Bokrecension: Det okända

Det okända är skriven av Clas Svahn.

Boken är indelad i en mängd kapitel, som vart och ett behandlar olika fenomen som på något vis kan kvalificera sig som ockulta eller mystiska. Det är ganska stor bredd mellan ämnena sinsemellan. Här finns spöken, ufon och kryptozoologi. Indiska reptricket finns med liksom drakar och tomtar.

Svahn, som är ordförande för Ufo-Sverige, är inte en övertygad troende på något vis, även om han inte heller är stängd för möjligheten att det finns plats för sånt i vår värld som vi inte känner till i dag. Svahn har gått längre i sin research än att läsa andras redogörelser. Han har sökt upp folk som säger sig ha sett det ena eller det andra oförklarliga och ställt frågor direkt till dem. Han har jagat i tidningsarkiv efter den första uppgiften om påstådda fenomen. Och han drar sig inte för att vara lätt raljerande. Det är det jag gillar bäst med boken: den knappt märkbara ironiska ton som ibland anas. Boken en fin bild av vad folk tror på; den blir en katalog över vad folk ger utrymme för i verkligheten.

Om man intresserar sig för ämnen som de som tas upp i boken, och vill ha nåt annat än de övertygat troendes volymer, är Clas Svahns bok nåt att ta till sig.

Birro om Gud

Marcus Birro skriver utlämnande om sig själv och sitt liv på bloggen. Jag tittar in ibland och försöker läsa lite. I dag hittade jag en text om Gud som Birro skrivit när han mått dåligt. Porträttet av Gud är träffsäkert.

Olov Svedelid, vila i frid

För många år sedan skrev jag ett brev till Olov Svedelid. Jag bad om hans autograf. Jag fick hans autograf.

Olov Svedelid gav mig en av mina första stora läsupplevelser. En gång läste jag åtskilliga av hans historiska ungdomsromaner. Men jag läste också en historisk serie i två volymer, där den ena volymen hette Gyllene kedjan. Berättelsen, som utspelade sig under svensk stormaktstid och handlade om två resande i riket, grep mig. Det skrev jag till Svedelid också.

I dag vet jag inte var autografen är. Och det kan väl kvitta. Men Olov Svedelids böcker var säkert viktiga för att göra mig till den läsande person som jag är i dag: han gav mig glädje i att öppna en bok och försvinna in i världen den gav och ännu ger mig.

Vila i frid, Olov Svedelid.

Bokrecension: Laterna magika

Den senaste tiden har jag läst Ingmar Bergmans självbiografi Laterna magika. Bergman skriver utomordentligt väl, det är driv genom hela berättelsen och författaren hoppar tidsmässigt men helt okonstlat mellan olika perioder och episoder i sitt liv. Och han skriver naket. Utan att det blir sliskigt: bara ärligt. Och han drar sig inte för att skriva förintande; – som när han beskriver sina känslor för en sågande recensensent, när han möter honom i Paris:

"Där går en Dödsfiende. Han bör förintas. Nu förintar han visserligen sig själv genom sitt allt uslare skrivande, men jag ska dansa på hans grav och önskar honom många evigheter i helvetet, där han får sitta och läsa sina egna recensioner." (sid. 184)

Och Bergman är inte pretentiös. Han älskar bara sitt yrke som regissör och vad teatern och filmen ger honom. Han skriver om vad han anser varit svagheter i hans konstnärskap, såväl som vad han anser lyckat.

Med särskilt intresse läser jag hans många beskrivningar av sitt förhållande till religiositet och sin egen uppväxt i ett emellanåt strikt prästhem. Han berättar om hur hans erfarenhet av att bli för djupt nedsövd med narkos gav honom en insikt.

