Bokrecension: Så blev vi alla rasister | Ivar Arpi & Adam Cwejman

Så blev vi alla rasister är skriven av Ivar Arpi (f. 1982) och Adam Cwejman (f. 1985). Boken utkom år 2018.

* * *

Det fanns en tid när religionen var allt för mig. Jag underhöll tanken att bli präst och en stor del av min vakna tid gick åt till att fördjupa mig i kristen teologi och i att lära känna bibeltexterna. 

För mig fanns det inget mellanting; jag kunde inte vara lite kristen – det gällde för mig att viga så mycket av mitt eget liv åt religionen som jag förmådde. Det evangeliska och biblicistiska narrativ som jag höll mig till försåg mig med den stora förklaringsmodellen till allt som mötte och till allt som var nödvändigt att veta, och när själva verkligheten föreföll skära sig med vad förklaringsmodellen beskrev, så gällde det självklart att försöka få terrängen att passa kartan, inte tvärtom. 

– Åh, en enkel väg, utbrister någon! Nej, inte alls: en delvis mycket svår väg, som krävde stort engagemang för att kunna fortsätta att vandra; blev hindren stora fick arbetet bli desto större för att ändå ta sig fram. Till sist var det ju ändå det kristna narrativet som jag förväntade mig skulle stå emot varje tryck. 

Jag är alltså mycket väl bekant med fenomenet att låta ett sammanhållet narrativ styra hela världssynen. Förmodligen är det därför jag numera, lång tid efter min religiösa livsfas, reagerar så starkt mot liknande tendenser och strömningar, vare sig de nu är av religiös eller ideologisk art: jag vet hur sådant förmår förvrida huvudet på en människa.

Jag påminns om detta när jag läser Ivar Arpis och Adam Cwejmans Så blev vi alla rasister.  

I denna bok med tydligt ärende ifrågasätter författarna starkt sådana narrativ som vill se etnicitet (”ras” som det hette förr och som det återigen kallas) som det allt övergripande problemkomplexet och den grundläggande samhällskonflikten som den mellan icke-vit och vit. 

Med en mycket stor mängd exempel påvisar författarna vad som förefaller vara absurda och förnuftsvidriga uppfattningar hos dem som från politiskt vänsterhåll och självdeklarerat antirasistiskt håll söker arbeta mot diskriminering genom metoder som till förvillelse liknar just diskriminering, som genom att påpeka hur rasism genomsyrar allt i det västerländska samhället själva förfaller till rasism.

Det är djupt störande läsning för dem som tror sig blivit någorlunda vaccinerade mot idéer som prioriterar att följa den karta man skaffat sig framför att följa terrängen. 

* * *

Läsaren får till exempel möta exempel på dåligt underbyggda anklagelser, som att polisen inte skulle ha agerat mot Lasermannen, när polisen i själva verket gjorde enorma arbetsinsatser. Men en sådan uppfattning skär ju sig med narrativet som anklagarna anslutit sig till om en grundläggande rasistisk struktur i samhället. 

Och det handlar om anklagelser från personer som anser sig vara utsatta för rasistiska strukturers förtryck mot andra personer med utländskt påbrå som försvarar det svenska samhället och menar att det är viktigare vad du gör än var du kommer ifrån: att lösningen på den rasism som faktiskt existerar inte är att du ska premieras på grund av hudfärg utan på grund av kompetens, oavsett hudfärg.

När Arpi och Cwejman försöker reda ut hur man på SVT och SR tagit sig an mångfaldsutmaningen retar de ansvarigas svar stundom löjet; det förefaller uppenbart att dessa försöker bända förnuftet kring en ideologisk lösning som i praktiken innebär att man tillmäter hudfärg en särskild kompetens i sig vid rekrytering. 

Samma sak när Stefan Löfven 2013 säger att man behöver orka se den rasism ”som finns hos oss själva” och när han därefter pressas på vad för rasistiska strukturer han månne själv bär på inte förmår se några sådana. Han talade, men när det kom till kritan verkar han inte trott på sin egen förkunnelse om de allomfattande rasistiska strukturerna.

En försvarlig del av Så blev vi alla rasister ägnas också åt den kvasiakademiska jargong som uppstått inom det identitetspolitiska fältet, där politisk aktivism smält samman med universitetens och högskolornas forskning. Detta är förvisso ingenting nytt; många år på humanistiska akademiska utbildningar har gjort åtminstone mig flyktigt bekant med sättet att försöka skapa vetenskaplighet genom att ge grumlig och grund ideologi akademisk terminologi.

* * *

Arpi och Cwejman försvarar uppfattningen att människor faktiskt kan förstå varandra, över kulturella gränser och över etniciteter. De förfäktar liberala kärnvärden, där det är individens egenskaper, inte grupptillhörigheten, som ska vara avgörande. För dem är det på intet sätt givet att en persons kunskaper eller erfarenheter blir inkommunikabla på grund av att den personens hudfärg avviker från en annan persons.

Det har nu gått några år sedan Så blev vi alla rasister kom ut. Jag tycker mig märka att debatten ser lite annorlunda ut nu. Det är inte självklart att lika plakatartade uttalanden förs till torgs längre, som de vi möter så många av i Arpis och Cwejmans bok. 

Det är bra. För om vi spolar bort den här grumliga soppan av separatistisk och extremistisk ideologi kan vi möjligen få blicken klarare för den rasism som faktiskt existerar: den som ligger bakom att en viss svart person inte får ett visst jobb trots befintliga meriter likväl som den rasism som ligger bakom antisemitismen som finns hos en del personer av annan etnisk bakgrund än svensk. Klar syn är underlättar rimligen effektiv problemlösning. 

I detta viktiga arbete att ifrågasätta och belysa grumligheten gör Arpi och Cwejman en stor gärning genom sin bok.

* * *

Så blev vi alla rasister är försedd med en stor mängd noter, som gör att den som vill kontrollera citat eller sammanhang får det lätt att gå direkt till källor. Författarna har som vana opinionsskribenter givetvis ett gott språk, men texten som helhet anser jag kunde behövt kammas till en smula här och var, kanske gjorts mer koncis på något ställe. 

Naturligtvis är boken en partsinlaga: den har ett ärende och deklarerar det tydligt. En försvarare av de ideologiska strömningar som Arpi och Cwejman attackerar skulle nog ha en hel del att säga om deras sätt att presentera sina motståndarna och sitt budskap. Det gör emellertid inte värdet av verket lägre; det kvarstår, om inte annat som rak skepsis inför det som nyss var försanthållet i delar av det välvilliga offentliga Sverige.
– – –
Ivar Arpi, Adam Cwejman, Så blev vi alla rasister. Stockholm: Timbro förlag, 2018. 145 sidor.