Bokrecension: Studentminnen | P. G. Ahnfelt

Stora Torget, Lund, 1830. Litografi av Johan Knutson. 

Studentminnen är en självbiografi av prosten Paul Gabriel Ahnfelt (1803-1863). Jag har läst verket i urval och redigering av Per Erik Wahlund (1923-2009), som även försett volymen med inledning, kulturhistoriska noter och ett gediget biografiskt namnregister.

Denna upplaga utkom 1963. Den första upplagan utkom 1857.

* * *

Det är mig inte självklart tilltalande att läsa ett verk i urval. Wahlund skriver själv att hans edition av Studentminnen rymmer ungefär två femtedelar av det totala stoffet i originalet. Det är heller inte mig självklart tilltalande att läsa ett verk som språkligt moderniserats, även om Wahlund också skriver att han velat behålla ”de ålderdomliga vändningarnas tidsdoft”.

Men textmängden spänner dock en bra bit över tvåhundra sidor, och förefaller ge ett gott uttryck för Ahnfelts sätt att beskriva sin omvärld, från sin egen födelse till år 1850. Således sörjer jag inte över att ha läst Ahnfelt i utdrag: jag gissar att Studentminnens kärna mött mig ändå, även om Wahlund tydligen skalat bort mycket av det teologiska innehållet.

* * *

Titeln Studentminnen är intressant. Man tänker naturligtvis först att detta är fråga om en beskrivning av författarens första studentår, men självbiografin är långt vidare än så: Ahnfelt fortsätter nämligen under hela den beskrivna perioden att återvända till sitt universitet i Lund och förblir under hela tiden något av en ständig student, även långt efter att examina är avlagda och prästvigning genomförts.

1800-talets luft strömmar friskt genom texten. Person efter person avporträtteras, somliga varmt, andra med icke obetydligt inslag av skvaller. Uppriktigheten är rentav förvånande; det höviskt-artiga är aldrig så framträdande att inte också mindre smickrande sidor hos medmänniskorna bevaras åt eftervärlden. Om en präst skriver han till exempel:

"På 20 år hade han för den överhängande magen ej sett sina knän med deras tillbehör. Skulle han sitta, behövde han en rymlig soffa eller ock tvenne stolar till basis för sin ofantliga kroppsmassa. Hans armar voro styva av fetma, och hans panna glänste av svettdroppar. Hans svalg var som en öppen grav."

Små slängar kan också komma av följande typ, när han efter att ha nämnt en viss person tillägger: "fyrkantig i åminnelse." En präst får omdömet: "Han var mera snål än lärd, eller ock förstod han förträffligt att dölja sin lärdom."

Även sig själv karaktäriserar han:

"Jag är således understundom mycket närgående och påflugen i umgängeslivet, retsam, men icke uppretande, saltfull, men icke bitter, kantig, men icke spetsig, trubbig, men icke tvär, häftig, men icke oförsonlig, ofta uppfarande, men lätt lugnad igen och framför allt angelägen att gottgöra mina förbrytelser under loppet av en diskussion eller under förfäktandet av mina åsikter."

Om sin politiska inriktning skriver Ahnfelt:

"Det behöver väl ej nämnas, att jag livligt reagerar mot allt slags förtryck, att samvetsfrihet såväl som allt vad frihet heter: ordets och talets frihet, församlingens frihet, kvinnans frihet och andra allmänt mänskliga fri- och rättigheter äro mina ögonstenar."

* * *

Medmänniskorna i verket är många. Den som är bevandrad i svensk kyrkohistoria från epoken möter många bekanta.

Ahnfelt förefaller på många sätt vara en politiskt liberal person, men det hindrar inte att han ur religiöst hänseende tar djupt intryck av Henric Schartau (1757-1825), som under hans ungdomstid var verksam i Lund. Ahnfelt gör också sitt till för att mildra den allmänna bilden av prästen som eljest framstår som så sträng och allvarsam.

Schartaus inflytande över svenskt kyrkoliv är väl än i dag inte helt borta, fastän detta inflytande väl främst märks i synnerligen konservativa kyrkliga sammanhang.

