Bokrecension: Gustav Adolf den store | Nils Ahnlund

Gustav II Adolf

Gustav Adolf den store är skriven av historikern Nils Ahnlund (1889–1957). Boken utkom första gången 1932. Jag har läst verket i en nyutgåva från 1963, som försetts med ett efterord av historikern Ingvar Andersson (1899–1974).

* * *

Nils Ahnlund var professor i historia och från 1941 ledamot av Svenska Akademien. Särskilt fokus lade han i sin forskning på den tidiga stormaktstiden. Hans bok Gustav Adolf den store försöker ta ett helhetsgrepp på både Gustav II Adolfs person och tid. Verket utkom första gången redan 1932, men det utgavs på nytt 1963, med en efterskrift av historikern Ingvar Andersson.

Framförallt fokuserar Ahnlund i Gustav Adolf den store på tidens stora drag: hur Gustav II Adolf anslöt sig till lutheranernas sak i de tyska områdena, mot den katolska kejsarmaktens aktioner mot desamma. Ett annat drag som Ahnlund lyfter fram är hur Gustav II Adolf med tiden gick från att framstå som en snäv och intolerant lutheran till att inta en markerat mer tillåtande attityd gentemot vanliga katoliker. 

Men särskilt intressant, och det jag väl framförallt söker i en biografi, är dragen av människan Gustav Adolf, sonson till Gustav Eriksson Vasa. 

Gustav Adolf synes ha ärvt det berömda temperament som även hans farfar och fadern Karl IX hade: han var snar till uppbrusande vrede. Men av Ahnlunds porträtt ser vi också andra drag; som konung var Gustav Adolf förvisso monark i varje tum, men som människa finns det något tilltalande tillgängligt med honom, hans framträdande var, skriver Ahnlund, ”okonstlat”. Han lär haft lätt för att prata med var och en, oavsett samhällsställning.

Ja, Gustav Adolf kunde explodera, han ”kokade ofta över”, en hög färg i ansiktet sägs ha antytt att han kämpade med att svälja ner sin vrede. Han kunde skälla ut folk efter noter. Men kungen verkar också haft nära till glädje: en känslomänniska, helt enkelt. Någon uttrycker att han ständigt ler och någon annan att han ofta skrattar.

Ahnlund talar om kungens impulsivitet, men också om hans förmåga att överväga innan han agerar; han kunde hålla sig tillbaka, men också agera snabbt, och antyder därmed en inre lynnesspänning. Ahnlund påpekar också det inflytande som Gustaf Adolfs nära medarbetare, rikskanslern Axel Oxenstierna, måste haft, denna utpräglade sinnebild av balans och lugn. Gustav Adolf hade vidare lätt för att hålla tal från hjärtat och verkar ha ryckts med i dessa situationer och han uttalade sig ”med förbluffande öppenhet” i diskussioner. 

Detta sagt för att nämna något av det som Ahnlund lyfter fram hos Gustav Adolf som människa.

* * *

Nils Ahnlund skriver en gammaldags prosa. Texten måste ha upplevts sådan redan när den först utgavs 1932. De gamla pluralformerna på verben finns givetvis kvar, men hela meningsbyggnaden har något formellt, nästan kameralt, över sig, som onekligen åstadkommer en viss krispig torrhet som inte nödvändigtvis gynnar framställningen.

Hur väl Gustav Adolf den store överlag håller sig som historisk facklitteratur undandrar sig min bedömning, men jag kan konstatera att tendensen omisskännelig. Nils Ahnlund beundrar föremålet för biografin, och intar en mycket förstående attityd till sådant som Örebro stadga, som formulerades under riksdagen 1617. Då slogs fast att en person som inom riket propagerade för katolicismen kunde dömas till döden. Om någon konverterade till katolicismen kunde han landsförvisas. 

Allt detta sammanhänger givetvis delvis med situationen ute i Europa. Ahnlund skriver om stadgan, att den ”satte likhetstecken mellan landsförräderi och och övergång till katolicismen”. Ahnlund menar att processerna som följde främst var av politisk, snarare än religiös art, och antyder att katolikerna inte nödvändigtvis var bättre på sitt håll.

Men den intolerans som man här och i andra avseenden gav uttryck för hade förtjänt ett större utrymme och en djupare analys utan att det nödvändigtvis hade blivit fråga om anakronistiskt betraktelsesätt. Detta var tider då det tidvis förekom stor religiös intolerans. Det kan vi i bästa fall lära oss av.

* * *

Gustav Adolf den store är en relativt torr skildring av en märklig och mycket mänsklig monark. Sina starkaste sidor har boken när den talar om Gustav Adolf som person; där upplever läsaren att man något lär känna denna portalfigur i inledningen till stormaktstiden, även bortom ståten och propagandan om Lejonet från Norden. 
– – –
Nils Ahnlund, Gustav Adolf den store. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1963. 256 sidor.