsäga till exempel saker och ting i Jesu liv är givetvis värdelösa som belägg för att profeterna såg in i framtiden.

När texten i Psaltaren säger "Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig", så är inte det ett vettigt belägg för att han där profeterar om Jesu sista ord på korset. Givetvis kände Jesus till orden i Psaltaren, och tog till dem i den outsägligt pressade situation han var — om nu inte kristna personer helt enkelt lade orden i hans mun när texten skrevs ned.

För att en profetia ska vara användbar som belägg för Bibelns vederhäftighet som skrift med gudomliga anspråk, behöver profetiorna vara vågade: det vill säga — de måste kunna flagrant misslyckas, likväl som uppfyllas.

Och sådana profetior finns — och misslyckas. Till exempel Jesu upprepade löfte att komma tillbaka innan lärjungarna hunnit dö.

Och vi har mer. Jesaja förutsäger att Damaskus ska upphöra att vara en stad. Damaskus finns kvar än i dag. Enligt Sakarja ska Nilen torka ut. Den finns kvar än i dag. Hezekiel talar om att Egypten skulle ödeläggas i fyrtio år. Så skedde inte.

Vi kan vidare konstatera, att skapelsemyten i Första Mosebok (tja, de är i och för sig två, varandra motsägande skapelseberättelser), helt enkelt inte stämmer med fakta. Himlen anges vara ett "fäste", vilket det minst av allt är, Bibeln anger vidare att pi är 3 (vilket väl må vara den förlåten).

Josua ska ha tågat omkring Jeriko och låtit blåsa i trumpeter som fick murarna att falla. Problemet är bara att arkeologin visar, att Jeriko inte var bebott vid den tidpunkten, eftersom det förstörts nästan tusen år tidigare.

Judarnas ökenvandring ska ha pågått i fyrtio år och innefattat ett väldigt tåg om 600 000 personer. Likväl finns det inga som helst arkeologiska belägg för att dessa judar ens var i Egypten, och än mindre vandrade omkring i Sinaiöknen, trots att vi har arkeologiska belägg för bosättningar om mycket mindre bosättningar som judarna ska ha besökt — men ingenting alls så gammalt att det kan dateras till när uttåget bör ha ägt rum.

Samtidigt kan vi än i dag skåda in i Ramses II:s förtorkade ansikte i Egypten, som av allt att döma kan sägas vara samtida med när judarnas flykt från Egypten skulle ha skett. Ett ansikte som Stenger berättar att han själv sett in i.

Så varför skulle man tro på vad Bibeln har att säga om dessa ting, när historievetenskapen och rimlighetsanalyser står så skarpt emot vad den förkunnar?

* * *

Stenger skriver också mycket mer. Men att referera det, gör månne inte innehållets komplexitet rättvisa. Stenger är helt medveten, om att zeloter kommer att bortförklara allting — oavsett vilka belägg man visar dem för att deras tro är orimlig, när den gör anspråk på att säga något faktiskt om den konkreta verkligheten som är inom räckhåll för vetenskaplig undersökning.

Men för dem som inte är fanatiker — det vill säga: de som sätter sitt intellektuella samvete över religionens diktat — verkar nog God: The Failed Hypothesis starkt, i det att den med intellektuell skärpa blottlägger apologetiska försvar, avslöjar när religionen smyger sig in på vetenskapens område, och visar hur världen är en fantastisk plats, fastän inga gudar verkar finnas. — Ja, hur världen verkar vara en mer fantastisk plats utan än med dessa nedärvda stammytologier.
— — —
God: The Failed Hypothesis. How Science Shows That God Does Not Exist, Victor J. Stenger, Prometheus Books 2007. ISBN: 978-1-59102-652-5. 302 sidor.

Bokrecension: Kjell | Kjell Eriksson

Kjell är en självbiografisk uppväxtskildring skriven av radiomannen Kjell Eriksson (f. 1975).

* * *

Eftersom radiolyssnande inte är en av mina starkare grenar — det blir mest kortare lyssnande när jag kör bil — var Kjell Eriksson själv okänd för mig, innan dess att jag såg och uppskattade honom i teve-programmet Ballar av stål. Han är komikern jag såg driva med Sverigedemokraterna, utklädd till kängurun Kjellgurun. Han är också den man som under ett debattprogram om mobbning effektfullt och direkt sågade Wille Craafords precis framförda låt, som verkade ha som budskap att den som en gång varit mobbad förblir mobbad livet ut.

* * *

Trots att Eriksson föddes åtta år före mig, så bjuder boken på stor igenkänningsfaktor: alltifrån skolläkarens makt till Skogaholmslimpans utseende finns med. Men Kjell är inte endast en nostalgitripp för oss som växte upp på åttiotalet och nittiotalet. Framför allt är boken en uppgörelse med en barndom och uppväxt som outsider. 

Kjell Eriksson skriver om sin övervikt, och hur han retades av både kamrater och lärare för sina extrakilon. En av de vidrigaste personerna i hela berättelsen är en klassföreståndare, som tar varje tillfälle i akt att platta till Eriksson — vare sig det nu gäller hans vikt eller något helt annat. Erikssons beskrivning av hur utlämnad man som barn är till dessa auktoritetsfigurer skakar om.

Skildringar av nära relationer med vänner lyser med sin frånvaro. Jag får intryck av att Eriksson måste varit en ensam människa som ung, och som genom sin barndoms utanförskap blir en sann överlevare; en person som tar sig igenom ständiga förödmjukelser och genom små steg i rätt riktning lyckas skapa utrymme för den person som han egentligen är.

* * *

Kjell är på många sätt skriven ur barnets perspektiv. Språket är mycket tillgängligt och över prosan ligger hela tiden en ironisk och underfundig humor, som effektfullt belyser hur absurd och nedlåtande omvärlden ofta är. Vare sig nu den personifieras av Erikssons auktoritativa far eller av en trakasserade klasskamrat.

Kjell är en bok som bör läsas. Inte bara av dem som förträngt hur utsatt ett barn ofta är — både för självkritik och andras kritik. Utan av var och en som vill ta en resa till åttio- och nittiotalets Sverige, ett land av nästan identiska radhus, grannavund och likformighet. Kanske har inte så mycket ändrats egentligen.

— — —

Kjell, Kjell Eriksson, Bonnier Pocket 2010. ISBN: 978-91-7429-110-0. 255 sidor. Min upplaga innehåller, förutom ursprungstexten, även material från Friends och ett nyskrivet efterord av Kjell Eriksson.

Bokrecension: Sekelskifte | Erik Osvalds (red.)

Sekelskifte är en antologi med texter som tidigare publicerats i tidskriften Populär Historia. Redaktör var dåvarande chefredaktören Erik Osvalds, numera VD på Historiska Media.

* * *

Övergripande tema för den eklektiska samlingen artiklar är förra sekelskiftet och tiden däromkring. Vi presenteras för en optimistisk tid, när tron på den välgörande teknologin ännu inte besudlats av krigsmaskinerna under första världskriget — även om en del av artiklarna sträcker sig så långt fram som till förspelet till andra världskriget och även blickar än längre fram.

* * *

Bland annat får läsaren stifta bekantskap med det följande.

Anders Ekström presenterar intressant Världsutställningarnas historia, vid vilka de olika nationerna bjöds in att visa upp sina — främst teknologiska — framsteg: som året 1889 i Paris, då elektriskt ljus för första gången gjorde det möjligt att ha kvällsöppet.

Jan Hult ger en livaktig bild av hur man under 1800-talet började förbereda och sedan såg till att förverkliga projektet att dra en telegrafkabel över Atlantens botten — ett projekt som i beskrivningen framstår som ett hart när omöjligt företag att åta sig: kilometerlånga kablar, någon enstaka centimeter tjocka, sänks ner djupt i havet och läggs långsamt stenkast för stenkast ut. Det krävdes några försök, innan drottning Victoria 1858 kunde sända ett meddelande till president Buchanan. Den linjen dog efter någon vecka — och man fick börja om.

