Fragment: När jag träffade Buddha, Zarathustra och Jesus

På ön fann jag, att det var som man sagt mig. Högst upp på bergknallen satt Buddha, Zarathustra och Jesus bredvid varandra bakom ett bord. Jag hade inte föreställt mig att de skulle vara nakna, men nu var de det. Buddhas fettvalkar hängde över varandra, Zarathustra var hårig över hela kroppen och hade ett imponerande helskägg, Jesus var spinkig, och förutom den glesa hårtussen på hakan var hans kropp slät.

»Jag är här«, sa jag, »för att man sagt mig, att ni skulle vara här.«

»Det var en märklig hälsning«, sa Buddha.

Zarathustra tittade inte upp. Han satt och petade bort smuts under naglarna. Jesus satt tillbakalutad och verkade småskratta åt ingenting särskilt.

»Du kunde åtminstone tagit med dig pizza«, sa Jesus sedan.

Det oväntade uttalandet gjorde mig lite ställd, och jag kunde bara svara, att jag inte visste att de önskade ha något att äta.

Buddha hummade, och sa: »Nå, jag har ätit nog i mina dagar, det syns nog.«

»Det har du verkligen«, sa Jesus och tittade på Buddhas väldiga, bruna kroppshydda.

Jag fann mig, och frågade de tre: »Jag har kommit, för att få veta meningen med livet.«

De tre tittade på varandra. Sen sa Zarathustra: »Du har nog kommit fel. Vi sitter här på vår lilla ö av hårda klippor, och fördriver dagarna med att dra roliga historier. Vi har hört alla många gånger förut, men vi gör så gott vi kan.«

»Ni är hyllade som gudalika varelser på fastlandet, fastän ni inte varit där på så länge. Jag kan inte tänka mig, att människorna tagit så miste, att ni inte skulle kunna eller vilja berätta något för mig, som ger mig mening och syfte«, försökte jag.

Buddha reste sig från stolen och vände sig långsamt bort. Han förde handen till skrevet och kastade vatten i en lång, kraftfull stråle, som skvalade mot berget. »Ah, det här är skönt«, sa han, »kanske kan det här vara meningen med livet?«

Jesus fnissade åt detta. Zarathustra suckade tungt.

»Äh«, sa Zarathustra och vände sig mot Jesus, »vi vet ju vad du tyckte om...«.

»Vad menar du med det?«, sa Jesus och drog upp ögonbrynen.

»Tre år med de där hängivna unga männen, utan många kvinnor i närheten... Nog tog du dig ett nummer ibland?«

Jag fick en känsla av att den här dialogen förts många gånger förut.

»Hahaha, ja, och inte bara med en i taget! Herregud, det ska du veta!«, sa Jesus, skrattade gällt och lät näven falla i bordet

Buddha släppte väder och satte sig till rätta igen. »Jaja, vi är alla så avundsjuka på dig...«, sa han.

Detta fick Jesus att skratta ännu mer. Mellan skratten lyckades han få fram: »Nåja, i palatset vet vi väl om att du också hade ditt köttförråd, som du kunde besöka när du ville...«

»Jag har aldrig påstått nåt annat!«, svarade Buddha och mullrade fram ett skratt också han.

Efter att ha stått och lyssnat på de tre visa en stund, och hört skämten bli grövre och skratten alltmer ihållande, började jag backa ner från höjden där de satt. »Jag ber om ursäkt för att jag stört er«, sa jag och vände mig om.

»Alls inte!«, ropade Buddha efter mig. »Alls inte!«

»Nänä, stanna kvar en stund till om du vill!«, fyllde Jesus i. »Men hämta gärna de där pizzorna först!«

»Men lugna er nu«, hörde jag Zarathustra mumla. »Ni behöver ju inte skrämma bort varenda djävel som letar sig hit...«

»Äh, nåt kul ska man väl ha«, sa Buddha och släppte väder. Och det fick Jesus att skratta högt igen.

Nere vid min roddbåt hade ytterligare en båt lagt till, medan jag varit uppe hos de tre männen. En ung kvinna med långt hår och intensiva gröna ögon gjorde just fast den vid en buske. »Har du träffat dem? Är de här?«, sa hon. Jag svarade att jag träffat dem, »men gå inte dit, du blir bara besviken.« Hon tittade på mig utan att säga något, medan jag frigjorde min båt och gled ut på vattnet. »De har inga svar!«, ropade jag till henne, innan jag satte årorna i vattnet.