Fragment: Same, same

Bygger berget av nötta böcker
& når himlen klockan 1 i e.m.

Oh well,
jag fattar mer,
men fortfarande samma
förbannade hemorrojder.

Citat: Allt i livet går det att skriva om!

»And by the way, everything in life is writable about if you have the outgoing guts to do it, and the imagination to improvise. The worst enemy to creativity is self-doubt.«

– Sylvia Plath

Karin Boyes försvinnande

Hos Karin Boye Sällskapet hittar jag en text skriven av Ulf Boye (d. 1999), Karin Boyes bror. Texten heter »När Karin slutade sin bana«, och består av Ulf Boyes dagboksanteckningar, från det att han får veta att Karin Boye försvunnit från hemmet i Alingsås, till dess att hon hittas död vid Bolltorp, halvsittandes mot en sten, med en flaska vichyvatten och en sömnmedelburk bredvid sig, vidare över hur hon bars till bårhuset. Texten avslutas med några kompletterande anteckningar av Ulf Boye.

Där Karin Boye hittades finns idag en skylt som markerar minnesstenen. Dit vill jag leta mig fram. Karin Boye Sällskapet har bilder på stenen. Graven finns på Östra kyrkogården i Göteborg.

Utdrag ur Shirers dagbok, 1938

Jag läser den amerikanske journalisten William L. Shirers Dagbok från Berlin: En radioreporters anteckningar och kommentarer 1934 — 1940. Fantastiskt intressant. En intressant aspekt med dagboksprosa, är att författaren vid nedtecknandet av en post inte vet hur tillvaron kommer att te sig en dag senare, än mindre ett år eller ett decennium senare. Efterklokheten finns ännu inte. Bara det omedelbara. Subjektivt fotografiskt. Vilka detaljer som senare skulle få betydelse är ännu inte klart urskiljbart.

Ett utdrag från den 25 augusti 1938, då Shirer är i Berlin:

»Militärattachéerna är fortfarande tillplattade i kväll. Bland allt annat som riksvärnet visade Horthy (och världen) i sin stora parad i dag fanns en kolossal fältkanon, minst 35 cm:s, som släpades in i fyra delar på lastbilar. Där fanns flera tunga kanoner och nya tunga tanks och infanteriet paradmarscherade så det gnistrade om det. Men den nya Tjocka Bertha var dagens sensation. Ingen hade någonsin sett en så stor kanon, frånsett slagskeppens och järnvägsartilleriets. Och som åskådarna applåderade den! Man skulle inte trott att det gällde ett själlöst stycke kallt stål. När jag besökte legationen efter paraden höll våra militärattachéer på att göra skisser ur minnet av pjäsen. Fotografering var förbjuden, frånsett en eller ett par officiella bilder som inte visade mycket. Ralph (Barnes) är alldeles till sig. Några av de amerikanska korrespondenterna, som är lite svaga för nazisterna, skrattade ut mig på Tavernan i kväll när jag sa att tjeckerna skulle slåss.«

William L. Shirer skrev senare den monumentala Tredje Rikets uppgång och fall.

Vindling om döden

Döden är ultimat. Den döda kroppen lämnar inte utrymme för tvivel – om döden. Tomheten efter någon som nyss var där men inte längre är där lämnar inte utrymme för tvivel om döden.

Så vad gör människan med döden, hur förhåller hon sig till den? — Samma sak som hon gör inför allt som hon uppfattar som det yttersta: Gud, naturen, födelsen, kärleken... Hon skriver poesi. Således alstrar döden poesi. Vare sig det handlar om pittoreska dödsannonsverser eller Stagnelius' dödslängtande »Till förruttnelsen«, Ferlins mildare om fågeln på kvisten och all tröst som den sörjande eller den inför döden oförstående i de vackra orden försöker finna – tal om goda minnen, tal om återseende, tal om frid...

Men den vackraste poesin om döden, är poesin som inte försöker släta över den, utan går den tillmötes på så vis, att den tillåts vara fruktansvärd, svart och ultimat. Men också den stora fridgivaren. Som hos Ekelöfs »Vi är alla i samma natt«, där döden är kyla, likväl som värme.

Bokrecension: Amado mio

Amado mio är skriven av Pier Paolo Pasolini.

Boken spänner över knappt hundra sidor, och kan väl snarast kallas långnovell. Läsaren får lära känna Desiderio, ung student. Han förälskar sig i landsbygdspojken Iasìs. Amado mio består i stor utsträckning av Desiderios kval över att inte få vara nära sin Iasìs.

Pasolino har skrivit en närmast experimentell bok på ämnet homosexualitet. Pasolini var ju som bekant själv homosexuell, och blev till exempel utkastad ur kommunistpartiet på grund av just detta. Homoerotiska biklanger är inte svåra att finna i hans filmproduktion. I Amado mio bearbetar han ämnet, för honom nog mycket ångestfullt, i ren textform, beklädd med en mycket rik flora av referenser, poetiska utdrag och symbolik. – Som exempel på Pasolinis problematiska inställning till homosexualiteten, kan kanske anföras just det, att Desiderios och Iasìs, när de till sist försonats och har en romantiskt vandring tillsammans, går över en naturlig uppsamlingsplats för sopor från havet: de är omgivna av kadaver.

Säkert hade läsupplevelsen varit än rikare om jag förmått snappa upp fler referenser. Som väl är finns fotnoter som knuffar mig i rätt riktning. Jag hade önskat än fler noter!

Amado mio skrevs redan på fyrtiotalet, men gavs ut först 1982. Om det har att göra med att innehållet emellanåt får läsaren att tänka på Nabokovs Lolita, på grund av det rent allmänt anstötliga med homosexualitet, eller på grund av textens relativa otillgänglighet vet jag inte. Mest intressant torde emellertid boken vara för personer med intresse av HBT-litteratur, eller med särskilt intresse för Pasolini själv.
– – –
Amado mio, Pier Paolo Pasolini, Italienska Kulturinstitutet "C.M. Lerici" 2010. ISBN: 978-91-979028-1-6.

Samlar i ladorna

Jag samlar böcker till det drömda biblioteket i huset på landet.

Jag köper böcker som aldrig förr – men till bråkdelen av den kostnad jag tidigare lagt ut. Jag handlar på Röda korset. Jag handlar på Tradera. Jag kollar i fyndlådor. Och jag kommer säkert att besöka traditionella auktioner, Myrorna (även om jag starkt ogillar Frälsningsarmén, det medges) och vad som nu kan dyka upp. Klassiker läses med fördel i volymer som luktar av ålder. – Och att stryka under i de åldriga böckerna är inte ett övergrepp; det är att ära dem, att ta dem till heder, att bruka dem. Och hittar jag anteckningar av någon annan läsare, nån som var där jag är i texten för femtio, sextio, sjuttio år sen, ja, då har jag helt enkelt en medvandrare.

Så mängden böcker på att-läsa-hyllan växer snabbare än jag hinner avverka dem. Det gör inget. Det känns behagligt att veta, att det finns böcker där, redo att tas fram närhelst jag vill.

Och nån gång ibland unnar jag mig ändå nån importerad bok via Amazon eller nån ny bok från Adlibris. När begäret efter boken övervinner motståndet som priset utgör.

Bokrecension: Agnar

Agnar är författad av Sven Delblanc, och utgör en fortsättning på Livets ax.

Livets ax handlade om Delblancs barndom. Agnar skriver Sven Delblanc svårt sjuk i den cancer som snart kommer att ta hans liv. Boken handlar om hans tonårstid.

Det är ingen munter berättelse. Pessimismen är grundmurad. Delblanc beskriver en utvandrad fader nedsjunken i trasproletariat. Han besöker honom en sommar, och kommer knappt därifrån, efter månader av drängtjänstgöring. Vi har också farmodern, livrädd för att den unge Sven ska förhäva sig. Ty man ska inte tro att man är nåt. Jantelagen är grundmurad. Modern skymtar knappt i bakgrunden, liksom nåt syskon. Detta är främst berättelsen om den unge Sven själv, den föraktade men på något sätt ändå avhållne fadern, och farmodern.

»Gyttja var allt och dy.«

Så låter mantrat. Främst i fråga om pubertetspojkens könsdrift, som Delblanc återkommer till gång på gång på gång med en snarast generande öppenhet; han liknar sin mandom vid ett vildsvin som reser sig på bakbenen. Han beskriver sin längtan efter samlag. Han beskriver nattliga fantasier och autoerotiskt beteende. Han förtiger icke. – Vilket kan synas fascinerande: här sitter den sextioårige, döende Delblanc och författar sin ungdom, och återkommer och uppehåller sig då vid den ack så naturliga men likaledes sällan beskrivna galopperande sexualiteten hos den unge mannen.

Delblanc skriver inte en munter historia.

»Jag plågas av en sexuellt överförd sjukdom, som alltid leder till döden. Sjukdomens namn är livet. För att livet snabbare skall nå sitt mål tar den lidandet till hjälp.« (sid. 142)

Där andra skulle poängterat den mycket intelligenta Delblancs klassresa uppåt; från dyn hos fadern i Kanada, till docentstolen i Uppsala, och någon skulle poängterat det äventyrliga i hans liv, och ytterligare någon skulle poängterat hans rika släkthistoria och intrikata personliga förhållandena inom släkten, där väljer Sven Delblanc själv att fokusera på gyttja och dy. Misären. Lidandet, som mot slutet av boken får honom att skriva sin berättelse endast med vänster hands pekfinger.

Det är sällan man läser en så oförställd klagoskrift över livets vedermödor. Det gör ont att läsa. Men jag tror också att den i sin oförställdhet ger läsaren en stor inblick i denna lidande människas inre liv, och den värld som denna människa, Sven Delblanc, är.
– – –
Agnar, Sven Delblanc, Månpocket 1994. ISBN: 91-7643-006-5.

Bokrecension: Europeana

Europeana: Kortfattad historia om nittonhundratalet är skriven av Patrik Ouředník.

Det här är en svårdefinierad liten bok. Visst är det en vindlande historik över nittonhundratalet. Men det liknar ingen annan berättelse av samma slag. De drygt 130 sidorna med text är mer som ett långt, undervisande prosapoem, än en sifferrabblande fackbok. Kasten är mycket tvära. De stora dragen, mängden stupade och liknande ställs bredvid detaljer i tidsflödet – nog så viktiga i och för sig – som den schweiziska uppfinningen toalettpapper på rulle år 1901.

Mest uppehåller sig Ouředník vid de två stora krigen och de totalitära ideologierna nazism och kommunism. Och meningarna är emellanåt mycket, mycket långa. Och åskådliggörandet blir ibland nästan smärtsamt tydligt: lägg alla stupade soldater under första världskriget huvud mot fot, och du får en kedja som är 15 508 kilometer lång. Bara tyskarna utgör 3010 kilometer av den sträckan. Fransmännen 2681 kilometer. Engelsmännen 1547 kilometer.

Det vore fel att säga, att Ouředníks bok är alldeles lättläst. Dess ostrukturerade upplägg gör att jag läst den i små stycken. Det saknas källförteckningar och fotnoter och litteraturlista. Mest av allt liknar Europeana en sorts krönika över nittonhundratalets historia, och dess största styrkor ligger dels i de tvära kasten mellan de stora perspektiven och det oerhört inzoomade perspektivet, samt i den effektfulla humor som uppstår, när författaren avkläder människan hennes värdighet, genom att visa hennes fullkomligt huvudlösa beteende under förra seklets mer barbariska stunder. Men det är en humor som fastnar i halsen: folk gjorde faktiskt allt det där. Och 15 508 kilometer döda människor på rad är allt annat än roligt.
– – –
Europeana: Kortfattad historia om nittonhundratalet, Patrik Ouředník, Natur och Kultur 2005. ISBN: 91-27-11033-8.

Bokrecension: Ashenden

Ashenden är skriven av W. Somerset Maugham (1874-1965).

Ashenden är en spion under första världskriget, vars olika uppdrag vi får följa i små novelliknande avsnitt. Bland det mest fascinerande, är att författaren nästan alltid håller sig till huvudpersonens perspektiv, och vi ser bara det han ser, vilket skänker en stor realism. Vi anar som läsare, att vissa av hans i synnerhet informationsöverförande handlingar kommer att leda till att människor som anses vara fiender dör.

Ashenden själv är en förhållandevis likgiltig gestalt. Han utför sina uppdrag, och behåller nån sorts engelsk distans till allt och alla omkring honom. På fritiden ägnar han sig ibland åt sitt egentliga yrke: författarens värv.

I någon mån är Ashenden säkert självbiografisk. Somerset Maugham hade själv spionuppdrag under första världskriget. Nån har jämfört Ashenden med en sorts proto-James Bond. Det stämmer dåligt, menar jag. Ashenden springer inte omkring och jagar excentriska bovar och bär ingen pistol. Ashendens vapen är information. Själv dödar han inte, och själv jagar han inte. Han betalar ut löner till personer som tjänar det brittiska imperiet med hemliga uppdrag. Han chiffrerar meddelanden och skickar hem dem via mellanhänder. Han klär sig fint, och spatserar omkring i de städer som han sänds till. De personer han möter är ofta betydligt mer färgglada än han själv; Somerset Maughams porträttmålande är mycket träffsäkert.

Somerset Maughams stil är förhållandevis strikt. Lite humor glimtar fram här och var. Men orden är väl avvägda och hela texten upplevs som brittisk, ungefär som tweedkavajer och Jaguarer upplevs som brittiska. Så störst nöje av Ashenden har nog nostalgiska anglofiler.
– – –
Ashenden, W. Somerset Maugham, Albert Bonniers förlag 1964. Ej ISBN.

Bokrecension: Religion och vetenskap

Bertrand Russell (1872-1970)

Religion och vetenskap är skriven av filosofen, matematikern, historikern, tillika nobelpristagaren i litteratur, Bertrand Russell.

Tolv år innan Ingemar Hedenius frontalattack på kristendom och dess teologi i klassiska Tro och vetande 1949, kom Bertrand Russells Religion och vetenskap ut på svenska. Det finns likheter mellan verken, men också stora skillnader. Där Hedenius lade all hövlighet åt sidan och klädde av teologin på bara kroppen, för att visa dess bölder och irreparabla skador, för Bertrand Russell på ett utsökt brittiskt gentlemannamässigt sätt ett filosofiskt samtal, där han jämför vetenskaplig arbetsmetod med religiösa slutledningsmetoder.

Och vetenskapen avgår med segern inom område efter område.

* * *

Russell företräder en mycket ödmjuk syn på vetenskapen. Den ska inte vara auktoritär, utan skeptisk: iakttagande, inte befallande. Vetenskapen ska betrakta verkligheten och dra slutsatser utifrån det observerade, och inte ta något för givet. Den ska ständigt vara beredd att ompröva och modifiera sina slutsatser och sitt teoribyggande. Den ska inte fungera som religion, som tar uppfattningar för givet, immobilt och cementerat sen århundraden och årtusenden tillbaka.

»Det vetenskapliga temperamentet är försiktigt, skeptiskt och har sinne för detaljer: det inbillar sig inte, att det känner hela sanningen, eller att ens dess bästa kunskap är helt sann. Det vet, att varje teori måste förbättras förr eller senare och att den nödvändiga förbättringen kräver frihet för forskningen och frihet att diskutera.« (sid. 160)

Russell beskriver i kronologisk ordning hur konflikten mellan modern vetenskap och teologi tagit sig ut, med begynnelse hos astronomerna som drog slutsatsen att jorden inte var solsystemets centrum, till misshag för de kyrkliga makthavarna. Sådant misshag, att den katolska kyrkan hade böcker som lärde att jorden rör sig på svarta listan fram till år 1835. (sid. 29)

Russell fortsätter sedan med att ta itu med evolutionsteorin. Han beskriver vilka teologiska problem denna nya uppfattning gav teologerna, hur man svårligen kan belägga var själen kom in i människan, i utvecklingen från en apa till just en människa... (sid. 51) Senare i boken skriver han:

»Det kan tyckas egendomligt, att livet skulle uppstå genom en tillfällighet, men i ett stort universum kommer det att inträffa tillfälligheter.« (sid. 141)