En märklig berättelse om hur Sverige 1910 ockuperade mark på Spetsbergen — vars nationella tillhörighet i början av 1900-talet var osäker — för att bryta kol är skriven av Torgny Nordin. 1925 satte en brand stopp för det projektet.

Den svenska kustturismens historiska rötter kartläggs av Orvar Löfgren, som beskriver hur ett överklassnöje förvandlade de kala klippor som ansetts så frånstötande till en plats för ett åtråvärt sommarnöje: att flytta ut från staden, och ägna sin semester åt att bo på pensionat eller kurort vid havet.

Ulla Britta Ramklint skriver en kulturhistorisk artikel om "La belle époque". Hon beskriver däri hur denna märkliga yttring av en blasérad och livsnjutande aristokrati. Eller av konstnärssjälar och esteter som likväl passar in i mallen — som en viss Oscar Wilde. Ramklint skriver:

"Ingenting borde tas helt på allvar, varken pengar eller fattigdom, kärlek eller död. Esteticism var allt, den arabesk man gjorde av sitt liv."

Och nog stämmer den beskrivningen rätt väl in på hur åtminstone jag tänker mig denna kulturyttring.

* * *

Fler intressanta artiklar finns med i antologin, som bildar en fin, men inbjudande spretig, samling texter från den högklassiga tidskriften Populär Historia. Sekelskifte är en utmärkt bok att stoppa i innerfickan och läsa ur på resor och små lediga stunder. Eller för den delen i ett svep under en kväll.
— — —
Sekelskifte, Erik Osvalds (red.), Historisk Media 1996. ISBN: 91-971992-1-4. 146 sidor.

Bokrecension: Borgmästarens dotter | Steven Ozment

Borgmästarens dotter: En skandal i en tysk stad på 1500-talet är skriven av historikern Steven Ozment (f. 1939).

* * *

Det är något fascinerande med Ozments projekt i Borgmästarens dotter. Genom vad som förefaller vara ingående analyser av femhundra år gamla källtexter rekonstruerar han ett människoöde i en sydtysk stad under första halvan av 1500-talet.

Texten handlar om Anna Büschler (1496/1498–1552). Hon var dotter till rådmannen och flerfaldige borgmästaren i staden Hall, Hermann Büschler. Anna var involverad i en lång rättslig fejd med sin far, och sedan med sina syskon. Tack vare dessa omständliga juridiska turer, som sätter avtryck i källorna, och ett antal bevarade brev och andra handlingar, får vi möjlighet att följa detta människoöde, som annars förmodligen skulle varit oss i princip okänt.

Sammanfattningsvis är det följande vad som sker: Anna lever ett fritt liv, klär sig utmanande och skaffar sig två älskare; möjligen delvis parallellt. Annas utagerande liv skapar skandal i Hall, och framförallt känner sig fadern förnärmad, inte minst sedan Annas brevväxling med de två männen hittas — en brevväxling som delvis överlevt in i vår tid.

Hermann Büschler tar till i dag ofattbara åtgärder, och låter bland annat kedja fast sin vuxna dotter i hemmet i ett halvår. Därifrån lyckas hon dock rymma. När fadern dör visar det sig att Anna gjorts i princip arvlös, och därför fortsätter fejden om pengar mellan Anna och hennes syskon. Åtskilliga olika domsinstanser blir involverade, men Annas framgångar är få — och mitt under pågående juridisk process avlider hon.

* * *

Det är intressant, om än också lätt förvirrande, att få denna snabbkurs i arvsrätt inom det av religionsstrider härjade tysk-romerska riket. Genom att juridiken fästs kring en människa av kött och blod, Anna, som vi får följa genom decennierna, blir skildringen levande, även om källmaterialets art ändå i mycket enbart låter henne bli en skymtad gestalt, vars motiv och känslor möjligen anas bäst i de kärleksbrev av hennes hand som har bevarats.

Men med Anna Büschler som centrum för berättelsen, kan Ozment också måla upp ett sammanhang, och göra vissa utvikningar om situationen i Europa och det dåtida tysk-romerska riket, inte minst angående den då högaktuella kampen mellan protestanter och katoliker. Och eftersom Anna trots allt blir en enbart skönjd person, hade jag önskat att dessa utvikningar varit fler, kanske mer omfattande.

Kanske hade berättelsen — som visserligen är utmärkt — fått ytterligare lite mer puls, om kontexten för Annas liv målats upp i än fler färger, i än fler penseldrag. För det är trots allt kringhistorien som fängslar mig mest; samtidigt som Annas liv i mycket förblir en tragedi och ett kämpande mot makter som hon bara i liten mån förmår rubba.

* * *

Det faktum att Steven Ozment lyckas få ut så mycket material att han kan sammanställa en biografi över "en så gott som okänd person", som han själv skriver, är berömvärt. Detta återskapande av ett liv ur de textliga kvarlämningarna är uppenbarligen ett verk av en historiker med lidelse för sin profession.

Språket i Borgmästarens dotter är nyktert och textens uppställning är rationell. Fotnoter finns i stor rikedom, för den som önskar fördjupning eller som vi dyka djupare ned i någon del av skildringen.
— — —
Borgmästarens dotter: En skandal i en tysk stad på 1500-talet, Steven Ozment, Natur och Kultur 2000. ISBN: 91-27-08139-7. 262 sidor.

Off topic: Stanley Sjöberg, homofientlig

Twitter, måndagen den 3 september 2012

Bokrecension: Om homosexualitet och hermafroditi | Anton Nyström

Anton Nyström

Om homosexualitet och hermafroditi: Belysning af missförstådda existenser är skriven av läkaren Anton Nyström (1842–1931), och gavs ut 1919. Boken består av de två avdelningarna "Homosexualiteten inför vetenskapen och lagen" och "Hermafroditen: Dess uppkomst och olika slag samt dess förhållande till homosexualitet".

* * *

Anton Nyström kom att bli den förste som i Sverige aktivt verkade för att avkriminalisera homosexuella relationer, efter att 1864 års strafflag införts, där homosexuella handlingar, "otukt som mot naturen är", kan få upp till två års straffarbete som straff.

I denna bok tar Nyström ordet.

I den första delen fokuserar Nyström specifikt på homosexualiteten som sådan. I dag tycker vi att texten är kryddad med många missförstånd och förutfattade meningar. Men då, 1919, var dess mildhet och yrkanden snarast revolutionära.

* * *

För att sammanfatta vad Nyström för fram, kan följande nämnas.

Nyström avser behandla medfödd homosexualitet, alltså icke förvärvad eller genom yttre påverkan åstadkommen homosexualitet. Denna läggning visar sig, skriver Nyström, i regel tidigt — redan i barnaåren eller ynlingaåren.

Nyström berättar, att homosexualitet förekommer hos alla folk och har gjort så i alla tider, "alldeles oberoende af kulturen". Särskilt allmän är den, skriver Nyström, hos naturfolken — varmed han vill bevisa, att homosexualitet inte är en konsekvens av en degenererad kultur. Homosexualitet förekommer vidare i alla samhällsklasser, och även hos bildade människor.

"Allt utvisar, att den är en universell naturföreteelse, beroende på anlag i vissa människors organisation, en könsdrift tillhörande vissa personers natur, hvilken sålunda ej är 'onaturlig', fast den är en anomali eller en från den normala könsdriften, de heterosexuellas, afvikande företeelse."

Nyström driver tesen, att homosexualitet i sig inte är något onormalt för den homosexuella människan. Tvärtom är det högst naturligt, det enda naturliga, för honom eller henne.

