Moleskine Cover

Okej, det här är ganska smalt. Men ändå... Vi som använder Moleskine kanske kan intressera oss för att titta på Moleskine Cover's hemsida. Där ges idéer till hur man kan klä sin Moleskine. – Klä min Moleskine är nu ingenting jag själv skulle göra. Anteckningsböcker liksom böcker får gärna vara slitna för mig. Men folk är uppfinningsrika, det får man ju säga...

Life as art

Tänk dig livet som litteratur. Tänk dig livet som en yttring av konst. – Perioder i din tillvaro blir till kapitel med klatschiga titlar.

Och med tanken på livet som litteratur gör du livet till ett konstverk: du styr över livet för att det ska bli litterärt, för att det ska vara möjligt att omvandla till en berättelse i text: dina ord blir till träffsäkra dialoger, människorna du möter blir till träffande beskrivningar med sina särskilda attribut. Du, som är författaren, begår lustmord på dina fiender. Du rosar dina vänner.

– Life as art.

Bokrecension: Gud vill att du ska dö

Gud vill att du ska dö är Mitra Lagers berättelse om sin tillvaro i Iran, perioder i fängelse för sin opposition mot regimen och fundamentalisternas iskalla hantering av motståndare.

Gud vill att du ska dö är en av de bästa böcker som jag har läst. Språket är mycket stringent. Trots att det beskriver ohyggligheter, som folk som man tar livet av genom att borra i deras huvuden, så mister berättarrösten aldrig sin neutrala ton, vilket gör den ännu starkare, och ohyggligheterna framträder så mycket tydligare, när de inte ackompanjeras av ständiga ve-rop.

Lager var engagerad i kampen mot shahen. Marxister, andra oppositionella och islamisterna kämpade tillsammans mot att få bort den hatade monarken. Men när han till sist blev störtad, kom ayatollah Khomeini till makten istället. Han hade inte fördrag med oliktänkande, och började med hjälp av Hizbollah ("Guds parti") sätta folk i fängelse eller helt enkelt ta livet av dem.

Mitra ledde ett demonstrationståg när hon blev gripen första gången. Hon var fortfarande bara tonåring. När hon släppts fri flydde hon med familjen från hemstaden till Teheran, där hon levde ett halvdolt liv i stillhet. Rapporter om Hizbollahs och andra islamistiska grupperingars grymheter mot enskilda människor som på något sätt har haft med oppositionen att göra når henne ständigt. Släkting efter släkting och kamrat efter kamrat spärras in. Många avrättas. En del av regimen, andra av mobben.

Till sist grips Mitra en sista gång. Falska rykten har återigen gjort att Khomeinis mannar tagit sig an henne. Hon förstår att det kan gälla livet. En tanke som föresvävat henne förut ser hon nu som sin enda räddning. Hon och hennes make och deras barn måste fly landet. Och under en tre veckor lång permission passar de på, och tar sig till flygplatsen. –

Nå, jag stannar där.

Boken är skriven i ett stort antal koncisa kapitel. Det finns inget utdraget över boken. Den samlade, sakliga rösten följer hela tiden läsaren. Boken vädjar inte så mycket till läsarens känsloliv, som till läsarens intellekt. Den är mycket nykter. Grymheterna som fundamentalisterna utsätter de förmodat oppositionella är helt utan sans, och Lager berättar om det med stor skärpa och klarhet. Ingen människa med hjärta kan stå oberörd inför fundamentalisternas hänsynslösa, vettlösa härjningar.

Det dunkelt skrivna...

Esaias Tegnér, skalden och biskopen, säger i »Epilog vid magisterpromotionen i Lund 1820«:

»Vad du ej klart kan säga, vet du ej;
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.«

Slutraden, om det dunkelt sagda, skulle lika gärna kunna sägas om det dunkelt skrivna. En förhållningsregel som i alla fall jag vill ha med mig när jag skriver blir just detta: det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta.