Ahnfelt hade dessutom den utomordentliga förmånen att ha Esaias Tegnér (1782-1846) som föreläsare under sin studenttid. Denne skall vid ett tillfälle undrat hur Ahnfelt stod ut med Schartau och dennes deklamation. Och vid ett tillfälle får Ahnfelt besök av ingen mindre än Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866), vars kommande Det går an Ahnfelt – i all sin påstådda liberalism! – för övrigt tar rejält avstånd ifrån.

En annan välkänd gestalt ur tiden som Ahnfelt har mycket att göra med är Peter Wieselgren (1800-1877). De verkar varit goda vänner, men ägde också en gemensam kamp i att de båda var djupt engagerade i nykterhetsrörelsen. Striden mot vad som verkar varit ett pandemiskt brännvinssupande för de båda ivrigt och helhjärtat.

* * *

Rent kyrkligt torde Ahnfelt ha lagt fokus på det egentliga församlingsarbetet; det är viktigt för honom att ha en levande och gedigen relation till dem han är satt som herde för. Den kamerala-byråkratiska kyrkofunktionen ger han mindre för.

Man får intryck av att han på allvar ömmar för dem omkring honom, och andra prästers  högfärdighet föraktar han öppet. Visst är kristendomens supremati självklar för Ahnfelt, och kyrkotukten som sådan är given, men diktatorisk i kraft av sitt ämbete förefaller han ingalunda vara. Så såg han till exempel inte strängt på de så kallade läsarna, utan berömde dem snarare.

För övrigt såg Ahnfelt inte blitt heller på världslig ståndshögfärd och gisslar det fenomen som ger anor företräde framför förmåga.

* * *

Själv kom Ahnfelt med tiden att lida allt svårare av reumatisk verk, som tidvis gjorde honom oförmögen att arbeta. Kuren blev brunnsvistelser och där genomförda bad, som stundom synes ha mildrat besvären. Han beskriver också hur han drabbas av en svår depression, som senare återkommer i mildare variant. Beskrivningen lyder bland annat så här:

"All min tankekraft var ute; viljelös och vanmäktig, improduktiv och obeslutsam, kunde jag ingenting företaga, ingenting se utom mitt eget elände."

Orden kan nog var och en nicka igenkännande åt som någonsin hemsökts av mjältsjukan.

* * *

Ahnfelts Studentminnen är en storartad läsupplevelse. För egen del har jag väl annars i min läsning mer fokuserat på det senare 1800-talets och tidiga 1900-talets litteraturhistoria. Genom Ahnfelt förs jag i närheten av betydande kultur- och akademipersonligheter och dessutom kyrkliga gestalter (vilka ofta är desamma!) under 1800-talets första hälft: det är mycket intressant alltsammans – tidsdoften, anekdoterna, skvallret, persongalleriet, levnadsomständigheterna.

Därför kan jag inte nog rekommendera Studentminnen – åtminstone i Wahllunds edition – som läsning för var och en som vill komma i närkontakt med en svunnen tid, som både är så nära och så långt ifrån den tid vi själva lever i.
– – –
P. G. Ahnfelt, Studentminnen. Urval, inledning, kommentarer: Per Erik Wahlund. Stockholm: Natur och Kultur, 1963.

Bokrecension: Självstudier | Per Erik Wahlund

Självstudier. Försvarstal och utredningar i humanistisk anda är en essaysamling av Per Erik Wahlund (1923-2009). Boken utkom år 1974.

* * *

Essayistiken är en tilltalande textgenre. Olika människor skulle säkert definiera den på olika vis, men så som jag ser den innehåller en essay i regel något av följande.

För det första ett personligt tilltal. Författaren kan tillåta sig att visa sig själv i texten. För det andra en estetiskt medveten stil. Prosan skall i någon mån vara konstnärligt medveten, stilistiskt elegant. För det tredje lärdom. En essay tar med läsaren på en lärd resa, ofta till ett område annars sällan besökt på grund av sin obskyra natur eller sin smalhet. Det vore således helt rimligt att någon skrev en essay som handlar om semikolonets historia eller om Beethovens sovvanor.

En essayistikens mästare var författaren, översättaren, poeten, kritikern Per Erik Wahlund. I Självstudier möter vi essayer som samtliga rymmer de inslag som jag ovan varit inne på, i olika proportioner. Wahlund skriver en underbar svenska, som är en ren njutning att ta del av; essayerna skulle nog snart sagt ha kunnat behandla vad som helst, och fortfarande vara läsvärda enbart i kraft av den språkkänsla som utmärker dem, även om ämnena inte legat inom läsarens intressesfär.

Vidare är Wahlund på ett självklart men inte påfluget sätt närvarande i texten, inte minst när det är fråga om rena dagboksanteckningar som fogats samman till essayer. Akademikerns benägenhet att abstrahera sig själv från sin text existerar inte i denna samling.

Och naturligtvis är det oerhört lärt, alltsammans. Lärdomen skrivs emellertid inte läsaren på näsan, utan hon förutsätts helt enkelt hänga med i referenserna – och gör hon inte det, så är ingen större skada skedd. Texterna har ingen snobbistisk tendens, hur starkt än en intellensaristokratisk hållning än är närvarande.

Wahlund skriver själv hur texterna tidigare varit införda i olika tidningar, och hur samlandet av sådant tidigare publicerat material är förutsättningen för att kunna ge ut essayistiska böcker. Således sammanhålls bokens essayer inte av ett övergripande tema, utan ämnena spretar åt många olika håll, efter den inledande texten sammanförda i några olika avdelningar.

* * *

Läsaren får under läsningens gång stifta bekantskap med Xanthippe, Sokrates ökända hustru, som möjligen fått ett oförtjänst dåligt rykte av eftervärlden. Verklighetsförlagan till Georg Büchners drama om Woyzeck presenteras. Prästen Nils A. Laurins memoarer får en egen essay. Åtskilliga texter behandlar mat i historisk tid, och andra behandlar växter. Den sista avdelningen innan efterorden rymmer en dagbok från en resa till Irland.

Och detta är bara en del av vad Wahlund inlevelsefullt beskriver med sin prosa, som minner om Frans G. Bengtssons, om än i modernare dräkt. Och jag vill läsa mer av Wahlund, både av nyfikenhetsskäl – vad mycket mer kan man inte lära av författaren! – och av en längtan att fortsätta njuta av det vackra språket.
– – –
Per Erik Wahlund, Självstudier. Försvarstal och utredningar i humanistisk anda. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1974.

Fiktion: Ur Hembygdshistoria, tidningsklipp,1980–1985

Artikel i Värnamo Nyheter
Lördagen den 5 juni 1982.
Rubrik: ”Spökhuset i Östermåla”
Artikelförfattare: Ernst Wäderkvist (1922-1985), författare och journalist
Urklipp i pärmen ”Hembygdshistoria, tidningsklipp, 1980–1985”, Östermåla bibliotek.

Spökhuset i Östermåla

Under några år på sextiotalet bodde jag i en liten småländsk by. Jag hade fått för mig att livet skulle vara behagligare långt bort från spårvagnar och stormarknader. Så jag hyrde ett nedgånget gammalt hus på sju rum och kök i Östermåla. 

Det tog inte lång tid innan jag fick veta att huset hade ett rykte. Den förste som nämnde det var gubben jag mötte under en av de första rundor jag gick för att utforska markerna runtomkring. Gubben hette Gustav och hans far var bror till en dräng som arbetat på gården för längesen, berättade han efter att vi småpratat en stund. Gustav hade inlett med att fråga om det inte var jag som bodde i gamla prästgården, och det kunde jag ju inte förneka. Huset hade dock inte varit prästgård sen 1800-talet och låg ganska långt från kyrkan och inte särskilt nära något annat heller, förutom skogen. Gustav berättade att en handelsman Eriksson hade bott i gården i början av 1900-talet. Och så fortsatte han, på gemytlig småländska:

"Jo, sedan Erikssons fru hängt sig i en av bodarna blev han aldrig sig själv mer. Han hade två söner, och dem såg man ju ibland på väg till skolan, men de sa att de var inbundna och mest höll sig för sig själva. Eriksson sålde av sina två handelsbodar och levde på vad det gett. 

