Bokrecension: Carnivora | Lars Gyllensten

Carnivora är skriven av Lars Gyllensten (1921–2006). Boken utkom första gången 1953. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Det är inte lätt att säga hur man ska kategorisera Carnivora. 

Boken, vars titel betyder ”rovdjur”, består av korta prosastycken, som i allmänhet uttrycker cynicism. Särskilt hudflängs ideologier och konformism av olika slag. Boken skrevs i början av 1950-talet och det ligger ju därmed nära till hands att försöka hantera nazismen som nyss fanns så närvarande med anhängare och medlöpare av öppet eller mer dolt slag. Till det kommer en annan ideologi med sitt folk: kristendomen. Också kristendomen får värjspetsen mot livet. Allt väl så långt.

Men det är något trött och skissartat över helheten. Språket hotar ofta att falla samman, som om det inte fått styrsel nog genom att formas och styras. Språket är ibland mycket oklart och jag har svårt att förstå varför Gyllensten inte är tydligare. Han lyckas göra mig frustrerad när han låter mig läsa om gång på gång för att han utelämnar skiljetecken eller leker med associationer.

Man kan av hans efterord, som väl tillkommit med denna upplaga, eller åtminstone inte med första upplagan, utläsa att han anser boken vara den mest missförstådda i hans produktion, och det är inte konstigt. 

Vi får i efterordet också veta att styckena är ”konversationsövningar” som utspelar sig mellan 

”Goya – den märkte bäraren av en äkta lidelse – och papegoja – en nyckfull, oförbindlig pratsamhet.”

Detta gör ingenting klarare, utöver att vi då bör förstå det som att Gyllensten skriver texterna utifrån olika berättarroller och alltså leker med författaridentiteter. Det sammanfallande, frustrerande, språket kan möjligen hänföras till den pratsamma papegojans berättarroll, och det mer sammanhållna, bitska till Goyas berättarroll. 

Det är likväl oklart. Det må varit modernistiskt fräscht att leka med språket, men ett medvetet söndrigt språk förmår inte förmedla lika mycket som ett som man i alla fall försöker få att hänga ihop. Eller hur ska man tänka om det följande:

”När Valentin dansar är det kött som rör sig mjukt utan knakande gångjärn lusten rör med en slev i köttet en penna skaver smidigheter okyska närmande mellan det alltför fria och det alltför bundna.”

Kanske är det poetiskt. Kanske är det fri lek.

* * *

Men det finns pärlor bland de många korta prosastyckena. 

Några texter är särskilt drabbande. Till exempel den bara en halvsida långa texten om hur livet fortsätter i självmördarens lägenhet: möglet växer till: ”Livet slet sig och gick frigång...” Och den bara något längre texten om hur livet fortsätter på ett gammalt slagfält, där de döda genom jorden finns i smultron som plockas och äts av nya generationer.

Iskall cynism kan vid lyckliga tillfällen vara befriande och mycket väl ge trovärdiga skildringar av människor. Respektlösheten skänker sina egna poänger. Som när ett stycke berättar att om någon sammanlade alla de bitar av Jesu förhud som sägs förvaras runtom i världen skulle de tillsammans bilda ett två meter långt rör. Så rispar Gyllensten med svart humor de naivt frommas blinda godtrogenhet. 

Och Gyllensten gycklar med yttre respektabilitet och avtäcker mörker. Instrumenten kan vara ironi och sarkasm. — 

Ett justitieråd piskar en flottist. En omtyckt fotograf arrangerar möten mellan ”små vargungar” från parken och fina herrar, och hotar de förra till tystnad om de blir skadade under mötena. Gamla nazister övergår till katolicismen. Och Herren Gud låter katedralen Sacré Cœur klara sig från bomber, som bara träffar de trångbodda i deras bostäder däromkring. I en studentkällare sitter en öldrickande karl med en klackring på fingret som han tvingat av en jude 1941, efter att ha drivit in en piprensare av metall i den senares öra. Och efter bombbregnet över Nürnberg har tortyrinstrument i rådhusets källare klarat sig och varsamt restaurerats och ställts ut.

Ibland använder dessutom Gyllensten genomskådliga alias för personer som förekommer i texterna. Vi har ”biskop Gärs i Uddevalla”, det vill säga biskop Giertz. Och vi har ”professor Habilius”, det vill säga Ingemar Hedenius. 

* * *

Det finns vackra delar av Carnivora. Många andra delar står jag kall inför; de når mig inte och jag förstår dem inte. Om vi använder tanken på att Gyllensten använder två olika berättare: Goya och papegojan, så är det väl papegojan som jag inte förstår.

För min del kan jag inte förstå varför inte boken renodlades till en serie svarta, cyniska mikronoveller; för det är de svarta, cyniska mikronovellerna som jag anser vara de starkaste delarna i boken. De mer vildvuxna, mer experimentella texterna är för vildvuxna och för experimentella för att jag ska kunna ta dem till mig.
– – –
Lars Gyllensten, Carnivora. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1967. 111 sidor.