Ön Sachalin (ry. О́стров Сахали́н) är skriven av Anthon Tejchov (1860–1904), rysk författare, dramatiker och läkare. Boken utkom första gången i sin helhet på ryska 1895. 
Anton Tjechov
Jag har läst en förkortad svensk översättning av Hans Björkegren och Victor Bohm i en upplaga från 1975.
* * *
Sydöst om ryska kusten och norr om Japan finns en långsmal ö. Den är ungefär lika stor som Västergötlands yta fyra och en halv gånger om. Ön heter är Sachalin och fungerade som rysk deportationsort och fängelseö från år 1875. Dit, över 600 mil från Moskva, skickades mördare, tjuvar och andra oönskade personer från västligare delar av landet för några år upp till livstid.
Året 1890 reste författaren Anton Tjechov dit och såg under några månader till att prata med mängder av deporterade människor och andra som vistades där. Han kom att beskriva sina iakttagelser i en bok som heter just Ön Sachalin.
Tjechovs metod för att få möjlighet att träffa många människor är att genomföra en folkräkning. Det kan väl också förklara den återkommande befolkningsstatistik som han förmedlar, även i den förkortade översättning som jag läst. Genom sitt uppdrag kan Tjechov resa och knacka på snart sagt överallt. Han ska ha sammanställt fler än tiotusen indexkort över invånare på ön.
Boken har Tjechov skrivit utan många utropstecken eller interjektioner. Författaren låter skildringarna och vittnesmålen tala för sig själva, och snart känner sig läsaren själv klaustrofobiskt instängd på den stora ön.
* * *
Det fanns olika typer av deporterade på ön.
Det fanns inlåsta straffångar som kedjats fast i vagnar för att hindra rörelse.
Det fanns fångar som fick ägna sig åt straffarbete ute, som till exempel att arbeta i gruvor eller som uppassare åt tjänstemän. En fånge kunde bli kolonist och få sig tilldelad en i regel på tok för litet tilltagen åkerlapp tillsammans med andra kolonister. Och så kunde man till sist avancera till bonde, varvid fängelset helt släppte taget om personen som lämnades att försörja sig själv.
På Sachalin utdelades kroppsstraff med spö eller piska och avrättningar förekom. Kvinnor som kom till ön, ibland i sällskap med sina deporterade män eller fäder och ibland som fångar själva, kom i mycket stort antal att bli prostituerade.
Fångarna är i allmänhet mycket underdåniga mot icke-fångar och förväntas svepa av sig mössan när de kommer i närheten av en sådan. Kortspel verkar av Tjechovs skildring vara utbrett, och då givetvis kortspel om pengar och varor, vilket leder till att en del deporterade kan bli tämligen rika och äga tusentals rubel medan andra är mycket utblottade. Smutsen, särskilt för de fångar som bor i fängelserna, är oerhörd.
* * *
Rymningar var inte ovanliga För det mesta lyckas de inte. Men benägenheten att rymma kunde också utnyttjas på så vis att äldre deporterade lurar med mer nyligen deporterade på ett rymningsförsök, varvid de äldre helt enkelt snart mördar dem de fått med sig tar vara på vad de nu kan ha förfogat över. En äldre man sägs ha dödat 60 personer på detta vis.
Andra som rymmer försvinner på tajgan. Åter andra tas fast av sådana som jagar dem. Men nästan alla fångar, oavsett hur långt de kommit i sin process, verkar drömma om att en gång återse hembygden som de förvisats ifrån.
Klimatet, särskilt på norra delen av ön, inbjuder inte till odling. De kolonier som grundas av överheten har sällan möjlighet att frodas. Om jag förstår det rätt kommer många kolonister att leva på de bidrag av mat som de får från fängelserna. Vägsystemet utan för samhällena verkar underutvecklat, vilket kan göra det svårt att förflytta sig från plats till plats.
* * *
Till de mer omskakande skildringarna i boken hör Tjechovs beskrivning av hur en fånge piskades.
Omständigheterna var sådana att en viss fånge försökt rymma. Han blev upptäckt när han försökte lämna ön på en flotte och hanns upp. Vid undersökningen visade det sig att han ankommit till Sachalin året innan, dömd för trippelmord. Men av något överseende hade han aldrig fått de 90 piskrapp han dömts till, ej heller hade fjättring vid kedja åstadkommits.
Nu ska dock piskningen ske, och Tjechov är närvarande.
Fången läkarundersöks och när läkaren konstaterat att fången förväntas överleva straffet binds denne fast vid en lutande bänk. Bödeln, som själv är dömd för att ha halshuggit sin hustru, drar ner fångens byxor till knäna och börjar låta den tretungade piskan vina över honom. Fem slag åt gången, sedan byter bödeln sida. Redan efter de första fem slagen har den misshandlade kroppen börjat bli blåaktig. Efter ett tag orkar inte fången längre tala eller vädja. Han vrålar och väser.
Tjechov orkar inte se på mer utan går ut ett tag. Till sist har 90 slag uppnåtts.
”Man befriar snabbt Prochorovs händer och fötter och hjälper honom att resa sig. Stället man slagit på är purpurblått av kontusioner. Det blöder. Tänderna skallrar, hans ansikte är gult och fuktigt och blicken irrande. När man ger honom droppar biter han krampaktigt i glaset . . . Man fuktar hans huvud och för honom till sjukavdelningen.”
Tjechov konstaterar strax efteråt: ”Kroppsstraffen förråar och förhärdar inte bara fångarna utan också de personer som verkställer och bevittnar dem.” Tjechov noterar att en del utförare blir så förråade av kroppsstraffen att de finner nöje i dem.
* * *
Ön Sachalin berättar om ett sätt att hantera förbrytare på som, även om avsikten är annorlunda, inte på minsta sätt verkar i korrigerande riktning, utan enbart i förvarande och bestraffande riktning. Humaniteten minimeras i hanteringen och fångarna behandlas som odjur. Detta kombineras med vad som verkar vara en föga effektiv byråkrati och delvis direkt inkompetent styrning på ön. Resultatet blir misär.
Den översättning av Ön Sachalin som jag läst är som nämnts en förkortning. Med de 234 sidorna har man låtit bli att inkludera ytterligare omkring 175 sidor från det ryska originalet. Av förordet förstår vi att detta redaktionella beslut tagits mot bakgrund av att det i boken finns ”en del motsägelser, upprepningar och statistiska data som är ganska tröttande och intetsägande för en modern läsare.” Genom ingreppet ska boken alltså bli mer läsvärd eller åtminstone lättläst.
Jag är alltid mycket tveksam till denna typ av strykningar i översättning av böcker. Men med boken nu läst är jag glad att man översatt den åtminstone så här långt, och att jag fått ta del av den åtminstone i denna utsträckning.
För det är en läsvärd bok. Den berättar om ett samhälles avigsida, om ett straffsystem som ägnar sig åt bestraffningar som kan vara grymma i paritet med de brott som de dömda själva begått, eller värre. Om ett straffsystem som inte förbättrar samhället så mycket som det förråar det.
– – –
Anton Tjechov, Ön Sachalin. Övers. Hans Björkegren, Victor Bohm. Stockholm: AWE/Gebers, 1975. 234 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar