Bokrecension: Hjalmar Branting och hans tid | Nils-Olof Franzén

Hjalmar Branting

Hjalmar Branting och hans tid. En biografi är skriven av Nils-Olof Franzén (1916–1997), litteraturvetare, författare och radioman. Boken utkom 1985.

* * *

Hjalmar Branting och hans tid är en brett upplagd biografi, som förutom med ett porträtt av Branting också förser oss med ett panorama över den tid som han levde under. 

Branting som person och personlighet får stå tillbaka för Branting som strategisk politiker och statsman. Man kan säga att man inte lär känna Hjalmar närmare, men man får lära sig desto mer om Branting och om vad som fanns på hans och hans samtidas horisont, särskilt politiskt. På så vis blir biografin något lexikal, men rik och informationstät.

* * *

Biografin börjar med Hjalmar Brantings föräldrar där pappan var professor och modern av adlig släkt. Hjalmar Branting kommer således från en miljö som särskiljer honom från de arbetande skaror han kom att kämpa för genom hela sitt politiskt verksamma liv. Sedan fortsätter biografin kronologiskt framåt. 

Branting blir tidningsman, riksdagsman, han blir socialdemokraternas hövding, blir statsminister, innan han dör utsliten och utarbetad år 1925.

Boken är mycket tydlig i sitt framhållande av Branting som demokrat. Han agerar mot revolutionära tendenser och för reformistiska. Han vill nå det socialistiska samhället, men på demokratisk väg, och genom att bit för bit omvandla det existerande samhället, till exempel genom införande av allmän rösträtt. För bolsjeviker har han av biografin att döma inte mer till övers än för reaktionärer.

Hjalmar Branting och hans tid visar hur hur Branting banade väg för den statsbärande socialdemokrati som på gott och ont kom att bli liktydigt med den svenska modellen långt framöver, även långt efter att det klassamhälle som Branting började röja upp i hade grundligt förvandlats.

* * *

Tendensen i Hjalmar Branting och hans tid är tydlig: Branting har goda egenskaper nästan rakt igenom, gör nästan alltid rätt val och är allmänt förträfflig. Problematiseringar av hans politik och ideologiska grundtankar förekommer icke. 

Men samtidigt som biografin upplevs som en partsinlaga, är det därför inte möjligt att förneka de förtjänster som Hövdingen uppenbarligen hade och som det berättas om i denna bok. Branting var förvisso balanserad, klok och uppriktig i sitt arbete för ett lite bättre Sverige och en lite bättre värld. Han var intelligent och framsynt. Han var någon som behövdes.

Vad jag hade önskat mer av är dock Hjalmar, statsmannen hemma, som personlighet. Mer om hur hans ärlighet fick honom att erkänna sin otrohet och den därav följande samvetsruelsen. Mer om hur han var som make, fader, styvfader, vän. Någonstans nämns det att han gapskrattar: det är nästan svårt att föreställa sig – vem är denne Hjalmar Branting som gapskrattar? 

* * *

Det finns en del dispositionsmässigt och typografiskt som hade kunnat göra texten mer tillgänglig. Jag hade önskat en stramare disposition; jag får nu intrycket av att texten är en smula vildvuxen. Jag hade också önskat en mer inbjudande typografi med kortare rader och bredare marginaler. Såsom texten nu är tryckt blir den tung, även om ett relativt rikt bildmaterial lättar upp en del.

Summa: som biografi utgör Hjalmar Branting och hans tid en rik presentation både av Branting och den värld som han levde i, även om jag inte kommer ifrån intrycket av att människan Hjalmar något döljs av politikern Branting. Kanske är det rättvisande. Kanske finns där mer.
– – –
Nils-Olof Franzén, Hjalmar Branting och hans tid. En biografi. Stockholm: Bonniers, 1985. 374 sidor.