Om Juliette och Sodom

Häromdagen kommenterade jag Juliette-diskussionen på Aftonbladet. Men jag skrev inget om hur jag själv upplever boken. Nå, det gör jag här.

Jag har de Sades Juliette och De 120 dagarna i Sodom. Båda givetvis utgivna på Vertigo förlag. Ingen av dem har jag läst ut, även om jag kämpar på med Juliette just nu. Båda böckerna är bastanta, mångordiga volymer och de är inte alldeles lätta att ta sig igenom. Det är som att springa en mycket lång löprunda i uppförsbacke. Det är jobbigt när man gör det, men rätt tillfredsställande när man är klar.

I Juliette varvas orgier med filosofiska utläggningar i en ovanlig mix. Boken har en antikristlig, ateistisk, frigjord, grym, detaljerad agenda. Mångordigheten, som jag av någon anledning ofta tycker mig uppleva i ursprungligen franskspråkiga böcker, stör mig gravt.

Men böckerna är nödvändiga. De är konst. Grymheterna som skildras i dem når inga verkliga offer. Bokens innehåll är fiktion, och kan därmed inte göra sig värdigt den indignerade kritik de nått. Jag kan hålla med Oscar Wilde: "There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."

Men jag tycker inte att böckerna, det jag nu läst av dem, är särskilt välskrivna. Det känns i någon mån som om orgie läggs på orgie; att orgierna är omotiverat flerfaldigade. Hade böckerna varit tvåhundra sidor kortare var, hade de blivit mer koncisa och läsupplevelsen hade blivit starkare. Värdet ligger nu i stället i att de skildrar något skandalöst, att de utmanar läsaren, att det upprör somliga. I berättelsen kastas vi in i en värld dramatiskt annorlunda än världen vi känner här.Samtidigt som en bakomliggande filosofi – en njutningssökande, nihlistisk filosofi – hela tiden är närvarande.

Hur man än vrider och vänder på det, är det två mycket fascinerande verk.

Från Fragmenten – Kina

Jag hade förmånen att få åka på studieresa till Kina med jobbet. För första gången hade jag med mig anteckningsboken och skrev fortlöpande anteckningar om vad jag var med om. Det var kul, och nu när jag bläddrar bland noteringarna får jag en direktkontakt med vad som hände då.

Det här är några av fragmenten från resan:

I Kina. Kineser i uniform överallt. Smog. Instruktioner på skyltar överallt. Väntar på att checka in på hotellet. Damm i näsan. Snart i väg mot kinesiska muren. Vilken miljö! Vilken kultur!

Tullar. Personal överallt. Smog.

Lördag 12:41
På väg ut till muren. Seriekrock. Förvridna lastbilar. Krossad ruta. I motgående riktning.

Lördag 14:05
Jag sitter på den kinesiska muren. Jag svettas och vinden känns sval. Under mig sluttar trappan neråt. Många kineser. Dimma. Det är fantastiskt.

Söndag 07:38
Flygplatsen i Peking är enorm. Rymd. Spegelblanka, polerade stengolv. Och utanför: smog.

Söndag 16:22
I bussen, i Xiamen. Husen: stora ruckel bredvid nybyggda höghus.

Måndag 13:09
Var på en stenmarknad. Blev lite inspirerad att köpa med mig en stenfontän från Kina, om de håller samma utmärkta pris som här: 180 kronor. – Fortfarande mycket varmt. Sett många stenskivor i mängder av små butiker.

Tisdag 19:49
Mat: bläckfisk, jätteräkor, grisfotknölar eller nåt, dumplings, krabba... jag äter med urskiljning...

Anteckningsböcker kan knappast överskattas. Det behöver inte vara pretentiöst. Några ord nedskrivna i en hast på en bänk någonstans, mot knät under en middag, på ett skakigt säte i en buss... Återigen: tidskapslar.

Texter från 9/11

Wikileaks släpper mängder av sms och meddelanden via personsökare som sändes dygnet omkring 9/11 2001. Det handlar om tiotusentals mer eller mindre kryptiska texter, små fragment av verkligheten översatt i text, som bevarats till oss, skickade mellan både privatpersoner och räddningspersonal.

Några exempel:

SPORTS HAVE BEEN CANCELLED AT OAK LAWN TODAY, THEY WILL BOTH BE COMING HOME AFTER SCHOOL. LAURA

I HAVE KATIE. SHE IS SAFE. JAY

Thank GOD your on the ground. I thought you might have been on the NWK/SFO flight that went down. I have been crying all the way back from the DSL. Can't reach you by phone. I'm back in your office. Steph stephanie

Can you call me when you get a chance please. I love you!

No meeting this morning.

Is everyone alright? Marge

Due to today's terrorist attacks on America you are NOT to go downtown, cancel all appointments, and work from home. The Chicago Cisco office has been closed and you will not be allowed to enter the office.

För lite fragment av nutidshistoria, gå in på Wikileaks och bläddra mellan alla meddelanden.

Någon teknisk samarit?

Det kostar att mixtra med mallar och HTML-koden. Efter att ha justerat fram och tillbaka ett tag försökte jag landa i den här mallen igen. Men ta mig fan, jag får inte bort "Read more..." längst ner. Ingen inställning verkar ta bort den, och inga taggar i HTML-koden verkar syfta på den.

Är det någon som vet nåt om hur jag ska få bort det?

Uppdatering: Efter lite sökande och mixtrande verkar det ha ordnat sig.

FarmVille versus Kafka

Behöver en djävla massa ledig tid. En trädgård. En liggstol som är bekväm, men inte så bekväm att jag riskerar att somna. En sommar som är nitton grader varm och utan skarp sol.

Sen skulle jag obekymrat läsa. Säkert.

– Nu sliter jag åt mig tid. Sliter den från teven, sliter den från Facebook. Sliter den från lunchrasten. Sliter den från nattsömnen.

Jag borde göra en prioriteringsavvägning: FarmVille eller Kafka... Southpark eller Proust...

Att det ska vara så svårt.

Om De välvilliga

Jonathan Littell har skrivit De välvilliga. Den är prisbelönt med all rätt. Den är också möjligtvis den obehagligaste bok jag någonsin gett mig i kast med att läsa. Den är så depressiv att jag misströstar om att orka läsa färdigt den, trots att jag väl hunnit runt femhundra sidor av niohundra.

Littell lär ha skrivit boken i kompakta block med all avsikt – för att skapa en kvävande känsla. Och jag som läsare kvävs. Den gamle SS-officeren berättar med likgiltighet och rakhet och tydlighet om vad han var med om under kriget: hela boken är en fiktiv memoar, men minutiöst välresearchad. Jag häpnar. Detaljrikedomen är så överväldigande att jag, som ändå haft Tyskland under andra världskriget som ett av mina stora intressen inom historievetenskapen, långt ifrån alltid hänger med.

Men det är inte hans, Maxmilian Aues, gärningar i sig som skapar den här starka obehagskänslan, utan det är den iskalla människa som han är, hans likgiltighet som kryper in i läsaren, som inte går att värja sig emot.

De välvilliga är en mycket, mycket mörk bok. En mycket tragisk bok. Jag får se om jag orkar ta mig igenom den.

Edenborgs höger

Åsa Linderborg skrev en positiv recension på Aftonbladet av Marquis de Sades Juliette som Vertigo förlag gett ut i höst. Det satte djävulen i en Kajsa Ekis Ekman som rasande skrev en replik på Linderborgs recension. Repliken är full av faktafel och osar av moralism. I dag skrev Vertigomannen själv, Carl-Michael Edenborg, en replik på repliken. Och det är en lysande text! Nästan så att man skulle klippa ut den och klistra in den i den egna upplagan av Juliette...

Följ debatten! – Om nu Ekis Ekman överhuvudtaget förmår skriva nåt efter Edenborgs välriktade höger.

