Bokrecension: Inferno | August Strindberg

Strindberg 1892-93. Beskuret foto.
(Källa: Kungliga biblioteket)

Inferno är skriven av August Strindberg (1849-1912). Boken skrevs på franska, men utgavs i svensk översättning av Eugène Fahlstedt 1897 innan den utgavs i Frankrike året efter.

Jag är läst boken i Albert Bonniers förlags e-boksversion från 2013.

* * *

Det är inte självklart hur man bör klassificera en bok som Inferno. Enligt författaren själv är boken självbiografisk och bygger på hans egna dagböcker. I vilken mån Strindberg format texten och därmed bilden av sig själv till något utöver självbiografins självbetraktande är omöjligt att säga, åtminstone rörande de avsnitt som vi inte äger alternativa källor till.

I boken följer vi Strindberg under några år i mitten av 1890-talet. Han vistas vid denna tid i Paris, i Skåne, i Österrike. Men de yttre resorna är av underordnad betydelse. Vad som är fokus är istället Strindbergs inre resa och den kris han genomgår.

Det är nämligen så, att Strindberg i Inferno skildrar hur han själv lider av vad läsaren måste kalla paranoia, av överspändhet, av vanföreställningar.

Själv ägnar han sig åt alkemi och ockultism. Han försöker genom kemiska experiment framställa guld, och han ägnar sig åt magi. Samtidigt är han övertygad om att en dunkelt anad försyn leder honom, men att också någon form av onda krafter plågar honom, måhända i form av avundsjuka människor, måhända och i synnerhet betonat senare i boken i form av demoniska krafter.

Strindberg ser tecken i allting. Upphittade papperslappar ger honom budskap. Ljud från grannarna övertygar honom om att de är ute för att plåga honom. Återkommande skildrar han övertygelsen om att elektricitetsmaskiner används genom väggarna för att skapa lidande hos honom. Han lider av sömnlöshet och högt upptrissad oro.

Vad gäller den egna åskådningen talar han mycket om lidande och om makter. Han skriver:

"O crux ave spes unica"
["O kors, var hälsat mitt enda hopp"]

Samma text återfinns på Strindbergs gravvård. Men Strindberg uttrycker i denna latinska mening i Inferno inte något kristet hopp. Istället är det fråga om en bekännelse till lidandet, och att lidandet skall föra honom till "Visheten" med stort V.

Boken igenom blir de antydda makter som styr, beskyddar och prövar Strindberg otydliga. I stor utsträckning är det inte fråga om en traditionell kristen föreställningsvärld, även om vi känner igen kristna begrepp. Men det är fråga om något annat.

I Strindbergs tankar inträder fenomen som återfödelse, buddhism, ockultism, andar. Men från teosofin tar han bestämt avstånd.

* * *

Nåväl, in i själen förföljd av sina egna kval tar Strindberg till sist sin tillflykt till Österrike, där hans lilla finns dotter. Där upptäcker han också mystikern Swedenborgs texter och via Swedenborg och under inflytande av sin dotters mostrar förs han närmare katolska kyrkan. Inferno avslutas genom att Strindberg inväntar svar från ett belgiskt kloster, om han där kan få finna en tillflykt.

Strindberg skriver med avseende på de dunkla makterna, medveten om sin egen åsiktsutveckling:

"I min ungdom var jag en uppriktigt troende, och I han gjort mig till fritänkare. Från fritänkare han I gjort mig till ateist; från ateist till religiös. Inspirerad av humanitära idéer har jag rosat socialismen. Fem år senare han I bevisat för mig det orimliga i socialismen. Allt som hänfört mig han I gjort ogiltigt! Och antaget att jag överlämnar mig åt religionen, så är jag viss på att inom tio år skolen I vederlägga religionen."

Ja, liksom Strindberg reser från trakt till trakt i Inferno, är han också helt medveten om den inre resa han gjort.

* * *

Om Inferno verkligen är av självbiografisk art mer än till ythändelserna, är det ett rörande porträtt av en själ stadd i skälvning, ett medvetande på högvarv som i allt söker bekräftelse för att krafter utom honom själv både vill störta respektive skydda honom. Strindberg själv är medveten om hur det verkar: han skyr att tas in på mentalsjukhus.

Det torde ha krävts ett visst mod att utge en bok av det slag som Inferno är, ett verk som är så djupt personligt och blottande. Men vad jag förstår rönte verket emellertid inget större uppseende när det kom ut; världen var trött på ockultism.

Kvar står för oss likväl en volym som är omistlig vad gäller förståelsen av personen August Strindberg under en period som till stor del för honom var ett helvete på jorden.
– – –
Inferno, August Strindberg. Albert Bonniers förlag 2013. E-bok. ISBN: 978-91-0-013298-9.