För mig är skrivandet en nerv i tillvaron. Jag skriver gärna.
Just nu:
Jag skriver i en femårskalender. Korta notiser, sammanfattningar av dagar. Det gör det möjligt att gå tillbaka i efterhand, och återskapa en dag, att minnas det som annars kanske varit oåtkomligt (någon ska ha sagt att man aldrig någonsin glömmer något, minnet blir bara oåtkomligt – kanske ligger det nåt i det). I femårskalendern skriver jag ibland korta reflektioner om tillvaron, eller små utrop. Det blir nån slags Twitter i dagboksform.
Jag bär med mig en anteckningsbok. En liten svart Moleskine. Däri får rymmas vad som behagar mig. Små situationsbeskrivningar (skrivna foton!), meningar som har betydelse för mig. Fragment av berättelser. Kanske någon dikt. Reflektioner av olika slag, kanske kring nåt jag läst.
Jag har en A5-bok, kinablock, extratjock. Där skriver jag för tillfället små berättelser, eller ibland början till berättelser, början och stämningssättare för berättelser.
Jag skriver för att jag tycker om att skriva.
Och jag vill skriva där jag står. Inte vänta på inspiration. Utan skapa text just nu. Jag tror nämligen inte särskilt mycket på inspiration. Jag tror mer på att faktiskt ta sig tid att sitta ner och producera text, att låta arbetet med texten få utrymme. Och att inte ha prestationsångest, utan att skriva och låta texten ta form.
fredag 29 maj 2009
onsdag 27 maj 2009
Skrivhastighet
Via Skrivtips hittar jag till Swedish Typing Speedtest där man kan kolla upp hur snabbt man skriver. Jag har en hastighet om 48 ord / minuten, tydligen.
fredag 22 maj 2009
Språkrådet
Det här hade jag missat: Språkrådet: Institutet för språk och folkminnen på nätet. Där finns en hel del att hämta. Till exempel en massa svar på språkfrågor, och en lista med ordböcker på nätet.
Kolla gärna runt där lite grand.
Kolla gärna runt där lite grand.
onsdag 20 maj 2009
Bokrecension: Under byggandet av den kinesiska muren
Under byggandet av den kinesiska muren och andra texter ur kvarlåtenskapen består av texter skrivna av Franz Kafka, och ingår i Bakhålls utgivning av Kafkas samlade skrifter. Dessutom ingår i boken ett fylligt förord och en hel del förklarande fotnoter. För översättning och kommentarer står Hans Blomqvist och Erik Ågren.
Volymen består av mängder av fragment författade av Kafka. En del av dem är nästan i novellformat, andra bara några meningar. De berättade historierna, som just titelns "Under byggandet av den kinesiska muren" och "Jägaren Gracchus", och pjäsen "Gravväktaren" går bra att läsa som skönlitteratur och känns väldigt mycket "kafka". Fragmenten är svårbegripligare, eller rentav obegripliga. Mycket av det som finns i volymen återfinns i koncentrat i aforismsamlingen som fått namnet "Betraktelser över synd, lidande, hopp och den rätta världen". Där är mycket tal om synd, skuld, det onda. Vissa guldkorn finns det:
Efter att ha läst Under byggandet av den kinesiska muren har i alla fall inte min bild av personen Kafka färgats ljusare. Och kanske är det som kvarlämningar av en komplex person som volymen tjänar sitt främsta syfte. —
Volymen består av mängder av fragment författade av Kafka. En del av dem är nästan i novellformat, andra bara några meningar. De berättade historierna, som just titelns "Under byggandet av den kinesiska muren" och "Jägaren Gracchus", och pjäsen "Gravväktaren" går bra att läsa som skönlitteratur och känns väldigt mycket "kafka". Fragmenten är svårbegripligare, eller rentav obegripliga. Mycket av det som finns i volymen återfinns i koncentrat i aforismsamlingen som fått namnet "Betraktelser över synd, lidande, hopp och den rätta världen". Där är mycket tal om synd, skuld, det onda. Vissa guldkorn finns det:
"Den rätta vägen går över en lina, som emellertid inte är spänd högt uppe i luften utan alldeles ovanför marken. Den tycks mer avsedd att snava på än att gå på." (sid. 169, aforism 1)Hur man ska förstå mystiken i det följande kan säkert vara föremål för diskussion:
"Endast den andliga världen existerar, det vi kallar sinnevärlden är det onda i den andliga världen och det vi kallar det onda är bara ett nödvändigt ögonblick i vår eviga utveckling." (sid. 174, aforism 54)Volymen är intressant, men också det mest svårtillgängliga jag läst av Kafka. Inte bara för att den är så fragmentarisk till sin natur (det är ju en samling av fragment!), utan för att tankegångarna synes svårgripbara och dunkla.
Efter att ha läst Under byggandet av den kinesiska muren har i alla fall inte min bild av personen Kafka färgats ljusare. Och kanske är det som kvarlämningar av en komplex person som volymen tjänar sitt främsta syfte. —
tisdag 19 maj 2009
Cioran talar
Ett citat av E. M. Cioran:
"On n'habite pas un pays, on habite une langue."
("Man bor inte i ett land, utan i ett språk.")
måndag 18 maj 2009
Betraktelse hos Englund
Peter Englund skriver en intressant betraktelse om blyertspennor på sin blogg! — Själv har jag länge haft en förkärlek för bläckpennor, och ju tunnare desto bättre: gärna 0,4. Men jag har också den senaste tiden börjat skriva med stiftpenna; fördelen är ju att man lättare kan korrigera den egna texten utan att behöva stryka över – även om också det har sin särskilda charm.
torsdag 14 maj 2009
Bokrecension: Osynliga händer
Osynliga händer är skriven av Stig Sæterbakken och utgiven av Vertigo förlag.
Låt oss börja med den fysiska boken. Formatet är utmärkt. Hårda pärmar, stilrent omslag föreställande en naken man visad bakifrån, hängd i en fot: en tydlig referens till den hängde mannen i tarotkortlekens arcana major. Texten är satt i Bodoni som ger en fransk, gammal känsla, fastän bokens innehåll är allt annat än gammalt.
Antihjälte i boken är polisinspektör Kristian Wold. I ett nästan ständigt regnande Oslo får han i uppdrag att gå igenom ett fall en sista gång innan man lägger ner det: en flicka som försvunnit. Men detta är inte så mycket en deckare som ett personporträtt av en trött polis, fast i ett förhållande med en psykiskt sjuk kvinna som han försöker undvika så mycket som möjligt. Han förälskar sig istället i den försvunna flickans mor, och de inleder ett märkligt förhållande.