Bokrecension: Faktoider

En sån där sida som jag brukar titta in på lite då och då är Faktoider, där Peter Olausson tar död på moderna myter och omhuldade missuppfattningar. Det är roande och givande läsning. En av de två böcker som Olausson gett ut med sina fynd är Faktoider: Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar.

Jag har läst boken med stort intresse. Styckena är korta, ordentligt utmärkta med källor, pedagogiska och tydliga. Och en skattkammare för oss som inte är rädda för att erkänna oss vara besserwissrar... Dessutom är texterna välskrivna.

Vi får lära oss att de fem olympiska ringarna alls inte står för var sin världsdel, det finns inga belägg för att hävda att det funnits några ättestupor där man slängde ner åldringar, att riddarrustningar för faktisk strid inte var så förfärligt tunga, att Kristian Tyrann alls inte kallades Kristian den Gode i Danmark, att Einstein alls inte var en svag elev, att lärda människor alls inte allmänt hävdade att jorden var platt under medeltiden, att midsommarstången inte är en fallossymbol – och mycket, mycket mer.

När del två, Fler faktoider, kommer i pocket skaffar jag gärna den också. Del ett gav definitivt mersmak.

Nu då?

– Men Andreas, läser du inget?
– Jodå, men mycket, parallellt!
– Vad läser du då?
– Just nu blir det mest Everything you know about God is wrong och Vad gör jag här? av Chatwin. Gudboken är en samling reportage med religionskritik i en massa ämnen. Verkligen intressant. Och Chatwin skriver som en Gud! Det känns som att jag vill läsa om den boken massor av gånger och försöka ta till mig hans sätt att skriva.
– Men det låter ju intressant...
– Mm, jag klagar inte.

Världens bästa pressmeddelande

Vertigo står för årets bästa pressmeddelande, som inleds: "FITT I HELVETE" och är en svidande uppsträckning av pressmeddelandets mottagare, för att de inte gett uppmärksamhet åt Vertigos produktion, utan istället ägnar sig åt masslitteraturen. – Pressmeddelandet avslutas:

"Era sidor kommer att förvandlas till spegelbilder av pocketstället: deckare, deckare, deckare, chitlit, deckare, deckare, populärhistoria, deckare, deckare, chitlit, deckare, självbiografi, deckare. Kvalitetsförlagen kommer att finnas någon annanstans. Är det så ni vill ha det?"

Inlägget och pressmeddelandet är väl värt att läsa i sin helhet. Se Vertigomannen vittnar.

Dubbla citat

Två bra citat:

"Every word written is a victory against death."
– Michel Butor

"Neither man nor God is going to tell me what to write."
– James T. Farrell

Michel Butor är fransk författare, född 1926. James T. Farrell var en amerikansk författare (1904-1979). Med ingen av dem var jag bekant förut. Men citaten är fina. De kommer från sidan Quotes about writing, där det finns en ordentlig samling citat om att skriva; och det är få av dem som jag känner igen sen tidigare.

Satanism på topplistan

Om man går in under kategorin "Uppslagsverk" på Adlibris, och filtrerar så att endast pocketböckerna kommer upp – då kommer Anton Szandor LaVeys The Satanic Bible som nummer två på topplistan. Det var ju intressant.

Satansbibeln torde vara en sån där bok som är förhållandevis ökänd, men som få har läst. Nå, jag har läst den. Och jag tycker den är rätt bra. Den är visserligen vulgär och språket är inte särskilt välljudande. Men om man bara destillerar ut religionskritiken och studerar den, så är den träffsäker.

Som alla förhoppningsvis känner till numera är satanism ju inte detsamma som djävulsdyrkan. Satanism kan mycket väl vara ateistisk, och handlar om ett självbejakande snarare än ett bejakande av en transcendent kraft. Satan blir en symbol för upproret mot det som uppfattas som Gud och den gudens etik. Målet är ett självuppfyllande liv här, inte i en antagen tillvaro efter döden.

Naturligtvis är satansgestalten vald som galjonsfigur för satanismen som en provokation. Och till skillnad från nyktrare religionskritiker, som Nietzsche, min personliga favorit, tar LaVey i från fötterna. Det blir enkelt, oproblematiserat och vulgärt. Men det skadar ju inte att klämma ur sig ett citat från Satansbibeln emellanåt. Om man nu vill provocera...

"Life is the great indulgence—death, the great abstinence. Therefore, make the most of life—HERE AND NOW!" (The Satanic Bible, sid. 33)

Bokrecension: Thérèse Raquin

Thérèse Raquin är skriven av Émile Zola.

Thérèse gifter sig mer eller mindre av nödtvång med sin bortklemade och sjuklige kusin Camille. Hon är tyst, stilla och hämmad, där hon går omkring och hjälper till att sköta butiken som hennes faster, tillika Camilles mor, äger. De bor alla tre tillsammans på övervåningen.

Varje torsdag samlas en liten grupp av Camilles och fasterns gamla vänner i våningen ovanför butiken. Camilles kollega Laurent kommer också med i kretsen. Och Thérèse och Laurent blir förälskade. De inleder en romans och samlas i hemlighet. De känner med överväldigande styrka att de hör ihop. Och Camille står i vägen. Så tanken på att få honom ur vägen växer i dem. Laurent dränker Camille i Sein under en roddtur. Thérèse sitter med.

Nå, de lyckliga tu lyckas maskera brottet till en olyckshändelse. För att inte väcka misstankar ser de knappt på varandra under två års tid, ens under torsdagssamkvämen som fortsätter även efter Camilles död. När de andra vännerna märker Thérèses olyckliga uppsyn föreslår de fastern att den unga kvinnan borde gifta om sig. Och varför inte med den trevlige Laurent, Camilles vän, som visat sådan omtanke om den gamla fastern efter Camilles död?

Bröllop. Men äktenskapet kan inte fullbordas. Båda parterna plågas av skuld, hallucinationer och kyla... De glider ifrån varandra och märker att mordet de begått även dödat deras kärlek. Deras tillvaro tillsammans blir en plåga. De fasar för nätterna.

– Och så fortsätter det i allt vidare cirklar av destruktivitet. Jag utlämnar upplösningen...

Zola är, som bekant, naturalismens ärevördige fader, och boken är närmast ett skolexempel på en naturalistisk roman, där en stor vikt läggs vid realism, vid att låta karaktärerna utvecklas och där händelse obevekligt följer på händelse. – Och jag tycker mycket om det! Det är en obehaglig bok, en ruskig bok. Rädslan mördarna känner inför liket som hemsöker deras tankar på nätterna är nästan påtaglig. Och beskrivningen av det faktiska liket, när det väl hittats, är också mycket träffsäker och därmed olustig.

Thérèse Raquin blir en studie i skuldkänslor, men också en tidsbild av ett Paris under senare delen av 1800-talet. Också det har sitt stora värde. Böcker med över ett sekel på nacken kan ibland bjuda på en del mångordigt motstånd; men Thérèse Raquin är förhållandevis lätt att ta sig igenom rent språkligt.

Rättstavningsövning

Med bloggrevolutionen följer ett ivrigt bloggande av var och en. Häromdagen läste jag att en av de mest lästa bloggarna är Kissies blogg, som beskriver en artonårig tjejs vulgära leverne. Men det ska jag inte ha mer åsikter på nu. Jag är mer intresserad av språkhanteringen. Så här skriver Kissie i ett inlägg, som hon kallar "Killar är skit och jag är bakis".

"Jag är så bakis right know.. Lika bra, då slipper jag tänka på alla idioter till killar, (oyeah, killproblem så det skriker om det)!! Jaja iaf, hela kvällen var hur bra som helst, jättemycket folk, bra stämmning, folk var trevliga osv osv! Jag drack för mycket och posade stenpackad med läsare bland annat, life of Kissie lixom.. ;)"

Hur skulle man kunna låta bli att rätta en sådan text? Röd text: ändringar eller tillägg.

Jag är så bakis right now... Lika bra, då slipper jag tänka på alla idioter till killar, (oh yeah, killproblem så det skriker om det)!!! Jaja, iaf, hela kvällen var hur bra som helst, jättemycket folk, bra stämning, folk var trevliga, osv., osv.! Jag drack för mycket och posade stenpackade med läsare, bland annat. Life of Kissie lixom... ;)

Nå, jag är inte språkkonservativ. Men jag tycker det är djävligt roligt att greja med sånt här... Så djävla roligt att jag tar ett exempel till! Först originalet, från inlägget "Ni blir bara hatade!":

"Skillnaden mellan mig och dom bloggarna som härmar mig är att jag är bra på det jag gör, orginell och kommer på alla ideér samtididigt jag har riktiga vänner på sidan om och är riktigt trevlig mot alla som är det mot mig!"

Nu den justerade versionen:

Skillnaden mellan mig och de bloggarna som härmar mig, är att jag är bra på det jag gör, originell och kommer på alla idéer, samtidigt som jag har riktiga vänner vid sidan om och är riktigt trevlig mot alla som är det mot mig!

Nå, är jag elak nu? Kanske det. –

Encyklopediskt

Jag tillhör dem som köper Nationalencyklopedin, band för band, med Expressen en gång i veckan. Det är en förkortad version av stora Nationalencyklopedin. Men dock i tjugo band, med 64 000 artiklar. Tänk om man nån gång kunde läsa igenom de banden... Bara tänk om...

Det är ett bra initiativ av Expressen. Folkbildning på allra bästa sätt. Visst, det hade gått att skaffa sig medlemskap på Nationalencyklopdins hemsida. Det hade blivit billigare (46 kronor i månaden). Men det är nåt särskilt med att ha böckerna i hyllan. –

Nedsänkning i fiktion

Jag vill läsa ett enormt romanprojekt. Prousts På spaning efter den tid som flytt. Eller kanske Anthony Powells A Dance to the Music of Time. Jag har rivit ner de religiösa mytsystem som en gång spökade i mig; jag söker nya mytsystem; och var kan det väl vara lämpligare att söka dem, än i litteraturen – den alternativa verkligheten?

Återstår att välja. Att sätta igång. Att inte komma av sig. Jag försökte med På spaning efter den tid som flytt för ett halvår sen. Och kom av mig. Jag älskade språket, och att flyttas in i fiktionen. – Men så, kanske ett nytt försök?

Jag har en resa framför mig på nio timmar. Senare nio timmar tillbaka. Hur mycket Proust kan man tänkas hinna och orka läsa på arton timmar? Tillräckligt för att sänkas ner i fiktionen? Tillräckligt för att bli beroende?

Drömmen om bokstugan

Jag drömmer om ett eget bibliotek. Ett eget, friliggande bibliotek. – Om det blir så som vi hoppas, bor vi om några år på landsbygden. Där vill jag bygga en friggebod. Och därinne vill jag täcka väggarna med bokhyllor allt mer fulla med böcker, jag vill sätta in en schäslong, ett gammalt skrivbord och en stol. Och så bejaka mina hobbies än mer: läsa, skriva...

– Jag minns hur imponerad jag blev när min klassföreståndare första dagen i högstadiet berättade om lärarna vi skulle ha: om att en av dem, givetvis svenskläraren, hade ett hus till sina böcker... Jag vill också ha nåt sånt, om än bara en liten stuga...

Nu löser jag utrymmesbristen genom att bära ner böcker i förrådet, eller att ha böcker i dubbla rader i hyllorna. – Men en dag...

Bokrecension: Mei wenti! Inga problem!

Mei wenti! Inga problem!: Om livet i dagens Kina är skriven av Catarina Lilliehöök.

Om man vill få en bred och lättöverskådlig bild av kinesisk kultur och kinesiskt sinnelag är nog Lilliehööks bok ett bra val. För det är en riktigt bra bok. Lilliehöök beskriver hur hon flyttar till Kina, lär sig kinesiska, tampas med en kinesisk hyresvärd och ömsom bryter och ömsom följer kinesisk etikett, som för en västerlänning ofta synes minst sagt märklig.

Boken är skriven på så vis, att Lilliehöök berättar i närmast resedagboksform om sin tillvaro i Kina, och när ett särskilt fenomen dyker upp som kan vara värt att belysa fördjupar hon sig i just det. Det är en form som fungerar utomordentligt väl. Lilliehöök är uppenbarligen förtjust i sitt Kina, och förtjusningen märks i den berättarlust som genomsyrar texten.

I Mei wenti! Inga problem! möter vi kinesisk pragmatism – som när Lilliehöök med make flyttar till Shanghai och vill att vardagsrummet ska målas beige. Det har dock målats vitt, med motiveringen att vitt ju också är fint... Vi möter också den förlamande rädslan för att tappa ansikte – som exempelvis affärsmannen som efter en trevlig lunch blir arg för att han inte fått lov att betala notan. Och vi möter den lika förlamande hierarkin, som gör att underordnade inte får opponera sig mot överordnade – som i fallet med den unge kinesen som får ila genom Peking med några dokument från en lärare till en annan, och inte får lov att föreslå att de kanske kunde faxas istället...

Om några veckor reser jag till Kina. Vad jag främst kommer att bära med mig för lärdom av Mei wenti! Inga problem! är nog att se upp med etiketten och för Guds skull undvika att råka få en kines att tappa ansiktet.

Om ett beroende

Jag bär nästan alltid med mig en anteckningsbok. Moleskine, i fickformat, innehåller många sidor, och med rätt penna blir det lätt att skriva på både sidornas fram- och baksidor. Det blir en liten loggbok. Ibland skriver jag ner någon reflexion över något religionsproblem eller kanske något politiskt; ibland bara en iakttagelse av vad jag gör just för stunden.

Vi gör det igen. Vi slutar röka. I rökningen ligger nån form av tillfredsställelse – det ger ett lugn, en paus. – Men nu, sent på kvällen, med lätt huvudvärk känns det som om saknaden av cigaretterna kommer att vara överkomlig.

Jag skriver inte med tanke på att någon ska läsa det, möjligtvis med undantag för en tid då jag inte längre finns kvar. Om någon skulle vilja få någon sorts inblick i mitt liv då. – Men det kan också vara små poetiska strofer, ett utkast till en berättelse. Eller något som jag just för stunden, för mitt eget nöje, skriver ner.

Fascineras av vatten... vatten som fyller brunnar och svämmar över... rinner över asfalten och skapar vidsträckta sjöar där marken är plan... faller från grå moln som oräkneliga droppar... översvämmar källare som blir till dammar... reptiler och småfiskar... trä ruttnar, allt blir blött... saker flyter omkring, halvt ovan, halvt under, ytan... —

Jag försöker följa mina ideal för skrivande: att undvika pladdrighet, att försöka vara koncis. Jag har slutat att försöka skriva läsaren (om det så bara är mig själv) på näsan. Att inte förklara varje referens. Jag vill lämna utrymme, utan att vara otydlig. Men samtidigt som jag vill skriva i enlighet med mina ideal vill jag undvika ortodoxi; jag tillåter mig att blanda fiktion med fakta. Ja, jag tillåter mig.

Jag förstår inte hur en människa kan leva utan att skriva.

Bokrecension: Döda vita män

Döda vita män är skriven av Johan Hakelius.

Döda vita män innehåller essäer eller minibiografier över ett antal mer eller mindre excentriska och ofta mer eller mindre litterära britter: kolumnisten Jeffrey Bernard (1932-1997), dandyn Stephen Tennant (1906-1987), skådespelaren Sir Alec Guinness (1914-2000), dagboksförfattaren James Lees-Milne (1908-1997), politikern och fascisten Sir Oswald Mosley (1896-1980), författaren Evelyn Waugh (1903-1966) och sonen, författaren Auberon Waugh (1939-2001), den ofattbart förmögne affärsmannen Sir James Goldsmith (1934-1997), politikern, dagboksförfattaren Alan Clark (1928-1999), emigranten Sir Henry John Delves Broughton (1883-1942), mästersnobben Sir Iain Moncreiffe of that Ilk, BT (1919-1985), nekrologförfattaren Hugh Massingberd (1946-2007), författaren Anthony Powell (1905-2000), och författaren George Orwell (1903-1950).

Detta är en bok för anglofiler. Brittiska anekdoter och stämningar osar genom hela textsamlingen. Som i nedanstående exempel, som behandlar James Lees-Milnes föräldrars relation. Stiff-upper lip, indeed:

"Till exempel när hans mor under pågående färd öppnade handskfacket i bilen och fann ett cigarettetui i guld. Hon läste gravyren, konstaterade att hennes man fått det av sin älskarinna, undslapp sig ett stillsamt 'hm', vevade ned bilrutan och kastade ut etuiet. James far hade inte rört en min." (sid. 108)

Det är omöjligt att försöka sammanfatta Hakelius bok. Den är så sprängdfylld av berättarglädje och små historier i historierna. Ett roligt inslag är hur Hakelius länkat samman samtliga i boken porträtterade personer i en lång kedja, genom hur de känner varandra, eller hur de på annat sätt kan ställas bredvid varandra. Framställningen får de intellektuella och aristokratiska kretsarna att verka mycket sammanhållna. Men inte konforma. Få av personerna i boken är konforma. Snarare obekväma för sin omgivning. Brittiskt sarkastiska. Snobbiga. Underbara.

Man måste nog vara något av en englandsvän för att få ut så mycket som möjligt av boken. För den är skriven av en riktig englandsvän. Nå, englandsvän är jag – om än inte i Hakelius omfattning – och jag njöt verkligen av läsningen, och vill gärna sätta igång och läsa Anthony Powells A Dance to the Music of Time för att få äta och dricka mer brittisk stil!

Conservapedia och källkritik

Ramlade över en helt osannolik sida häromdagen: Conservapedia: The Trustworthy Encyclopedia. För dem som tycker att Wikipedia är alltför liberal... Av allt att döma är dock Conservapedia inte den satir man gärna skulle vilja tro att den är. Loggan rymmer en amerikansk flagga, och artiklarna är pålitliga endast för den som inte vill få sina högerkristna familjevärden utmanade. –

Några textutdrag för att visa tendenserna:

"[Svenska kyrkan] is somewhat unique because it has decided to agree to perform a blessing ceremony for homosexuals engaging in registered partnership (full marriage for same sex couples is a matter of debate in Sweden). This Church is considered a liberal Church and does not protest against abortions, divorce, and other conservative issues." (Artikel "Sweden")

Artikeln "Homosexuality" är så förbannat tendentiös att jag inte ens orkar citera något. Den vittnar om en sån anti-intellektualism att jag saknar ord. Det kan räcka att anföra stycket 24.1, underavdelning till "Homosexual Agenda" – "The Marketing of Evil" (som syftar på en boktitel).

Artikeln om Obama anger i första stycket: "Obama spent far more per vote than McCain did: Obama spent $7.39 per vote, while McCain spent only $5.78 per vote." (Ja, i fetstil). Lite senare: "Critics of the Obama administration have coined the word "Obamunism" to describe Barack Obama's socialistic and "fascism light" economic planning policies..."

Nog sagt om detta. För ett gott skratt, som visserligen fastnar i halsen, kan intellektuella liberaler (eller intellektuella över huvud taget) logga in på Conservapedia. Sidan torde vara ett utmärkt medium för elever att testa sin urskiljningsförmåga på, när de skolas i en av den humanistiska vetenskapens ädlaste grenar: källkritiken.

Så: källkritik! Källkritik! Källkritik! – Gud, vad jag är glad att jag stiftat bekantskap med källkritisk metod!