"Operationens försvunna timmar gav ett lugnande besked: du föds utan avsikt, lever utan mening, levandet är sin egen mening. Då du dör slocknar du. Från att vara förvandlas du till ett icke-vara. En gud behöver inte nödvändigtvis dväljas bland våra allt nyckfullare atomer." (sid. 238)

Inställningen till kyrkan synes inte vara särdeles positiv. Bergman beskriver sin tid på Rezidens-teatern i Österrike:

"Intriger och rävspel i en omfattning och kvalitet, som man i Sverige inte ser maken till – inte ens i kyrkliga kretsar – blev vardagsmat i den skitigaste av kantiner." (sid. 289)

Det betyder inte att Bergman avfärdar allt som hör till den klassificering som kan kallas Det Okända. Det är inte självklart hur man ska förstå stycken som det nedan, som återfinns i ett sammanhang där författaren berättar om en serie missöden i samband med uppsättningar av material av Strindberg:

"Allt det här berättar jag som en lustig historia, men längst inne i mitt barnsliga sinne anser jag naturligtvis inte alls att det är en lustig historia. Spöken, dämoner och andra väsen utan namn eller hemort har omgivit mig sedan min barndom." (sid. 235)

– Vidare, så är det givetvis fascinerande att läsa om när han talas vid med Charlie Chaplin och av honom får veta hur komikern kom att slå in på komikerns yrke. Och hur han träffar Greta Garbo och samarbetar med Ingrid Bergman.

Men framförallt är detta en berättelse på två teman: Bergman som person – hans ångest och dämoner, uppväxt och konstitution. Och Bergman och hans konst, hans yrkesutövning, hans möten med folk han skyr och folk han aktar.

I Laterna magika har Ingmar Bergman en språkbehandling som är bland det bästa jag tagit del av. Att sedan det han har att berätta är oavbrutet intressant, gör läsningen av självbiografin till en glädje.

Bokrecension: Väggen

Väggen är skriven av Marlen Haushofer.

Det här är en mycket kompakt text. Den är inte indelad i kapitel. Och det finns inga blankrader. Hela berättelsen, som är skriven i jagform, är tänkt som en redogörelse av en kvinna som fångats i ett terrängparti, efter det att en osynlig vägg skärmat av henne från omvärlden. Det antyds att alla på andra sidan väggen dött. Kvinnan, som förblir namnlös berättelsen igenom, skapar sig en tillvaro där på ängarna, i skogen och i de stugor hon växelvis bor i. Hon blir tillgiven de djur hon sköter om och sörjer när de dör.

Men det är inte trovärdigt. Referenserna till hennes tidigare liv är mycket få. Vi får veta att hon har barn. Men sorgen för dem verkar liten, nästan obefintlig. Överhuvudtaget är kvinnan sparsam med att berätta nåt om sin egen historia. Så hon blir en karaktär utan djup. Jag känner ingen sympati med henne. Jag tycker illa om henne. – Men, kanske är det meningen att hon ska uppfattas sådan: naiv, inkrökt och bortkopplad från det liv hon nyss levt.

Idén med Väggen tycker jag är utmärkt. Men boken blir för lång, för repetitiv. Och framförallt: alldeles för kompakt, utan att vara koncis.

Bokrecension: Handbok i konsten att vara social

Handbok i konsten att vara social är skriven av Nicolas Jacquemont. Boken är full av självklarheter. Jag citerar Jacquemonts egen sammanfattning:

"* Betrakta tillvaron med undersökande och frågvisa ögon. Var nyfiken och intresserad av människor runtomkring dig.
* Ha en positiv inställning till nya kontakter och oväntade möten.
* Tänk på i vilken sfär du befinner dig och vilken roll du har för tillfället.
* Visa vem du är genom att tydligt kommunicera dina värderingar.
* Använd gester och mimik för att förstärka din personlighet och dina budskap. Tänk på att det du säger ska synka med ditt kroppsspråk.
* Ta initiativ i olika sociala situationer istället för att vänta på att någon annan ska göra det.
* Se till att människor i din närhet känner sig sedda, omhändertagna, uppskattade och mår bra. Visa omtanke.
* Våga sticka ut hakan ibland och gör oväntade saker – vid rätt tillfällen. Utnyttja din kreativitet, din humor och din personlighet för att göra sociala situationer till ... ja, riktigt trevliga stunder!" (sid. 201f)

Herregud. Var det nåt av det som var oväntat eller fick dig att heja till? Knappast. Någon ny insikt? Knappast. Den här boken är inte skriven för oss med hyfsad social förmåga. Eller för någon med en intelligens på genomsnittsnivå eller däröver.