* * *

Nyström går vidare genom att skissartat beskriva homosexualitetens historia; hur man finner den i grekernas gossekärlek, men även i en dyrkan av ynglingakroppen både i Grekland och Rom, och påvisar hur en diktare som Catullus påpekar att samkönad kärlek till unga män var mycket vanlig i Rom. Homosexualitet  var alltså ett känt fenomen i antiken. Nyström uppehåller sig vid hur denna kärlek kunde vara både av fysisk och själslig art — vilket även avspeglar sig i grekiska epigram.

Med kristendomen kom en ny inställning. Homosexualitet började dömas, och dömas strängt. Kristna kejsare, berättar Nyström, införde dödsstraff: "först bålet, sedan halshuggning." Nyström menar att en sådan inställning kan vara befogad när det gäller de handlingar som utförs "på grund af liderlighet", men att den helt bortser från de genuint homosexuella. De som begår sina brott på grund av liderlighet är snarare att jämställa med sådana heterosexuella som förgriper sig på kvinnor.

Vidare vänder sig Nyström mot den sammanblandning som här antytts: att det liksom i homosexualiteten själv ses något lastbart: att hela den samkönade dragningen är ett tecken på etiskt förfall. Man har slagit ihop den liderlighet som begåtts mot offer av samma kön, med den naturliga homosexualiteten.

För att belägga, att homosexuella kan vara högfungerande människor i samhället, ger han en rad historiska exempel på homosexuella människor: Michelangelo, Shakespeare, Oscar Wilde, Tjajkovskij, H. C. Andersen, Walt Whitman med flera. På något mer osäker grund inför han även Gustaf III i dessas skara, liksom även drottning Kristina.

* * *

Med tanke på att Nyström i inledningen nämner den grekiska gossekärleken, kan det också vara värt att nämna, att Nyström senare betonar, att "dragning till minderåriga" förekommer "ytterst sällan", och "afskys av flertalet homosexuelle" och anför därefter den legendariske tyske sexologen Krafft-Ebing, som menar att det helt enkelt är hittepå att homosexuella skulle vara farliga för ungdomen. Nyström fortsätter, med att skriva att homosexuella inte är farligare för samhället än heterosexuella människor.

* * *

Nyström anför nyare forskning. Att forskare tidigare sett på homosexuella som sinnessjuka, är inte svårt att förstå, menar han, eftersom de så sällan träffat på välfungerande homosexuella i samhället — utan blott de som de kommit i kontakt med å yrkets vägnar, inom sin psykiatriska verksamhet.

Där man förut ansett homosexualiteten vara en form av sinnessjukdom, visar nyare forskning, skriver Nyström...

"...att själssvaghet är långt ifrån allmän hos homosexuella, utan att värklig [sic!] homosexualitet är en anomali, som finnes hos många till kropp och själ fullkomligt friska personer, som ofta utmärkas af hög intelligens och ej visa några psykiska defekter."

Här har vi något av det revolutionerande i Nyströms budskap: homosexualitet är inte ett tecken på degeneration, utan på variation. Med Nyströms terminologi: man bör inte tala om sjuk och frisk i sammanhanget, utan "abnorm" och "normal".

"Det konstitutiva i kärlekslifvet är hos de homosexuella detsamma som hos heterosexuella, fast det gäller det egna könet; de älska i enlighet med deras natur eller sådana de skapats, och ehuru detta beror på en anomali, är deras kärlekslif för dem det naturliga. Den homosexuella kärleken är därför ingen lastbarhet, kan ej anses som 'otukt mot naturen' och således ej straffbar enligt lagen."

Och därmed förordar Anton Nyström explicit att homosexualitet i sig inte skall vara straffbart i lagen. Senare skriver han också:

"Man bör förstå nödvändigheten att afskaffa lagparagrafer från medeltiden, som aldrig förhindrat homosexualiteten, men låtit många olyckligt anlagda människor, som kanske ingen förseelse eller förbrytelse begått, lefva i ständig fruktan för utpressare eller fängelse och slutligen ta lifvet af sig."

Därefter fortsätter doktor Nyström med att i "humanitetens och vetenskapens namn" hoppas att lagar som kan tillämpas på homosexualitet i allmänhet snaraste kan avskaffas.

* * *

Man kan inte kräva av den homosexuella människan att hon ska vara avhållsam. Det vore, skriver Nyström, orimligt. Hur skulle man kunna kräva det av de homosexuella, när man inte kräver det av de heterosexuella, menar han. Av de homosexuella krävs dock, att de ska vara lika laglydiga som alla andra människor: "de ha samma skyldigheter mot samhällsordningen som de heterosexuella".

Ett svårare piller att svälja, är väl Nyströms tes, att homosexualitet är en form av hermafroditi, alltså tvåkönighet. För Nyström förefaller det alltså inte ha uppgått, att en man kan älska en man och en kvinna älska en kvinna — utan att för den sakens skull vara mer kvinnlig respektive manlig än en heterosexuell människa.

Nyström anför också fler föreställningar, som att homosexuella män skulle vara särskilt intresserad av sånt som "konstsömnad och kokkonst", samt att många "ha håg att samla böcker, konstvärk och antikviteter". (Nå — böcker samlar jag, men för konstsömnad känner jag intet...) Vidare är homosexuella män ofta skygga för fysiskt arbete, och föredrar andligt dito. Homosexuella män har vidare ofta ett utvecklat estetiskt sinne. Säger Nyström.

* * *

Den senare delen av boken skildrar alltså hermafroditi, och är till sin natur mycket teknisk. Jag väljer att i denna genomgång lämna det avsnittet åt sidan, med den anmärkningen att jag — från mitt perspektiv mer än nittio år efter bokens utgivning — ändå måste berömma Nyströms försök att hitta förklaringar till homosexualiteten, även om hans resultat numera inte känns angelägna. Allra minst kan jag uppskatta, att han i bokens slut verkar pratar om hur man kan bota homosexualitet, åtminstone temporärt, genom injektioner av körtelpreparat.

* * *

Anton Nyström var en pionjär. I sin ungdom kände han professor Pontus Wikner, vars Psykologiska självbekännelser jag recenserade nyligen. Nyström visste nog vad han talade om, och hans ömmande för homosexuella var äkta — men det finns ingenting som tyder på att han själv var homosexuell eller hade direkta homosexuella erfarenheter. Kanske blir Nyströms pamflett därigenom mindre en partsinlaga, än vad den blivit annars, även om texten varit identisk: här skriver en heterosexuell läkare, expert på sexologi, om vad homosexualitet egentligen innebär för den homosexuelle, och hur samhället bör se på det hela. Man måste ha lyssnat.

Även om det dröjde till 1944 innan homosexualitet avkriminaliserades och till 1979 innan den avkategoriserades som psykisk störning.
— — —
Om homosexualitet och hermafroditi: Belysning af missförstådda existenser, Anton Nyström, Svanbäck & komp. 1919. 46 sidor.

Citat: Skrivandet som terapi

"Att skriva är ett slags terapi. Jag undrar ibland hur alla som varken skriver, komponerar eller målar lyckas hantera all den galenskap, melankoli och fasansfulla panik som ingår i all mänsklig tillvaro."

— Graham Greene

Bokrecension: Mein lieber Reichskanzler | Staffan Thorsell

Mein lieber Reichskanzler är skriven av Expressens förre chefredaktör Staffan Thorsell (f. 1943). Boken utgör en slags omfattande uppgörelse med Sveriges handlande under andra världskriget.

 * * *

Mein lieber Reichskanzler vibrerar av indignation över den undfallenhet Sverige visade inför Nazityskland. Därmed har boken också en tydlig agenda: att påvisa just denna undfallenhet, att påvisa hur Sveriges agerande under och före kriget var allt annat än heroiskt, allt annat än något att vara stolt över.

