Bokrecension: Brev till en bokhandel; Hertiginnan av Bloomsbury Street

Brev till en bokhandel och Hertiginnan av Bloomsbury Street är skrivna av Helene Hanff, m.fl.

Den 5 oktober 1949 skriver Helene Hanff, New York, sitt första brev till antikvariatet Marks & Co. i London. Den 25 oktober skriver firman ett svarsbrev. Det är början på en tjugo år lång brevväxling mellan den ivriga amerikanska författarinnan och de något mer formella anställda på antikvariatet.

Hanff använder antikvariatet ungefär som jag använder Adlibris: hon beställer fram udda böcker och ser till att få dem hemskickade. Men inte så att hon prövar på nyheter. Det är inte hennes stil. Hon är inte en bokslukerska i kvantitet – men i kvalitet: när andra läser femtio böcker läser hon samma bok lika många gånger... Hon lånar böcker på biblioteket; gillar hon dem ser hon till att skaffa dem. Från London.

Genom åren förs litterära samtal i breven, samtal om kostnader och om olika versioner av olika böcker. Hanff ömsom berömmer Frank Doel (som vanligtvis är den som besvarar breven) för att han fått tag i underbara böcker, och ömsom skämtsamt skäller ut honom. Som i fallet när hon får en Bibel på latin, som inte verkar vara av den traditionella katolska Vulgata-verisionen:

"VAD ÄR DETTA FÖR ELÄNDIG PROTESTANTISK BIBEL?
Var vänlig påpeka för engelska kyrkan att den har förvanskat den vackraste prosa som någonsin skrivits. Vem har lovat dem att ge sig på Vulgatan? De kommer att få brinna i skärselden som straff, sanna mina ord." (sid. 11)

Eller när Hanffs får en version av Samuel Pepys dagbok hemskickad:

"OCH DETTA KALLAR NI FÖR PEPYS DAGBOK?!
det här är inte Pepys dagbok, det här är någon beskäftig redaktörs eländiga hopkok av UTDRAG ur pepys dagbok fan ta honom.
det är så man kan spy." (sid. 37 – se hur interpunktionen och bruket av versaler understryker upprördheten hos skribenten!)

Men den låtsade upprördheten avbryts också av glädjeutrop:

"Nå, om dina böcker kostade lika mycket som de är värda skulle jag inte ha råd att köpa dem!" (sid. 53)

Med tiden utvecklas en vänskap mellan Hanff och personalen på Marks & Co. och i synnerhet mellan Hanff och Frank Doel med familj. Hanff sänder mat till sina antikvariatsvänner, något som är välkommet i efterkrigstidens och ransoneringens London.

Ett ständigt återkommande tema är Hanffs önskan, liksom engelsmännens önskan, att hon ska resa till London. Något som gång på gång skjuts på framtiden, på grund av att Hanffs ekonomi inte tillåter en sådan utgift.

Frank Doel avlider 1968, utan att ha träffat Helene Hanff. 1971 kommer hon till sist i väg till London, då ditbjuden som författare. Hon har låtit ge ut brevväxlingen med Marks & Co. som Brev till en bokhandel. Under sina veckor i London skriver hon dagbok, som på ett sätt blir en epilog till brevsamlingen och ger läsaren en fördjupning i vem Helene Hanff är. Dagboken ges ut som Hertiginnan av Bloomsbury Street.

Man bör nog både vara lite anglofil och bibliofil för att uppskatta den här boken. Uppfyller man de kriterierna, så har man härlig läsning framför sig! – Kontrasten mellan det amerikanska och engelska är underbar; och läsaren, som icke-engelsman men engelskvän, känner lätt igen sig i Hanffs förtjusning.