Nästa steg är sjukdomar och demonologi. Russell plockar isär uppfattningen att det är vettigt att förlita sig på underverk framför medicinsk vetenskap, och hur sjukdomars tidigare så mystiska ursprung mer och mer förklaras genom den framväxande fysiologin, anatomin och liknande. Han berättar också om det kyrkliga motståndet mot att ge födande kvinnor bedövning, med hänvisning till Guds ord, om att hon ska föda sina barn med smärta. Russell reflekterar torrt:

»Det är svårt att inte draga den slutsatsen, att det för många män ligger någonting njutningsfullt i kvinnors lidanden och att de därför ha en benägenhet att klamra sig fast vid varje teologisk eller moralisk regel, som gör det till kvinnornas plikt att lida tåligt, även då det icke finns någon giltig anledning att icke undvika smärta.« (sid. 69)

Så kommer Russell till uppdelningen mellan själ och kropp. Det är en lära han inte finner något fog för, utan beskriver själen, eller psyket, som en helt och hållet fysisk effekt i människan. Det finns inte, menar Russell, något från den fysiska människan särskilt som vi kan kalla själ.

»...det finns inga skäl att antaga en fundamental skillnad mellan den fysikaliska och den psykologiska världens beståndsdelar.« (sid. 87)

Ett ämne som särskilt intresserar mig, är det ämne som kommer därnäst, nämligen frågan om fri vilja och determinism. Det är också här Russell är mest svårfångad. Jag drar emellertid slutsatsen, att Russell till syvende og sidst är anhängare av en materialistisk determinism. Han ser framstegen kunskpen i kvantfysiken, men underkänner de till synes slumpmässiga effekterna där, som inte verkar följa kausalsamband, som belägg för att det i allt väsentligt inte finns ett kausalsamband rent generellt i tillvaron. Russell menar att kausalsamband är en förutsättning för vetenskapligt arbete, och att inom det område där kausalsamband inte råder, dit når inte vetenskapen. (sid. 95f) En vetenskapsman, menar han, måste anta att determinism är en realitet. (sid. 109)

Russell skriver:

»Ingen av dessa upptäckter [inom atomfysiken] har utestängt möjligheterna av en fri vilja, men de ha gjort det högst sannolikt, att viljeakter utan orsak måtte vara mycket ovanliga, om de någonsin förekomma.« (sid. 106)

Och det är inte konstigt att läran om fri vilja är så utbredd i religiösa sammanhang. Utan en fri vilja, kan man till exempel knappast lasta en person för dennes synder, då det omöjligen kan ha legat i hennes makt att undvika dem, om hon inte har en fri vilja. Ett straff blir då oberättigat.

Därnäst följer ett resonemang om mysticism. Russell menar, att vetenskapen alltmer trängt undan möjligheten för dunkel teologi att råda, och att teologin fått ta till reträtten, dit vetenskapen ännu inte nått. Russell gör upp med mystika sätt att nå sanning, och menar att vetenskaplig metod är det enda sättet att nå kunskap. (sid. 122 f.) Russell skriver senare:

»All uppnåbar kunskap måste förvärvas med vetenskapliga metoder, och vad vetenskapen inte kan upptäcka, kunna människorna inte veta.« (sid. 159)

Russell hanterar även frågan om etik. Han menar att etik i sig är onåbart för vetenskapen, och att alla värdefrågor är subjektiva för den som bär värdena. Värden ger uttryck för våra känslor, och är inte fakta. De är så att säga ideologiskt betingade. Olika värden är inte skillnad i värdenas förhållande till någon sanning (någon generell etisk sanning finns inte), utan skillnader i smak. Somliga religiösa anför att etiken då är utan värde, eftersom den inte är sanktionerad av »det högsta goda« (sid. 158), med Russells ord, men Russell underkänner ett sådant förhållningssätt, på så vis, att han menar att den som uttrycker något sådant gömmer sig i »en tät orddimma« (sid. 158), och inte ser att varje värdering har sitt ursprung i bäraren önskningar om hur de vill ha världen.

* * *

En del i Russells bok är givetvis daterat. Särskilt det åttonde kapitlet, där Russell analyserar en mängd föredrag från BBC där han särskiljer tre olika uppfattningar om kosmisk avsikt känns som hemmahörande mer i 1930-talet än 2010-talet. Men för samtidsläsaren fyllde kapitlet säkert en viktig funktion. Annars hade det knappast tagits med.

Vetenskapen går oförtrutet framåt. Där en teologisk bok från samma tid som Religion och vetande kunnat behålla sin aktualitet, eftersom teologi i mycket är monolitisk och oföränderlig genom sin cementering, utvecklas vetenskapen, når nya sanningar och anpassar sig efter de senaste rönen. Russell känns emellertid i det mesta aktuell som läsning för den som liksom jag intresserar sig för konflikten, den oöverbryggbara avgrunden, mellan religion och vetenskap.

Russells bok rymmer en del polemik mot Stalin och Hitler. Det irriterar mig att han låter Nietzsche stå som nån sorts profet för nazismen, när Nietzsche i själva verket var extremt antiantisemitisk, när han föraktade hjordmentalitet, och hyllade den starka individen som inte styrs av partigängarmentalitet. Men nåväl. Russell menar i mycket, att kampen mot kristendomen är över. Nu står kampen mot de sakrosankta ideologierna i samtidens Tyskland och Sovjet, och han menar att varje vetenskapsman som lever i ett fritt samhälle, ska fördöma det förtryck av den fria, vetenskapliga anden som sker i dessa länder, och överallt där sådant förtryck förekommer.

* * *

Bertrand Russell är en utmärkt stilist, som genom små ord och konstateranden och genom sitt oerhörda intellekt på ett mycket finkänsligt sätt skär hälsenorna av ett religiöst förhållningssätt till världen. Han skriver som man drömmer om att en brittisk aristokrat ska skriva. Med torr briljans. – Den debattsugne kan hos honom finna många citat att dra nytta av i de diskussioner inom ämnet religion kontra vetenskap som fortfarande blossar upp då och då. Numera inte sällan i fråga om allmän etik och homosexuella.
– – –
Religion och vetenskap, Bertrand Russell, Natur och Kultur 1937. Ej ISBN.

Kellgren i Lyrikboken

Häromdagen fick jag fatt i Lyrikboken: En svensk antologi (red. Daniel Andreæ, Tage Nilsson), andra upplagan, från 1964. Jag såg att en bekant hade den, och då blev jag förtjust i den. När jag sen såg den på Tradera (så klart), så köpte jag den. Det är en omfångsrik, men till storleken ganska nätt bok. 950 dikter ryms i den, satt i liten stil. – Ser du den, så skaffa den!

Åtskilliga författare är med, men med nödvändighet inga efter 1964... Där finns dikter av Dan Andersson, Karin Boye, Elmer Diktonius, Johannes Edfelt, Vilhelm Ekelund, Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Pär Lagerkvist, Lasse Lucidor, Bo Setterlind, Erik Johan Stagnelius, Edith Södergran och många fler. – Önskar att det kunde komma en uppdaterad version av denna oerhört praktiska volym!

En dikt ur samlingen som jag fastnade för, är Johan Henrik Kellgrens (d. 1795) »Epicurismen«:

»Lägg av, min vän, den sorgedräkt
som din natur så illa kläder,
ditt kval det glada väsen häder,
som dig till liv och nöje väckt.

Känn, vem du är, och gör dig rätt,
lät upp ditt bröst för glädjens strömmar.
Din ålder ler, din Themir ömmar,
för dig är sällhetsvägen lätt.

Lät fanatismen tårar ge
åt världens jämmerfulla öken.
Lät bar förskräckas för de spöken
som deras svaga hjärnor se.

Lät lasten på en avgrund tro,
som under nöjets blomster brinner.
Du dygder har, du sanning finner.
Fly diktat kval, njut verklig ro.

Snart är din aftontimma när,
då blir bekvämt att visdom yrka.
När du att njuta saknar styrka,
tänk då, att nöjet brottsligt är.

Men om din middag dagen slöt,
och öppnade det mörka djupa.
Så tacka himlen, le, och stupa
ur nöjets ned i dödens sköt.«

* * *

Uppdatering: I hyllorna hittade jag faktiskt en nyare version av Lyrikboken. Tom Hedlund har reviderat och utökat Daniel Andreæs och Tage Nilssons antologi. 150 dikter har tagits bort, omkring 300 har lagts till. Utförliga register finns också här, och jag märker att även ett ämnesregister fått lov att vara med, vilket är mycket bra. Poeter som debuterat under mitten av sextiotalet utgör en gräns för hur nya poeter som finns med, och diktargärningar av poeter som förekommer i antologin har följts till 1977. Tom Hedlund avslutar sin efterskrift:

»Lyrikboken har förblivit den korta kärnlyrikens bok, ett slags mer eller mindre profan uppbyggelsebok och samtidigt en lyrisk skattkammare, tillgänglig för alla.« (sid. 738)

Lyrikboken: En svensk antologi, den tredje upplagan, trycktes – i min version – 1978.

Citat: Nabokov om att skriva om

»I have rewritten — often several times — every word I have ever published. My pencils outlast their erasers.«

– Vladimir Nabokov

– Ytterligare en god uppmaning, således, att skriva om tills allt ligger fog vid fog i texten.

Läsebok för folkskolan 1878

Fick en alldeles underbar bok på posten i dag. Även denna bok har jag haft förmånen att vinna på en auktion på Tradera.

Läsebok för folkskolan är tryckt 1878, och rymmer hela 629 sidor med allmänbildning, såsom man ansåg att de unga skulle vara allmänbildade... Där är sagor och fabler, historia, ordspråk, bilder och texter om djur, dikter och ballader... Allt i prunkande nationalromantik, strängt lutherskt... Och man märker att det är i en typografisk skärningspunkt – vissa texter står i frakturstil, andra texter i latinsk stil.

Så – jag ser fram emot att bli allmänbildad á la 1878!

Ett exempel på tonen ska lämnas. En dikt om Karl XII, diktad femtio år före Läsebok för folkskolans åttonde tryckning. Den finns återgiven i den historiska avdelningen.

»Carl den tolfte.
(Vid hans minnesfest 1818.)

Kung Carl, den unge hjelte,
han stod i rök och dam.
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram.
'Hur Svenska stålet biter,
kom, låt oss pröfva på!
Ur vägen, Moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!'

Och en mot tio stäldes
af retad Vasason.
Der flydde hvad ej fäldes:
det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
ej skrefvo pilten bud;
lugn stod han mot Europa,
en skägglös dundergud.

Der slog så stort ett hjerta
uti hans Svenska barm,
i glädje som i smärta
blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
sin lyckas överman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han.

Se! Nattens stjernor blossa
på grafven längese'n,
och hundraårig mossa
betäcker hjeltens ben.
Det härliga på jorden —
förgänglig är dess lott:
hans minne uti Norden
är snart en saga blott.

Dock — än till sagan lyssnar
det gamla sagoland,
och dvergalåten tystnar
mot resen efter hand.
Än bor i Nordens lundar
den höge anden qvar:
han är ej död, han blundar;
hans blund ett sekel var.