Redan i inledningen anför Thorsell uttalanden av förre statsministern Göran Persson. Han var vid tillfället, 2005, i Moskva för att fira sextioårsjubiléet efter nazisternas kapitulation. Då tillåter sig Persson, som tidigare dragit igång projektet Levande historia, för att sätta fokus på förintelsen, att deklamera att han enbart känner stolthet över Sveriges agerande under kriget.

Thorsell anför, att Persson inte yttrar ett ord av tacksamhet eller ödmjukhet inför det faktum att han befinner sig i Ryssland, vars medborgare ett drygt halvsekel tidigare offrade hundratusentals människor i kriget, samtidigt som Sverige försåg Tyskland med transporter till östra fronten via Sverige och diverse attiraljer som kunde brukas i kriget. Ingen tacksamhet, över att det var de allierades många offer, som gjorde att Sverige överhuvudtaget hade en möjlighet att stå kvar som en icke-krigförande part, om än föga neutralt.

Så Thorsell menar att Mein lieber Reichskanzler har ett syfte i den mycket omfattande bokfloden om andra världskriget och nazismen: att Sverige inte tillräckligt gjort upp med sitt förflutna vad gäller relationerna till den nazistiska diktaturen.

* * *

En mängd klargörande fakta radas upp av Thorsell i den mycket gedigna skildringen. Fastän jag menar att jag själv är rätt insatt i tidsperiodens olika händelser och förlopp, är det mycket som är nytt för mig, eller åtminstone betydligt klargörande.

En hel del utrymme vigs åt monarkins inställning till Tyskland och nazismen. Gustaf V:s extrema tyskvänlighet återkommer gång efter annan, samt dennes ivriga engagemang för att förmå Sverige att undvika att gå i opposition med Tyskland. Den tar sig till exempel sådana uttryck, att han kallar upp den legendariske chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning Torgny Segerstedt till slottet.

Segerstedt var ju en av tidens starkaste svenska kritiker av Nazityskland och med sin utomordentligt skarpa penna gör han redan tidigt under trettiotalet sylvassa utfall mot den nazistiska terrorn. Detta ogillades av den kitsliga tyska regimen, och Gustav V försöker vid audiensen förmå Segerstedt att skruva ner volymen, och lär vid slutet av samtalet ha utbrustit, att om det blir krig, så är det minsann Segerstedts fel!

Gustav V försökte förvisso mildra utfallen mot judarna. Men om hans länge hållna önskan att tyskarna skulle gå segrande ur kriget kan det knappast råda några tvivel.

* * *

Även regeringens och diplomaternas flathet inför tyskarna illustreras tydligt, särskilt i relation till inställningen till judarna. Visserligen märker Thorsell att en viss städning gjorts i arkiv efter kriget för att mörka förståelsen för vad som egentligen sagts och gjorts — men bilden framstår ändå som klar.

Jag ska dock i denna recension lägga särskilt utrymme åt att skriva om hur Thorsell beskriver svenske ärkebiskopen Erling Eidems relation till Tyskland under kriget. Det talas annars lite om den saken i sammanhang när man läser om Sveriges historia under perioden. Jag tror att exemplet Eiding är rätt typiskt för hur svenska etablissemanget många gånger förhöll sig till Nazityskland.

* * *

Ärkebiskop Erling Eidem träffar Hitler 1934. Hitler hade redan då hunnit avskaffa demokratin, börjat förfölja sina politiska motståndare, öppnat koncentrationsläger och kuppat till sig makten i den tyska evangeliska kyrkan, genom att tillsätta en egen riksbiskop. Eidem vägrade åka till riksbiskopens installation, men besökte ändå Führern i hemlighet — vilket dock avslöjades av svenska medier. Ärendet var att stödja de lutheraner som nu blivit påtvingade en nazistisk biskop.

Så börjar samtalet. Eidem försöker rimligen vara strategisk, när han tiger om de begynnande judeförföljelserna, och säger istället, att nazismen är "det tyska folkets räddning ur en kritisk situation". Eidem fortsätter med att försäkra diktatorn, om hur många opartiska utländska bedömare menar att nazismen redan tillfört mycket etiskt värdefullt till Tyskland.

Efter hemkomsten beskriver Eidem i ett brev, hur nazismen betytt mycket för "en upprensning av olika dekadenta fenomen." I ett annat brev, berättar Thorsell, skriver ärkebiskopen om att han vägrar inta någon inställning mot den svenska nationalsocialismen. Samtidigt vägrar Svenska kyrkan att ha något med den tyske riksbiskopen att göra, och Eidem sade redan till Hitler, enligt sin egen rapport, att den nuvarande ledningen för den officiella lutherska kyrkan i Tyskland var "ett våldsherravälde".

Många präster — och biskopar — i Svenska kyrkan reagerar starkt mot vad som händer i Tyskland. Ärkebiskopen, vid tiden att anse som, liksom hans ämbetsbröder, en statlig ämbetsman, försöker tiga så mycket som möjligt. Pastor Birger Forell vid Svenska kyrkan i Berlin gjorde samtidigt vad han kunde för att rädda förföljda människor. När han återkallats till Sverige 1942, skrev ärkebiskopen om efterträdaren, att han "nu måste reparera vad Forell har förstört genom sin brist på takt och förstånd."

Mot bakgrund av vad Thorsell berättar om i kapitlet "Ärkebiskopen teg om Förintelsen" blir denna tystnad beklämmande. Det visar sig nämligen, att Erling Eidem redan 1942 upplysts om, i detalj, hur förintelsen gick till. Han hade fått informationen av Berlins biskop Otto Dibelius, som vädjade om att låta världen få veta vad som skedde. biskop Dibelius hade i sin tur fått informationen av en kristen SS-man som tagit tjänst för att verkligen få veta vad som hände judarna.

Dibelius hade hoppats att ledaren för den största lutherska kyrkan i världen skulle slå larm. Kanske hade Eidem svårt att tro på uppgifterna. Han valde att hålla två tal i Tyskland vid Gustav Adolfs-firandet, där han i förtäckta ord verkar ha gjort intryck på närvarande åhörare, när han talar om att riken som endast vilar på "maktens och styrkans grundvalar" kommer att gå under.

Snart kastas norska judar ut ur sitt hemland och skickas till koncentrationsläger. Eidem fortsätter att försöka verka i det fördolda. Han försöker få Hitlers vän, Sven Hedin, att tala med Führern. Han skriver i ett brev till Hedin 1943, att han tycker antisemitismen är "okristlig och inhuman" men säger också, att "jag villigt och oförbehållsamt medger att man i tyska riket haft något som kan kallas ett judeproblem." Hedin svarade, att det inte var någon mening att tala med Hitler om detta.

Som sagt, Eidem verkar fungera som ett ganska typiskt exempel på det svenska förhållandet till Nazityskland. Han tycker inte om antisemitismen och övergreppen mot den lutherska kyrkan i Tyskland. Men väljer att försöka agera i det fördolda, och undviker offentliga uttalanden eller offentliga protestaktioner.

* * *

Mein lieber Reichkanzler — orden är tagna från ett brev från Gustav V till Adolf Hitler — illustrerar tydligt den tvehågsenhet Sveriges ledning intog till det tyska riket. Exemplen på undfallenhet för tyskarnas krav är legio. Samtidigt menade man sig stå fast vid sin neutralitet.