Men det var en bit text som jag tycker är lysande:

"Ibland ser man felaktigt perfektion som något slags normaltillstånd. Misslyckas vi med att vara perfekta känner vi oss värdelösa, rentav som 'dåliga människor'. Dumt! Alla har vi våra personliga svagheter och vi har rätt att bli accepterade även med dem. Tänk på det här: Att till det yttersta driva sig själv till att behaga eller rätta sig efter andra leder bara till en sak: självförakt." (sid. 203)

Men läs inte den här boken om du vill få bättre social förmåga. Gå ut och experimentera istället och kom bara ihåg det här: se medmänniskan. Det är allt. Resten är fotnoter.

Bokrecension: Gå ner för trappan

Hehehe... det här kallar jag bok... – Gå ner för trappan är skriven av Gunnar Blå, pseudonym för okänd författare. Boken är uppföljaren till Den tredje systern.

Gunnar är bland(miss)brukaren som bor i en källare. Emellertid visar det sig att Gunnar inte får vara i fred i sin källare. Nån knackar på dörren, nåt hörs genom ventilen. 70-åriga fru Karlsson, som bor i samma byggnad, blir hans vän. Hon försöker få honom att flytta från huset. När upplevelserna blir för hemska (maskar, blod), söker Gunnar skydd hos fru Karlsson. Och Gunnar (som är kastrerad) blir gravid. Nåt växer under huden. Händelsutvecklingen blir bara mer och mer märklig.

Vid läsandet av Gå ner för trappan, som är lika läsvänlig som rå, ser jag likheter med H. P. Lovecraft. Men detta är mycket, mycket grövre och mer sexuellt. Bilden på bokens omslag föreställer en blodig, nästan naken ängel som med förbundna ögon går i snön med en yxa i ena näven.

Till en början är berättelsen hyperrealistisk med fantastiska inslag, men den senare delen blir allt mer fantasyartad. Jag märker att jag borde ha läst Den tredje systern först. Förmodigen hade i synnerhet den senare delen av boken blivit begripligare då.

Men detta ger mersmak.

Stormtrupperna bugar

Och så säger jag tack till Vertigo förlag för ett lass nya böcker. Stormtrupperna får all ny utgivning hemskickad till förmånliga priser. Den här gången fick vi Hegemonin och den socialistiska strategin – en politisk volym; Boken om homonculus och andra texter – en märklig text från 1500-talet om jättar och sjukdomar och annat; Florina – en erotisk bok.

Så, ser fram emot att läsa de här texterna.

Proust

Så. I dag kom första delen av På spaning efter den tid som flytt i ett paket. Marcel Proust. Så. Undrar om jag skulle ta och börja läsa den. Och se om den är underbar. Eller om mina fördomar stämmer: pretentiös, pladdrig evighetshistoria. – Vad vet jag? Jag har inte läst den ännu. Så: ett äventyr, ett projekt, eller att plöja en grov djävla åker? –

Så talade fan Zarathustra!

Så talade Zarathustra är ett litterärt storverk. Nietzsche skrev boken under 1880-talet, och den har länge funnits i svensk översättning. Förra året översatte Nikanor Teratologen boken igen. Det är en mycket välklingande översättning som jag varmt rekommenderar. GP har en recension av boken här.

Bokrecension: I väntan på Godot

Samuel Beckett har skrivit det tragikomiska dramat I väntan på Godot. Texten är mycket exakt i scenangivelser. Replikerna är minimalistiska och avskalade. Rekvisitan består till största delen av ett träd, en sten och ett par skor. På scenen utspelar sig en surrealistisk historia där Estragon och Vladimir väntar på Godot. Deras verklighet är en verklighet av glömska, tidsflykt, avbrutenhet, frågor, upprepningar.

Dramat är svårtolkat, om ens begripligt i vanlig mening. Men den är mycket läsvärd. Skulle gärna vilja använda mig av Estragon och Vladimirs väntan på Godot (som aldrig kommer) som liknelse, som mytisk berättelse. – För vem är Godot? Är han i själva verket mannen Pozzo som dyker upp två gånger i dramat (ena gången seende, andra blind)? Vad kan man tillåta sig att tolka in? Vad betyder trädet som är utan blad i första akten, men har tre blad i andra akten? Vad står den återkommande glömskan för?