Samtidigt som Wold, till sist på sin fritid, utreder fallet med den försvunna kvinnan, undersöker han en lokal gangster. Efterforskningarna kring gangstern får Wold att vistas i ett Oslo av prostitution och pornografi. I ett nästan ständigt regnande.
Det här är en smutsig och mycket mörk text. Polisen är ingen svår, operaälskande ensamvarg. Han är en mördare, en tafatt och hjälplös människa. Texten hukar inte, utan tar läsaren med in i misären och en verklighet där allt är grått och smetigt och halvt falskt, halvt uppriktigt.
För lite dekadens: läs Osynliga händer.
Låt oss börja med den fysiska boken. Formatet är utmärkt. Hårda pärmar, stilrent omslag föreställande en naken man visad bakifrån, hängd i en fot: en tydlig referens till den hängde mannen i tarotkortlekens arcana major. Texten är satt i Bodoni som ger en fransk, gammal känsla, fastän bokens innehåll är allt annat än gammalt.
Antihjälte i boken är polisinspektör Kristian Wold. I ett nästan ständigt regnande Oslo får han i uppdrag att gå igenom ett fall en sista gång innan man lägger ner det: en flicka som försvunnit. Men detta är inte så mycket en deckare som ett personporträtt av en trött polis, fast i ett förhållande med en psykiskt sjuk kvinna som han försöker undvika så mycket som möjligt. Han förälskar sig istället i den försvunna flickans mor, och de inleder ett märkligt förhållande.
Samtidigt som Wold, till sist på sin fritid, utreder fallet med den försvunna kvinnan, undersöker han en lokal gangster. Efterforskningarna kring gangstern får Wold att vistas i ett Oslo av prostitution och pornografi. I ett nästan ständigt regnande.
Det här är en smutsig och mycket mörk text. Polisen är ingen svår, operaälskande ensamvarg. Han är en mördare, en tafatt och hjälplös människa. Texten hukar inte, utan tar läsaren med in i misären och en verklighet där allt är grått och smetigt och halvt falskt, halvt uppriktigt.
För lite dekadens: läs Osynliga händer.
måndag 11 maj 2009
Bokrecension: Döden i Rom
Döden i Rom: En annorlunda guide till den eviga staden är skriven av Maud Webster.
Maud Webster är historiker. Och det här är en historiebok med ett särskilt tema: döden i Rom från antiken till våra dagar. För någon med ett intresse av döden som historiskt fenomen är det här en guldgruva. Boken är fylld av intressanta fakta och skildringar av hur man förhållit sig till döden i den aktuella staden. Man får ingående presentationer av hur en kejsarbegravning gick till, hur man preparerade de höga bålen som kropparna brändes på, hur man i processionen kunde bära masker av tidigare avlidna släktingar, så att de på så vis fick en symbolisk närvaro (den sedan var fullkomligt okänd för mig). Läsaren förs från dessa första tider med deras monument till nutiden via en dödsbesatt medeltid, då man styckade helgonkroppar och höll multipla begravningsceremonier, byggde kapell dekorerade med mängder av benknotor. Vi får veta var avrättade brottslingars kroppsdelar sattes upp, hur man kunde få det nesliga ödet att slängas i Tibern efter sin död, hur gravmonument kunde se ut på insidan. Om man liksom jag inte kände till det, får man veta att korset på toppen av Peterskyrkan, världens största kyrka, innehåller reliker från helgon. Liksom även toppen av den egyptiska obelisken på gården utanför.
Webster skildrar också hur begravningsskicket ser ut i Rom i dag, hur det hör till ovanligheterna att man kremeras eller jordbegravs (och jordbegravs man där i dag grävs man tydligen i de flesta fall upp efter tio år varefter kroppen får ett nytt vilorum). Istället muras man vanligtvis mer eller mindre in i våningsgravar – "tumulazione". 60,7 procent av alla romare valde detta gravskick år 2000, enligt Webster (sid. 239). Där får man vara trettio år i taget, innan man får förnya överenskommelsen om viloplatsen. Annars kan kvarlevorna flyttas över till ett ossiarium, alltså en plats för förvaring av ben.
Boken är rikt illustrerad med fotografier och kartor. Många av fotona är tagna av författaren själv. Som författaren själv framhåller är det nåt särskilt med döden. En särskild känsla uppkommer lätt vid åsynen av symboler för livets slut. Jag tror inte att man egentligen är särskilt morbid för att intressera sig av att besöka platser som de boken beskriver. Snarare är det något allmänmänskligt i att söka sig till gravar och platser med stark anknytning till döden: om inte annat blir man starkt påmind om att – jo, jag lever.
Webster skriver:
Maud Webster är historiker. Och det här är en historiebok med ett särskilt tema: döden i Rom från antiken till våra dagar. För någon med ett intresse av döden som historiskt fenomen är det här en guldgruva. Boken är fylld av intressanta fakta och skildringar av hur man förhållit sig till döden i den aktuella staden. Man får ingående presentationer av hur en kejsarbegravning gick till, hur man preparerade de höga bålen som kropparna brändes på, hur man i processionen kunde bära masker av tidigare avlidna släktingar, så att de på så vis fick en symbolisk närvaro (den sedan var fullkomligt okänd för mig). Läsaren förs från dessa första tider med deras monument till nutiden via en dödsbesatt medeltid, då man styckade helgonkroppar och höll multipla begravningsceremonier, byggde kapell dekorerade med mängder av benknotor. Vi får veta var avrättade brottslingars kroppsdelar sattes upp, hur man kunde få det nesliga ödet att slängas i Tibern efter sin död, hur gravmonument kunde se ut på insidan. Om man liksom jag inte kände till det, får man veta att korset på toppen av Peterskyrkan, världens största kyrka, innehåller reliker från helgon. Liksom även toppen av den egyptiska obelisken på gården utanför.
Webster skildrar också hur begravningsskicket ser ut i Rom i dag, hur det hör till ovanligheterna att man kremeras eller jordbegravs (och jordbegravs man där i dag grävs man tydligen i de flesta fall upp efter tio år varefter kroppen får ett nytt vilorum). Istället muras man vanligtvis mer eller mindre in i våningsgravar – "tumulazione". 60,7 procent av alla romare valde detta gravskick år 2000, enligt Webster (sid. 239). Där får man vara trettio år i taget, innan man får förnya överenskommelsen om viloplatsen. Annars kan kvarlevorna flyttas över till ett ossiarium, alltså en plats för förvaring av ben.