Böj, Svea, knä vid griften!
Din störste son göms der.
Läs nötta minnesskriften!
Din hjeltedikt hon är.
Med blottadt hufvud stiger
historien dit och lär,
och Svenska äran viger
sin segerfana der.« (sid. 376f)

Dikten är skriven av Esaias Tegnér. Diktens tredje vers är utesluten ur läseboken, och därmed ur citatet ovan.

Citat: Franklin om att bli ihågkommen efter döden

Ytterligare en anledning att skriva:

»If you would not be forgotten as soon as you are dead, either write things worth reading or do things worth writing.«

– Benjamin Franklin

Ett tankesprång mellan trollens berg och utomjordingens planet

Kransmossen, Borås

En av de mest fantastiska sakerna
med litteratur
är att litteraturen tillåter det overkliga.

Trollen står bredvid det flygande tefatet
och resan till trollens berg och utomjordingens planet
är bara ett tankesprång långt.

Citat: Att bli vad man läst

»I am a part of everything that I have read.«

– John F. Kieran (1892-1981)

Så sant som det är sagt. Originalitet består inte i egenskapade tankar. Vi är oförmögna till sådana. Originaliteten består i syntesen av de tankar du mött, och hur du tagit dem till dig. Ju fler tankar du mött och reagerat på, desto mer komplex blir din förståelse för världen. Och förhoppningsvis: desto större blir din förståelse för världen. Och hur bättre möta tankar, än i bokform! Där kan man verkligen bearbeta dem, upprepa dem, idissla dem!

Bokrecension: Ofriserade tankar

Ofriserade tankar är en samling aforismer av Stanisław Jerzy Lec (1909-1966), i översättning och urval av Alexander Weiss.

Aforismerna – åtminstone i översättning – andas ordvrängeri och putslustigheter. Jag kommer att tänka på Alf Henrikson, salig i åminnelse. Många av aforismerna har udden riktad mot flockbeteende och politisk omedvetenhet. Så var Jerzy Lec, av polskjudiskt ursprung, också engagerad i kampen mot fascism. själv var han socialist.

Han skriver:

»Enbart ett paragraftecken ser ut som ett tortyrredskap.« (sid. 11)

och därmed ger han en signal om hur han ser på byråkrati – kanske i synnerhet i ondskans makt. Samtidigt vill han inte ta mänskligheten från sina motståndare: de är människor, liksom han är människa.

»Fiendens ansikte förskräcker mig ty jag ser hur mycket det liknar mitt eget.« (sid. 13)

Man ska inte se motståndaren som en inkarnation av det onda, utan man ska observera, att ondskan finns i människan.

»...om djävulen vill trampa någon så gör han det inte med bockfoten utan med sin människofot.« (sid. 16)

Något inom oss verkar annars gärna göra fiender till nåt annat än oss, till icke-människor, till monster. Inte minst när man har med sådana fiender att göra, som de som bekänner sig till hitlerismen.

»Människans antropomorfiska fantasi får henne att tänka på sina förtryckare som omänniskor.« (sid. 64)

Jerzy Lec uppskattar skepticismen, det intellektuella ifrågasättandet; han uppskattar att inte vara tvärsäker. Vi vet allt mer, och därmed inser vi att det vi inte vet något om också blir så mycket större. (jmf. sid. 23)

Människan ska vidare våga gå sin egen väg. Hon ska vara självständig, och inte gå i flock.

»Gå inte på nertrampade stigar – du kommer att halka.« (sid. 29)

Och en högst existentiell aforism, som jag faktiskt tycker mycket om, lyder:

»Varats metafysiska tragik förpliktigar inte i daglig praxis.« (sid. 40)

vilket jag uttolkar, som att även om tillvaron är meningslös sett ur ett evighetsperspektiv, så behöver det inte bedröva oss i vårt vardagsliv. Meningslösheten förpliktigar inte till att gå omkring och agera som om allt vore meningslöst. Vad skulle man för övrigt vinna på det?

När det gäller metafysik och religiositet rent generellt, skymtar Jerzy Leks uppfattningar fram på åtskilliga ställen. Han förefaller vara lätt satirisk och avvaktande. Han för inte krig mot religionen, utan verkar anse den vara bagatell.

* * *

Ofriserade tankar är en nätt bok, endast 72 sidor. Urvalet av aforismer är gott, även om jag inte känner till mer om Jerzy Lecs författarskap, än det jag läst i denna bok. Åtskilliga av aforismerna har sådan kraft, att jag gärna skulle vilja memorera dem, eller klistra upp dem på anslagstavlan. Åter andra känns, som sagt, mest putslustiga, och samlingen hade klarat sig utan dem.

Jag tycker mycket om aforismer. De ska fungera som prosakoncentrat, som uttrycker något slagkraftigt med ett minimalistiskt uttryckssätt. Jerzy Lecs aforismer skapar i alla fall i mig en vilja att försöka få tag i en mer omfattande samling texter av honom.
– – –
Ofriserade tankar, Stanisław Jerzy Lec, Bokförlaget Korpen 1986. ISBN: 91-7374-178-7.

Ett kunskapens hus, eller Att göra en kyrka sakral

Viskafors gamla kyrka, några kilometer utanför Borås, är till salu igen. Där var krögarverksamhet några år, men man slog igen efter upprepad skadegörelse. Priset är 2,3 miljoner eller högstbjudande. Kyrkan invigdes 1919, och har ett förhållandevis enskilt läge.

