Bokrecension: Silversköldarna | Frans G. Bengtsson

"Uil met bril en boeken",
Cornelis Bloemaert (II), efter Hendrick Bloemaert, (c. 1625). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum

Silversköldarna är en essaysamling av Frans G. Bengtsson (1894-1954). Boken utgavs första gången år 1931. Jag har läst den i en utgåva från 1958.

* * *

Ett tag var det på modet att skriva och ge ut essaysamlingar. Bland de främsta i den genren var Frans G. Bengtsson, som med språklig konservatism och virtuositet i stilen fick åtskilliga sådana samlingar publicerade.

Ämnena var i regel av skilda slag. I Frans G. Bengtssons fall rörde det sig oftast om litterära eller historiska spörsmål, som han på lärt kåserande vis behandlar, beskriver och bedömer.

Särskilt slår han, inte minst i Silversköldarna, ner på vad han uppfattar vara stilistiska brister i andras texter. Så är fallet med bibelkommissionens bibelöversättning av år 1917, och så är fallet med en översättning av norröna, isländska texter, som han menat fått en alltför alldaglig klädsel; ett annat dike, förefaller han mena, än det arkaiska diket på andra sidan.

Frans G. Bengtsson var i mycket en fri skribent. Han plockade ut en fil.lic.-examen, men det var inte främst i den akademiska världen som han var aktiv, utan i den vagabondartade tillvaron som poet, översättare och kulturpersonlighet. Mest känd i dag är han väl för sin uppskattade humoristiska roman Röde Orm.

Bengtsson är humanist. En och annan släng åt naturvetenskapen kan man kanske ana. Men han ger inte mycket för den torra vetenskapliga framställningsstil som ibland produceras av humanister: han vill ha liv, han vill ana blicken i de historiska personernas ögon. Utan att historiska fakta akterseglas.

* * *

I Silversköldarna är det den bekante Frans G. Bengtsson som vi möter.

Ämnena äger som vanligt spännvidd. Han hanterar sånt som de i titeln nämnda krigarna i Alexanders armé som kallades Silversköldarna. Han skriver om indisk historia och reflekterar över nordstatsgeneralen Grant. Han skriver om att skriva och han skriver om Andrées ballongfärd och han skriver om Vergilius och mycket mer i totalt sexton essayer.

Alltid är det lärt, alltid reflekterat, ofta utgående från någon aktuell bok.

Frans G. Bengtsson är inte rädd för att uttrycka sina åsikter. Hans varma uppskattning av rasteoretikern Gobineau hade väl inte passerat en förläggare i dag. Hans försvar av den brittiska kolonialismen i Indien är möjligen mindre kontroversiellt.

Visst lär man sig mycket av att läsa Frans G. Bengtsson. Men frågan är om inte den främsta behållningen av att studera hans skrifter är den uppfostran i god stil som man får: det är som välskrivare han riktigt excellerar och äger få motsvarigheter på det svenska språket.

Hans höga aktning av skriftspråket kommer till uttryck enligt följande på ett ställe:

”Talspråket är en samling skäligen godtyckliga läten, och dess öden äro av underordnad betydelse; skriftspråket däremot är ett idealt konstverk, motståndskraftigt mot tid och förvandling tills barbarer och utvecklingsmakare få hand om det, och dess förvittring och sönderfall är ett med kulturens.”

Det skrivna ordet som ett konstverk: det är något vackert i det.

* * *

Hur förlegad är då Frans G. Bengtsson? Ja, det beror på vad man menar. I faktahänseende är det klart att forskningen gått framåt sedan Bengtsson författade sina essayer i allsköns ämnen. Modernare översikter kan möjligen ge mer uppdaterade överblickar än vad Bengtsson helt naturligt hade möjlighet att ge utifrån forskningsläget på trettiotalet.

Men ur språkligt hänseende bevarar han sin aktualitet, även om vi numera inte helt skriver svenska på samma vis som Bengtsson gjorde, där pluralformer på verb står kvar i en äldre tradition; vidare är det väl få som liksom han beklagar sig över reformen då -dt ändelsen försvann.

Men läsandet av den personliga stilen och de välformulerade styckena som varken överlastas eller förenklas över hövan är en god stilskola att gå i. Åtminstone om man vill försöka slå vakt om ett vårdat, värdigt, vackert språk.
– – –
Silversköldarna, Frans G. Bengtsson. Illustrationer av Gunnar Brusewitz. P. A. Norstedt & Söners förlag 1958. 283 sidor.