Beckett skriver utomordentligt skickligt. Jag vill läsa dramat igen.

Birro och King

Marcus Birro gillar Stephen King. Det gör jag också. Birro hissar King utan att göra en hemlighet av att han dessutom är förtjust i Proust. Sedär; utmärkt: det ena ger fan i att utesluta det andra.

Bokrecension: Gunillas man försvann

Gunilla Söderholms make Martin – sannolikt fingerat namn – försvann 1991 och tretton år senare dyker han upp igen. Han är då dödförklarad sedan tre år. Och efter sig hade han lämnat stora skulder, som hans hustru blev betalningsskyldig för. Tillsammans med Ulla-Lene Österholm skriver Söderholm boken Gunillas man försvann om bakgrunden till denna händelse, om hur det var att leva under de här omständigheterna, och vad som hände när väl maken återvänt. Det är i mycket en beskrivning av den ensamma människans kamp mot systemet, och Söderholm ikläder sig villigt en offermentalitet som är direkt plågsam att ta del av.

Boken kunde sannolikt ha gjorts hälften så lång. Utvikningarna är många, dialogerna är många, och pregnansen förloras i vindlingarna. Dessutom är boken full av språkfel. Någon redaktör borde suttit ner med en rödpenna och redigerat om texten. Hade den mer koncentrerat ägnat sig åt Söderholms kamp med byråkratin och mer koncentrerat ägnat sig åt de personliga konsekvenserna av makens försvinnande utan alla dessa dialoger och utan självömkan hade boken varit mer läsvänlig.

Skrivråd av Elmore Leonard

Författarcoachens blogg tipsar om en artikel i New York Times. Artikeln är skriven av Elmore Leonard (som jag inte visste vem det var innan jag kollade upp det; han är en författare). Och i artikeln ger han tio råd om att skriva. Råden är de följande:

1. Undvik att beskriva väder i början av en bok.
2. Undvik prologer.
3. Använd aldrig ett annat ord än "sa" för att berätta vem som sagt nåt.
4. Lägg aldrig ett adverb till "sa" i en dialog.
5. Se upp med utropstecken.
6. Använd inte ordet "plötsligt".
7. Se upp med dialekt.
8. Undvik att beskriva romanpersoner i detalj.
9. Undvik utförliga beskrivningar av platser och saker.
10. Utelämna sånt som läsaren troligen hoppar över.

Och Leonard sammanfattar sina punkter i "om det låter som text, skriv om det".

Ett gäng utmärkta råd.

Dark Room

Tingeltangel är distraherande. Enkelhet är föredömligt. Därför rekommenderar jag programvaran Dark Room, som det tipsas om på Författarcoachens blogg.

Gränssnittet påminner om det hos en äldre typ av dator. Texten är i mitten. Och inget mer. Man kan tydligen variera färgerna (en för bakgrunden, en för texten). Ska nog testa det här under en period.

Bokrecension: Kommunistiska manifestet

Förmodar att det är minerad mark att recensera en bok som denna: Kommunistiska manifestet av Karl Marx och Friedrich Engels.

Men jag når inte det revolutionära. Jag känner bara att texten är daterad. Den härör från en tid annan än vår, med andra förutsättningar än vår. Proletariatets diktatur känns inte lockande, i en tid då och på en plats där var och en med förutsättningar för det kan skapa sig en karriär och inkomst. Där klassresor är fullt möjliga. Och där de som inte har möjlighet att bära sig själva bärs av den gemenskap som staten utgör. Så jag ser texten främst som ett historiskt dokument.

"Proletärer i alla länder, förena er!"

Men varför då?

Bokrecension: Kattöga

Margaret Atwood har skrivit Kattöga. Boken driver två parallella historier. Den vuxna Elaine kommer tillbaka till Toronto, där hon växte upp. Hon ska där vara med på ett vernissage där hennes konst visas upp. Interfolierat med den historien, som utspelar sig under någon enstaka dag, berättar Elaine om sin barndom, uppväxt och vuxenliv, tills de två berättelserna nästan möts mot slutet av boken.