Nå, neutral var man intill krigets slutskede snarast endast gentemot de Allierade. Ur alla andra aspekter var man snarare helt enkelt icke-krigförande. I direkt mening. Vem som gagnades mest av Sveriges hållning är uppenbart: det var tyskarna. Till exempel genom handeln med järnmalm. Till exempel genom transporten genom Sverige av många tusen tyska soldater. Till exempel genom de tvåtusen armétält Sverige sålde till tyska östfronten. Till exempel genom den stränga invandringspolitik man förde gentemot de förtvivlade judiska flyktingarna redan på 30-talet

Joseph Goebbels skriver i sin dagbok 28 januari 1942, citerad i Thorsells bok:

"Sverige har gjort mer för den tyska krigföringen än vad man i allmänhet känner till. Framför allt har man i vissa delar gett oss väsentligt stöd i kriget mot Sovjetunionen — man värnar visserligen om sin neutralitet men mycket till vår fördel."

* * *

Nå, Staffan Thorsells bok är partisk. Den vill skildra skeendet från sämsta möjliga perspektiv. Trots detta ger den mycket värdefull information av ett Sverige som dels var mycket tyskvänligt, inte minst i aristokratiska och militära kretsar, och dels ett Sverige skräckslaget för att dra på sig tyskarnas vrede.

Det sista är begripligt. Vår politik var inte nobel, men den besparade oss från krig. Andra länders medborgare fick dö för att vi skulle slippa. Det är iskall realpolitik som höll landet ur kriget. Och vi måste gå till oss själva när vi reflekterar kring detta, ja, tänka lite kontrafaktiskt: tänk om kriget kommit — hade jag, sentida svensk, då kunnat begära av min morfar och min farfar att de skulle ikläda sig kronans kläder, gå i fält med överhängande risk för livet, och döda tyskar? Möjligen med det resultatet att de stupat, och så omintetgjort möjligheten för mig att en gång existera?

Sverker Åström ger i sin självbiografiska bok Ögonblick uttryck för en mer nyanserad bild än Thorsell. Han menar, att vi visserligen inte var hjältemodiga i vår politik, men att vi inte heller bör skämmas för den — emedan den möjliggjorde den svenska blomstring som sedan kom.

Vi bör inte döma svenska politiker av åren före och under kriget. I backspegeln ser vi vilka val de gjorde, som man nu hade velat ha ogjorda. Men då och där var situationen en annan. Visst bör vi kartlägga vad som hände, av historiskt intresse. Men att med moralisk indignation fördöma dem? Nej. Vi var inte där.
— — —
Mein lieber Reichskanzler, Staffan Thorsell, Bonnier Pocket 2007. ISBN: 978-91-0-011652-1. 397 sidor.

Bokrecension: Psykologiska självbekännelser | Pontus Wikner

Pontus Wikner. Målning av Georg von Rosen.

Psykologiska självbekännelser är skriven av Pontus Wikner (1837–1888), professor i filosofi. När huvuddelen av boken skrivs är han lektor och docent i samma ämne.

* * *

Psykologiska självbekännelser kan ses som en självbiografisk skiss, utgiven postumt. För det som den svårt plågade och religiöse filosofen Wikner har att bekänna är av sådan art, att det hade länt honom till svår skada om det kommit ut i hans egen livstid — kanske till och med till fängelsestraff. För vad Pontus Wikner med vad som ännu måste kallas häpnadsväckande öppenhet berättar om, är sin egen homosexualitet.

År 1864 införs en lag formulerad på följande vis:

"Öfvar någon med annan person otukt, som mot naturen är, eller öfvar någon otukt med djur; varde dömd till straffarbete i högst två år." (Strafflagen 18:10)

Men samtidigt känner Wikner ett behov av att berätta sin historia, i förhoppningen om att någon gång kunna vara till hjälp för sina bröder, som erfar samma sak som han själv: en sexualitet som inte är vänd mot det andra könet, utan mot samma som sitt eget.

"Jag måste tala: jag måste ropa ur min grav om nåd för mina bröder."

För att undvika att skada sina närstående, begär han att skriften skall skänkas till Upsala medicinska fakultet efter hans död, och att konvolutet den ligger i inte får öppnas före år 1930, och inte heller innan dess att hans hustru och två söner avlidit.

Huvuddelen av skriften är författad 1879, då Wikner var lektor och docent, men en mängd senare tillägg följer. Det sista tillägget skrivs när han börjat sin dödskamp.

* * *

Wikner framstår i sin skrift, med alla sina tillägg, som en svårt plågad person. Han argumenterar för att homosexualitet för vissa är lika naturligt som heterosexualitet för de flesta. Eftersom Wikner är en djupt troende person, måste han också förhålla sig till kristendomens och bibelns avvisande inställning gentemot sådan sexualitet som hans egen.

Wikner skriver:

"Människor finnas, som äga förmågan av en djup, innerlig och uppoffrande kärlek, men som till föremål för denna kärlek endast kunna göra varelser av sitt eget kön. [...] Jag är en sådan man. I denna berättelse ligger ett liv av kval."

Wikner fortsätter med att betyga, att denna kärlek är av samma slag som den kärlek andra hyser till kvinnor. Den är ingenting hastigt påkommet, utan han har märkt av det sedan sin barndom.

* * *

Efter några tidiga erfarenheter av homosexuell kärlek, beskriver vidare Wikner, att han som artonåring blir "fullständigt vunnen för kristendomen". Ur vårt perspektiv förefaller det, som om Wikner subliminerar sin sexuella åtrå in i en religiös innerlighet. Själva religiositeten vibrerar av en sensualism:

"Jag måste för min del säga: hade Kristus varit en kvinna, hade jag aldrig kunnat älska honom."

Han anar, som äldre man, att denna sensualisering inte är något ovanligt: att man ser samma sak hos de katolska prästernas ömhet för Maria, och hos nunnornas ömhet inför Kristusgestalten.

* * *

Men religiositeten kan inte skilja honom från hans väsen. I hans drömmar, berättar han, har han aldrig erfarit sig ha drömt om heterosexuell kärlek: den har alltid varit av homosexuellt slag. Nog har han, berättar han, försökt tänka sig in i heterosexuell ömhet och könsförbindelse. Han föreställer sig, att den heterosexuella sexakten helt enkelt kommer att framstå som mycket mer tillfredsställande än en homosexuell, när han väl fått åtnjuta en sådan i äktenskapets hägn. Någon gång har han haft nåt slags intresse för flickor. De är dock alltid kortvariga, dessa vurmer.

Han försöker som vaken fantisera om heterosexuella könsakter, men finner att han i drömmarna alltid återkommer till gossarna: bekanta och mindre bekanta.

Likväl går detta självbedrägeri så långt, att han friar och vinner en flickas oerhörda kärlek. Han slår upp förlovningen i kval, men vid flickans sorg, vänder han åter — men är öppen, med att det aldrig kan bli fråga om någon ömsesidig, innerlig kärlek: med detta är den avgudande senare hustrun nöjd.

Strax innan giftermålet är Wikner dock djupt förälskad i en tjugofemårig student. Wikner funderade på att överge tankarna på giftermål, rådfrågade en präst — som rådde den unge akademikern att hålla sitt löfte till den tilltänkta hustrun. Ja. Det blev ett giftermål.

* * *

Det finns ett pederastiskt drag hos Wikner, något han är helt öppen med. Hans kärlek är riktad mot gossar och ynglingar. Det komplicerar naturligtvis bilden än mer, och gör hans självbekännelser desto mer djärvare. Wikner förklarar:

"Denna böjelse för gossar tillhör så min verkliga natur. Den ligger långt nedanför mitt fria och av viljan beroende liv. Den är för mig lika outrotlig som för en annan man böjelsen till kvinnor."

I Wikners natur ligger inga fasta åldersgränser för sexualitetens räckvidd, även om texten pekar på, att hans vurm för pojkar verkar ha varit starkast när han själv var yngling, och att han som äldre man fokuserar främst på ynglingar eller unga män. Likväl använder han gärna ord som "gossekärlek" — säkerligen med inspiration från antikens vanor. Men Wikner är noga med att påpeka, att han aldrig söker en könsakt där kärleken inte är ömsesidig.

* * *

Wikner avvisar samtida förklaringar till en homosexuell läggning. Det handlar inte, berättar Wikner, om tidiga sodomitiska synder, eller om ivriga självbefläckelsegärningar. Han konstaterar, att så mycket som unga män masturberar i allmänhet, i så fall många fler hade varit homosexuella. Möjligen har självbefläckelsen givit mer fart åt hans sexuella läggning. Inte heller har hans klassiska studier inverkat på hans natur. Han var på det klara med sin läggning långt innan han kom i kontakt med dem, säger Wikner.

Heterosexuell åtrå ligger helt enkelt inte för Wikner. För honom är något sådant inte naturligt. Han är inte sådan. Han skriver:

"Jag tro nästan, att jag skulle kunna ligga alldeles naken med en naken flicka, utan att hava mycket svårt att hålla mig kysk."

* * *

Wikner intygar att han aldrig varit hustrun Ida otrogen, och med tiden växer en djup kärlek fram mellan dem, även köttslig sådan — även om den för Wikner mest handlar om just kroppens tillfredsställelse.

Tankarna på vackra ynglingar lämnar honom dock inte under äktenskapet. Till sist är han så bedrövad över sin egen situation, att han helt enkelt bekänner allt inför sin hustru. Hon gråter. Men hennes kärlek till honom är stor nog, att acceptera detta drag hos sin make (antagligen hade hon väl redan anat hur det låg till), och därefter blev deras band än starkare.

Så går deras relation från att på Wikner från början ha varit direkt frånstötande, till att de i varandra har den djupaste vänskapsförbindelse — om än med separata sovrum.

"Min hustru har blivit min trogna och själuppoffrande vän. Hennes kärlek till mig känner inga gränser, och hon begär ingen annan känsla tillbaka, än den jag kan giva."

Wikner intygar, att när han faktiskt gift sig, kunde han inte ha valt en bättre hustru. De två har aldrig bråkat, skriver han, och han ser sitt äktenskap trots allt som en Guds välsignelse — som dessutom välsignades med två söner.

* * *

Wikner berättar också öppenhjärtigt, men utan all sensationalism eller önskan att chocka, om en del sexuella erfarenheter han gjort före sitt äktenskap: hur han förfört unga män, och hur unga män förfört honom. Ibland är de sexuella erfarenheterna förknippade med varma känslor — ibland verkar det mest vara fråga om att ge en hungrande sexualitet näring. Han märker hur han förälskar sig i en ung man, och i denna relation finnar han en oerhörd innerlighet. Den är:

"...ännu för min föreställning kringgjuten av en ett slags skimmer av outsäglig ljuvhet, jag ville nästan säga — ehuru det måste förefalla som en hädelse — av helighet."

* * *

Wikner argumenterar för en mildare inställning från samhället gentemot homosexuella. Han menar, att för de homosexuella själva, är det naturliga i själva verket homosexuell kärlek,och nämner som ett berömt exempel, att ett träd som växer under en klippa ej som andra träd kan växa rakt upp. Det måste ta en egen väg runt klippan, eller dö. Man kan inte begära av det, att det skall växa rakt igenom stenen. Att begära av en homosexuell människa, att han skall älska en kvinna, är, skriver Wikner, som att säga åt honom att du får välja...

"...till deltagare i din könsnjutning vem du vill bland världens millioner, med undantag endast av  några närmare släktingar, och med undantag av var och en, som du kan älska: över varje din verkliga kärleksförbindelse lyser jag min förbannelse."

Wikner fortsätter, och menar, att är denna lag rättvis, så finns det någon barmhärtighet i den — så finns det ingen Gud. Han anklagar Mose och Paulus — minns väl att Wikner är djupt religiös — för att med sina homofientliga uttalanden ha gjort fel, och han utbrister, att han därför stämmer dem inför Guds dom. Redan bortser man från många av Mose bud och en del av Pauli ord: varför skulle man då vara bunden av dem som talar om homosexualitet?

Redan har de flesta, menar Wikner, gått ifrån tanken på Bibeln som ofelbar. Att man fortfarande använder den mot homosexuella, säger han, torde helt enkelt förklaras med att den används då den "passar in med Edra förutfattade meningar."

Men Wikner avfärdar inte bara invändningar mot homosexualitet. Han gör även det sensationella, att han över ett sekel innan det blev aktuellt i verkligheten, föreslår samkönade äktenskap som en möjlig lösning på problematiken!

"Låt den vara, såsom nu mellan äkta makar, ett heligt trohetsförbund."

Han varnar därvid efterkommande tiders myndigheter — att om de inte frivilligt ger detta åt hans beklämda bröder, kommer man att ta det ändå, för man kan inte arbeta mot människas själva natur. Ja, hur skulle väl de makthavande känna det, om de homosexuella var i majoritet och förbjöd de förras möjligheter att ingå äktenskap?

* * *

Jag har här presenterat några axplock ur Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser. Jag har tillåtit mig att skriva långt, eftersom skriften är något unikt i svensk HBT-historia. Med plågsam tydlighet berättar Wikner om sina egna kval, och med närmast helig vrede uppmanar han kommande tider att vara mer barmhärtiga än de innevarande. Det är läsning som torde vara viktig för alla som intresserar sig för HBT-historia, ja, för alla homosexuella svenskar, som nu möjligen tar sin frihet för given.

* * *

Förutom Wikners text, finns i volymen även ett förord av Torsten S:son Frey, som presenterar Pontus Wikner och hans manuskripts historia. Sist i boken finns även en essä av Lechard Johannesson som går lite mer på djupet med Wikner som person och hans verk. Inte minst behandlas Wikners nästan svärmiska eller mystika religiositet.
— — —
Psykologiska självbekännelser, Pontus Wikner. Askild & Kärnekull 1971. 119 sidor.

Bokrecension: Dimmorna lyfter | Tommy Dahlman

Dimmorna lyfter: Om sorg med andra ord är skriven av Tommy Dahlman, och består av ett antal betraktelser och berättelser om sorg.

* * *

Dahlman skriver redan i inledningen, att hans avsikt med boken inte är att ge några klara direktiv om hur sorg skall hanteras. Han vill samtala. Bokens syfte blir att förmedla upplevelser och känslor, att berätta berättelser. — Och genom att dela med sig av dessa erfarenheter och intryck skänker Dahlman nyttiga verktyg att hantera sorgen med.

Dahlman vågar i sin bok vara mycket personlig. Det skänker äkthet åt texterna. De fungerar som perspektivskapare, som visar på komplexiteten i sorgen. — Trots att alla människor nog någon gång drabbas av sorg, också djup sorg, så finns det knappast några allmängiltiga svar som hjälper alla att lära sig leva med känslan av saknad och förlust. Och däri ligger något av bokens största styrkor: att inte skänka en patentlösning, utan att i fragment, liksom kaleidoskopiskt, lyfta fram olika tankar som säkerligen kan skänka en sörjande människa tröst.

* * *

Några av de poänger som Dahlman presenterar, ska jag i korthet återge.

Sorgen är där den är. Man kan inte tvinga den att gå över genom att trycka undan den eller inte låtsas om den. Den akuta sorgbearbetningen kan mycket väl uttryckas så som Dahlman gör:

"En dag i taget säger vi. Ibland känns även det för mycket. En timme i taget funkar, någorlunda."

Vi som varit med om sorg har kanske märkt av en tystnad som ibland lägger sig runt den sörjande, vare sig det nu gäller oss själva eller oss närstående personer: människor undviker att komma fram och prata, kanske vrider undan blicken.

