Bokrecension: Hitlers död | Luke Daly-Groves

Hitlers död. Sanningen om den 30 april 1945 (eng. Hitler's Death. The Case Against Conspiracy) är skriven av Luke Daly-Groves. Boken utkom på engelska 2019. Jag har läst verket i svensk översättning av Hans Dalén, i eboksupplagan från 2020.

* * *

Vad Daly-Groves gör i Hitlers död är att genom analyser av brittiskt och amerikanskt underrättelsematerial från tiden för andra världskrigets slut och tiden efter belysa vad som hände kring Hitlers död. Mycket av materialet han använder sig av är nyligen helt eller delvis frisläppt efter att ha varit sekretessbelagt sedan det arkiverades.

Dessutom motverkar Daly-Groves konspirationsteorier inom ämnesområdet. Han visar att de slutsatser som slogs fast av undersökaren och historikern Hugh Trevor-Roper redan något år efter kriget i stor utsträckning håller än i dag, i ljuset av vad som senare offentliggjorts.

Enligt Daly-Groves analyser av underrättelsematerialet hans arbete med andra källor gick Hitlers död till som följer.

Adolf Hitler och Eva Braun drar sig tillbaka till ett rum i Führerbunkern i Berlin. Där sätter de sig i en soffa och tar sina liv. Sannolikt skjuter Hitler sig i tinningen och Eva Braun tar gift. Det kan dock inte helt uteslutas att Hitler också tar gift – antingen enbart eller samtidigt som skottet. 

De två kropparna tas sedan via bunkerns nödutgång upp till marknivå, där de placeras i en krevadgrop och översköljs med bensin. Eftersom rysk artillerield ligger på hårt, kastas en brinnande, bensinindränkt trasa från området vid nödutgången till platsen där kropparna ligger. De antänds. De närvarande gör nazisthälsning och drar sig tillbaka till bunkern. 

Därefter blir händelseförloppet mer oklart. Daly-Groves menar att det är rimligt att anta att resterna av Hitlers och Eva Brauns kroppar inte bara förtärs av elden, utan också förstörs ytterligare genom det bombardemang området utsätts för. Det är möjligt att det som är kvar av kropparna endast är mycket skadat material. 

Ryssarna är de som först når platsen, och de hanterar på något vis situationen. Genom åren obstruerar de sedan avseende att låta västmakterna få del av vad de verkligen kommit fram till. Sannolikt tas åtminstone en bit av Hitlers käke omhand, eftersom det förefaller som att den identifieras som just Hitlers av hans tandläkare. 

”De flesta historiker är överens om att sovjeterna lyckades hitta Hitlers tänder. Dessa har identifierats av hans tandläkare, bekräftats genom röntgenjämförelser och underkastats modern kriminalteknisk analys.”

Käkbiten finns i dag i ryskt arkiv. Den skottskadade kraniebit som man länge trott var Hitlers har genom DNA-undersökning på senare år visat sig komma från en kvinna. Daly-Groves framför som förklaring att kraniebiten kan komma från någon av de andra döda kroppar som befann sig på platsen.

Exakt vad som hände med Hitlers kropp kan alltså i dag inte slås fast. 

Däremot kan det helt övertygande antas att Hitler verkligen tog sitt liv den 30 april 1945 och att det inte finns rimliga, hållbara skäl till varför man bör misstänka att han skulle ha lyckats fly den tyska huvudstaden för att till exempel via u-båt ta sig till Argentina, som varit en konspirationsteori.

Daly-Groves skriver med anledning av dessa överlevnadskonspirationer:

”Det är tydligt att när dokumenten som konspirationsteoretikerna åberopar analyseras i sitt hela sammanhang finns det ingen konspirationsteori som överlever närmare granskning.”

Daly-Groves menar följaktligen att det inte finns några som helst hållbara bevis som belägger att Hitler skulle ha överlevt den 30 april 1945. 

Genom att hänvisa till underrättelsetjänsternas dokument kan han visa att inget av de många spår som undersöktes avseende Hitlers påstådda flykt ledde till något annat än intet. Att uppgifterna likväl undersöktes menar Daly-Groves kan ha helt andra förklaringar än att man faktiskt trodde att Hitler var dold på någon plats. Till exempel att man ville man närmare undersöka de personer som spred sådana rykten, i syfte att hitta andra nazister som flytt Tyskland eller nazistiska sammanslutningar som efter kriget försökte hålla nazismen vid liv – bland annat genom att hävda att Hitler aldrig dog. 

* * *

Hitlers död är född ur en akademisk uppsats. Det märks också i bokversionen. Där finns den akademiska krispigheten och där finns också noggrannheten med en mycket stor mängd fotnoter – och det är ju jättebra. Men där finns också en hög svansföring, som noga understryker den egna forskningens betydelse, fastän de genom nya källstudier i nytt material i första hand – vad jag förstår – bekräftar och styrker de historiska rön som redan är allmänt accepterade. 

Sådan bekräftelse är också mycket viktig. Men det krävs onekligen ett visst mod att bära huvudet så högt som Daly-Groves gör, hur stor den egna mödan än varit. 

Besynnerligt framstår också det mycket långa och något bombastiska kapitel som avslutar boken, vari Daly-Groves fått för sig att han ska tacka snart sagt alla människor han haft med att göra de senaste åren, vare sig det är hans flickväns föräldrar, sina mor- och farföräldrar, folk på universitet, värdar hos vilka han fått bo. Man kunde förledas att tro att han ägnat femton år åt att författa den definitiva boken om andra världskrigets historia.

Men det är en mycket intressant bok att ta del av. Daly-Groves visar på vikten av noggranna källstudier, och likaså på vikten av att gå dit bevisen leder, och att inte hantera dem selektivt för att passa det narrativ man redan på förhand formulerat. 

Daly-Groves har uppenbarligen grävt djupt i arkiven, och det må var och en som intresserar sig för tiden och ämnet vara honom djupt tacksam för. Genom hans forskning står slutsatsen än mer fast: Hitler dog den 30 november 1945 genom självmord, vad som nu än hände med hans kropp efter att den bränts utanför bunkerns nödutgång. Det finns inga bevis som belägger någonting annat.
– – –
Luke Daly-Groves, Hitlers död. Sanningen om den 30 april 1945. Övers. Hans Dalén. Lund: Historiska Media, 20NN. Eboksupplaga. 328 sidor (i tryckt upplaga).