Överklass består av tio korta intervjuer med personer som själva tillstår att de tillhör vad som kallas för »överklass«. Intervjuerna är vänligt hållna, och kritiska frågor är frånvarande. Samtliga personer som intervjuas kallas enbart vid sitt förnamn, och förutom det får man en kort biografi och en ungefärlig ålder på var och en av dem.
Huvudtemat för boken, verkar vara att försöka sätta fingret på vad som karaktäriserar överklassen. Jag är däremot inte säker på i vilken mån boken presterar ett svar. Mest blir det en liten utflykt i överklassvärlden, och en liten inblick i de värderingar som där är vanliga.
Så vad är överklass? Vilka svar ges ändå i boken? — Av intervjupersonernas svar kan man dra slutsatsen att några begrepp kan fungera som nyckelord. Störst av dem är förmögenhet. Det är det viktigaste. Pengarna kan vara ärvda eller nyskapade, ibland till och med förlorade, men förmögenhet som har funnits eller i de flesta fall fortfarande finns är den mest centrala gemensamma nämnaren.
Sedan varierar svaren en del. Jag tycker mig ändå skönja några huvudsaker till. Den främsta av dem är kanske tradition. Man ska kunna spåra sin familj bakåt i tiden, och genom sin familjehistoria mena sig kunna ha formats till vissa sätt att bete sig. Man ska vara artig mot alla, man ska kunna prata — gubevars — med vem som helst. Ofta blir beteendefrågorna rent generande banala: man ska ha gott bordsskick (att hålla fingrarna för långt ner på besticken anses enligt någon tyda på en uppfostran som inte varit överklassmässig), man ska inte gå och handla i mjukisbyxor...
Ur överklasskiktet utkristalliseras två grupper: dels den gamla, adliga överklassen med sina gods och sin traditionellt mycket låga profil. De syns sällan i media förutom vid någon kungamiddag. Och så den ofta mer nyrika typen av överklass, som inte nödvändigtvis är adlig. Där är de yttre manifestationerna av rikedom viktigare: rätt märken på accessoarerna och kläderna med tydliga loggor från Gucci eller vad det nu kan vara... Den typ av stureplansungdomar som vaskar champagne och briljerar med sin familjs pengar (»pappa betalar«), verkar man ha visst överseende med, och menar att de väl kommer att växa upp de också. Däremot är det givet, att det är medelklassens eller underklassens ungar som är med i dokusåpor...
Arbetarklassen verkar man vara vänligt inställd till: de vet sin plats och förtjänar sitt bröd i sitt anletes svett med hederligt arbete. Medelklassen ses som svårare att förhålla sig till, och många ger uttryck för en rivalitet: medelklassen vill bli överklass, de strävar uppåt.
Kungahuset är viktigt, även om gammal aristokrati kan se även bernadottesläkten som uppkomlingar. Men genom att vara nära konungen, och att bjudas på fester hos konungen, eller att få konungen att besöka egna fester är mycket fint, och ett belägg för att man håller sin position.
* * *
Popovas bok är lättläst. Hon ställer aldrig besvärande frågor till sina intervjuobjekt. Bilden man får av de representanter för överklassen som hon menar sig ha intervjuat, är att de vill till varje pris uppfattas som vanliga människor, men samtidigt — och det är det paradoxala — som något helt annat, något genom sin fina uppfostran och sina fina skolor och stora förmögenhet format: format till en självklarhet och otvungenhet, ett tillbakalutad inställning, självmedveten och självsäker.
För egen del har jag svårt att se det speciella i bördsaristokrati. Jag beundrar den förmåga som gjort att enskilda individer arbetat fram en förmögenhet och ett oberoende. Men att hävda ett slags socialt företräde blott genom sin familjehistoria kan i mina ögon bara bli förmätenhet. Och att mena att man är en smakfullare typ av människa, för att man är noga med hur man håller besticken — är bara patetiskt. Eller att en distanserad artighet mot alla skulle vara en speciell överklassdygd...
Men naturligtvis ger en överklassuppväxt stora möjligheter. Att gå i elitskolor ger förutsättningar som överklassungdomen säkerligen kan dra stor nytta av. Att ha obegränsat med pengar i ryggen torde ge en trygghet som ger en stabilitet. Och att kunna den egna familjehistoriens sammantvinningar med landets historia måste stämma till ödmjukhet (om det inte slår över i inbilsk bördsstolthet). — Och dessa fantastiska förutsättningar ska naturligtvis inte förmenas dem som har möjlighet att nyttja dem.
Boken är intressant som kuriosa. Men jag hade uppskattat en mer kritisk inställning i intervjuerna med företrädarna för överklassen — på samma sätt som jag hade uppskattat det om intervjubokens upplägg varit detsamma, men de intervjuade varit företrädare för arbetarklass eller medelklass.
– – –
Överklass: En bok om klass och identitet, Susanna Popova, Lind & Co 2008. ISBN: 978-91-85801-25-1. 194 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar