Bokrecension: Hitlers vasaller och Sverige | Linder & Lundberg

Hitlers vasaller och Sverige: Göring, Himmler och Ribbentrop är skriven av Jan Linder och Lennart Lundgren.

Målet med Hitlers vasaller och Sverige förefaller vara, att något rentvå Sveriges skamfilade rykte som »neutral« stat under Nazitysklands existenstid. Med detta syfte misslyckas boken. Efter att ha läst den, är jag än mer förfärad över den svenska undfallenheten, framförallt när det gäller tystnaden kring nazisternas förföljelser av ej önskvärda och de inskränkningar i svensk yttrandefrihet och tryckfrihet som man försökte implementera.

Författarna har valt att disponera sin bok på så vis, att man nalkas ämnet genom tre nazisters biografier: Göring, Himmler och Ribbentrop. Det är inte en oproblematisk disposition, eftersom Nazitysklands påverkan på Sverige också gick utöver dessa tre personers verksamhetssfär.

Visserligen lär jag mig en del nytt om de tre, men såtillvida att inte det är författarnas avsikt att skriva biografier över Göring, Himmler och Ribbentrop, förstår jag inte meningen med de utförliga faktauppgifterna om dem, som jag annars lika gärna kunde tagit del av i någon annan bok om Tredje riket. För det är en myckenhet av biografiskt material, som på intet sätt har med dessa nazisters relation med Sverige att göra.

Boken kunde med fördel koncentrerats.

* * *

Säkert stämmer det, som professor Zetterberg skriver i sitt förord, att Sverige »under krigsåren genomgående var en nagel i ögat på naziledningen« (sid. 11), men jag kan tänka mig, att det främst har med att göra, att man från svenskt håll inte än starkare tog parti för nazisterna mot västmakterna och Sovjet. Öppet. För i det fördolda talar historiska fakta sitt tydliga språk: Sverige gjorde i princip vad de blev tillsagda. Visserligen av nödtvång, av rädsla för invasion. Men utan mod och kamplust för frihetliga ideal.

* * *

Så vad får vi ändå lära oss? Tja, att Göring talade och skrev svenska visste jag inte, trots att hans nära relationer med Sverige ju är allom bekant, inte minst genom sin svenska, högt älskade, hustru. Myten om att Göring varit morfinist avlivas också, när det konstateras att han efter tre vistelser på svenska sjukinrättningar till sist blev fri från beroendet av just morfin, även om han livet ut var beroende av andra smärtstillande medel, som en följd av lidande som skottskadan från ölhallskuppen utsatte honom för. (sid. 41)

Boken bekräftar också att Göring hade »vänlig utstrålning«, och skildringen av den gamle krigshjälten från första världskriget ger oss inte skäl att ifrågasätta, att Göring var omtyckt av det tyska folket på ett vis som ingen annan av de nazistiska ledarna.

Görings svenska fru dog och begravdes i Sverige. Göring lät senare gravsätta henne på sina ägor vid Carinhall. Måhända är det en nyhet för en del, att just hennes kvarlevor med största sannolikhet efter kriget skänktes den svenske prästen Heribert Jansson av Görings skogvaktare. Jansson lät kremera kroppen, och 1951 gravsattes den åter i Sverige. (sid. 48) — Just denna hantering av den avlidna Carins kropp kunde nog i sig vara intressant nog för ett bokverk.

Vad gäller Ribbentrop och Himmler (som tillsammans endast får något lite mer textutrymme än vad Göring får), får jag min bild av de två bekräftad: Himmler: en tjänsteman, mild men lojal in i döden. Ribbentrop: fåfäng och dandyaktig.

* * *

Vad gjorde då Sverige för eftergifter åt nazisterna? Några ting som nämns i boken är de följande:

— Gustaf V dekorerade Göring med storkorset av Svärdsorden.

— Mellan 1939 och 1942 beslagtas över 300 olika tidningar. (sid. 177) Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där Torgny Segerstedt skrev sina berömda antinazistiska krönikor, beslagtas åtta gånger. 17 tidningar med ett och samma reportage beslagtogs 1942. Reportaget? En skildring av livet i ett norskt Gestapo-fängelse. (sid. 177) — Måhända gjordes detta senare drag av taktiska skäl, skriver författarna: genom den starka reaktionen blev artikeln än mer känd...

— Sverige handlade med järnmalm med Nazityskland, som möjliggjorde krigets fortsättning.