Fars bror var ende dräng på gården, och det var nog mycket att stå i. Men far berättade att hans bror aldrig riktigt trivdes där, det var så svårt att sova, fastän han hade ett helt inrett rum med egen kakelugn uppe på vinden. Han vaknade alltid och hörde besynnerliga ljud nerifrån salen, stora salen mitt i huset. Det var röster och det var folk som skällde och stod i. Fastän han visste att det inte var nån annan i huset än Eriksson och hans två söner. 

Jag minns själv farbror från när jag var liten, och då var han gammal. Och han sa alltid, att någon ro fanns inte i gamla prästgården. Han blev inte kvar på sin plats där mer än några år."

* * *

När jag hyrde gamla prästgården hade den stått tom i två, tre år. Innan dess hade en familj från Jönköping haft den som sommarställe. Men det var bara några få rum som var någorlunda i ordning. De andra pysslade jag med när jag kände för det, och efter ett halvår var stället någorlunda presentabelt. 

Den stora salen som Gustav pratat om hade jag fått omtapetserad och golven slipade och de två kakelugnarna fick jag ordentligt sotade. Ett rum fanns på höger hand innanför farstun, som jag kallade kontoret, eftersom det var som ett kontor det kändes, kändes alltid kallt. Fastän jag satte in nya fönster och fastän temperaturen letade sig en bra bit upp över tjugofem grader den första sommaren och solen föll rakt mot ytterväggen där var det alltid ruggigt. Ett litet rum bredvid köket använde  jag som sovrum. 

Några uthus fanns inte längre kvar när jag bodde där, men några kantiga stenar i trädgården markerade var de borde ha legat: två halvt övervuxna fyrkanter kunde man tydligt märka av. Ett större och utdraget stenröse i skogsbrynet borde ha varit en mindre lada en gång i tiden. 

Det var naturligtvis omöjligt för mig att inte försöka få veta mer om huset jag bodde i. Gustav hade inte mycket mer att berätta, men jag lyckades ändå få ur honom tillräckligt med uppgifter för att hitta handelsmannen Erikssons och hans hustrus grav på kyrkogården. Under stenen bredvid låg de båda sönerna, båda döda i tjugoårsåldern. Det var inte svårt att få veta vad som hänt dem. I tidningsarkivet i Värnamo kunde jag hitta tidningsurklipp om händelsen, som inträffat 1915. De båda unga männen hade hittats drunknade i ån som går genom byn. Av uppgifter i kyrkoboken fick jag veta att deras far, handelsmannen, dött året innan i en hjärtinfarkt. 

Så det var den tragiska historien om familjen Eriksson i gamla prästgården: hustrun död  i självmord, maken död i plötslig sjukdom, sönerna döda genom drunkning.

* * *

Efter familjen Erikssons tid verkar huset ha stått tomt i några år innan det började användas av kyrkan igen. Man hade huset som samlingslokal för olika möten. Det låter fridfullt, men på biblioteket hittade jag en på maskin nedskriven intervju med Rolf Gudmundsson. Den fanns i en pärm på en hylla för hembygdshistoria, och var odaterad och osignerad. Men genom andra källor kunde jag förstå att den Rolf det sannolikt var fråga om dog 1949, så innan dess måste man ha frågat ut honom. 

I intervjun berättar Rolf om en besynnerlig präst, komminister Botulfson, som tjänstgjorde i Östermåla under några få år på tjugotalet. Botulfson verkar ha varit en man med märklig karisma. Han höll bönemöten i gamla prästgårdens stora sal, och Rolf skriver om hur salen var fylld av folk som kom för att lyssna till Botulfsons bibelutläggningar och be med i bönerna. Tydligen var Botulfson sträng, och for hårt ut mot församlingsmedlemmar som inte tog den kristna religionen på tillräckligt allvar. Rolf berättar i intervjun att för Botulfson var fester en svår synd. Istället skulle man bedja och läsa sin bibel. 

Det fanns de i församlingen som klagade på den stränge prästen till både kyrkoherde och domkapitel, och till sist reagerade de senare med att förflytta honom. Den sista kvällen som Botulfson höll bönemöte i gamla prästgården var samma kväll som gamla kyrkan brann ner. Jag har sett ruinerna på några fotografier i biblioteket: kala sotiga väggar med öppna hål där fönstren suttit; inget fanns kvar av taket och tornet hade rasat samman ner över kyrkogården. Rolf säger i intervjun att det aldrig blev uppklarat vad som hände med kyrkan. Prästen Botulfson försvinner helt ur hävderna: jag har inte kunnat hitta honom någonstans. Rolf säger att några i församlingen fortsatte att hålla bönemöten i gamla prästgården ett tag efteråt, men att det ogillades, och snart lämnade kyrkan den gamla prästgården igen, särskilt sedan en ny kyrka snart blivit byggd med tillhörande församlingslokaler.

* * *

Gamla prästgårdens vidare öden under åren fram till att familjen i Jönköping köpte den för att ha som sommarställe är mångskiftande. Den har använts som systuga och som lokal för fiskeföreningen. Ett kort tag hade hemvärnet den som samlingslokal. Under min tid hyrde jag huset av en dotter i Jönköpingsfamiljen. Det kostade mig inte många kronor, utöver det jag själv lade ner för att göra stället någorlunda beboeligt. 

Om jag själv varit med om något märkligt i huset? Knappast, förutom på  ett undantag när. 

En tidig morgon när jag vaknade sken solen in i sovrummet. Jag minns hur fåglarna sjöng, så det måste varit på våren eller tidigt på sommaren. Jag gick genom stora salen och ut genom farstun och stod en stund på stentrappan utanför ytterdörren. Då såg jag gräsmattan framför mig i det klara morgonljuset, kortklippt, fastän jag höll den vildvuxen. Nere till vänster stod två uthus, och inte de fyrkantiga stenhögar som brukat ligga där. Och borta i skogsbrynet reste sig en grå lada. Och jag såg hur en kvinna i vit nattsärk eller luftig klänning kom ut från ladan och gick in i ett av uthusen, och i handen hade hon ett hopvirat rep. Jag minns hur hjärtat slog  några hårda slag mot revbenen, och jag skulle precis ropa när det plötsligt var mörkt omkring mig och jag stod på samma plats, men i månsken och höstnattskyla. 

Naturligtvis tänker jag att jag gått i  sömnen, att jag drömt. Men ibland – undrar jag.

Bokrecension: Sagor på vers och prosa | Sigfrid Lindström

Sagor på vers och prosa är en samling texter av Sigfrid "Tristan" Lindström (1892-1950), författare, översättare och journalist.

Boken rymmer tidigare publicerade verk av Lindström och utkom första gången 1948. Jag har läst den andra upplagan från 1952.

* * *

Jag förstår det som att Sagor på vers och prosa rymmer i princip hela Sigfrid Lindströms samlade bokproduktion, sånär som på de samlade väderkåserierna. Således hittar vi i volymen, i denna ordning, Leksaksballonger (1931), Vindsröjning (1939), Sagor och meditationer (1922) och diktsamlingen De besegrade (1927).

De flesta texterna i Sagor på vers och prosa är noveller i sagoformat. De utspelar sig oftast i en obestämd, agrar dåtid, såsom sagor plägar göra. Emellanåt genombryts sagoskimret på ett effektivt sätt av den hårda verkligheten under, som när det lyfts fram att det huvudpersonen upplever mest sker i hans fantasi. Det är därför inte oväntat att Don Quijote då och då skymtar fram.

Motiven är bekanta. Det är folksagornas världar, det är legender och det är bibelanknutna berättelser, och inte så få historier som utspelar sig i antiken. Det är påfallande att Lindström låter sagorna börja i en riktning, för att sedan vika av, genom att en person introduceras som man därefter följer till sagans slut.

I allmänhet spänner sagorna över några få sidor. Ibland blir de något längre. Nästan alla utmärks av ett stillsamt vemod och möjliga appliceringar på vår värld idag, även om sensmoralerna aldrig blir explicit utskrivna. Det är vanligt att sagorna klingar ut i molltoner.

