Tidningsklipp: Magistratskungörelse om hundar | Lindesbergs Allehanda 1876

Tidningsklipp ur Lindesbergs Allehanda, fredagen den 7 juli 1876. Blankrader införda.

* * *

Magistratskungörelse.

Af förekommen anledning

har magistraten funnit sig föranlåten att i enlighet med 5 § uti ordningsstadgan för rikets städer föreskrifva, att hund icke må under tiden emellan klockan 10 på aftonen och 5 på morgonen å allmän gata eller plats skälla eller föra annat oljud vid ansvar för egaren, som i nämnde § stadgas; att tik under löptid icke får vistas ute vid enahanda ansvar och att främmande hundar, som å allmän gata eller plats anträffas utan att åtfölja någon menniska skall af polisbetjeningen upptagas och der egaren är okänd upplysas i stadens tidning, hvarefter  om egaren icke inom åtta dagar efter upptagandet eller pålysningen anmäler sig för att hemta den upptagna hunden denne genast dödas; äfvensom att alla hundkreatur så snart de under rötmånaden äro lösa å gator eller allmänna platser skola vara försedda med munkorg eller nosgrimma. Lindesberg den 12 Juni 1876.

På Magistratens vägnar: 

I. BERGÖÖ

* * *

Tidningsklipp: "En drama på hafvet" | Wermlands Läns Tidning 1877

Tidningsklipp ur Wermlands Läns Tidning, fredagen den 6 juli 1877. Styckebrytningar införda.

* * *

En drama på hafvet. Det ungerska barkskeppet Medea vardt på sin resa till Bordeaux i Biskaya-bugten, men på betydligt afstånd från kusten, öfverraskadt af en häftig storm.

Några spillror af ett vrak blefvo af sjön förda mot fartyget, och sannolikt har det af något bland dessa blifvit skadadt, ty Medea började plötsligt intaga vatten, och det till den grad, att lastrummet inom en timme var fyldt ända upp till däcket.

Manskapet måste nu flykta upp i mastkorgarne, dit kaptenen följde dem med sin afsvimmade hustru i sina armar.

En engelsk tremastare uppdök nu plötsligt inom synkretsen. Ett glädjerop undskapp de skeppsbrutnes läppar, och de sökte medelst nödsignaler göra sig bemärkta.

Snart var det engelska fartyget inom hörhåll, och kaptenen på Medea hänvisade nu till sitt fartygs sjunkande tillstånd och bad den engelske kaptenen att taga besättningen ombord. Man skulle icke anse det möjligt — men mannen hade verkligen samvete att afslå denna bön.

Fartygets två båtar blefvo i detta ögonblick bortslitna af en stormbölja, och det sista räddningsmedlet var bhärmed försvunnet.

Kaptenen beslöt nu att göra ett sista steg för att beveka engelsmannen till medlidande. Han lät sätta den tredje båte i vattnet, lät deri nedföra sin sanslösa hustru, befalde ett par af de bästa matroserna att stiga ned och lät nötskalet styra bort emot det förbiseglande fartyget, i hopp att den omensklige mannen skulle bjuda handen till räddning af den olyckliga qvinnan. Men han gjorde det icke.

Den lilla båten kastades från den ena böljan till den andra, dök några gånger ned mellan de rörliga grafhögarne — och försvann derpå för alltid.

Kaptenen och de qvarvarande tio man af besättningen väntade utan födoämnen på sin förlosning. Dagen gick och natten med alla sina fasor inträdde. Så förgingo tre dygn.

På tredje dagen visade sig slutligen ett litet engelskt fartyg inom synkretsen, de förolyckades tecken besvarades, fartyget vek ur sin kurs och arbetade nästan en hel dag på att uppnå vraket. Kl. 7 på aftonen hade det kommit så långt, att det kunde sätta en båt i vattnet, och kl. 9 befunno sig de olyckliga på däcket af Star of Pease, der kaptenen William Heatley mottog dem på det hjertligaste.

* * *

Bokrecension: Slutet. | Lars Ardelius, P. C. Jersild

"Memento Mori 'To This Favour'", W. M. Harnett. Detalj.

Slutet. Om dödens höghet och låghet är en samling texter av författarna och vännerna P. C. Jersild (f. 1935) och Lars Ardelius (f. 1926).

* * *

Jersild och Ardelius berättar, att de under lång tid samtalat om döden. De bestämmer sig omsider för att i text fästa en del av det de pratat om. Resultatet är boken Slutet. som på olika sätt i korta texter tar sig an ämnet från olika angreppspunkter. Samlingen är mångfacetterad och spänner och vitt olika områden. Här finns intervjuer med dödgrävare och begravningsentreprenörer, flera konstbetraktelser, betraktelser om död och begravning i främmande kulturer, medicinska funderingar, någon skönlitterär berättelse, personliga anekdoter och annat.

Vad läsaren efter avslutad läsning fått med sig, är en kaleidoskopisk insyn i döden som kulturfenomen.

* * *

Jag vet inte om jag blivit så mycket klokare på döden efter att ha läst Slutet. Mina kunskaper har växt, utan tvekan. Men dödens ogripbarhet, dess egenskap av förintare, blir bara än mer klar: döden är helt enkelt inte möjlig att omfatta med tanken. Vi kan frossa i detaljkunskaper om begravningshistoria — och som historieintresserad begravningsentreprenör gör jag gärna det — men själva dödens väsen är konstant främmande. Kanske måste den vara det: motsatsen till allt det vi vet om, förnimmer, upplever — livets motpol och negation.

* * *

Slutet. är en djupt personlig bok. Jersild berättar till exempel om den gången när hans broders urna inte dök upp till gravsättningen, och om de fyra gånger hans liv varit hotat. Båda författarna berättar om resor de varit på, och om erfarenheter av döden de då gjort. Ardelius gör en underbar betraktelse av Salvador Dalís klassiska tavla "Minnets ståndaktighet", och visar mig på nya detaljer bland de smältande fickuren.

Författarna hoppar lätt mellan århundradena. En statyrest föreställande kejsar Konstantins fot kan lika gärna figurera, som de olika mer sentida traditionerna kring begravningar av barn. De förtorkade resterna av en 1800-talspräst i Palermos katakomber blir utgångspunkten för en biografi över dennes märkliga liv.

Konungarnas dal i Egypten besöks av Jersild, med oss läsare i släptåg. Det följande kapitlet handlar om skyltdockor övervakningsfunktion – de har kameror i ett öga och en mikrofon i näsan. Kanhända, menar författarna, kommer dockor en dag att hjälpa den ensamme att uthärda ensamheten och skapa en illusion av sällskap, av buffert mot de ting som hotar.

* * *

Slutet. är rikt illustrerad med foton och och återgivningar av målningar. Dessvärre är samtliga bilder i svartvitt. En bok som lägger sådan fokus på just bildtolkning hade vunnit betydligt på att låta bilderna vara i färg, även om det gjort produktionen dyrare.

Språket är givetvis utmärkt, och de olika texterna korta, pregnanta, dynamiska.

* * *

Vi kan nog aldrig förstå oss på döden, eller göra oss en föreställning om den. Kanske är den dödsskräck en del av oss bär på svår att rå på. Men för min del blir tanken på den egna döden i vilket fall något avdramatiserad, dels av att faktiskt arbeta med den yrkesmässigt, men också om att läsa om den och dess effekter genom historien. Slutet. är en av de böcker som ger oss mer kunskap om den Ofattbare.
– – –
Slutet. Om dödens höghet och låghet, Ardelius, Lars, Jersild, P. C. Legenda 1990. ISBN: 91-582-1427-5- 284 sidor.

Tidningsklipp: Texanska regeringen uppgifwit sitt motstånd | Jönköpingsbladet 1845

Tidningsklipp ur Jönköpingsbladet, lördagen den 5 juli 1845.

* * *

Norra Amerika. Presidenten Polks organ bland tidningarne, Washington Union, nämner om inlupna officiella depescher från Texas, hwilka "undanröja hwarje skugga af twifwelsmål, det denna stat icke skulle antaga amerikanska kongressens beslut om Texas' införlifwande." Texanska regeringen skall till och med hafwa uppgifwit sitt motstånd.

* * *

Det kan nämnas, att republiken Texas inkorporerades i Förenta Staterna mot slutet av år 1845. 1861 bröt man sig loss, och anslöt sig till Konfederationen. Detta tillstånd förblev till år 1865, även om representanter från Texas först år 1870 fick plats i kongressen.

Tidningsklipp: Rymning ur stadshäktet | Dalpilen 1857

Tidningsklipp ur Dalpilen, lördagen den 4 juli 1857. Styckebrytning införd.

* * *

Christinehamn den 27 juni. Natten till förliden gårdag har den i statshäktet härstädes förrymde Carl Persson, som den 10 i denna månad war till ransakning inför härwarande rådhusrätt för begången stöld hos traktören N. G. Larsson, banat sig tillfälle att rymma utur stadshäktet härstädes, medelst uppbrytande af en planka å golfwet. Huru han härtill fått erforderlige werktyg, eller om han kunnat upptaga plankan med blotta fingrarne, wet man naturligtwis icke.

Carl Persson war wid afwikandet i blotta linnet, emedan hans gångkläder hwarje afton honom fråntagits.

* * *

"...på dig de träcken torka": Loketrätan i koncentrat

"Loke hånar Brage", W. G. Collingwood. Beskuren.

Jag har den märkliga känslan, att de förkristna nordiska myterna inte längre är allmängods — om de någonsin varit det. Det är tråkigt. Myterna är fulla av must, respektlöshet, liv...Och min önskan är naturligtvis, att de bleve mer kända.

Själv läser jag för tillfället Edvin Thalls välljudande Eddatolkning från 1912, och nyss läste jag berättelsen som brukar kallas "Loketrätan", "Lokesenna" eller "Lokes smädelser", som möjligen stammar från 900-talets Island.

Men först ska nämnas, att de norröna berättelserna ofta är kryddade med referenser till allehanda myter och berättelser utanför den berättelse som just för tillfället målas upp. En del av dessa myter känner vi till, andra är — åtminstone än så länge — okända. Översikten över Loketrätan nedan kan därför vara behäftad med felaktiga associationer, som då beror mer på mig än på källmaterialet: kanhända har jag nån gång inte avkodat referenserna korrekt.

* * *

Nå, Ägir — havsguden — har bjudit in asarna på ölfest. Uppslutningen är god, men Tor är bortrest och kan inte vara med. Loke, den slemme, är också med.

Festen börjar.

Loke blir efter en stund avundsjuk på en av Ägirs tjänare, när denne får storartat beröm av asarna. Så Loke slår ihjäl honom. Då blir asarna förbannade, och tvingar ut Loke i skogen, innan de återigen sätter sig och fortsätter att dricka.

Därute i skogen blir inte Loke kvar nån längre tid. Han skyndar sig tillbaka, och träffar utanför festsalen på en annan tjänare, Elder, och frågar vad asarna pratar om där inne i salen. Elder berättar att de pratar om vapen och om tapperhet, och att de minsann inte talade gott om Loke.

Loke säger då att han ska gå in till "det supande laget" och förstöra deras öldrickarglädje genom att tjafsa med dem.  Elder varnar dock Loke. Går in och börjar snacka skit med asarna, så kommer de att torka sig i arslet med honom. Då tycker Loke att Elder ska hålla tyst, så att han inte har ihjäl honom också.

Så går Loke in i salen. Det blir helt tyst.

Loke säger, att han hemskt gärna skulle vilja ha öl, och att han vill sätta sig hos dem.

Odens son Brage, poesins gud, svarar Loke. Han säger, att Loke kan glömma att få sitta bland asarna. Då vänder sig Loke till Oden istället, och påminner honom om att de en gång för länge sen gjorde sig till blodsbröder, och att Oden lovat att aldrig dricka öl, om inte även Loke fick nåt att dricka.

Oden tycks mjukna något av detta, och ber sin son Vidar att maka på sig, så att Loke får slå sig ner och inte sätter igång och bråkar. Vidar reser sig också, och bjuder Loke öl, men först brister Loke ut i en sirlig hälsning till gudarna — men  poängterar att han minsann inte hälsar på Brage.

Brage förefaller värna om husfriden, och erbjuder Loke både en häst, en ring och ett svärd om han bara håller sig lugn. Loke säger dock, att Barge gott kan behålla sina prylar. Och att han dessutom är fegast i fäktning av alla asar.

Nu verkar poetguden Brage bli uppretad. Han säger, att om de bara vore utomhus, så skulle han löna Lokes lögn genom att hugga huvudet av honom. Loke genmäler då, att Brage är en bänkarnas prydnad, och frågar sig varför han inte går i duell med en gång, snarare än att bara snacka om det.

Då bryter Brages fru Idun in, och säger åt Brage att inte bråka med Loke, utan att bevara husfriden nu när de är bortbjudna. Av någon anledning far då Loke istället på henne, och låter henne få veta, att hon är galnast i karlar av alla, och säger dessutom dunkelt, att hon lagt armarna om sin bror Balders mördare — vilket kan syfta både på Loke själv och Balders bror Höder.

Idun säger åt Loke att hon minsann inte pratar med honom, utan med Brage, och att hon inte vill se nån strid.

En annan — ganska okänd — gudinna tar då till orda, Gefjon. Hon undrar varför i hela världen de två asarna tvunget ska bråka här inne i salen; man vet ju redan att Loke ändå hatar allt och alla. Då säger Loke åt Gefjon att hålla käft, och att han minsann inte glömmer att hon låg med "svennen den fagre", vem nu det syftar på, efter att ha fått lite smycken.

Men nu kan Allfader Oden inte längre tiga. Han säger åt Loke att han mist förståndet som bråkar med Gefjon, för hon vet lika mycket som Oden om framtiden.

Så hamnar Oden själv i Lokes skottglugg. Loke klandrar gudafadern, för att han inte varit kompetent att leda striderna, och att han ofta gett seger åt fegare folk framför modigare.

Oden verkar därefter antyda att så kan det kanske vara, att den fegare vunnit striderna. Men sen för Oden över fokus på Loke själv istället, som ju åtta vintrar suttit i underjorden och mjölkat en ko som en kvinna och dessutom fött barn — "usel mig syntes din art", avslutar han.

Men om det nu ska avgöras vem som är mest kvinnlig av Oden och Loke, så kan Loke inte låta bli att dra upp att Oden dragit omkring med trollerier, något som ansågs höra kvinnor till. Loke säger till Oden, att "omanlig tycks mig din art".

Då börjar Odens hustru Frigg tala. Hon säger att det gamla må vara glömt; sånt ska man inte hålla på att prata om.

Loke snäser också åt Frigg att hon också bör hålla tyst, hon har ju legat med Odens båda bröder... Frigg slår tillbaka. Hade hon bara haft en son som Balder, som var död — så hade Loke aldrig kommit levande ur salen.

Loke säger då, att det var minsann han som såg till att Balder dog!

Freja bryter in. Hon menar att Loke för att vara ond, som vill prata om sådana usla gärningar; framtiden är känd av Frigg, säger Freja, även om hon inte pratar högt om det.

Då blir det naturligtvis dags för Freja att få sig en skopa ovett. Loke säger, sin vana trogen, åt henne att tiga, och berättar att hon legat med varenda en av asarna och alferna som är närvarande. Freja säger att han ljuger, och att han kommer att få sota för sina ord: han har gjort alla gudarna och gudinnorna arga, och kommer att få gå hem bedrövad.

Loke säger än en gång åt Freja att hålla tyst; de goda gudarna, säger han, hittade henne hos sin broder, och då släppte hon väder.

Njord börjar tala. Det spelar väl ingen roll vem som ligger med vem, säger han. Konstigare är det att Loke tillåtits komma in i salen, som är så kvinnlig och dessutom fött barn.

Loke tycker att även Njord ska hålla tyst. Han är ju hos asarna som gisslan. Dessutom, säger Loke, har jätten Hymers döttrar använt honom som slaskholk och pissat i hans mun.

Njord säger emellertid, att han alls inte ångrar att han sänts som gisslan till asarna: han har fått god lön för det — sin son Frej, som ingen kan hata.

Loke säger att han inte kan begripa hur han kan vara stolt över det, eftersom Njord fick Frej med sin egen syster, och att sonen blev därefter.

Stridsguden Tyr häver då upp sin röst till Frejs försvar: Frej är minsann den främste hjälten av dem alla, och dessutom är han hövisk mot kvinnor och är aldrig otrogen.

Loke tycker inte heller att Tyr ska säga nåt: han skapar bara kiv var två människor än möts, och dessutom har ju Lokes avkomma Fenrisulven slitit av Tyrs hand. Tyr svarar, att han visserligen blivit av med sin hand, men Loke förlorade sin egen avkomma, när asarna kedjade fast Fenrisulven.

Nåväl, menar Loke, jag har ändå legat med din fru, och det har du inte fått ett öre för.

Nu talar Frej. Han syftar åter på Lokes son Fenrisulven som ligger bunden, och kommer så att förbli till Ragnarök. Loke, lovar han, ska bindas där bredvid, om han inte håller tyst.

Det avskräcker inte Loke från att fortsätta förolämpa Frej. Hade han inte gett bort sitt dyrbara svärd för att få gifta sig med jätten Gymers dotter — så att han vid Ragnarök står utan sitt främsta vapen?

Då träder guden Byggver fram. Han menar, att om han bara hade samma goda härkomst som Frej, så hade han malt sönder Lokes alla kotor i kroppen.

Loke frågar sig, och syftar på Byggver, vem det är som brukar springa omkring och skvallra med Frej: ja, han gör inte annat än örontisslar!

Byggver utbrister att han är just Byggver, och han är stolt över att alla anser honom vara modig, och är dessutom stolt över att alla asarna samlats för att dricka öl.

Loke säger, att Byggver kan tiga. När det streds i världen, säger han, förmådde Byggver aldrig skaffa männen mat, utan hittades alltid liggandes på nån bänk nånstans.

Den förnuftige Heimdall, gudarnas väktare, tycker då att det är dags att bryta in. Han påpekar att Loke är berusad och ovettig, och att han borde sansa sig. Loke tycker — givetvis — att även Heimdall ska hålla käften, eftersom han fått ett sånt eländigt liv: att alltid rak i ryggen vara gudarnas väktare.

Då utbrister Skade, Njords hustru, att Loke minsann är lustig — men inte länge till. Gudarna ska se till att binda fast honom på skarpa svärd med sin egen sons tarmar! Loke genmäler, att det må vara som det vill med det, men han var med och dödade hennes far, jätten Tjatse.