Boken är rikt illustrerad med fotografier och kartor. Många av fotona är tagna av författaren själv. Som författaren själv framhåller är det nåt särskilt med döden. En särskild känsla uppkommer lätt vid åsynen av symboler för livets slut. Jag tror inte att man egentligen är särskilt morbid för att intressera sig av att besöka platser som de boken beskriver. Snarare är det något allmänmänskligt i att söka sig till gravar och platser med stark anknytning till döden: om inte annat blir man starkt påmind om att – jo, jag lever.
Webster skriver:
"I en historia om döden framstår Rom som en minnenas stad par excellence, därför att så mycket av det vi stiftat bekantskap med finns kvar på olika sätt än i dag. De mest påtagliga minnena utgörs av själva gravarna, var sig de är mausoleer från antiken, katakomber från den första kristna tiden, barocka gravsättningar i kyrkor eller moderna gravparker. Reliker, memento mori och soldatplaketter tillhör också stadens konkreta och synliga dödsminnen." (sid. 245)Döden i Rom är nog en utmärkt guidebok för den som tänker sig en resa till Rom och vill besöka några eller åtskilliga platser men anknytning till den mänskliga döden under en tidsperiod om två årtusenden. Och även andra, med ett intresse för Rom, dödens historia eller helt enkelt allmän historia, hittar mycket, mycket av intresse i Websters bok.
J. C. Oates
På Aftonbladet finns en intervju med Joyce Carol Oates. Intervjun, via mail, är gjord av Cecilia Gustavsson.
fredag 8 maj 2009
Mer Teratologen
Läste första recensionen jag sett av Att hata allt mänskligt liv av Nikanor Teratologen. Den finns i Norra Västerbotten. Recensionen är skriven av Simon Löfroth och han avslutar recensionen med detta:
Uppdatering: Se även Tidningen kulturens recension, skriven av Joakim Holm.
"Begreppskåta akademiskt lagda teoretiker såväl som pessimistiska tvivlare besatta av esoterika lär hitta en hel del att både förfasas och fröjdas över i en roman som lyckas med konststycket att vara ohämmat kolsvart och storartat ljusstark på en och samma gång. Att den stundtals är hysteriskt rolig är en bonus för de bortskämda."Hittade också en intressant essä om Teratologens författarskap skriven av litteraturvetaren Jonas Andersson, publicerad i Svenska Dagbladet. Därifrån kommer det här träffande citatet:
"En obeskrivlig fröjd strömmar från Nikanor Teratologens böcker, trots att de talar om avskyvärda, depressiva och fruktansvärda ting. Den som ännu inte upptäckt hans författarskap har något framför sig.En obeskrivlig fröjd strömmar från Nikanor Teratologens böcker, trots att de talar om avskyvärda, depressiva och fruktansvärda ting. Den som ännu inte upptäckt hans författarskap har något framför sig."
Uppdatering: Se även Tidningen kulturens recension, skriven av Joakim Holm.
tisdag 5 maj 2009
Bokrecension: Den osynliga domstolen
Den osynliga domstolen: En bok om Franz Kafka är skriven av Torsten Ekbom.
Det var dags att läsa en kafkabiografi. Och då hittade jag Ekboms bok. Ett ganska bra val. I Ekboms bok får läsaren följa Kafkas yttre och inre liv från början till slutet. Boken bygger i mycket stor omfattning på analyser av Kafkas texter, som Ekbom belyser med andra författares, vänners och samtidas texter. Det är alltså många, många citat. Ofta långa.
Det är uppenbart att "kafkalogin" (Ekboms term) gjort Kafka till ett offer för hutlös hermeneutik. Det tolkas och läses in och man försöker hitta nycklar för att rätt förstå hans noveller. Ett exempel från Ekbom själv, där han tolkar En liten kvinna, som handlar om just en kvinna som är ursinnig på berättelsens huvudperson utan egentlig anledning:
Kafkalogernas läsning av Kafka blir lite som teologernas läsning av Bibeln. Det finns dolda agendor i bibeltexten. Det finns alldeles säkert dolda agendor också i Kafkas texter. Men den uppenbara betydelsen: känslan av ångest, tragedi, mardröm får inte trängas undan för att försöka konstruera en dold betydelse bakom berättelsen.
För Kafka är en mardrömmens nedtecknare. Många berättelser förefaller ha tagit avstamp rent konkret i Kafkas egna drömmar. De mest absurda händelser, som de övernaturligheter som läkaren i novellen En lantdoktor råkar ut för, blir med drömmens logik alldeles naturliga. Då blir det inte så djävla märkligt att det gömmer sig en knekt med två hästar i ladugården, och att han våldför sig på läkarens piga medan läkaren själv far i väg med hästarna, som bär honom mil bort på minuter. Ekbom skriver träffande:
Om man är intresserad av Kafka kan – och kanske till och med bör – man ta del av denna bok. Men boken kräver ett genuint intresse och gärna en viss bekantskap med Kafkas berättelser.
Det var dags att läsa en kafkabiografi. Och då hittade jag Ekboms bok. Ett ganska bra val. I Ekboms bok får läsaren följa Kafkas yttre och inre liv från början till slutet. Boken bygger i mycket stor omfattning på analyser av Kafkas texter, som Ekbom belyser med andra författares, vänners och samtidas texter. Det är alltså många, många citat. Ofta långa.
Det är uppenbart att "kafkalogin" (Ekboms term) gjort Kafka till ett offer för hutlös hermeneutik. Det tolkas och läses in och man försöker hitta nycklar för att rätt förstå hans noveller. Ett exempel från Ekbom själv, där han tolkar En liten kvinna, som handlar om just en kvinna som är ursinnig på berättelsens huvudperson utan egentlig anledning:
"Kafka ger inte många ledtrådar till hur denna parabel skall läsas, men enligt min mening finns en tolkning som med ens gör denna novell glasklar: den lilla damen är helt enkelt Kafkas musa, och bland de nio muserna skulle man närmast kunna tänka sig att hyresvärdinnan bär namnet Melpomene, tragedins musa." (sid. 316)Så kan det vara. Men med denna mängd inläsningar finns det en risk att berättelsen i sig, själva aktörerna och det berättelsen berättar, hamnar i bakgrunden. Det blir viktigare att förstå vad berättelsen egentligen handlar om, än att ta del av berättelsen i sig.
Kafkalogernas läsning av Kafka blir lite som teologernas läsning av Bibeln. Det finns dolda agendor i bibeltexten. Det finns alldeles säkert dolda agendor också i Kafkas texter. Men den uppenbara betydelsen: känslan av ångest, tragedi, mardröm får inte trängas undan för att försöka konstruera en dold betydelse bakom berättelsen.
