Bokrecension: Djävulsdrogen | E. T. A. Hoffmann

Djävulsdrogen (ty. Die Elixiere des Teufels) är skriven av E. T. A. Hoffmann (1776–1822). Boken utkom första gången på tyska 1815. 

Jag har läst verket i svensk översättning av Knut Stubbendorff, bearbetad av Carl-Michael Edenborg och Jesper Ims Johansson, i en upplaga från 2017. Denna upplaga är illustrerad av Sofia Falkenhem.

* * *

Broder Medardus är en högt begåvad kapucinermunk i ett inte närmare bestämt förflutet, någon gång under 1700-talet. Även hans eget förflutna är länge höljt i dunkel. Särskilt begåvad är munken vad gäller predikandet, men man anar att han mer tycker om att glänsa som predikant, än att förkunna budskapet som sådant. 

Medardus är mycket stolt; högmod ligger för honom. Det är väl därför han tar sig för att nalkas en av klostrets reliker: en flaska med en dryck som djävulen sägs ha frestat den helige Ambrosius med. Medardus tänker sig att det är ett gammalt uppfriskande vin, och dricker.

Så börjar hans förvandling. Drycken är nämligen ett djävulselixir, eller — som det kallas i denna översättning — en djävulsdrog. Genom den sätts Medardus i förbindelse med krafter långt större än honom själv, som ordnar slumpen för honom på de mest märkliga vis. 

Kvar i klostret kan han inte bli, han har blivit alltför excentrisk och vill därifrån; men istället för att lämna det och åter bli civil åtar han sig att fara på en resa till Rom å priorns vägnar. Och på denna resa händer besynnerliga ting, där Medardus hamnar i svåra situationer, där mörka krafter ständigt verkar vara i rörelse alldeles utanför synranden, och allt blir en kamp mellan det himmelska och det djävulska. 

Olika händelser ekar genom berättelsen i andra händelser, så att allt verkar försiggå i en bisarr spegellabyrint. Vad som är verkligt och vad som är föreställning och illusioner är inte alltid helt klart. 

Men mitt i denna virvlande tillvaro står Medardus själv – om än under olika antagna namn, i olika identiteter – sturskt, kraftfull, och ständigt med den mystiska makten som lägger korten rätt för honom, hur destruktiva de situationer än är som han råkar in i. Och dessutom driver honom en överväldigande lust efter den fromma, oskyldiga unga Aurelia, dotter till en greve, som ständigt korsar hans väg — återigen på de mest oväntade vis. Hans åtrå tar sig olika uttryck: från att vilja ta henne med våld till att akta henne som ett helgon.

* * *

Djävulsdrogen är en mycket suggestiv berättelse, där berättelsetrådar fogas till och in i varandra på ett sofistikerat vis. Om man ska våga sig på en liknelse, är historien som en vid, mörk sjö, där man bara anar att stora rörelser sker strax under vattenytan, samtidigt som man far fram. Det är dessa stora ting man inte riktigt ser klart som för båten framåt på sin särskilda rutt.

Men åter och återigen återkommer i berättelsen liknande ackord som förut, vad som händer Medardus utgör ofta ekon av vad som redan förut inträffat i hans liv eller hans förfäders liv. Det är emellertid inte lätt att låta bli att ibland hamna i svår förvirring, särskilt beträffande de mycket invecklade släktförbindelser som allteftersom avtäcks.

* * *

I Vertigo förlags upplaga av Djävulsdrogen har man frångått den tidigare svenska översättningen av verket: Djävulselixiret, som ligger närmare den tyska titeln Die Elixiere des Teufels. Carl-Michael Edenborg skriver att han gjort så för att få ett mer samtida ord. Jag övertygas inte av det argumentet: orden ”elixir” och ”drog” ger olika konnotationer, åtminstone i min läsning. 

Som recensent vore inte rätt av mig att undanhålla ytterligare en invändning. 

Vertigos upplaga är utomordentligt vacker. Omslaget, typografin, snodden, de vackra teckningarna av Sofia Falkenhem: allt ger ett exklusivt och tilltalande intryck. Därför får jag beklaga att inlagan inte fått ytterligare en korrekturläsning: korrekturfelen är nämligen legio. I en ny upplaga kunde detta med fördel och utan större svårigheter åtgärdas.

Detta oaktat är Djävulsdrogen en storartad och i viss mån förvirrande, läsupplevelse, där man som läsare ständigt bringas ur balans genom de öden som drabbar munken Medardus genom hans egen inneboende destruktivitet och de krafter som påverkar honom: man vet inte var man har honom och vet inte vad det kommer att bli av honom. 

Därtill är miljön svårt tilltalande: det är gamla slott, källarvalv, spöklika gestalter, dubbelgångare, latinska böner, kyrkor, kloster, munkar och nunnor — ja, många av skräckgotikens vedertagna ingredienser har här blandats samman till en välsmakande rätt.
– – –
E. T. A. Hoffmann, Djävulsdrogen (ty. Die Elixiere des Teufels). Övers. Knut Stubbendorff, bearbetning Carl-Michael Edenborg, Jesper Ims Johansson. Malmö: Vertigo förlag, 2017. 504 sidor.