Bokrecension: Den långa vägen ut ur helvetet

Den långa vägen ut ur helvetet är Marilyn Mansons självbiografi, skriven i samarbete med Neil Strauss.

Boken målar upp en dekadent bild av människan Brian Warner, som blir artisten Marilyn Manson. Det är en orgie i droger, sex och kontroversiella scenframträdanden. Men historien griper mig inte. Antagligen delvis, för att jag har svårt att tänka mig Marilyn Manson sätta sig ner och skriva den här historien: den är berättad i jag-form, så det är så man ska uppfatta den, även om jag utgår ifrån att det är Neil Strauss som i praktiken skrivit boken, antagligen genom intervjuer med Manson och research. – Det blir inte äkta. Jag hade föredragit om boken skrivits som ett långt reportage; att den egentliga berättaren träder fram som författare.

Och Manson är inte särskilt exceptionell med finess. Jag gillar en del av hans låtar. Jag tycker att texterna ibland, i sin obscenitet, har ett litterärt värde. Men artisten Marilyn Manson, som hyllar och dedicerar boken till Anton Szandor LaVey – Satanskyrkans grundare –, som berättar om berg av droger, om sex med Jenna Jameson, om groupies... – Det blir ingen finess. Dekadensen är bara så uppenbar.

Sen kan jag alldeles för lite om Manson sen tidigare, för att kunna bedöma i vilken grad boken presenterar en bild av Manson såsom Manson själv vill: alltså en projicering av Mansons act. Eller om det är en uppriktig bild av den Manson är – Brian Warner. Ytterligare en anledning till varför jag hade velat ha Neil Strauss röst tydligare i boken, för att i alla fall få ett anslag av journalistik, kritik, källvärdering i boken.

Manson skriver i slutet av boken: "Tja, nu har jag fått allt jag velat ha. [...] Men jag har också lyckats förstöra och förlora allt jag någonsin älskat på vägen dit." (sid. 316). Kliché.

Nå, jag fortsätter väl att lyssna på honom ibland. Men jag är inte imponerad av den act han producerar. Men visst önskar vi alla att vi hade lite fler långfingrar ibland...