Det ligger en kvinna på bron. Väl framme hos henne har också andra hunnit dit. Någon knäböjer vid hennes sida och trycker hennes arm. »Hallå...? Hör du mig...?« — Jag går närmare, frågar, »Ska jag ringa 112?«. En tredje tyst person: »Ja, gör det...« — Jag berättar för telefonisten vad jag har framför mig: en kvinna, femtioårsåldern, sover på bron, alkoholpåverkad. — Jag blir kopplad till en sköterska. »Försök med smärtstimulering«, säger hon. »Försök med smärtstimulering«, säger jag till människan som knäböjer över den liggande. Och när den liggande berörs igen, rör hon ena foten. — En bil stannar bredvid oss, och en ung man närmar sig. »Jag är brandman«, säger han, och verkar stolt. »Han är brandman«, ekar kvinnan som knäböjer och verkar tacksam. — Jag ser en polisbuss, och vinkar mot den. Sidodörren öppnas, och fyra civilklädda poliser kommer ut. På taket snurrar blåljusen. Samtidigt kommer en läkare och några sköterskor marscherande från vårdcentralen nära intill. – Sköterskorna säger den liggandes namn. De känner igen henne. – Jag går därifrån. När jag vänder mig om, ser jag en syrgastub på hjul, och hur folksamlingen rest upp den liggande. — En vardagseftermiddag, på väg för att sälja en gravsten.
* * *
Det var en kort text som skildrar ett kort möte med en kvinna som däckat på en bro. Hände det jag skriver om i verkligheten? Spelar det någon roll, om det hände i verkligheten? För berättandets del: inte alls. För berättelsens överensstämmelse med det verkliga förhållandet på bron: helt och hållet. Som prosa: inte alls. Som fakta: helt och hållet.
För egen del tycker jag om, att i prosaform blanda högst reella omständigheter, med mer fiktiva inslag. Det ger mig en frihet som övertrumfar själva verkligheten, som nästan är berusande...
(Men hur är det nu då — skedde det jag berättar om? Ja. Spelar det någon roll? — Knappast.)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar