Bokrecension: I väntan på Godot

Samuel Beckett har skrivit det tragikomiska dramat I väntan på Godot. Texten är mycket exakt i scenangivelser. Replikerna är minimalistiska och avskalade. Rekvisitan består till största delen av ett träd, en sten och ett par skor. På scenen utspelar sig en surrealistisk historia där Estragon och Vladimir väntar på Godot. Deras verklighet är en verklighet av glömska, tidsflykt, avbrutenhet, frågor, upprepningar.

Dramat är svårtolkat, om ens begripligt i vanlig mening. Men den är mycket läsvärd. Skulle gärna vilja använda mig av Estragon och Vladimirs väntan på Godot (som aldrig kommer) som liknelse, som mytisk berättelse. – För vem är Godot? Är han i själva verket mannen Pozzo som dyker upp två gånger i dramat (ena gången seende, andra blind)? Vad kan man tillåta sig att tolka in? Vad betyder trädet som är utan blad i första akten, men har tre blad i andra akten? Vad står den återkommande glömskan för?

Beckett skriver utomordentligt skickligt. Jag vill läsa dramat igen.