* * *
Redan berättartekniskt är Gunnar Emmanuel en riktigt bra roman! Författaren Sven Delblanc skapar i boken sitt alterego, en version av sig själv inom romanens värld: berättaren Sven Delblanc, lärare, författare.
Denne romanens Delblanc uppsöks i maj 1978 av hälsingesonen Gunnar Emmanuel Eriksson, som ska gå Delblancs kurs i Skapande svenska till hösten.
Gunnar Emmanuel har varit med om något besynnerligt och besynnerliga saker fortsätter att hända honom under månaderna som följer.
Vi får snart veta av berättaren Sven Delblanc att Gunnar Emmanuel är försvunnen när historien skrivs ner. Och att berättaren Sven Delblanc själv redigerat och konstruerat hans historia av vad som finns kvar.
Romanen består av tre typer av text. Det är den fiktive Delblancs berättelse i första person, och det är citat ur det som Gunnar Emmanuel skrivit, och det är den fiktive Delblancs redigeringar och rekonstruktioner av Gunnar Emmanuels egen historia, bland annat utifrån de fragment av historien som den fiktive Delblanc försökt få någon reda i.
Det här är intrikat, mångbottnat berättande i sin prydno!
* * *
Om man bortser från berättandet en stund och fokuserar på vad romanen handlar om – så är det tidsresor. Gunnar Emmanuel faller ur tiden på märkliga vis, och återfinner något av sig själv i andra människor i andra tider.
Om det nu verkligen händer.
Berättaren Sven Delblanc tror hursomhelst inte på Gunnar Emmanuel, men tycker att hans historia är värd att formulera och berätta.
Vi kan notera att berättaren Delblanc är något av en nidbild av den verklige Delblanc, såvitt jag förstår det: han utmålas som lite smådryg, småradikalt pessimistisk, lite raljerande, ironisk.
Ett elegant drag är att låta Gunnar Emanuel i sina anteckningar bli kritisk mot berättaren – till en viss gräns, innan han får rader strukna, där Gunnar Emmanuel enligt berättaren har ”tröttande utvikningar, ovidkommande polemiska utfall och sådant mera.”
Men Gunnar Emmanuel far genom tiderna, åtminstone som han upplever det, och stannar helt kort eller länge, och faller så tillbaka till samtiden igen. Han blir Albert och har en intim stund med drottning Victoria. Innan dess har han varit slav hos en romersk krigare och flytt från dennes närmande. Och han hamnar i Frankrike under mitten av 1700-talet och får se sin flickvän skickas till konungen som mätress.
Underliggande är Gunnar Emmanuels sökande efter flickvännen Vera, som mystiskt försvann i Tensta kyrka under en utflykt. Vi förstår att hon reste i väg i tiden, att hon kanske rentav hörde en annan tid till redan från början och blott var besökare i Gunnar Emmanuels samtid.
* * *
Intressant och värt att lägga märke till är att Gunnar Emmanuel inte reser genom tiden och förblir Gunnar Emmanuel. Han snarare blir en del av personer i det förflutna. Det beskrivs som att han är "en kådig furukärna" inom dem, inte identisk med dem.
I vilken grad just han, personen Gunnar Emmanuel med sina specifika minnen och sin specifika personlighet, är närvarande i det förflutna under sina resor, är inte helt klart.
* * *
Gunnar Emmanuel är en riktigt bra bok, särskilt om man intresserar sig för skickligt berättande. Delblanc skriver mästerligt, och lyckas skapa meningsbärande lager på varandra, och dessutom behåller han en helt realistisk ton även när innehållet nalkas fantastiken.
Vi vet inte med säkerhet om Gunnar Emmanuel i romanen verkligen reser genom tiden. Eller om det endast sker inom honom. En del tyder på att det är fråga om verkliga tidsresor, men säkra kan vi ändå inte vara. Frågan lämnas åtminstone delvis öppen för diskussion.
Romanen Gunnar Emmanuel fäster sig vid läsaren och tvingar henne att fundera kring den: vad som ska uppfattas som verkligt, och hur olika perspektiv påverkar hur vi uppfattar tillvaron.
– – –
Gunnar Emmanuel: en tidlös berättelse, Sven Delblanc. Bonniers 1980. ISBN: 91-0-045054-5. 223 sidor.
Inlägg
2 kommentarer:
Jag har själv just avslutat Gunnar Emmanuel - som jag hade köpt för 37 år sedan på rea, och som väntade på sin tur i läsningen. Jag håller med dina observationer och tycker att du din recension har lyckats fånga Delblancs stilistiska skicklighet och berättarteknik på ett bra sätt. Man märker också - jag håller på att läsa mig igenom Delblancs författarskap i kronologisk ordning - att här, sedan förra boken Stadssporten och före den, Kastrater, håller Delblanc på att bli en allt mer driven författare som vet att hålla igen och som behärskar olika berättarstilar. Gunnar Emmanuel är dessutom inströdd med "påskägg", där man kan gissa sig till tidstypiska händelser från Sverige under 70-talet. Statsministern med polisongerna, filmer om flygande tefat med mera. Njutbar svensk skönlitteratur, kort och gott.
Thomas Gür
Tack för din kommentar! Har själv ambitionen att läsa igenom Sven Delblancs produktion, även om jag inte gör det kronologiskt. Det är något med svärtan i författarskapet som är så --- lockande.
Påskäggen i Gunnar Emmanuel var jag nog blind för; förmodar att det beror på att min kännedom om bokens samtid inte är tillräckligt omfattande. Tack för att du uppmärksammade mig på dessa inslag!
Skicka en kommentar