Elaine hade ett helvete en tid när hon var liten. Hon berättar om några år av mobbning, på ett sätt som är helt trovärdigt. Grymheten hos hennes plågoandar är påtaglig och mycket realistisk. Genom berättelsen får läsaren sedan följa hur roller kastas om, hur Elaine blir en etablerad konstnär, men hur barndomens plåga förföljer henne. I texten finns många interna referenser till delar av berättelsen som kommit tidigare, och texten blir på så vis ett eget universum, sin egen verklighet, som läsaren sätts mitt i.

Detta är en alldeles utmärkt bok. Språkhanteringen är underbar. Margaret Atwood

"...nämns ofta som en blivande Nobelpristagare"

står det i baksidans presentationstext. Inte mig emot alls.

Kattöga kan köpas från Adlibris för 18 kronor.

Mer om Moleskine

Peter Englund skriver om snobberiet kring Moleskine-anteckningsböckerna. Och varför han återvände till dem.

Bokrecension: Magnum Opus: Ett ockult manifest

Kjell Höglund har skrivit Magnum Opus: Ett ockult manifest. Det är en mycket, mycket märklig bok. Jag försökte se hela volymen som poetisk text (som Höglunds sångtexter). Men till sist gick det inte. Jag måste nog tro att Höglund menar det han skriver. Och han skriver sånt här:

"Kanske är världens oceaner förbundna med hav på jordklotets insida och kanske
strömmar vattnet ut och in genom hålen vid polerna?"

och

"Keopspyramiden är enligt uppgift mycket äldre än vad vetenskapen anser, den ska
ha byggts för 80.000 år sedan – eller mer!"

Det är ingen ände på New Age-inslagen, även om Höglund verkar föredra att kalla ämnena ockulta. Vi har tanken om ett ihåligt jordklot. Reinkarnation söker han belägg för i bibeltexter. Och Moses invigdes i en mysteriekult av egyptierna, men tog med sig något som sedan kom att kännas igen som förbundsarken från Keopspyramiden, när han med israelerna drar ut från Egypten. Förbundsarken är elektrisk och radioaktiv, och det är det som gör att folk dör när de tar i den. Och världsalltet har ett medvetande:

"Världsalltet är en levande varelse. Universum är en levande, tänkande,
kännande, reflekterande, aktiv organism. Det är denna oändligt stora evigt
existerande varelse som religionerna kallar Gud."

Textupplägget är märkligt. Höglund varvar olika berättelser med varandra, och mitt i ett textparti kan ett ämne komma in som inte har med sammanhanget att göra. Höglund gör detta på ett så skickligt sätt, att det blir effektfullt. Jag gillar Höglunds sätt att skriva, förutom de långa citaten.

Boken lämpar sig bäst för Höglundfantaster eller folk med förkärlek för den sortens ovetenskapliga försanthållanden som Höglund här ger uttryck för.

Litteraturen och sanningen

Sanningsanspråk är oviktiga i litteraturen. Målaren kan måla abstrakt. Han kan måla av ett reellt objekt, utan att det är en kopia av det han målar av. På samma sätt med den konstform som jag älskar: litteraturen skall vara obunden av sanningsanspråk och ska kunna vara hysteriskt långt från sanningen eller precis bredvid den. Det konstnärliga värdet är det jag ser efter, vad det ger mig som tar del av konstverket. –

Vi ska inte förstöra en bra historia med fakta. Vi ska inte förstöra en text med krav på sanningsenlighet. Inte när vi ser till litteraturen som konst.

Bokrecension: Beat Poets

Beat Poets är en antologi med poem och andra texter av beatniks. Detta kan vara den vackraste bok jag nånsin sett. Den är kompakt till formatet. Ren i design och disposition. Vackert typsnitt och papper som känns kvalitativt. Och ett gyllengult band som bokmärke. Så långt bokens fysiska aspekter.

Beatpoesi både tilltalar mig och gör mig förvirrad. Ibland är den helt enkelt obegriplig, och gör att det inte finns någon koppling mellan texten och min förståelse. Emellanåt finner jag nån fras som är genial:

" 'I feel there is an angel in me', she'd say
'whom I am constantly shocking' "
(Lawrence Ferlinghetti, "#13").