För Kafka är en mardrömmens nedtecknare. Många berättelser förefaller ha tagit avstamp rent konkret i Kafkas egna drömmar. De mest absurda händelser, som de övernaturligheter som läkaren i novellen En lantdoktor råkar ut för, blir med drömmens logik alldeles naturliga. Då blir det inte så djävla märkligt att det gömmer sig en knekt med två hästar i ladugården, och att han våldför sig på läkarens piga medan läkaren själv far i väg med hästarna, som bär honom mil bort på minuter. Ekbom skriver träffande:
"Den mycket speciella Kafkaatmosfären, kan man tillägga, uppstår när denna ändrade grundförutsättning, det svarta hålet i berättelsen, inte på något sätt uppfattas som onormal av personerna i texten, bara av läsaren." (sid. 334)Ekbom gör ett bra jobb med att teckna Kafkas inre, Kafkas rörliga, ångestladdade sinne. Det sinne varur Processen och Domen kan komma. Ekbom låter läsaren förstå Kafkas mindrevärdeskomplex inför fadern, hans kult av skrivandet, hans självkritik som är svåruthärdlig att ta del av.
Om man är intresserad av Kafka kan – och kanske till och med bör – man ta del av denna bok. Men boken kräver ett genuint intresse och gärna en viss bekantskap med Kafkas berättelser.
Vi i Stormtrupperna...
Ja, vi i Vertigos Stormtrupper har så fått ett nytt paket på posten; den här gången innehöll den Stig Saeterbakkens Osynliga händer och Gustav Meyrinks Golem. Dessutom ett fint propagandamedel att gå omkring med.
Stormtruppernas vördade nestor, Vertigomannen, har gjort mycket reklam för Saeterbakken på sistone. Det bådar positivt. Tittar man till typografin så blir jag ännu mer positiv. Bodoni! Passar bra till den särskilda serie inom Vertigos utgivning som nu fötts: Vertigo Noir.
Meyrinks Golem passar bra in i min läsning, nu när jag har en Kafkaperiod.
Återigen, från Stormtruppernas djup: tack!
Stormtruppernas vördade nestor, Vertigomannen, har gjort mycket reklam för Saeterbakken på sistone. Det bådar positivt. Tittar man till typografin så blir jag ännu mer positiv. Bodoni! Passar bra till den särskilda serie inom Vertigos utgivning som nu fötts: Vertigo Noir.
Meyrinks Golem passar bra in i min läsning, nu när jag har en Kafkaperiod.
Återigen, från Stormtruppernas djup: tack!
lördag 2 maj 2009
Dystopier
Mårten på Pocketpocketpocket presenterar en lång lista med litterära dystopier från Wikipedia. Hur kan man väl låta bli att gilla litteratur som visar det alternativa... undergång... katastrof...
Listan finns här.
Listan finns här.
onsdag 29 april 2009
Bokrecension: Kafka
Kafka: En introduktion är skriven av David Zane Mairowitz och illustrerad av Robert Crumb och utgiven på svenska av Bakhåll förlag.
Kafka: En introduktion är en litterär seriebok. Eller kanske att man borde definiera den som en kraftigt illustrerad text, helt enkelt. För boken är mycket litterär. Precis som titeln säger är den en introduktion till Kafka. I bildform med perfekta texter, inte minst ordagranna citat ur det som Kafka själv skrivit, ges en intensivkurs om Kafkas liv och berättelser. Tonen är mörk och dyster, illustrationerna är mörka och dystra. Det är mycket effektfullt och min egen bild av Kafka harmoniserar mycket väl med den bild man får genom att läsa boken.
Kafka: En introduktion låter läsaren ta del av Kafkas monumentala självförakt, hans besläktade och lika monumentala undergivenhet under sin fader. Läsaren får också följa Kafkas relationer och man får lite till livs om hans tänkande: även om ett överpsykologiserande befriande nog inte är närvarande, förutom när det parodieras. Några av Kafkas mest kända berättelser återberättas också, såsom Processen och Förvandlingen. –
Som en introduktion till Kafka är boken utmärkt. Men även den som sedan tidigare är bekant med pragförfattaren får säkert ut mycket av det mycket estetiska och innehållet. Texterna är väl sammansatta och bilderna fungerar utmärkt i sin aktsamhet om känsla och stämning.
Kafka: En introduktion är en litterär seriebok. Eller kanske att man borde definiera den som en kraftigt illustrerad text, helt enkelt. För boken är mycket litterär. Precis som titeln säger är den en introduktion till Kafka. I bildform med perfekta texter, inte minst ordagranna citat ur det som Kafka själv skrivit, ges en intensivkurs om Kafkas liv och berättelser. Tonen är mörk och dyster, illustrationerna är mörka och dystra. Det är mycket effektfullt och min egen bild av Kafka harmoniserar mycket väl med den bild man får genom att läsa boken.
Kafka: En introduktion låter läsaren ta del av Kafkas monumentala självförakt, hans besläktade och lika monumentala undergivenhet under sin fader. Läsaren får också följa Kafkas relationer och man får lite till livs om hans tänkande: även om ett överpsykologiserande befriande nog inte är närvarande, förutom när det parodieras. Några av Kafkas mest kända berättelser återberättas också, såsom Processen och Förvandlingen. –
Som en introduktion till Kafka är boken utmärkt. Men även den som sedan tidigare är bekant med pragförfattaren får säkert ut mycket av det mycket estetiska och innehållet. Texterna är väl sammansatta och bilderna fungerar utmärkt i sin aktsamhet om känsla och stämning.
Teratologen
Nikanor Teratologen är på gång med en ny bok. Att hata allt mänskligt liv sägs utspela sig i Indien och ges ut på H:ström Text & Kultur nu under april månad, enligt information från Adlibris m.fl.
Så, då blir det en ny erfarenhet av Teratologens misantropi och svarta humor, återigen lär vi få se det oskrivbara utskrivet.
Så, då blir det en ny erfarenhet av Teratologens misantropi och svarta humor, återigen lär vi få se det oskrivbara utskrivet.
måndag 27 april 2009
Bokrecension: Mitt liv som förrädare
Mitt liv som förrädare: En ung kvinnas berättelse om att överleva i ett iranskt fängelse är skriven av Zarah Ghahramani i samarbete med Robert Hillman.