Och nu tänker jag: om man ändå hade kapitalet att där bygga ett omfattande antikvariat eller privatägt bibliotek! Att av vidskepelsens hus, göra ett kunskapens hus, och så göra det verkligt sakralt! Vackra dröm! Kan inte nån skänka mig 2,3 miljoner, och låta mig förverkliga ett drömscenario! – Ah, kväv invändningar om lönsamhet, och låt oss leka med tanken!

Jag ser rader med halvfranska band, tunga möbler i murriga färger, levande ljus, utrymme för samtalsgrupper och föreläsningar, högar med åldrade pocketböcker. Jag ser uppförstorade, svartvita foton på väggarna, en evigt puttrande kaffekokare, och mig själv i kofta och rutig skjorta.

* * *

– Se bilder och få information hos Svensk fastighetsförmedling, samt på Aftonbladet, och fd Kyrkan Viskafors.

Fragment: Vid randen av skogen

Skog i närheten av Herrljunga

Vid randen av skogen
kändes det som
stod jag vid randen av havet.

Bokrecension: Bibeln och arkeologerna

Bibeln och arkeologerna: Om tro, myter och historia är skriven av antikhistorikern Hans Furuhagen.

Få frågor kunde väl ideologiskt, religiöst och politiskt vara mer ömtåliga att ta sig an, än frågorna om Israels ursprung. Genom att vetenskapligt undersöka vad arkeologin faktiskt kan lära oss om det som bibeln berättar om, riskerar man att tufsa till tron hos de troende, rasera grunderna för politiska ställningstaganden. Men det måste göras.

* * *

Gamla testamentet, eller den hebreiska bibeln, är en samling texter från brons- och järnåldern, som länge, ända in i modern tid ansetts berätta historia för oss. Furuhagen påvisar, hur bibeltexterna i synnerhet är propagandatexter, skrivna för att forma en idealbild av det förflutna. När de arkeologiska och historiska vetenskaperna väljer att konkret se till sina fynd och värdera de faktiska resultaten av sina undersökningar, utan att se den hebreiska bibeln som annat än myter om Israels historia, snarare än faktisk historieskrivning når de förbluffande resultat.

Det är dessa resultat som vi får en inblick i via Furuhagens spännande bok.

För många har det varit en självklarhet att Abraham, Jakob och Esau, Jakobs tolv bröder, Mose och Aron, Saul, David och Salomo och så vidare varit historiska personer. Furuhagen ger sina läsare belägg för att alla dessa personer med stor sannolikhet diktats samman, kanske så sent som på 600-talet f.v.t. Alltså mer än tusen år efter att till exempel Mose ska ha fört judarna ut ur Egypten – något som så gott som säkert aldrig hände alls.

Det heroiska förflutna för det judiska folket har snarare sammanställts, menar Furuhagen, under det att de förts bort i fångenskap till Babylonien: då behövde man plötsligt berättelser som skapar identitet. Stamlegender förs ihop till en corpus med texter: så skapar man historia. Förklaringen till att det israeliska folket var uppdelat i tolv allierade stammar, får sin beredvilliga förklaring i att de givetvis måste stamma från tolv bröder, söner till Jakob, även känd som Israel, sonson till Abraham. Man skapar förklaringar. Men istället var det sannolikt så, att stammarnas namn, fick bli namnen på deras fäder i det förgångna.

Man har kunnat påvisa, att åtskilliga av de platser som patriarkerna enligt den hebreiska bibeln ska ha besökt, inte existerade på deras tid – som på Abrahams tid, 1800-talet f.v.t. Kameler, som Abraham ska ha nyttjat, började inte domesticeras förrän åttahundra år senare. De miljöer Abraham och hans närmaste efterkommande ska ha levt i, existerade inte förrän tusen år senare: eller måhända när berättelserna om dem faktiskt skrevs ned.

Folkslag som omgav israeliterna blir istället ättlingar till bastarder, eller har fötts i incestuösa förhållanden. Moabiterna och ammoniterna fick se sig stamma från Lots barn med sina egna döttrar: Moab och Ben-Ammi. Och därmed föll skuggan tung över grannfolken.

Nånstans kring kung Josia, på 600-talet f.v.t., börjar vi få ett historiskt nåbara belägg. Josia fanns nog, och säkert genomförde han religiösa reformer, som han också kom att bli känd för i Bibeln. Josia kom att centralisera den judiska kulten, efter att man hittat(!) en text – en text som nu ofta menas ha varit Femte Mosebok: en bok med många sammanfattningar av Guds lag, såsom han ska ha gett den till Mose. Det är knappast långsökt att tänka sig att Femte Mosebok faktiskt skrevs i nära anslutning till detta. I själva verket är detaljerna om hur offer och liknande ska utföras, så minutiöst noggranna, att man kan dra slutsatsen att lagarna om hur de ska utföras, i själva verket författats efter att offerverksamheten kommit igång. (jmf. sid. 75)

* * *

Från omkringvarande civilisationer har man mycket kvar, berättar Furuhagen. I Mesopotamien har man grävt fram räkenskapstexter, i Egypten finns långa berättelser i hieroglyfer. Man har detaljerade kungalistor. Några israelitiska inskriptioner har överhuvudtaget inte hittats: vi är nästan helt utlämnade till den hebreiska bibeln för textmässiga vittnesbörd om den fornhistoriska staten Israel. Inte heller ger den hebreiska bibeln många namn som skulle kunna fungera som bekräftelser på autencitet, när det gäller de tidiga berättelserna. Så får till exempel den vänliga farao som bjuder de tidiga israeliterna till Egypten aldrig nåt namn. Inte heller får den farao som senare förtrycker dem ett namn. Vilket kan synas märkligt, när man betänker hur många andra kunganamn som förekommer i den hebreiska bibeln. – Och därmed svävar berättelserna om Moses i luften; de får inget sammanhang i kronologisk historia: de kan inte fästas vid något utanför sig själva.