— Sverige tillät permittenttrafik, det vill säga transport av nazityska trupper och förnödenheter genom landet. Under den tid som trupper tilläts genomkorsa Sverige, kom omkring två miljoner soldater för Nazityskland att fara på det svenska järnvägsnätet. (sid. 170f.)

— Svenska regeringen väljer att varken bekräfta eller dementera uppgifter om koncentrationsläger och judeförföljelser, tills dess att Norges judar deporteras 1942. (sid. 184)

* * *

Berättelsen om revyn »Gullregn« förtjänas att återberättas i korthet. Karl Gerhard satte upp pjäsen, som innehöll visan »Den ökända hästen från Troja«, som metaforiskt handlar om svensk undfallenhet inför Nazityskland. — Tyskarna rasade. Statsministern kontaktar Karl Gerhard och försöker få honom att stryka visan. Karl Gerhard lär då ha beklagat sig över att vi har en tysk regering. Det har vi inte, menade statsministern. Den tar åtminstone order från Berlin, svarade Karl Gerhard...

Men visan förbjöds. Så den första föreställningen efter att förbudet att i Stockholm spela visan i revyn trätt i kraft, finner Karl Gerhard två poliser närvarande. När det så i revyn blir dags för att sjunga visan, tystnar musiken, och Karl Gerhard träder läser upp dokumentet från polisen, varunder han hindrar sig och vänder sig direkt till poliserna i publiken, och frågar om han läser för fort; kanhända var texten svår att förstå, för att den var en översättning från ett främmande språk...?

Men revyn fick översvallande beröm i pressen, och utanför Stockholm gällde inte förbudet, varför »Den ökända hästen från Troja« återigen kunde framföras. (sid. 179ff.)

* * *

Men nu om boken i sin helhet.

I stället för att måla upp en svensk nation som samfällt ställer sig på frihetlighetens sida, ser man istället enskilda svenskar som kämpar för de förföljda människorna. Warswawasvenskarna var en grupp svenska företagare i Polen som genom sina kontakter och möjligheter försåg motståndsrörelsen med pengar och information. Raul Wallenbergs öde är bekant. Liksom Folke Bernadottes arbete för Röda korset i krigets slutskede för att rädda koncentrationslägerfångar.

* * *

Problematiken för Sverige var onekligen svår. Hur långt är det rätt att gå i att följa en vidrig regim, innan man sålt ut sig i förhoppningen att rädda nationen från krig? Hur mycket av den egna friheten kan man förhandla bort, i förhoppningen om att åtminstone spara svenskt blod? — Är det acceptabelt att låta Nazitysklands soldater fara genom landet? Är det acceptabelt att beslagta över 300 tidningar och så sätta hämsko på det fria ordet? Är det acceptabelt att inte ta ställning till pogromerna och förföljelserna mot oliktänkande innan det drabbat också grannen? — Ack, den som tiger förefaller att samtycka, som det heter.

Och det finns naturligtvis inga givna svar. Om Sverige så hårdnackat gått emot Nazityskland, att också vi blivit ockuperade: hur många svenskar av i dag hade fått sina blodlinjer avskurna redan på fyrtiotalet, och därför aldrig kommit att existera? Å andra sidan, hur mycket hade Sverige kunnat vägra gå Nazityskland till mötes, innan ockupationen blivit verklighet? Och, finns det ideal, som är värda att gå i ockupation för, och riskera krig och därmed massdöd? —

Det finns inga givna svar.

* * *

Hitlers vasaller och Sverige handlar förvånansvärt lite om Sverige. Jag skulle uppskatta det till att omkring en tredjedel av textvolymen inte har någon som helst koppling till relationen mellan Nazityskland och Sverige. Jag hade gärna sett att den tredjedelen koncentrerades kanske till en tiondel av sin utbredning, och istället för att ge detaljer om de tre nazisternas biografi, blott skissar den, för att istället fokusera på ämnet i titeln — som inte är så exploaterat —: de tre nazisternas relation till Sverige.

Därmed inte sagt att boken inte håller måttet. Som populärhistorisk skildring — källhänvisningar saknas dessvärre — är den mycket intressant läsning.
– – –
Hitlers vasaller och Sverige: Göring, Himmler och Ribbentrop, Jan Linder & Lennart Lundberg, CKM 2001. ISBN: 91-88812-66-9. 211 sidor.