Bokrecension: Åminne | Sven Delblanc

Åminne: En berättelse från Sörmland är skriven av Sven Delblanc, och utgör den första delen i sviten om fyra böcker som behandlar folket i Hedeby. Bokserien blev sedan teveserien »Hedebyborna«.

Året är 1937 och platsen är Hedeby. Delblanc ger oss del av några bybors liv och leverne. Berättare är en viss Axel Weber. Man får intrycket att den vuxne Axel Weber ser tillbaka på sin barndom i Hedeby, men i berättelsen i sig förekommer Weber bara som en biperson, en unge bland andra. Berättaren står liksom utanför texten, och hanterar texten nästan som krukmakaren sitt ler: han formar den, och han interagerar med den: berättaren kan ställa frågor direkt till i romanen förekommande personer. Lite då och då dyker aristokraten och libertinen, tillika oäkta broder till traktens friherre, Carl-Sebastian Urse upp. — Berättaren tvingar ofta libertinen att ge sitt perspektiv på skeendena, och själv berätta uppgifter om vad som händer.

Det finns inga heroer i boken. Friherren är livstrött och saknar väl tiden då släktens män var verkliga herremän. Handlaren ligger med hustrun till hans inneboende sysslokarl, med dennes medgivande. Fjärdingsmannen är alkoholiserad. Mannen Svensson är ett svin. Ynglingen Erik Gustafsson är bitter, över att baronen köper hans käresta Märta från hennes far, Svensson, och dennas maka, för att få ligga med henne ovanpå ett islager i skogen. Den helige Abraham Styf, åldrad och sjuk i cancer, känner sin tro rinna av honom.

Det är kort sagt mycket mänskliga personer vi stöter på. Mest underhållande är libertinen själv, Carl-Sebastian Urse, i boken ofta kallad »mon cousin«. Han ligger med unga män, ställer till med skandaler genom sin oerhörda öppenhjärtighet i högreståndsmiljö, där han chikanerar fina damer när han påpekar kejsarens nakenhet.

Och det är ingen munter miljö. Som det brukar hos Delblanc, är molnen tunga, jorden luktar verkligen jord, och människor kan vara av sten. Språket är utsökt: grovt, men med en sådan genialisk avvägning, att intet ord finns i onödan. Det finns något av både skogshuggare och ballerina i berättandet. Latinska fragment bryter in i texten med samma lätthet och naturlighet som de drucknas ur brännvinsångor. Något sådant kräver rimligen en stor författartalang. Delblanc var just en sådan talang.
– – –
Åminne: En berättelse från Sörmland, Sven Delblanc, Albert Bonniers förlag 1972. 217 sidor.