Skade säger likaså, att det må vara som det vill med det, hon kommer minsann alltid att önska Loke ont. Loke säger då, att om man ändå ska dra upp alla fel, så kan hon ju också nämna att de två legat med varandra.

Då går Tors hustru Siv fram till Loke och häller upp mer öl åt honom, och prisar honom för att hon ensam undgått att smädas. Loke drack av ölet, och sen var snart även Siv smädad:  hon hade ju minsann legat med Loke hon också!

Men så blir det snart än mer dramatik i berättelsen. Byggvers hustru Beyla har skådat Tor i fjärran: han är på väg! Sin vana trogen säger Loke åt även Beyla att hålla käft, och att hon är det värsta avskum som kommit in i asgård, alldeles nersmetad med avföring som hon är.

Så kommer Tor.

Tor, vred, utbrister att det nu är Loke som ska tiga, annars hugger han huvudet av honom med sin hammare.

Loke försöker tafatt förolämpa även den starkaste av gudar, genom att säga att han vid Ragnarök inte rår på Fenrisulven.

Tor är obeveklig: Loke ska tiga, annars ska han slå honom på käften och slänga honom så långt österut att han försvinner ur synranden.

Loke försöker återigen antyda att Tor egentligen är feg, eftersom han en gång gömde sig för en jätte.

Tor fortsätter: Loke ska tiga, annars ska han krossa varenda ben i kroppen på honom.

Loke menar, att han nog vill leva länge än, och smyger in ytterligare en förolämpning, om att Tor en gång inte orkat öppna en förtrollad ryggsäck.

Tor fortsätter: Loke ska tiga, annars ska han slå honom så hårt, att han far ner till Hel.

Då faller Loke till föga. Han håller ett kort försvarstal: han hade bara sagt vad som föll honom in, men eftersom Tor vill ha ut honom, och endast därför, ska han gå — för han vet hur stark åskguden är.

Loke kan ändå inte låta bli att slänga ur sig en sista förolämpning. Han säger åt Ägir, salens herre, att han aldrig igen ska hålla fest, och att elden ska bränna ner salen och bränna honom i arslet.

Så går Loke.

* * * 

Efter den egentliga berättelsen följer sedan en — tilldiktad — epilog, där Lokes fortsatte öde förtäljes. Hur han gömmer sig i form av en lax i en fors, att gudarna fångar honom och binder fast honom med tarmar, att etter droppar i hans ansikte, men att Sigyn, Lokes hustru, håller en skål över huvudet på honom. Men när hon måste tömma skålen skalver hela jorden av Lokes smärta. Detta, säger epilogen, är vad som orsakar jordbävningar.

Tidningsklipp: Ett uppträde af vidrigaste art | Göteborgs Weckoblad 1875

Ledaren i kristna Göteborgs Weckoblad, "Tidning för kristlig och politisk upplysning", förfasar sig lördagen den 3 juli 1875 över svenskarnas råhet. I sammanhanget citeras en berättelse införd i Nya dagligt Allehanda, där den publicerats "sistlidne lördag". Berättelsen återges nedan.

* * *

Ett uppträde i Hagaparken.

Insändaren, som i går afton omkring kl. 8 promenerade med sin familj i Hagaparken, blef derunder vittne till ett uppträde af vidrigaste art, deråt han anser sig böra gifva offentlighet, dem till efterrättelse, hvilka det tillkommer att vidmakthålla ordningen inom denna härliga plats.

Då insändaren passerade stor vägen till slottet från Haga grindar, ett litet stycke från dessa senare, just vid första stora korsvägen, således i den mest besökta delen af parken, befanns en mansperson, utstyrd i fantastisk hufvudbonad och iklädd stora prestkragar, med entonig, men hög röst hålla föredrag inför en ganska stor församling af båda könen, äldre och yngre. Det var parodi på en predikan, som späckad med pöbelqvickheter under åhörarnes bifallsrop slutades med ett högt och ljudeligt: Amen.

Men dermed var icke akten slut.

En annan presterlig officiant af samma skrot och kort framräcker nu ett bränvinsglas, som mannen i prestkragarne fattar och för till munnen på en i böjd ställning framträdande yngling, dervid uttalande följande ord: L. O. Smith, hvars bränvin du anammar, bevare dig till evinnerligt lif."

Insändaren skyndade nu ifrån platsen för dessa vidrigheter, men hörde på afstånd i den lugna sommarqvällen de ofvan nämnda orden flere gånger upprepas, bevisande, att den först framträdande ynglingen icke var den ende "gästen."

En half timma senare, då insändaren på återvägen passerade stället, var scenen förändrad till en munter bal, der hädaren, trakterande dragharmonika, utgjorde orchestern.

Insändaren försökte förgäfves att af de omkringstående få veta namnen på aktörerne i detta upprörande skådespel. Han förnam endast, att uppträden af samma art beklagligen icke äro sällsynta i Hagaparken, samt att hufvudpersonen lär vara känd såsom en mycket lyckad och gouterad arrangör af sådana sällskapsnöjen.

Det bör tilläggas — bedröfligt att omtala — att bland de stabla åhörarne af detta ohyggliga uppträde förmärktes åtskilliga grupper af tjensteflickor med dem åtföljande större och mindre barn.

L.

* * *

Tidningsklipp: Nya tilltalsorden Ni och De | Blekings-Posten 1858

Tidningsklipp ur Blekings-Posten, fredagen den 2 juli 1858. Styckebrytning införd.

* * *

"Sw. Tidn." meddelar en forteckning på de personer inom riket, hwilka antagit de föreslagna nya tilltalsorden N i eller D e. I spetsen finnas den yngre kongl. familjens namn, hwarefter följer "en skara, den ingen räkna kan," åtminstone icke utan stort beswär. 

Besynnerligt nog hafwa wi icke funnit något enda namn från Carlskrona, ehuru wi weta, att på den lista, som funnits att tillgå i härwarande bokhandel, ett icke ringa antal personer antecknat sig, och bland dessa wår fördomsfrie och uppriktigt älskade Landshöfding.

* * *

Bokrecension: Samuels bok | Sven Delblanc

Samuels bok är en roman av Sven Delblanc (1931–1992) med dokumentära inslag. Delblanc gjuter effektivt samman dagboksmaterial och annat från sin egen familjehistoria med en tragisk, episk berättelse från tiden före förra sekelskiftet fram mot första världskrigets slut.

* * *

Jag läste Samuels bok första gången för många år sen. Jag minns att den gjorde ett starkt intryck på mig i allt sitt mörker. Så jag bestämde mig för att läsa den igen. Och boken var mörkare än vad jag mindes.

Det är Delblancs egen morfar som är titelns Samuel. Och det är om denne Samuel Eriksson och hans familj som berättelsen handlar. Romanen kan delas in i fyra olika delar: en om Samuels tid som pastor, en om hans tid som skollärare, en om hans tid som sinnessjuk och en sista del om hans familj.

Delblanc skildrar med stor psykologisk trovärdighet en familjs öden i en nedåtgående spiral. Den unge pastorn Samuel, som återinvandrat till Sverige från USA med en svensk-amerikansk prästexamen i bagaget, får inte sina betyg sig tillgodoräknade i statskyrkan. Han hankar sig fram som hjälppräst på Gotland, samtidigt som hans familj hankar sig fram i yttersta fattigdom i Värmland. Hans dröm är att komplettera sina studier i Uppsala, för att äntligen få den efterlängtade examen.

Allt synes emellertid vara den unge lärdomstörstige och känslige pastorn emot. Inte minst tecknas vidriga porträtt av statskyrkans diktatoriska präster. Med tiden knäcks pastorn, och blir i sina grubblerier övertygad om att själve Lucifer, Världsfursten, tagit över i himlen, och att den sanne guden vandrar osynlig på jorden. Så pastorn får till sist ge upp den väg han trodde ledde fram till en svensk prästexamen, blir desillusionerad och grubblande skollärare — så länge det nu går.

* * *

Det är ingen munter historia. Delblanc berättar om sina släktingar både med ömhet och öppenhjärtighet. Samuel blir med tiden sinnessjuk — och hade väl möjligen ansetts vara det än i dag. Även en av hans söner kommer inom kort att vandra samma väg mot apati och mörker. Och allt synes vara den lilla familjen emot.

Likväl finns det värme i romanen. Familjens sammanhållning mot allt yttre tryck: präster och lokala storgubbar och bönder pressar familjemedlemmarna samman. De vet instinktivt med sig, att de egentligen är finare folk, att den förmörkade Samuel egentligen är en lärdomsgigant, och hans son en stor diktare, om denne än får skriva sina alster på vad underlag som uppbådas kan.

* * *

Delblanc skriver en vacker prosa, kall som mossan i skogen, men också lika mjuk. Genom små mantraliknande upprepningar vaggas läsaren in den värld som författaren ställer fram inför dennes ögon. Och allt är mycket realistiskt. Jag tänker: så här illa kunde det faktiskt vara för fattigt folk för bara hundra år sen.

Och – hur många familjer mötte inte liknande öden, och fick aldrig sina berättelser nedskrivna och diktade om, som Delblancs morfar och hans familj? Det är en värld där snille inte är garanti för framgång, och där begåvat folk liksom obegåvat folk tillika fick kämpa vid svältgränsen för att betala hyra och och mat.

Samuels otaliga gånger omsydda kavaj är ett vittne om denna fattigdom: inköpt för att göra sig respektabel inför biskopen i Visby, går den alldeles för dyra kavajen i arv från fader till barnen: sys om, borstas, sys om igen...

* * *

Samuels bok är den första delen i en serie om fyra böcker. De volymer som fortsätter att måla familjen Erikssons öden heter Samuels döttrar, Kanaans land och Maria ensam. Jag ser fram emot att ge mig i kast även med dessa.
— — —
Samuels bok, Sven Delblanc, Bonnierpocket 1982. ISBN: 91-0-045516-4. 382 sidor.

Tidningsklipp: "Tre menniskoskelett" | Wernamo Tidning 1881

Tidningsklipp ur Wernamo Tidning, fredagen 1 juli 1881, rörande ett fynd i Stockholm.

* * *

Tre menniskoskelett anträffades i tisdags på endast 2 ½ fots djup vid gräfning å en tomt vid Nybrogatan. En grop syntes hafva blifvit gräfd, och liken i denna nedlagda samt sedan öfverhöljda med sopor. Några i det närmaste förmultnade lemningar af kläder och skodon funnos äfven bredvid skeletten, som troligen hvilat i grafven minst 30 år.

* * *

Tidningsklipp: Af starka drycker öfverlastad | Folkets Röst 1852

Folkets Röst (1841–1861) var en radikal och kontroversiell tidning på sin tid, som kämpade mot liberalismen. Dess redaktör, Franz Sjöberg, använde den inte sällan för att föra ut antisemitiska uppfattningar, som åtminstone en gång ledde till att han fick avtjäna ett fängelsestraff.
Med prästen i inlägget nedan känner väl en nutida läsare snarast medlidande; för Folkets röst blev fallet ett exempel på hur de burgna klasserna höll varandra bakom ryggen.

Vi klipper ur Folkets Röst, onsdagen den 30 juni 1852. Styckebrytningar införda. —

* * *

Redan förra onsdagen meddelade vi i denna tidning huru vice pastorn i Leksands pastorat i Dalarne, Winnberg, söndagen den 6 dennes kommit så full i Djura kapell, der Winnberg då skulle förrätta gudstjensten, att församlingsboarne måst bära honom ur kyrkan, och att, i följd deraf, gudstjensten äfven blifvit inställd.

Sent omsider meddelar tidningen för Fahlu stad och län nu följande upplysning om denna snygga affär:

"Ett obehagligt rykte har under den passerade veckan cirkulerat, rörande en prestman i en af dalsocknarne, hvilken under tjensteförrättning söndagen den 6 dennes, befunnits af starka drycker så öfverlastad, att gudstjensten måst inställas.

Skrifvelse om förloppet lärer afgått från vederbörande till domkapitlet.

Vi beklaga djupt de felsteg, som flera individer af detta stånd tillåtit sig begå under de sednare åren, och som till stor del icke varit af beskaffenhet att kunna föras under den beqvämliga rubriken "mensklig svaghet".

Prestkappan är med rätta den aldratunnaste täckmantel för sådant, som länder hvarje menniska till blygd, och de moraliska fläckarne falla med rätta aldraskarpast i ögonen, då de vanpryda den svarta rocken, allvarets och ärbarhetens symbol. Att lefva så som han lärer, bör vara prestens förnämsta uppgift, enär man genom motsatsen häraf lätt kan finna hvilka tankar måste påtränga sig hans åhörare."

Då man kan vara förvissad, att om en stackars fattig bonde eller arbetare kommit full i kyrkan, vederbörande skulle rifvit upp himmel och jord öfver den förskräckliga händelsen, så måste det sannerligen förundra, att Fahlutidningen icke ens uppgifver prestens namn eller kyrkan der den fyllkajan huserat.

Men, kan tänka, presten är en medlem af bildningen och förmögenheten, och om dessa mörda, stjäla, bedraga, supa och svina huru mycket som helst, skall det sopas öfver med hartassen, medan en stackars satan till bonde eller arbetare skoningslöst utställes på offentlighetens schavott till och med för den obetydligaste förbrytelse.

* * *

Tidningsklipp: Religionsfrihetswännerna | Tidning för Wenersborgs Stad och län 1853

Tidningsklipp ur Tidning för Wenersborgs Stad och län, onsdagen den 29 juni 1853. Styckebrytningar införda.

* * *

Den 17 dennes på eftermiddagen slutade allmänna prestsällskapsmötet sina öfwerläggningar och förrättades derefter gudstjenst i storkyrkan, hwarwid magister Lundbergson höll predikan. 

Dagen derpå började religionsfrihetswännerna sina öfwerläggningar, hwari en stor del af prestsällskapsledamöterna deltogo. De flesta af deltagarne talade warmt för religionsfriheten, såsom ett nödwändigt willkor för andlig utweckling. Det upplystes att både i Ryßland och Turkiet är fri religionsöfning och att blott Swerge wore det enda land som numera tillfullo upprätthåller religionstwånget. 

Mötet slöts den 20 dennes.

* * *

Tidningsklipp: "Äfwentyrlig resa" | Falu-Posten 1873

Tidningsklipp ur Falu-Posten, lördagen den 28 juni 1873. Styckebrytning införd.

* * *

Äfwentyrlig resa. Några wåghalsar rusta sig till att segla öfwer hafwet från San Diego i Californien till Japan, i ett fartyg, som endast är 30 fot långt. Höjden af detta lilla skepp är 4 1/2 fot och bredden 10. Det är spetsigt i båda ändar och har 8 tons drägtighet. Fartyget skall ha 4 mans besättning kaptenen inberäknad, samt proviant för 6 månader.

De tro sig kunna uppnå Japans kuster efter 6 weckors seglats. Efter att en tid ha roat sig med jagt och fiske, ämna äfwentyrarne återwända till Californien i sitt nötskal.

* * *

Tidningsklipp: F. kassören Falk återfunnen | Gotlands Tidning 1867

Tidningsklipp ur Gotlands Tidning, torsdagen den 27 juni 1867. Styckebrytningar införda.

* * *

F. Kassören J. O. Falk, hwilken alltsedan den 2 dennes saknats i sin bostad, men qwarlemnat ett bref, af innehåll, att han kommit på balans och derför beslutit taga lifwet af sig genom dränkning i Å.stasjön, har man draggat efter, utan att finna den döda kroppen. Häraf tog man sig anledning förmoda, att F. genom det efterlemnade brefwet endast sökt att underlätta sin rymning för att undgå det straff för förskingring, som förestod honom.

Att f. kassören Falk likwäl icke rymt, utan fullbordat det uppsåt, som nämnda bref antydde, har nu bekräftat sig, i det hans döda kropp d. 18 på morgonen uppflutit i Å.stasjön.

* * *

Tidningsklipp: Häftigt owäder | Dalpilen 1858

Tidningsklipp ur Dalpilen, lördagen den 26 juni 1858. Styckebrytningar införda.

* * *

"Carlstad. Från Jösse härad skrifwes: 'Söndagen den 18 dennes uppkom wid middagstiden ett häftigt owäder med regn, hagel och åska. Åskan slog ned i det till Sölje bruk hörande hemmanet Mörtnäs, hwarest 4 personer blefwo mer och mindre swårt skadade. En hustru och en piga fingo så swåra kontusioner att de i flera dagar warit sängliggande.

Haglet, som war af hasselnötters storlek och i skuggan låg qwar till följande dagen, nedslog och förstörde rågen dels på Sölje gård, dels på åtskilliga ställen deromkring. Det häftiga störtregnet bortspolade de nysatta potäterna, på sådana åkrar, som lågo i backslutningar. På sölje lära blommor och trädgårdswexter blifwit alldeles förstörda; äfwen en och annan fönsterruta lärer blifwit krossad af haglet.

Såsom wanligt sträckte sig regnet icke särdeles widt omkring, och haglet gjorde icke minsta skada på östra sidan Glafsfjorden. — Klöfwerwallarna ha af den starka wärmen drifwits till blomning, oaktadt klöfwern ännu är temligen kort.'"

* * *

Tidningsklipp: "Skalperad" | Falu-Posten 1873

Tidningsklipp ur Falu-Posten onsdagen den 25 juni 1873. Styckebrytningar införda.

* * *

Skalperad blef i Lördags en wid Bergs bolag i Norrköping anstäld fabriksarbeterska.

I likhet med förhållandet å andra fabriker äro äfwen å den nyßnämnda arbeterskorna förbjudna att inom lokalen wistas med upplöst hår.

Detta förbud öfwerträddes dock af den omtalade arbeterskan, hwars hår wid tillfället kom för nära en i gång warande machin, hwilken också totalt afslet håret jemte skinn och kött från hufwudet, så att hufwudskålen blottades.

Hon affördes till lasarettet, och finnas godt hopp om hennes tillfrisknande, men den lösslitna skalpen förwaras å sjukhuset, inlagd i sprit.

* * *

Tidningsklipp: "Baptismen" | Kalmar 1876

Tidningsklipp ur Kalmar, måndagen den 24 juni 1876. Styckebrytning införd.

* * *

Baptismen. Baptistpredikanten C. W. Pettersson från Norrköping har, för det han i Östra Stenby, Östra Husby samt Kuddby och Konungssunds församlingar, mot wederbörande kyrkoråds förbud, hållit religiösa föredrag, af Björkekinds och Östkinds häradsrätt blifwit dömd till sammanlagdt 300 kronors böter.

Om dessa böter förwandlas till watten- och brödstraff, hwilket, för den händelse swaranden saknar tillgångar, kommer att inträffa, får han umgälla sin öfwerträdelse af lagens stadgande i detta fall med 17 dagars fängelse wid watten och bröd. (Dagst.)

* * *

Tidningsklipp: "Mamsellerna Larsson" | Wenersborgs stad och län 1862

Tidningsklipp ur Wenersborgs stad och län, måndagen den 23 juni 1862. Styckebrytning införd.

* * *

Mamsellerna Larsson, hwilka under en längre tid wistats på Trollhättan, der de tagit en mängd lyckade fotografiporträtter, hafwa på begäran hitkommit och uppställa nu sin atelier på planen wid browaktarehuset, hwarest officerskåren wid Westgötadals kongl. regemente lärer ämna att låta porträttera sig i flere exemplar, för att kamraterne emellan göra utbyte till minne för framtiden.

Denna idé är otwifwelaktigt wacker och berömwärd, och torde finna efterföljd flerestädes, samt föröfrigt icke i ringa mån bidraga till förökandet af den goda kamratskapsanda, som i allmänhet utmärker swenska arméns officerskår.

* * *

Tidningsklipp: "Olyckshändelse i sundet" | Norra Skåne 1883

Tidningsklipp ur Norra Skåne, fredagen den 22 juni 1883. Styckebrytning införd.

* * *

Olyckshändelse i sundet. I Torsdags e. m., f. v., kantrade en båt i sundet ungefär midt emellan Skovshed och Charlottenlund, hvarvid ett menniskolif gick förloradt.

Ett par fiskarefamiljer, af hvilka den ena på förmiddagen begraft en son, hade tillika med en i Skovshoved boende arbetare begifvit sig ut i en segelbåt, och då denna kommit ett stycke ut från land, äntrade arbetaren i masten för att göra seglet klart. Härvid kantrade båten.

Personer, som från land observerat olyckshändelsen, skyndade till hjelp och lyckades rädda fyra af båtens passagerare, två män och två qvinnor. Arbetaren, en ung, nygift man, blef deremot förd i land som lik.

* * *

Tidningsklipp: Åsknedslag | Blekingeposten 1859

Tidningsklipp ur Blekingeposten, tisdagen den 21 juni 1859. Styckebrytningar införda.

* * *

"Göteborgs-Posten berättar:

Den 27 sistl. Maj nedslog åskan hos torparen Olof Josefsson på Myren under Nedra Hoga af Stahla socken på Oroust.

Josefsson, som satt i s. k. stugan, sysselsatt att ituskära potatis för pågående sättning, tillsade sina fyra i stugan warande barn att gå till ladugården och under åskwädret lössläppa hans enda ko.

Just som barnen werkställt detta, nedslog åskan genom lagugårdswäggen, i hwilken ett rundt hål bildades midt för det ställe der kon förut haft sin plats. Af de fyra barnen nedföllo de trenne afswimmade; det fjerde sprang in till fadren, för att omtala hwad som händt, men fann honom liggande död och utan andra yttre märken än några blånader å halsen och i ansigtet. Bredwid honom låg knifwen ännu till hälften inskuren i en potatis.

Åskan hade således samtidigt genomgått bonings- och uthuset. Den antände icke; och barnen waknade snart åter till medwetande om sin förlust."

* * *

Bokrecension: Tusen varv runt månen och tillbaks | Johannes Sandreyo

Tusen varv runt månen och tillbaks är en ungdomsroman författad av Johannes Sandreyo (f. 1983).

Thao är en grabb i tolvårsåldern. Han kommer från Vietnam, men har hamnat i Sverige. Modern är död och hans nuvarande familjesituation verkar inte särdeles bekväm. Till råga på allt blir han svårt mobbad i skolan av den uppenbart psykopatiske Zacke och dennes gäng. Men så händer då det märkliga, att Thao får en biljett till det märkliga regnskogslandet Quasamba. Dit far han med ett mystiskt tåg från en nedlagd station. Väl där hamnar han i en kamp på liv och död. Och blir bästa vän med en talande tiger.

Där har vi ingången till berättelsen om Thao och hans äventyr. Sandreyo skildrar pojkens äventyr med närhet och ett omedelbart språk, som upplevs som genuint och allt annat än tillrättalagt: ungdomarna låter som ungdomar, inte som lillgamla figurer med slang från 70-talet. Svordomarna haglar, och de nedsättande omdömena kamrater emellan är ocensurerade. Det är en befriande tillgång för att ge sagan realism.

Läsaren svävar in i det sista i okunskap om exakt vilken grad av verklighetsanknytning som Thaos äventyr har. Finns Quasamba i verkligheten? Reser han verkligen dit? Sker resan i hans huvud? Ett drömskt skimmer ligger över hans inträde i det fjärran landet, som gör att man inte riktigt vet hur det ligger till.

* * *

På vissa sätt påminner grundupplägget i Sandreyos bok om en annan berättelse: C. S. Lewis böcker om Narnia, där några syskon – som bekant – genom en garderob får tillgång till en alternativ verklighet, där de har nyckelroller att spela i den alternativa verklighetens öden. För Thaos del har vi paralleller. I Tusen varv runt månen och tillbaks finns också den parallella verkligheten, en tydlig kamp mellan gott och ont, och Thao kommer att spela en huvudroll i det drama som utvecklar sig.

Dock gestaltas inte ondskan i Sandreyos bok som en satansliknande häxa, utan i form av djurplågare, tjuvjägare, regnskogsskövlare; det ger oss paralleller som passar bra in i vår omvärld i dag.

* * *

Det är inte en gullig saga som Sandreyo skrivit. Om jag försöker anlägga ett perspektiv som en läsare i målgruppen, vilken får antas vara ungdomar i Thaos egen ålder, så får man nog säga att berättelsen är ryslig. Den är våldsam och osminkad. Livets drama skildras med dynamik, utan att väja för det grymma, hänsynslösa, blodiga. Också det är en tillgång. Det kan måhända vara värt några mardrömmar, för att få en rejäl litterär upplevelse. För en sådan tror jag Tusen varv runt månen och tillbaks är förmögen att ge sina unga läsare.
– – –
Tusen varv runt månen och tillbaks, Johannes Sandreyo, Vombat förlag 2012. ISBN: 978-91-86589-11-0. 101 sidor.