Men poesin är djupt personlig. Kerouac skriver i sin lista "Belief & Technique for Modern Prose" som punkt nummer ett:

"Scribbled secret notebooks, and wild typewritten pages, for yr own joy"

...så det hänsynslösa skrivandet, nedtecknandet, nerslängandet av ögonblicksbilder på papper verkar centralt för rörelsen, och det är underbart! Den typen av förhållande till skrivandet är underbart! Detta är inte ett torrt, utdraget skrivande, utan ett VILT skrivande, som ger fan i etikett, rim, och – för all del – emellanåt – begriplighet...

Bokrecension: När religionen blir ond

När religionen blir ond är skriven av Charles Kimball, präst och professor i religionshistoria ("comparative religion"), med omfattande internationellt arbete bakom sig. Han presenterar fem varningstecken på att en religiös gruppering, enligt Kimball, håller på att spåra ur; dessa varningstecken är: Anspråk på absolut sanning, blind lydnad, etablerandet av den fulländade tiden (det vill säga, etablerandet ett "rent" idealsamhälle), samt när ändamålet helgar alla medel, heligt krig.

Boken består av två huvudavdelningar. Den första behandlar de fem varningstecknen som Kimball anför. Den delen är konkret och rymmer många exempel. Den senare huvudavdelningen rymmer Kimballs egna funderingar. Här blir han pratig och svävande med uppmaningar om vad religiösa företrädare bör göra, utan att det blir riktigt påtagligt. För det är inte fråga om att det är religionen i sig som är problemet, även om han tar upp möjligheten. Nej, Kimball vill att de troende ska ta fram det som han ser som positivt i deras respektive religioner, så att de kan samverka för att motstå ett globalt sammanbrott. För Kimball är dyster om världens framtidsutsikter, om inte de religiösa människorna kan komma över sina olikheter, ägna sig åt det som Kimball menar vara etiskt försvarbar medmänsklighet.

Jesu ord om att älska Gud och älska sin nästa som sig själv menar Kimball vara det allra mest centrala i all sund religionsutövning. Lärofrågor ska stå tillbaka för denna uppmaning om kärlek. Även om inte Kimball uttryckligen definierar sin egen teologiska uppfattning förefaller den vara synnerligen pluralistisk, även om han är grundad i en kristen tradition.

Men för all del, bokens första del kan man läsa med särskild behållning. Den senare delen hade jag föredragit i koncentrerad form.

Läsa ut eller byta?

Det händer emellanåt att jag mister intresset för texten jag läser – den förmår inte att behålla mitt fokus, den får mig inte nyfiken på vad jag ännu inte har läst i samma text. I akademiska studiesammanhang var det ganska vanligt att jag av prestationsskäl måste ta mig igenom texter som var allt annat än inbjudande. Men när jag nu läser som connoisseur... varför då ödsla lästid, på sånt som jag egentligen inte fascineras av? Det måste då finnas skäl att fortsätta: att ämnet som sådant egentligen intresserar, och att jag har nytta av texten av den anledningen, eller att nån rekommenderat texten och att jag litar på den personens litteraturomdöme. Men rent generellt byter jag hellre ut en bok än att träla mig igenom en text som inte ger mig nåt.

Bokrecension: Om konsten att läsa och skriva

Olof Lagercrantz har skrivit Om konsten att läsa och skriva. Det är ingen författarhandbok, utan snarare en fundersam och behaglig samling tankar kring litteratur. Boken består av nitton betraktelser om skrivande och läsande, samtliga hållna i en personlig och angenäm ton; inte sällan har texterna sin utgångspunkt ur någon episod ur författarens liv.

Detta är en bok som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att läsa igen.

Bokrecension: Romarinnor och romare: Livet i antiken

Romarinnor och romare: Livet i antiken är en utmärkt bok. Författaren heter Tore Janson och var tidigare professor i latin och afrikanska språk. Han beskriver i en mängd populärt hållna essäer diverse människors levnadslopp i det antika Rom. Ofta tar han avstamp i en direkt skriftlig källa, som när han exempelvis med utgångspunkt från en gravsten över en romersk elitsoldat rekonstruerar hur hans liv och hans sociala omgivning torde ha tett sig. Boken är ett levande verk om kulturhistoria och personhistoria som varken förenklar eller blir knastertorrt akademisk.

Boken finns i pocket och kan beställas för några tior på någon nätbokhandel.