Mitt liv som förrädare handlar om Zarah själv. Det är en självbiografisk bok som berättar om hennes första drygt tjugo år i livet: hennes uppväxt i en familj där fadern var hög officer i shahens armé, där båda föräldrarna är kurder, perser och inte muslimer. Och hennes tid i fängelse.
Ghahramani ser på mullornas islamistiska styre i Iran med växande skepticism. – En händelse av snarast symbolisk art som verkar få henne att inse regimens absurda krav är, när hon och andra skolbarn förbjuds att bära vita sockar – eftersom det är en skymf mot martyrerna som stridit i kriget mot Irak.
Som student engagerar sig Ghahramani i proteströrelsen och blir till sist fängslad och förhörd. Hon hålls inlåst under vedervärdiga förhållanden, hon kränks och misshandlas; hennes hår rakas av, hon får begränsad möjlighet att gå på toaletten, och när hon försvarar sig mot en kvinnlig vakt som hon upplever gör ett närmande mot henne blir resultatet åter mer misshandel. I cellen över henne i det fästningsliknande Evianfängelset sitter en annan fånge. Han har varit fängslad i tio år. Hans psyke är inte balanserat. De två pratar med varandra genom ventilationssystemet, och Ghahramani blir vän med grannen, som ena stunden förfärar henne genom sin cynicism och andra gånger uppmuntrar henne.
Hon meddelas till sist att hon dömts till trettio dagars fängelse.
På dagen för sitt frisläppande körs hon i bil till en förort utanför Teheran. Där lämnas hon, blodig och medfaren.
Berättelsen är mycket intressant. Den skildrar en skräckregim som fortfarande är aktiv. Händelserna i boken inträffade för bara några år sedan. Vi får se det religiösa systemets förtryck av den enskilde individen. Läsaren ges också glimtar av shahens regim, som inte heller var ett lyckorike. Men fokus ligger på mullornas Iran. Naturligtvis rekommenderar jag alla att läsa den här boken. Iran finns kvar. Mullorna finns kvar. Låt oss lära oss mer om dem.
Mitt liv som förrädare handlar om Zarah själv. Det är en självbiografisk bok som berättar om hennes första drygt tjugo år i livet: hennes uppväxt i en familj där fadern var hög officer i shahens armé, där båda föräldrarna är kurder, perser och inte muslimer. Och hennes tid i fängelse.
Ghahramani ser på mullornas islamistiska styre i Iran med växande skepticism. – En händelse av snarast symbolisk art som verkar få henne att inse regimens absurda krav är, när hon och andra skolbarn förbjuds att bära vita sockar – eftersom det är en skymf mot martyrerna som stridit i kriget mot Irak.
Som student engagerar sig Ghahramani i proteströrelsen och blir till sist fängslad och förhörd. Hon hålls inlåst under vedervärdiga förhållanden, hon kränks och misshandlas; hennes hår rakas av, hon får begränsad möjlighet att gå på toaletten, och när hon försvarar sig mot en kvinnlig vakt som hon upplever gör ett närmande mot henne blir resultatet åter mer misshandel. I cellen över henne i det fästningsliknande Evianfängelset sitter en annan fånge. Han har varit fängslad i tio år. Hans psyke är inte balanserat. De två pratar med varandra genom ventilationssystemet, och Ghahramani blir vän med grannen, som ena stunden förfärar henne genom sin cynicism och andra gånger uppmuntrar henne.
Hon meddelas till sist att hon dömts till trettio dagars fängelse.
På dagen för sitt frisläppande körs hon i bil till en förort utanför Teheran. Där lämnas hon, blodig och medfaren.
Berättelsen är mycket intressant. Den skildrar en skräckregim som fortfarande är aktiv. Händelserna i boken inträffade för bara några år sedan. Vi får se det religiösa systemets förtryck av den enskilde individen. Läsaren ges också glimtar av shahens regim, som inte heller var ett lyckorike. Men fokus ligger på mullornas Iran. Naturligtvis rekommenderar jag alla att läsa den här boken. Iran finns kvar. Mullorna finns kvar. Låt oss lära oss mer om dem.
lördag 25 april 2009
Reportrar utan gränser
För att hänga med i situationer där det fria ordet blir klämt: läs gärna Jesper Bengtssons blogg. Bengtsson är svenske ordföranden för Reportrar utan gränser.
torsdag 16 april 2009
Bokrecension: Kappan
Kappan är skriven av Nikolaj Vasiljevitsch Gogol och utgiven på Bakhåll förlag.
Kappan är en mycket sorglig kortroman. Tjänstemannen och kontorsslaven Akakij Akakijevitsch har länge sitt största nöje i att sitta och renskriva dokument. Han gör det med stor noggranhet. Hans arbetskamrater driver med honom. Han går klädd i trasor. Hans kappa är sliten och i sönderfallande. Fritiden ägnar han gärna åt att sitta och renskriva privata dokument.
Till sist är kappan i så dåligt skick att han känner sig tvingad att skaffa en ny. Han sparar länge och väl, för att få råd. Och den nya kappan väcker beundran – spelad eller äkta – från kollegorna. Han är mycket stolt över sitt nya plagg. Men så händer det förskräckliga, att Akakij Akakijevitsch blir rånad på ett torg. Hans kappa blir stulen – och hans liv faller samman.
Akakij Akakijevitsch dör i sviterna efter en förkylning strax därefter; men sagan slutar inte där. Han kommer att hemsöka folk på gatorna. Han vill ha deras rockar. Men boken avslutas med ett tolkningsbart slut: är det verkligen hans spöke, eller rentav rånaren som stal Akakijevitsch' egen kappa, som rycker kapporna av folk?
Boken är skriven på traditionellt utförligt ryskt sätt, och påminner på så vis om Dostojevskij. Språket har i denna upplaga genomgått en lätt modernisering, och är mycket njutbar. Typografin är vacker och luftig.
Så, sammanfattningsvis: en fin liten bok, med en tragisk och sorglig berättelse, stilsäker och inbjudande att läsa.
Kappan är en mycket sorglig kortroman. Tjänstemannen och kontorsslaven Akakij Akakijevitsch har länge sitt största nöje i att sitta och renskriva dokument. Han gör det med stor noggranhet. Hans arbetskamrater driver med honom. Han går klädd i trasor. Hans kappa är sliten och i sönderfallande. Fritiden ägnar han gärna åt att sitta och renskriva privata dokument.
Till sist är kappan i så dåligt skick att han känner sig tvingad att skaffa en ny. Han sparar länge och väl, för att få råd. Och den nya kappan väcker beundran – spelad eller äkta – från kollegorna. Han är mycket stolt över sitt nya plagg. Men så händer det förskräckliga, att Akakij Akakijevitsch blir rånad på ett torg. Hans kappa blir stulen – och hans liv faller samman.
