Det är väl egentligen ogörligt att på ett vettigt sätt analysera Lichtenbergs uppfattningar om det ena och det andra endast utifrån ett litet urval av av hans efterlämnade fragment, aforismer och halva meningar. Men det står ändå klart, som översättaren Bengt Holmqvist skriver i sitt förord, att Lichtenberg var »ett kvickhuvud av Guds nåde«. Det står klart. Men att få grepp om honom låter sig inte riktigt göras. Men det noterar även Holmqvist, som menar att Lichtenberg var en åskådare utan världsåskådning, en man utan ett omfattande system, som tankarna skulle passas in i.
Men han verkar hylla den fria tanken, som inte ska underkastas tvång (sid. 14), att man ska ha ögonen på hur man kan förbättra (sid. 16), och att man skall vara medveten om sig själv, även om sina svagheter, som, om man känner dem, mister sin kraft att skada oss. Men tanken kan inte nå överallt. I tillvaron finns djup, som vi inte kan nå, och filosofen kan blott dyka till »ett ringa djup« (sid. 18), och som »världens svans«, kan vi inte veta »vad huvudet har för sig.« (sid. 25)
Man kan även märka ett visst förakt för en impotent djupsinnighet: de metafysiska grubblerierna lämnas med fördel »åt dem som inte duger till någonting bättre.« (sid. 24). Och senare uttrycker han:
»När han filosoferar kastar han vanligen ett angenämt månsken över tingen, ett sken som åstadkommer ett tilltalande helhetsintryck men inte visar ett enda föremål tydligt.« (sid. 51)
* * *
När det gäller ett ämne som jag särskilt intresserar mig för – religionen – är Lichtenberg synnerligen tvetydig. Han talar om att måla en nolla – glorian – över huvudet på helgonen (sid. 28), han pratar om en tid som förliden, då man fortfarande ansåg att själen var odödlig (sid. 29). Men samtidigt menar han att man inte kan hitta en ny religion som är lika effektiv som den kristna, varför man bör hålla kvar vid den av, så att säga, pragmatiska skäl: »Förvisso är också Kristi uttryck så beskaffade att man, så länge världen står, kan lägga in det bästa i dem.« (sid. 32)
Men, åter samtidigt, ger han inte mycket för de kristna i sig. »...så mycket är säkert: vad de kristna uträttat in corpore, det är inte mycket värt.« (sid. 36). Vidare menar han, att de flesta som försvarar sin trosuppfattning inte gör det för att de nu är övertygade om att det är sant, utan blott för att de »en gång har påstått att de är sanna.« (sid. 38) — Och det är viktigt för oss att betvivla allting, som man nu tror »utan all undersökning« (sid. 44) — ett uttalande som rimligen kan vändas mot religion likväl som alla andra uppfattningar som tros utan att man kräver belägg. Så är han trots allt ett barn av upplysningen: »Framom allt annat utvidgning av vetenskapens gränser; utan det är allt intet.« (sid. 47) Och han verkar ha en optimistisk inställning till tillvarons utveckling:
»Vår värld kommer att bli så fin, att det blir lika löjligt att tro på en gud som det nuförtiden är att tro på spöken.« (sid. 60)Det hindrar inte att han senare deklarerar, att hjärtat känner en Gud, men att detta inte går att göra »fattbart för intellektet«. (sid. 50) Ofattbarheten illustreras i en annan text: »Är då vårt begrepp om Gud någonting annat än personiferad obegriplighet?« (sid. 57)
* * *
När det gäller synen på kriminalitet delar han en hel del med Nietzsche. Översättaren menar också att Nietzsche höll Lichtenberg högt, även om jag själv inte kan påminna mig att jag rent konkret stött på Lichtenberg i Nietzsches skrifter. Jag må bli rättad om jag har fel. — Kriminalitet är, i Lichtenbergs uppfattning, något som betingas av miljön. Och vi kan tacka »den nådiga himlen« för att vi inte fötts in i den kriminelles omständigheter. (sid. 33) Och på en annan plats hittar man en passus, som lika gärna kunde ha hittats hos Nietzsche: »Frågan är om vi inte, när vi steglar en mördare, gör samma misstag som ett barn när det slår en stol, mot vilken det stöter sig.« (sid. 47)
Antydningar ger också för handen att han erkänner en determinism i tillvaron, men trots det »är frihet egentligen det bekvämaste sättet att tänka sig saken, och kommer alltid att godtas eftersom det i så hög grad har skenet för sig« (sid. 37). Återigen en pragmatism, således.
* * *
Rena lustiga märkligheter och kvickheter finns det också gott om:
»Den som plundrar en gammal författare på en tanke skulle kunna ursäkta sig med själavandringen och kräva bevis för att det inte var just han som en gång . . .« (sid. 36)Eller vem skulle inte önska det följande:
»Det vore en lycka om man kunde sluta öronen och de andra sinnesorganen på samma sätt som ögonen.« (sid. 40)Och, i slutet av ett fragment:
»Människan består likväl också av annat än testiklar.« (sid. 65)Och en annan tilltalande aforism, som måhända inte är så märklig:
»Boktryckarkonsten är i sanning ett slags Messias bland uppfinningarna.« (sid. 54)Och med min fascination för frågor om döden, läser jag med behag:
»En grav är ändå alltid den bästa fästningen mot ödets stormar.« (sid. 60)
* * *
Det är mycket underhållande att läsa Lichtenberg. Liksom Nietzsche, har han en förmåga att vrida sig ur varje definition: han kan säga det ena, men likväl det motsatta. – Trots allt känner man att det är en sammanhållen, kritisk individ som står bakom alla textfragmenten. Blott utan vilja att systematisera, att bygga ett system, att förenkla...
Jag blev tillräckligt fascinerad, för att beställa en mer omfattande samling texter av Lichtenberg, nämligen Kladdböcker, som jag hoppas dyker upp här hemma snart.
– – –
Aforismer, Georg Christoph Lichtenberg, Tidens förlag 1949. 72 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar