Fragment: Solipsisten och jag tar en fika

Amadeus dricker alltid te. Eller, rättare: han köper en stor kopp te, har i två bitar socker, och sitter sedan och rör om, samtidigt som han konverserar. För Amadeus pratar inte. Han samtalar inte ens. Han konverserar. — Jag å min sida dricker alltid starkt kaffe utan socker. Under en fika med Amadeus kan jag gå och hämta påtår två gånger, ibland tre. Jag dricker alltid kaffet när det fortfarande är så varmt, att tungan knappt kan med det.

Eftersom det är vår, satte vi oss utomhus i dag. Amadeus svarta Jaguar står bara några meter från oss. Den är blank och ser nytvättad ut. Den ser alltid nytvättad ut. Och som vanligt börjar jag prata om nån världshändelse. Inget är ju så lätt att småprata om, som ämnen man omöjligen kan säga nåt vettigt om. I dag pratade jag om rebellerna i Libyen, och höll på i nån minut och uppehöll mig vid civilbefolkningens lidande, och hur hemskt det var.

»Ja. Jo. Men än sen?«, sa Amadeus och rörde om i teet, samtidigt som han tittade på folk som gick förbi. »Men nog måste väl lidandet i sig vara något vi kan fördöma?«, sa jag. »Inte egentligen«, sa Amadeus, »utan det som spelar någon roll, är givetvis det personliga lidandet, inte den Andres lidande«.

Alla andra som sa nåt sånt skulle låta oförlåtligt gymnasiala, men Amadeus gör inte det. Karln är genuint pretentiös. Hans breda windsorknut på slipsen är inte en bred windsorknut för att han försöker likna nån, utan för att alla andra knutar skulle vara oförenliga med hans själva väsen. Han kör en Jaguar med ohyggligt många hästkrafter, inte för att imponera på dem han kör förbi, utan för att ingen annan bil skulle passa honom.

»Solipsism, alltså«, genmäler jag och sätter ner kaffekoppen. Så Amadeus: »Ja, om du nu vill kalla det så. Nihilism kan du också säga. Eller ultraliberalism, om det passar bättre. Egentligen bryr jag mig inte ett förbannat skit om vad du kallar det eller försöker ringa in mig med. Det är ovidkommande, liksom det libyska folket är fullkomligt ovidkommande vad mig beträffar.« Han lyfter tekoppen mot läpparna och hindrar sig från att dricka. »Djävla kallt te här«, säger han och sätter ner koppen igen. Han rättar till de dubbelvikta manschetterna genom att dra en aning i dem.

Men så rycker hans huvud till och han höjer rösten: »Ungjävel, bort från bilen!« Jag vänder mig om, och ser en finnig grabb med skatebord under armen rycka handen från motorhuven. Grabben tittar på Amadeus, rycker på axlarna och lufsar i väg. »Förbannade pack«, säger Amadeus. »Jag menar, om jag körde över grabben där på vägen hem i kväll och kastade in honom i skogen, så hade jag inte gjort något fel. Hans död innebär ingenting för mig, förutom möjligen en liten tillfredsställelse i tanken att han aldrig kommer att lägga flottiga fingrar på min bil igen.«

Amadeus säger alltid såna banala men horribla saker med fullkomligt likgiltigt ansikte. Han personifierar ordet blasé. Men han skulle aldrig komma på tanken att köra över någon med bilen. Det är möjligt att han inte skulle göra sig samvetsförebråelser om det ändå hände. Men skadorna på bilen skulle han inte vilja ha, och tanken att få skjortan nedsmutsad skulle äckla honom. Inte för att den kostar sina tusenlappar, utanför att en skjorta av det slaget helt enkelt ska vara ren.

»Ja, ja«, säger jag och dricker kaffe.