Tidningsklipp: Grämelse öfwer mißlyckat kortspel | Dalpilen 1857

Klipp ur Dalpilen, lördagen den 20 juni 1857.

* * *

Helsingborg. Den 3 Juni har smeden Nils Löfgrens son Per afhändt sig lifwet genom hängning. Motivet för detta förtwiflade beslut lärer hafwa warit grämelse öfwer mißlyckat kortspel.

* * *

Tidningsklipp: "Wildsint tjur" | Gotlands Tidning 1878

Klipp ur Gotlands Tidning, onsdagen den 19 juni 1878. Viss styckebrytning införd. Längre ner följer mer information om i texten omtalade Nils Carlsson.

* * *

Wildsint tjur. En sorglig olyckshändelse inträffade wid Stora Annerbäck i Tuna socken tisdagen den 11 dennes.

Torparen N. A. Carlsson, som war sysselsatt med arbete å åkern ett stycke ifrån sitt hem, torpet Tallstugan, lydande under nämnda gård, hade wid middagen gått in i en till Lilla Annerbäck hörande hage för att spisa sin matsäck, hwarefter han lagt sig att sofwa, oaktadt han förut blifwit warnad för en der betande ilsken tjur.

En tjensteflicka som wid denna tid i närheten war sysselsatt med mjölkning fick höra jemmerrop och skyndade till Carlssons hem samt underrättade hustrun, att mannen troligen blifwit öfwerfallen af elaka menniskor.

Hustrun ilade till stället och fann sin man som frisk och sund om morgonen lemnat hemmet såsom ett blodigt lik, af den ilskna tjuren uppkastat i ett stenrös. Kroppen war söndersargad, hufwudskålen krossad så att hjernan utrunnit, och den olyckliges kläder woro, med undantag af stöflar och halsduk, nästan fullständligt afslitna från kroppen.

Djuret blef dödadt.

* * *

Emellanåt kan man få mer information om de personer som flimrar förbi i notiser som dessa. På en släktforskningssida har den olycklige Carlsson ovan en egen avdelning. Vi får där bland annat veta, att Nils Carlsson föddes 5 augusti 1821, och att han således var 56 år när han dog. Hustrun som också omnämns ovan, torde varit Josefina Vilhelmina Henriette, som föddes 1931 och dog 1896. Deras två barn, en dotter och en son, dog båda på 1950-talet.

Tidningsklipp: Landstigning | Dalpilen 1864

Klipp ur Dalpilen, lördagen den 18 juni 1864.

* * *

Helsingborg. I Öresunds-posten för d. 7 d:s berättas:

Då ångfregatten Vanadis i förra weckan ankrade i närheten af Hwen och större delen af manskap och befäl stego i land derstädes för att roa eller öfwa sig, så trodde man på hela ön att det icke war fråga om någonting mindre än en rysk landstigning, hwilket satte en panisk skräck i hela befolkningen.

För att möta och afwärja faran skyndade sig ställets länsman att buda upp alla den lilla öns stridbara män, hwilka i hast samlades med liar, hötjufwor, skjutgewär och andra till hands warande wapen, och för denna utwalda trupp tågade länsmannen med dragen sabel i téten för att jaga bort ryssarne och gifwa dem en skräck, som betoge dem lusten att widare försöka någon holmgång på de swenska kusterna.

Mißtaget blef emellertid upptäckt och Hwenensiska hjeltarnes tillernade wapenbragd mot ryssar och kosacker upplöste sig i en liten sexa med äkta swensk banko, der skålar å ömse sidor haglade likaså talrikt som bomber wid Dyppels intagande. Så går historien; red. kan dock ej answara för deß tillförlitlighet.

* * *

Tidningsklipp: "Mord" | Bollnäs Tidning 1880

Klipp ur Bollnäs Tidning, lördagen den 24 april 1880. Vissa styckebrytningar införda.

* * *

Mord. Fredagen 9:e april påträffades i Walö socken å en hemmanet Wreta tillhörig skogsmark liket af en yngling, fastbundet wid ett träd med ett omkring halsen i twå hwarf lagdt strumpeband. Bredwid honom på marken stod en trälåda, innehållande diwerse småsaker. Omkring trädet hade eld warit uppgjord.

Ynglingen igenkändes af personer såsom warande i lifstiden idkare af handel med kramwaror och, enligt egen uppgift, född i Lenna socken i Norrteljetrakten. Han hade sagt sig heta Karl och wara 14 år gammal.

Starka anledningar funnos genast att mißtänka, det ett mord här blifwit begånget. Sedan liket blifwit fördt till sockenmagasinet, och kronolänsmannen i orten, Oskar Mellin, undersökt det samma och inhemtat närmare upplysningar af personer, som i lifstiden känt ynglingen, stegrades mißtanken till wißhet. Så t. ex. syntes å ena tinningen märken efter ett hårdare slag. En penningsumma, som ynglingen för kort tid tillbaka innehaft, war spårlöst förswunnen tillika med portmonnän.

För mordet mißtänktes en illa känd, af lagen förut fyra resor straffad mansperson, wid namn And. Peter Karlman-Kolldin, från Skjärplinge by i Öster-Löfsta socken. Den döde hade 15:e sistl. mars åtföljt denne från Wamsta och sedan deß ej warit synlig.

Efter denna tid hade Kolldin, som förut icke egt några penningar, haft sådana och bjudit på cigarrer af samm sort som ynglingen köpt hos handl. I. Matson i Wamsta. Kronolänsman Mellin böjrade för den skull anställa spaningar efter i fråga warande person, hwilken kröntes med den framgång, att han 12:e april greps i Elfkarleby socken.

Efter en stunds nekande, erkände han det rysliga brottet, men förnekade att han tagit mer från den döde än 25 cigarrer. Enligt mördarens utsago, hade han och ynglingen, betydligt druckne, kommit i kif med hwarandra, under det de suto och wärmde sig wid en i skogen uppgjord eld. I wredesmod hade han slagit ihjel ynglingen och bundit fast honom wid trädet för att komma folk att tro, det ett sjelfmord här blifwit begånget.

Kolldin wardt förpaßad till kronohäktet i Norrtelje, der han nu sitter för att afbida slutlig ransakning och dom.

* * *