Fragment: Ove — Konstruktion IV

Jag kände inte Ove särskilt väl. Jag besökte honom några gånger åren innan de hittade honom död. Men inte fler gånger, än att jag nästan kan dra mig till minnes varje enskild gång. — Inne i stugan hade han inte mycket möbler. Böckerna stod i hyllorna som han snickrat själv. De låg på golvet i högar, och på diskbänken och de stod uppradade i fönstren. Det måste ha varit tusentals volymer. Men jag var bara inne där inne en enda gång. Annars satt vi mest i bersån, när jag stannat till på nån av mina joggingturer.

Ove var inte alldeles lättpratad. Det gällde att prata om sånt som intresserade honom. Jag fick nytta av min humanistiska utbildning, och förde jag bara in samtalet på döda filosofer, teologer, tänkare, så pratade han sedan självmant så länge, att jag oftast fick avbryta honom för att komma vidare. »Nädu, jag har fyra kilometer kvar att springa innan kvällsmaten, men vi ses väl snart igen.« Nåt sånt brukade jag säga. Då tystnade han alltid, och såg lite ledsen ut, som om han kommit på sig själv med att ha varit alltför talträngd.

Han hade varit död i runt månad, när någon anade oråd, och man tillkallade polis. På begravningsbyrån sa de, att han legat i sin säng. Han måtte känt sig dålig innan dess att han gick och lade sig den gången, eller så var han mer morbid än jag trodde, för på köksbordet låg ett brev: »Öppnas vid min död«, stod det textat på utsidan. Och i det stod mitt namn angivet som kontaktperson. Han hade bara skrivit mitt förnamn och lagt till: »som brukar springa förbi här på somrarna«. Det måste varit svårt för polisen att få reda på vem jag var. Men de lyckades.

Vid bouppteckningen visade det sig, att Ove skänkt mig sina böcker och vad annat jag kunde finna i stugan som kunde vara av intresse. Så jag tog med mig en vän och tillsammans med en jurist besökte vi stugan någon gång i början av mars det året. Det luktade fortfarande illa. Men vi vande oss snart. Och så började jag för första gången långsamt gå igenom raderna med böcker.

Ingen visste, att Ove i sina hemmagjorda, grova hyllor hade bok efter bok med tryckår från 1600-talet och 1700-talet. Naturvetenskapliga verk på latin, lexikon, romersk historia, några grekiska böcker. Ovanpå ett skåp låg en tjock, trasig bok med fläckig inlaga. Några veckor senare, fick jag veta att det var en inkunabel. Den saknade visserligen en del sidor, men när den senare såldes på auktion, stannade köpepenningen på tjugoåtta tusen kronor. Pengarna använde jag för att renovera stugan.

Men mest intressant var de rader med pärmar jag hittade. Dem hade Ove själv fyllt med sida efter sida med mikroskopisk text i allehanda filosofiska ämnen. Jag hittade en kommentar – på tyska – till Die Welt als Wille und Vorstellung, där han kommenterat stycke för stycke. Två pärmar var en kommentar till Nya testamentet, dock på svenska. Ove hade också skrivit långa, torra essäer om allehanda greker: Diogenes, Anaximandros, Heraklitos. — Alla pärmarna, tjugotvå stycken, står nu i källaren i mitt eget hus, och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med dem. Oves bibliotek har jag gallrat. Jag behöll ungefär ett tusental av böckerna. Resten sålde jag, eller skänkte bort. De flesta av böckerna har jag tagit tillbaka till stugan, som nu har larm. Jag besöker det flera gånger i veckan.

Ove är kremerad och hans stoft är spritt i minneslunden nere vid kyrkan. Det hölls aldrig någon begravningsgudstjänst: det var så han ville ha det. Jag har inte lyckats hitta något enda foto av Ove, fastän det rimligen borde finnas någonstans. Om jag hittar ett, ska jag hänga upp det på någon av väggarna i hans gamla stuga.

Det har gått tre år sedan de hittade Ove. När han levde, tänkte jag på honom nästan bara då jag kom joggandes förbi hans torp. Nu går det knappt en dag utan att jag funderar på vad det där var för en märklig karl, egentligen.