Akakij Akakijevitsch dör i sviterna efter en förkylning strax därefter; men sagan slutar inte där. Han kommer att hemsöka folk på gatorna. Han vill ha deras rockar. Men boken avslutas med ett tolkningsbart slut: är det verkligen hans spöke, eller rentav rånaren som stal Akakijevitsch' egen kappa, som rycker kapporna av folk?
Boken är skriven på traditionellt utförligt ryskt sätt, och påminner på så vis om Dostojevskij. Språket har i denna upplaga genomgått en lätt modernisering, och är mycket njutbar. Typografin är vacker och luftig.
Så, sammanfattningsvis: en fin liten bok, med en tragisk och sorglig berättelse, stilsäker och inbjudande att läsa.
onsdag 15 april 2009
LIX!
Kolla in LIX-beräknaren på www.lix.se.
LIX (läsbarhetsindex) är som bekant ett sätt att beräkna hur avancerad en text är. — Inlägget nedan, Bokrecension: En svältkonstnär, har till exempel ett LIX-värde på 37 och klassificeras därmed som "Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar", enligt LIX-beräknaren ovan. Så – så djävla pretentiös kan jag väl inte vara ändå...
Läs mer på Wikipedia.
LIX (läsbarhetsindex) är som bekant ett sätt att beräkna hur avancerad en text är. — Inlägget nedan, Bokrecension: En svältkonstnär, har till exempel ett LIX-värde på 37 och klassificeras därmed som "Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar", enligt LIX-beräknaren ovan. Så – så djävla pretentiös kan jag väl inte vara ändå...
Läs mer på Wikipedia.
Bokrecension: En svältkonstnär
En svältkonsnär och andra texter utgivna under författarens levnad är en volym i Bakhålls utgivning av Franz Kafkas samlade verk. Den innehåller Kafkas samtliga under sin livstid publicerade texter. En svältkonstnär är dessutom försedd med informativa förord. Ett extra kapitel om Kafkas förläggare Kurt Wolff återfinns i slutet av boken.
Det är intressant läsning. Mycket intressant. Kafkas sätt att skriva tar sig uttryck i mycket långa och invecklade meningar; jag brukar inte uppskatta det, men här, liksom hos Proust, fungerar det. Kafka skriver som om det han beskriver är alldeles vanligt: människan som blir en insekt i Förvandlingen, den frusne mannen som rider på en tom hink i Ryttaren på kolhinken, den spöklika berättelsen i En läkare på landet...
Det finns mycket här att tycka om. Förvandlingen i all sin tragik grep mig särskilt. Berättelsen är känd: en ung man vaknar som nån form av insekt i människostorlek, familjen som med fasa försöker förhålla sig till detta, och mannens död i sin insektsgestalt, ensam och isolerad. Det hela är mycket sorgligt.
Kafka är ingen munter berättare. Det finns humor i texterna, men en känsla av dysterhet och melankoli går inte att separera från det han skriver. Man blir kanske inte gladare av att läsa honom, men på något sätt känner jag mig mer rustad, mer erfaren och inspirerad av att ha gjort det. – Läs Kafka!
Det är inget litet projekt som förlaget Bakhåll har tagit sig an. Samtliga texter som finns bevarade av Kafkas hand ska ges ut i textkritisk upplaga. Jag läste någonstans att det rör sig om 18 volymer. Hittills är 14 böcker färdigställda. – Typografiskt och estetiskt är böckerna fulländade. Jag har för avsikt att införskaffa volym efter volym.
Det är intressant läsning. Mycket intressant. Kafkas sätt att skriva tar sig uttryck i mycket långa och invecklade meningar; jag brukar inte uppskatta det, men här, liksom hos Proust, fungerar det. Kafka skriver som om det han beskriver är alldeles vanligt: människan som blir en insekt i Förvandlingen, den frusne mannen som rider på en tom hink i Ryttaren på kolhinken, den spöklika berättelsen i En läkare på landet...
Det finns mycket här att tycka om. Förvandlingen i all sin tragik grep mig särskilt. Berättelsen är känd: en ung man vaknar som nån form av insekt i människostorlek, familjen som med fasa försöker förhålla sig till detta, och mannens död i sin insektsgestalt, ensam och isolerad. Det hela är mycket sorgligt.
Kafka är ingen munter berättare. Det finns humor i texterna, men en känsla av dysterhet och melankoli går inte att separera från det han skriver. Man blir kanske inte gladare av att läsa honom, men på något sätt känner jag mig mer rustad, mer erfaren och inspirerad av att ha gjort det. – Läs Kafka!
Det är inget litet projekt som förlaget Bakhåll har tagit sig an. Samtliga texter som finns bevarade av Kafkas hand ska ges ut i textkritisk upplaga. Jag läste någonstans att det rör sig om 18 volymer. Hittills är 14 böcker färdigställda. – Typografiskt och estetiskt är böckerna fulländade. Jag har för avsikt att införskaffa volym efter volym.
måndag 13 april 2009
Brev: Franz Kafka
Herr Kafka,
kände att jag ville skriva några rader. – Jag har ägnat en del tid åt att läsa några av de noveller och texter som du har låtit publicera. Och herregud, de är bra! Jag vill också gratulera till den utmärkta formgivningen av boken som förlaget bestått med: det strama omslaget i linnepapper, dina egna teckningar på framsidan, trådbindningen, papperskvaliteten, typsnitt, marginaler... alltihop är så utmärkt genomfört.
Häromdagen läste jag Förvandlingen. Och inte bara i den texten, utan genomgående, tycker jag att det är en stor förmån att få ta del av din virtuosa språkkänsla, som när du beskriver det absurda som om det vore något högst alldagligt: apan som blir som en människa. Eller i fallet ovan – mannen som en morgon vaknar som en jätteinsekt.
Jag vet att du inte var så förtjust i att dina opublicerade texter skulle publiceras. Jag hoppas du har tänkt om angående det, eller att du med avsikt avkrävde löftet av Max Brod, att dina verk skulle brännas, eftersom du visste att han inte kunde lova dig nåt sånt. Snälla, ta inte illa upp, jag vill läsa mer av vad du skrivit!
Med all vänlighet, etc.
söndag 5 april 2009
Bokrecension: Genom den trånga porten
Genom den trånga porten: Mina sju år i kloster är skriven av Karen Armstrong.
Armstrong kan vara bekant för många genom hennes många olika böcker om Gud. I synnerhet behandlar hon i dem kristendom, islam och judendom. Men i Genom den trånga porten skriver hon självbiografiskt. Armstrong tillbringade sju år i kloster, från det att hon var sjutton år.
Strikt räknat var inte klostergemenskapen (som förblir namnlös boken igenom) en nunneorden i katolsk mening, utan någon form av systraskap. Men i all väsentlig mening levde Armstrong en nunnas liv i en strikt kommunitet.
Det är ingen charmerande bild som målas upp av hennes tillvaro. De som ska stå för den yppersta formen av gudshängivelse uppvisar kärlekslöshet, kyla, strikthet. Lydnaden inför klosterreglerna och traditionen är oftast rigorös. Så får man till exempel inte rätta den väckarklocka som används: den måste varje kväll ställas på ringning genom uträkningar i relation till den rättgående klocka som finns i närheten. Att ställa klockan rätt är inte tillåtet.
De självmördande aktiviteter och den ineffektivitet som ska få nunnorna att ödmjukas är förfärande. Så får Armstrong i uppgift att skura en redan ren trappa. Inte med skurborste. Utan med nagelborste. För att inte tala om det intellektuella självplågeri som den innebär för Armstrong att – som den intellektuella människa hon är – tvinga sig att inrätta sitt förnuft efter rätt åsikter, enligt klostrets mening.
Men mest slående är ändå den kärlekslöshet inför andra människor som ses som ett ideal. Det är förbjudet för nunnorna att odla vänskap med andra nunnor. Kylan är ett ideal.
Boken svämmar över av det asketiska ideal som är så förhatligt för oss som värdesätter livet. Nunnorna åtsidosätter sin tillvaro nu för hoppet om en tillvaro med Gud längre fram. Så blir nunnelivet ett liv som levande död.
Armstrong får förmånen att studera. Nunnorna driver skolor och det kan väl tänkas sannolikt att ledningen tänkte sig att Armstrong skulle passa som lärare. Men genom genom att återigen få kontakt med litteraturen väcks hennes kritiska sinne alltmer till liv igen. Hon börjar hysa invändningar. Hon blir kritisk. Och till sist kommer hon dithän att hon lämnar nunneorden och ger sig ut och börjar leva igen.
Rent personligt är den här boken mycket gripande för mig. Armstrong blev nunna vid sjutton års ålder och blev kvar som sådan i sju år. Själv fastnade jag i fundamentalistisk kristendom vid fjorton, femton års ålder och blev kvar till tjugoårsåldern. Vi fick båda vår ungdomstid förvrängd av en strikt kristendom som vi lade på oss själva. Men jag är övertygad om att boken äger intresse för en stor läsekrets; både de som är intresserade av religion och de som främst intresserar sig för psykologi kan nog få svårt att lägga ifrån sig Armstrongs vittnesbörd.
I dag är Armstrongs nunneorden moderniserad. Men andra, strikta ordnar finns kvar. Det evangelium kommuniteterna står för är fördärvat och tömt på liv och glädje, Gud give att de fick se att det finns mer i livet än död och väntan på det som de intalar sig finns sen.
Armstrong kan vara bekant för många genom hennes många olika böcker om Gud. I synnerhet behandlar hon i dem kristendom, islam och judendom. Men i Genom den trånga porten skriver hon självbiografiskt. Armstrong tillbringade sju år i kloster, från det att hon var sjutton år.
Strikt räknat var inte klostergemenskapen (som förblir namnlös boken igenom) en nunneorden i katolsk mening, utan någon form av systraskap. Men i all väsentlig mening levde Armstrong en nunnas liv i en strikt kommunitet.
Det är ingen charmerande bild som målas upp av hennes tillvaro. De som ska stå för den yppersta formen av gudshängivelse uppvisar kärlekslöshet, kyla, strikthet. Lydnaden inför klosterreglerna och traditionen är oftast rigorös. Så får man till exempel inte rätta den väckarklocka som används: den måste varje kväll ställas på ringning genom uträkningar i relation till den rättgående klocka som finns i närheten. Att ställa klockan rätt är inte tillåtet.
De självmördande aktiviteter och den ineffektivitet som ska få nunnorna att ödmjukas är förfärande. Så får Armstrong i uppgift att skura en redan ren trappa. Inte med skurborste. Utan med nagelborste. För att inte tala om det intellektuella självplågeri som den innebär för Armstrong att – som den intellektuella människa hon är – tvinga sig att inrätta sitt förnuft efter rätt åsikter, enligt klostrets mening.
Men mest slående är ändå den kärlekslöshet inför andra människor som ses som ett ideal. Det är förbjudet för nunnorna att odla vänskap med andra nunnor. Kylan är ett ideal.
"När allt kommer omkring så finns det ingen människa som helt kan tillfredssträlla oss, förstår du. Det kan bara Gud. Och ju tommare hjärtat är på kärlek till andra, desto mera kan Han uppfylla det med sin kärlek." (sid. 213)Orden kommer från Armstrongs föreståndare.
Boken svämmar över av det asketiska ideal som är så förhatligt för oss som värdesätter livet. Nunnorna åtsidosätter sin tillvaro nu för hoppet om en tillvaro med Gud längre fram. Så blir nunnelivet ett liv som levande död.
Armstrong får förmånen att studera. Nunnorna driver skolor och det kan väl tänkas sannolikt att ledningen tänkte sig att Armstrong skulle passa som lärare. Men genom genom att återigen få kontakt med litteraturen väcks hennes kritiska sinne alltmer till liv igen. Hon börjar hysa invändningar. Hon blir kritisk. Och till sist kommer hon dithän att hon lämnar nunneorden och ger sig ut och börjar leva igen.
Rent personligt är den här boken mycket gripande för mig. Armstrong blev nunna vid sjutton års ålder och blev kvar som sådan i sju år. Själv fastnade jag i fundamentalistisk kristendom vid fjorton, femton års ålder och blev kvar till tjugoårsåldern. Vi fick båda vår ungdomstid förvrängd av en strikt kristendom som vi lade på oss själva. Men jag är övertygad om att boken äger intresse för en stor läsekrets; både de som är intresserade av religion och de som främst intresserar sig för psykologi kan nog få svårt att lägga ifrån sig Armstrongs vittnesbörd.
I dag är Armstrongs nunneorden moderniserad. Men andra, strikta ordnar finns kvar. Det evangelium kommuniteterna står för är fördärvat och tömt på liv och glädje, Gud give att de fick se att det finns mer i livet än död och väntan på det som de intalar sig finns sen.
torsdag 2 april 2009
Profan tidebön
Laudes, sext, vesper, completorium – några av de mest uppmärksammade tidpunkterna för böner i tidegärden. Tidebönerna, allt som allt åtta bönestunder under dygnet, skapar en rytm i klostret, bland katolska präster och bland andra som tilltalas av bönetypen, vare sig man nu iakttar alla bönestunder eller någon eller några om dygnet. Tidebönerna har en fast, repetitativ karaktär med bestämt innehåll: hymner, psaltarpsalmer, responsorier, böner... – På min tid gillade jag tideböner skarpt.
Nu... något annat. Jag vill inte begränsa det estetiska i tidebönerna till det sakrala: tvärtom, jag vill utesluta det, jag skulle vilja skapa tidpunkter under dygnet för nästan ritualiserat läsande: dikter, särskilda texter (varför inte nåt av Nietzsche?)... En kort stund, lugn men samtidigt koncentrerad... begrundande... Kanske rentav ett mumlande högläsande? —
Mhm... detta är nåt jag vill fundera på.
Nu... något annat. Jag vill inte begränsa det estetiska i tidebönerna till det sakrala: tvärtom, jag vill utesluta det, jag skulle vilja skapa tidpunkter under dygnet för nästan ritualiserat läsande: dikter, särskilda texter (varför inte nåt av Nietzsche?)... En kort stund, lugn men samtidigt koncentrerad... begrundande... Kanske rentav ett mumlande högläsande? —
Mhm... detta är nåt jag vill fundera på.
fredag 27 mars 2009
Bokrecension: Det är roligt att veta bäst
Det är roligt att veta bäst är skriven av Barbro Lindgren. Boken är effektfullt illustrerad av Magnus Bard.
Det är roligt att veta bäst är en kort liten bok med korta små kapitel där Lindgren ondgör sig över allt hon tycker är fel omkring henne. Inget ämne är för trivialt för att hacka på. Baguetter vill hon förbjuda eftersom saker ramlar ur dem när man äter dem. Korsord är tydligen nåt för enfaldiga. Teve verkar rent allmänt vara nåt ont. Och bla, bla, bla.
Jag håller inte med Lindgren om mycket. Hon banaliserar och verkar uttala sig med auktoritet baserad på ålder och erfarenhet. Bara det är bisarrt. En uppfattning behöver naturligtvis inte äga någon större tyngd bara för att personen som besitter den uppnått en viss ålder, eller för att hon har erfarenhet av ditten och datten – som kanske inte ens har med ämnet att göra.
Mest upprörande är ett kapitel med namnet "Det var bättre förr". Hon hylllar ett teknik- och kommunikationsfattigt samhälle, där småbutikerna var legio och bondevärvet ineffektivare än i dag. Hon hyllar ett samhälle som vi utvecklats ifrån och förbättrat. Hon kallar vårt nuvarande tillstånd bedrövligt. I helvete heller. Det är mycket bättre än det någonsin varit. Vården är bättre än den var, för vi kan mer. Kommunikation människor emellan är inte begränsad till bygrannarna, utan vi kan hålla kontakt med personer överallt i världen. Vi kan handla över gränserna, och ska vi köpa en udda bok är vi inte hänvisad till en liten handlare i centrum, utan kan beställa via Internet till ett pris som är oslagbart.
Ett kapitel handlar om döden.
Men Lindgren skriver bra. Språkbehandlingen är utmärkt och lättillgänglig. Boken är mycket lättläst; kanske anar man en subtil humor genom hela boken. Kanske är inte ilskan så genuin som den förefaller. Det är min förhoppning i alla fall.
Det är roligt att veta bäst är en kort liten bok med korta små kapitel där Lindgren ondgör sig över allt hon tycker är fel omkring henne. Inget ämne är för trivialt för att hacka på. Baguetter vill hon förbjuda eftersom saker ramlar ur dem när man äter dem. Korsord är tydligen nåt för enfaldiga. Teve verkar rent allmänt vara nåt ont. Och bla, bla, bla.
Jag håller inte med Lindgren om mycket. Hon banaliserar och verkar uttala sig med auktoritet baserad på ålder och erfarenhet. Bara det är bisarrt. En uppfattning behöver naturligtvis inte äga någon större tyngd bara för att personen som besitter den uppnått en viss ålder, eller för att hon har erfarenhet av ditten och datten – som kanske inte ens har med ämnet att göra.
Mest upprörande är ett kapitel med namnet "Det var bättre förr". Hon hylllar ett teknik- och kommunikationsfattigt samhälle, där småbutikerna var legio och bondevärvet ineffektivare än i dag. Hon hyllar ett samhälle som vi utvecklats ifrån och förbättrat. Hon kallar vårt nuvarande tillstånd bedrövligt. I helvete heller. Det är mycket bättre än det någonsin varit. Vården är bättre än den var, för vi kan mer. Kommunikation människor emellan är inte begränsad till bygrannarna, utan vi kan hålla kontakt med personer överallt i världen. Vi kan handla över gränserna, och ska vi köpa en udda bok är vi inte hänvisad till en liten handlare i centrum, utan kan beställa via Internet till ett pris som är oslagbart.
Ett kapitel handlar om döden.
"Nu har jag tagit reda på en del, sen sist, om hur kropparna behandlas efter döden. Inte särskilt värdigt i sanningens namn." (sid. 86)Trams. Som begravningsentreprenör har jag större insikt i hur döda kroppar hanteras än de flesta. Ovärdigt är det sista jag skulle vilja benämna hanteringen. Tvärtom vinnlägger sig alla som har med de döda att göra om att på ett så värdigt sätt som omständigheterna tillåter hantera dem.
"Kistorna är numrerade och ibland kan det bli problem med vem som ligger i vilken." (sid. 87)Det är helt enkelt inte sant. Kistor är alltid märkta med namn och personnummer. Ofta på flera platser på kistan. Där jag är verksam har en kista vanligtvis tre namnmärkningar i huvudändan: en på locket, en på bottendelen och ytterligare en på locket med detaljerad information om begravningsförfarande. Vid begravningsceremonin är dessutom ofta den dödas namn och födesel- och dödselår angett i fotändan av kistan. Att kistorna skulle vara numrerade har jag aldrig någonsin varit med om.
Men Lindgren skriver bra. Språkbehandlingen är utmärkt och lättillgänglig. Boken är mycket lättläst; kanske anar man en subtil humor genom hela boken. Kanske är inte ilskan så genuin som den förefaller. Det är min förhoppning i alla fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