»Det finns helt enkelt inte några egyptiska notiser om Moses och inte heller om Exodus.« (sid. 70)

Och man kan fortsätta: hundratusentals israeliter ska ha lämnat Egypten, och vandrat i Sinaiöknen. De ska ha bott i Kadesh-barna i trettiosju år. Det är många människor, en lång tid. Emellertid har inte en endaste arkeologisk lämning kunnat hittas på platsen, som är av sådan ålder, att de kan sägas vara belägg för att en så stor mängd människor bott där under så lång tid, för så längesen. – Mose ska ha erövrat Heshbon. Emellertid tyder all arkeologi på att staden ska ha grundlagts först hundratals år senare... (jmf. sid. 69)

Allt detta gör, att man får anta, att de israeliter som faktiskt fanns i Palestina, levde i Mellanösterns utkant, på baksidan av månen. Det absolut första omnämnandet av Israel som förekommer i utombibliska källor är ett kort omnämnande på en egyptisk segerstele från ca. 1210 f.v.t. Där står det helt enkelt, som en fras bland andra folkstammar:

»Israel är ödelagt, hans efterkommande finns inte.« (sid. 85)

Israel var enligt detta knappast en maktfaktor att räkna med. Även om det låg i egyptiernas intresse att förminska sina fienden. Men det fanns helt klart ett folk som kallades Israel.

* * *

Ytterligare en inblick jag knappast haft innan jag läst Furuhagens bok, är inblicken i filistéernas tillvaro. Filistéerna är ju det där folket som dyker upp gång på gång i Gamla testamentet, som ärkefienden till Israel. Så är till exempel Goljat en filisté – Goljat som blev dödad av David enligt berättelsen. – Arkeologin låter oss ana, att filistéerna var ett sjöfarande folk, som bosatt sig i Palestinas kustområden. Antagligen hade de flytt från dåliga tider på Cypern, eller från andra ställen i den minoiska kulturen. De lär ha varit rika, och haft tillgång till bra vapen. Sannolikt var de kraftfullare än israeliterna själva. Och sannolikt hade deras kulturella utveckling nått längre, än vad deras judiska fiender hade gjort. Filistéernas städer var stora och planmässigt uppförda.

Emellertid är filistéerna fortfarande något höljda i mystik. Man har inte hittat några texter som de själva skrivit, sånär som på en inskrift, som ännu inte är tolkad. (jmf sid. 97ff.)

* * *

Nåväl.

Furuhagens bok bjuder på mängder av intressant fakta för den som är intresserad av historia, arkeologi, bibeln, och på konflikten mellan tro och vetande. Furuhagen ger många exempel på hur ideologi och vetenskapligt arbete kolliderat eller ingått oheliga allianser. Men även hur antaganden i tron länge fått dominera tänkandet kring hur det fornhistoriska Israel såg ut.

Det slutar med att läsaren står och ifrågasätter om Salomo funnits, om det första av de tre templen på tempelberget i Jerusalem ens existerat, om David funnits, om Mose funnits, om Herodes verkligen var en så ond människa som han kommit att framställas som genom bibelns och den antike historikern Josefus försorg. – Och många andra saker. Och det slutar med att läsaren står det med törst efter ett alltmer fördjupat studium av den faktiska historien, snarare än den önskade historien.
– – –
Bibeln och arkeologerna: Om tro, myter och historia, Hans Furuhagen, Natur & Kultur 2010. ISBN: 978-91-27-12227-7.

Citat: Bläckfiskspråk

»Den som använder många ord för att förklara någonting, gömmer sig till största delen, som bläckfisken, i sitt eget bläck.«

– John Ray (d. 1705)

Ingen djävel ska säga åt mig vad jag ska skriva

jag skriver för att jag tycker om att skriva jag skriver för att det ger mig känslor av tillfredsställelse jag skriver för att jag tycker om att ringa in tiden jag skriver för att jag gillar hur tangenterna känns under fingrarna och hur pennan känns i handen och hur bläcket torkar på papperet och hur papper känns och hur en anteckningsbok känns i handen jag skriver för det får mig att känna mig upphöjd jag skriver för jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte kunde skriva jag skriver för att jag vet att skrivandet hjälpt mig ur själens mörka natt jag skriver för att jag ska ha referenspunkter jag skriver för att jag vill kunna se hur jag förändras jag skriver för att jag är kung i mitt eget land då jag skriver för att ingen kan säga åt mig vad jag ska skriva eller hur jag ska skriva eller vad jag inte får skriva jag skriver som en anarkistisk gärning jag skriver som ett uppror mot döden jag skriver för att det är så jag skapar världar och förstör dem igen jag skriver som en brottningsmatch jag skriver jag skriver jag skriver jag skriver jag skriver jag skriver

Citat: Biblioteksdestillat

»A man will turn over half a library to make one book.«

– Samuel Johnson

En bok med faktaanspråk, som inte andas lärdom, research, djup av kunskap – är ohyggligt trist och intetsägande att läsa. Det blir så lätt ett ändlöst idisslande av det redan kända. Jag känner det väl från de kristna uppbyggelseböckerna. – Nä, när jag läser en bok för att få nya insikter och nya kunskaper, vill jag erfara, att författarens kunskap är bra mycket större än min.

Vonnegutish

Kan någon tänka sig något bättre att tatuera in på överarmen...?