Det kan då vara gott att tänka såsom Dahlman: att det inte alltid är ord som är nödvändiga. En lyssnande närvaro kan vara nog. Svaren blir kanske inte lika nödvändiga, som just det faktum att man är där för den sörjande, att man lyssnar.

* * *

Överlag präglas Dimmorna lyfter av en inställning, att sorgen är något som ska accepteras. Någonting man får gå in i, och med tiden kanske kommer igenom. "Sorgen skall inte sökas eller sötas", skriver Dahlman. Man får ta sorgen just som den är.

Man bör vara medveten om, att inte bara de uppenbara fruktansvärda ting som sker — ett barn dör, en person tar sitt liv utan förvarning och annat sådant – kan skapa djupa känslor av saknad, även om sorgen vid tillfällen som dessa kommer särskilt oväntat.

Det är lika naturligt att känna sorg efter en mycket gammal person som går bort, mätt på att leva. Också den typen av sorg, kanske efter en åldrad och sjuk förälder, är berättigad och också den sorgen har man en självklar rätt till.

* * *

Dahlman ägnar också en del utrymme åt att tala om barn och sorg. I mitt yrke som begravningsentreprenör möter jag ofta frågan om hur man ska göra med barnen: ska de vara med på begravningen? — Dahlman anlägger ett än vidare perspektiv i sina betraktelser, och talar om barn och sorg överlag. Hans uppfattning synes vara, att visserligen har föräldrarna själva bäst kunskap om hur man bör göra, men att det nog är nyttigt, att inte gömma sorgen för barnen, att de bör få vara med. Att också de har rätt att erfara sorgen och saknaden. — Jag delar helt hans uppfattning.

Precis som Dahlman skriver, synes detta att avskärma barnen från död och sorg vara ett relativt nytt fenomen: tidigare var det regel att personer gick bort hemma, och gjordes i ordning hemma, och var kvar i hemmet längre än vad som är brukligt numera. Döden torde då, för de en gång uppväxande unga, varit mer naturlig, än för de, som först senare i livet möter döden som en aberration i tillvaron, ja, som något som egentligen inte borde ske.

* * *

Tommy Dahlman har i Dimmorna lyfter ett förtroligt tilltal, med poetisk klang. Trots att jag personligen inte är särskilt välvilligt inställd till metaforer i prosa, synes de metaforer som förekommer i boken sällsynt väl placerade; de känns fräscha, inte slitna, och fyller en funktion: när man talar om något som blivit så svårgripbart som döden, krävs nog det metaforiska språket mer än annars, för att försöka ringa in de känslor och erfarenheter som döden skapar.

Det är lätt att tala religion när man talar om döden. Dahlman är — förutom yrkeskollega till mig och mycket annat — pastor, men håller balansen mycket väl vad gäller ideologiska förtecken i boken: det finns inget av propagerande. Den som söker religiös tröst i boken kan nog finna sådana stycken som talar om det, men för oss som inte söker religiös tröst, så kan också de passager som syftar på tro eller återseenden fungera som just metaforer eller en poetisk lindring av saknaden.

Jag kan inte annat, än att varmt rekommendera Dimmorna lyfter till den som vill skaffa sig en vacker och djuplodande men samtidigt tillgänglig skildring av vad sorgen är och hur man kan hantera den.
— — —
Dimmorna lyfter: Om sorg med andra ord, Tommy Dahlman, Media Print 2007. ISBN: 978-91-633-0919-9.

Bokrecension: Mäster Olof & Folkungasagan | August Strindberg

August Strindberg, ca. 1900

Mäster Olof och Folkungasagan är två dramer, skrivna av August Strindberg (1849–1912), först tryckta 1872 respektive 1899.

* * *

Jag är inte van att läsa dramer – inte heller är jag van att gå på teater. Förmodligen passar mig ändå läsning av en pjäs bättre än åseendet av en, även om jag hade önskat att jag oftare masat mig iväg och sett skådespel framföras av de fantastiska figurer som förmår memorera textmassor av den omfattning som är aktuellt.

* * *

I den volym från 1928 som jag läst, ryms alltså två av Strindbergs dramer. Mäster Olof handlar om reformatorn Olaus Petri, och Folkungasagan koncentrerar sig på kung Magnus Erikssons nedgång och fall.

I Mäster Olof möter vi först en ung Olof, som börjat umgås med de kätterska protestantiska tankarna, och får utstå spe för detta av kyrkliga potentater. Men Olof, utbildad vid Wittenberg, faller Gustav Vasa i synen, och tas till vara av honom såsom en förmåga att ta i tjänst i statsapparaten.

Olof blir inblandad i en komplott mot kungen, och döms till döden, men återkallar sina kungaupproriska uppfattningar och får förlåtelse. Sista akten slutar med att Olof, skamfylld för att ha övergett sina ideal, kastar sig på en skampall efter att ha hört den medsammansvurne Gert, som skall avrättas, ropa "Avfälling!"

På det hela utgör pjäsen framförallt en fin illustration av hur det kan tänkas ha varit i en tid av religionsbyte.

Folkungasagan behandlar kung Magnus Erikssons livsöde, vari han skildras som en mild man med folkungaättens blodskuld hängande över huvudet. Den (ännu inte) heliga Birgitta spelar en framträdande roll som intrigant. Konungen bannlyses på grund av en obetald skuld till kyrkan, och blir avsatt från tronen, vars krona bäres av Magnus ovillige son Erik, samtidigt som Albrekt av Mecklenburgs styrkor närmar sig Stockholm och pesten sveper över staden.

De synnerligen komplexa situationen som omgav kung Magnus har Strindberg av naturliga skäl tvingats förenkla, så att handlingen är betydligt mer poetisk än faktabaserad, liksom han även fick göra i fallet med Mäster Olof. Det hindrar dock inte att denna lek med historiska händelser är spännande och engagerande.

* * *

Vad jag särskilt uppskattar med den här formen av prosa, är det koncisa och pregnanta upplägg som blir nödvändig. Handlingen är i stor utsträckning driven av dialogen — ofta endast förtydligad av scenanvisningar om vad som händer för övrigt. Replikerna är dynamiska och jag kan tänka mig vilken effekt de månne kan ha på en scen i munnen på en skicklig skådespelare: en Torsten Flinck, en Mikael Persbrandt.

Och Strindberg, som jag personligen bara undantagsvis läst efter att – till oförställda förvåning och möjligen förakt – inte ha insett det fantastiska med Röda rummet, vill jag gärna läsa mer av.
— — —
Mäster Olof; Folkungasagan, August Strindberg, Albert Bonniers förlag 1928. 309 sidor.

Bokrecension: Svenska krig och krigiska svenskar & Svenska kungar och mäktiga män | Magnus Bergsten (red.)

Föreliggande bok är i själva verket två böcker i en volym, nämligen: Svenska krig och krigiska svenskar: Historisk antologi samt Svenska kungar och mäktiga män: Tio historiska porträtt. Vänder man volymen får man på baksidan framsidan på nästa bok.

Redaktör för båda böckerna är Magnus Bergsten, chefredaktör på den ypperliga tidskriften Populär Historia. Innehållet består av artiklar som i många fall tidigare varit införda i tidningen, men också av en mängd texter som inte tidigare publicerats.

* * *

Sammanfattningsvis kan jag säga, att Svenska kungar och mäktiga män fångar mitt intresse betydligt mer än Svenska krig och krigiska svenskar. Det beror inte på några kvalitetsskillnader i själva texterna, utan helt enkelt på att personhistoria intresserar mig betydligt mer än krigshistoria. Att läsa om ett fängslande människoöde och få inblickar i historiska gestalters liv som man inte förut haft, fascinerar mig mer än strategier vid fältslag och fälttåg.

Vissa av bidragsgivarna står i stilistisk särklass. Dick Harrison må väl nämnas som en av de främsta, vad gäller att både vara historiskt oantastlig rent faktamässigt, och att skriva med ett tillgängligt och intresseväckande språk. Flera av texterna är också författade av just honom.

* * *

Det vore ogörligt att gå igenom alla bidragen i de två sammanförda antologierna i ett enda inlägg, så jag gör därför endast några nedslag.

Ulla-Britt Ramklint målar upp en bild av den kanske rikaste svensken någonsin, och en av de mäktigaste: Bo Jonsson Grip, hemmahörande i 1300-talet. Källäget är rimligen kargt, men Ramklint gör ändå ett gott arbete med att framställa Jonsson på ett levande sätt: man får liksom en liten skymt av honom bland det förflutnas dimmor,.

Själv är jag lite specialintresserad av Engelbrekt Engelbrektsson. Den nästan legendariske bergsmannen som var med om att leda det stora upproret på 1430-talet har fått ett eget kapitel, skrivet av Lars-Olof Larsson, men skymtar även i Dick Harrisons text om Karl Knutsson. Larsson är författare till Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror, som jag recenserade tidigare i år.

En insikt som Larsson bjuder på, att man inte bör se Engelbrektsson som en radikal frihetshjälte. Engelbrektsson kämpade mot förtryckande utländska fogdar som han och hans meningsfränder tog avstånd ifrån, liksom de tog avstånd från kung Erik som gett dem deras position. Men han gjorde det utifrån en nationalistisk, konservativ agenda: att saker och ting skulle förbli som de varit en gång. Upproret var således en konservativ yttring ur åtminstone den aspekten.

Larsson skriver:

"Därför har strängt taget all bondeoro och folkligt förankrade uppror också ett återkommande mönster: ett i grunden urkonservativt bondesamhälle som knyter sina händer om yxor och armborst till försvar av allt 'som gammalt och fornt hade varit'."

* * *

Lars-Olof Larsson har ytterligare en högintressant text med i volymen, som handlar om Jöran Persson. — Denne Erik XIV:s gunstling och flitige åklagare hade jag gärna velat veta än mer, varför Larssons text sporrar till ytterligare läsning. Larsson problematiserar här bilden av Persson, och påpekar att nästan allt vi vet om honom är formulerat av hans fiender, och att bilden ju är mycket mörk. Å andra sidan har vi inga andra källor som talar särskilt gott om honom.

Lars O. Lagerkvist bidrar med en artikel om Gustav Vasa, som fokuserar på kungens sinne för ekonomi. Man får därigenom, som också Lagerkvist påpekar, en bild av en man som ser hela sitt rike som sin egen gård, där han skickar otroliga mängder brev till sina olika tjänstemän spridda över landet, och uppmanar till ändringar och kommer med förslag vad gäller diverse detaljer. Gustav Vasa verkar ha arbetat oförtrutet, men också haft ett sjuhelsickes humör.

Bengt Liljegren, författare till Karl XII: En biografi, som jag recenserade i vintras, spekulerar i krigarkungens relation till kvinnor, och om det månne kan vara så att han var homosexuell. Någon djupare analys hinns väl inte med på de få sidor som ämnet upptar i boken, men Liljegren berättar om en Karl XII som antagligen var ganska skygg för kvinnor, och helt enkelt inte ville kasta sig in i passionens makt innan kriget var över. Några egentliga källor som vittnar om att kungen skulle varit homosexuell saknas.

Avslutningsvis skall också Dick Harrisons bidrag om slaget vid Svolder nämnas. Harrison går här igenom detta halvt legendartade slag under vikingatiden, och ser om man hur källmaterialet och de historiska fakta man annars känner till, kan dra några slutsatser om slaget ägt rum, och den kontext vari det i så fall utspelats.

* * *

Som jag varit inne på förut när jag recenserat artikelantologier som stammar från Populär Historia, skriver jag igen: jag gillar dessa blixtbelysningar på områden som jag inte alltid är så hemmastadd i. En djupdykning i ett ämne här och en minibiografi där gör mycket för att öka på allmänbildningen. Textbuketten är aningens vildvuxen, och månne inte alla blommor passar alla. Men då får man väl helt enkelt glädjas åt de blommor man särskilt uppskattar.
— — —
Svenska krig och krigiska svenskar: Historisk antologi & Svenska kungar och mäktiga män: Tio historiska porträtt, Magnus Bergsten (red.), Historiska Media 2002. ISBN: 91-43-02276-6. 141 resp. 141 sidor.

Bokrecension: En fest för livet | Ernest Hemingway

En fest för livet (eng. A Moveable Feast) är skriven av Ernest Hemingway (1899–1961).

På många sätt får En fest för livet väl ses som en hyllning till en viss period i Hemingways liv: den tid på tjugotalet som han tillsammans med sin dåvarande hustru och sin son tillbringade i Paris, där han arbetade med att skriva journalistiska artiklar, noveller och där hans första roman tog form. För boken är uppenbart självbiografisk, även om Hemingway själv skriver i förordet:

"Om läsaren vill kan den här boken betraktas som skönlitterär. Men det finns alltid den möjligheten att en sådan skönlitterär bok kan kasta ett visst ljus över det som har skrivits som verklighetsskildring."

Boken ger en fin inblick i de enkla förhållanden som Hemingway levde i. Den lilla familjen lever med knappa resurser, men lyckas ändå spara ihop till en årlig vintersemester. Ibland får han pengar för noveller som införs i amerikanska tidningar, och ibland är det värre med ekonomin. Han skriver i sitt kontor, han skriver i hemmet, och han skriver på caféer.

* * *

Men Hemingway är inte den enda författaren i Paris. En hel mängd kolleger är verksamma där, och de verkar springa på varandra mest hela tiden och umgås otvunget. Gertrude Stein besöker Hemingway gärna. Han reagerar inte särskilt negativt på hennes homosexualitet, även om han verkar mena att han aldrig stött på samma naturliga homosexualitet hos män.

Ezra Pound är en annan gestalt Hemingway talar mycket varmt om, men till de absoluta höjdpunkterna i En fest för livet hör den farsartade resa Hemingway gör tillsammans med F. Scott Fitzgerald. Den senare hade fått lämna sin bil i Lyon, och de två bestämmer sig för att resa dit tillsammans för att sedan köra den upp till Paris igen. Nå, Fitzgerald missar tåget, men de två återförenas vid destinationen, och beger sig iväg på sin bilresa, varvid det snart blir uppenbart för Hemingway att Fitzgerald är både gravt hypokondrisk och alkoholiserad.

* * *

Eftersom Hemingway delar med sig både av egna och andra författarkollegers råd och tankar om skrivande och läsande, blir boken särskilt intressant för oss som tycker om att skriva och läsa. Bland annat tar han upp adjektivsjukan — detta att man bör försöka undvika adjektiv så långt som möjligt.

Men för övrigt framstår En fest för livet mer som en panoramabild över Hemingways liv under Paristiden, än en berättelse med en början och ett slut. Berättelserna byter fokus från olika delar av det livet, men nån egentlig dynamik eller framåtrörelse är det inte fråga om.

Man får en känsla av att Hemingway, som inte lång tid efter att boken var färdig tog sitt liv, genom En fest för livet drömmer sig tillbaka till en idyllisk tillvaro, där skrivandet tog plats, vännerna diskuterade andra vänner och litteratur i spritångorna, och han och de som stod honom närmast hade vad de behövde, utan att på något vis vara bundna av sina tillgångar och ägodelar. I vad mån boken är en idylliserad version av hur det verkligen var, har jag inte kunskap att bedöma.
— — —
En fest för livet, Ernest Hemingway, Albert Bonniers förlag 1965. 236 sidor.