* * *

En hel del gestalter i historierna är bekanta, även om Lindström låter deras vanliga sammanhang förändras till en ny berättelse.

Vi möter således Jerusalems skomakare, vars oförmåga att dö gör homom till en ytterst lämplig soldat. Törnrosa förekommer i en saga om en riddare som är mycket nyfiken på det förflutna.

En saga om Diogenes skildrar hur ryktet om hans bostadsplats i en tunna redan i hans egen tid överflyglar vad han vill lära ut. Alexanders funderingar om att erövra världen och världar bortom denna världen finns det också en saga om. Och i en ny version av berättelsen om att kasta den första stenen går det helt annorlunda än i den berättelse som återfinns i Bibeln.

"Kejsarens nya kläder" är en bekant saga av H. C. Andersen. I Lindströms saga med samma namn skymtar kejsaren blott i utkanten av berättelsen. Istället är det en pojke som mot sagans slut åser kejsarens procession i de nya kläderna som är huvudperson, synbarligen dock inte den pojke som ropar att kejsaren är naken.

* * *

Tydliga stråk i sagorna är känslor av utanförskap, ödslighet, overklighet. Återkommande är även skildringar av stjärnor och månen och solen. Flera gånger återkommer Lindström också till Eden på olika sätt. Också det är lätt att uppfatta som ett vemodigt inslag: Eden är ju som bekant förlorat för mänskligheten.

Lindström skriver en tät prosa som dock aldrig blir klaustrofobiskt tryckande. Han presenterar sina historier, och det utan onödig utfyllnad; de är överskådliga och suggestiva i sin skenbara enkelhet, som så effektivt imiterar sagogenren – när han inte låter brytandet av sagokonvenansen bli en effekt.

Även de dikter som avslutar sagorna utmärks av samma täta språk, som på ett utmärkt sätt fyller de olika versmått han använder. Den självklarhet med vilken stavelserna följer på varandra vittnar om en språkkonstnärs stora skicklighet och känsla. Ja, det är nästan omöjligt för mig att inte läsa dikterna högt; jag vill höra dem uttalas.

I år är det sjuttio år sedan Sigfrid Lindström dog. Nog kan det vara anledning nog att utge hans sagor på nytt? Eller åtminstone att läsa honom, för första gången för dem som inte förut mött honom, eller att läsa honom igen för de som läst honom och rörts av vad han skrivit.
– – –
Sigfrid Lindström, Sagor på vers och prosa. Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1952. Andra upplagan.

Bokrecension: Europa och tjuren | Karl Ragnar Gierow

Europa och tjuren. Femton essayer är skrivna av Karl Ragnar Gierow (1904–1982). Boken utkom 1972.

* * *

Karl Ragnar Gierow är nog mest känd som Svenska Akademiens ständige sekreterare. Utöver detta var han författare, regissör och översättare. Han var även under många år chef för Dramaten.

Essayformatet passar Gierow utmärkt. Han hanterar genren utomordentligt. Texterna i Europa och tjuren är välformulerade; allt är lärt och medryckande. Formatet tillåter honom också att vara personlig på ett väl balanserat sätt.

Genom essayerna tas vi med på olika resor – vi färdas i geografiska- likväl som i lärdomslandskap. Vi är med Gierow på ett stekhett Sicilien, och vi får dela hans fascination inför minoerna på Kreta. Vi får hälsa på Arthur Koestler. Och genom Gierows hågkomst tas vi med till en kyrka där den legendariske ärkebiskop Nathan Söderblom läser välsignelsen vid en återinvigning.

* * *

Bland det mest intressanta hittar vi en essay om bibelöversättning. Jag ska uppehålla mig lite vid densamma, helt enkelt för att ämnet intresserar mig mycket.

Bibelöversättningsproblematiken är intrikat. De antika texterna skall ju överföras inte bara från andra språk till ett språk som är begripligt för oss, de ska helst också överleva en kulturell översättning. Gierow resonerar om det då pågående bibelöversättningsarbetet på ett insiktsfullt sätt, och lyfter fram dess omöjlighet. Klart är att 1917 års översättning upplevts som otillfredsställande.

Men om man nu ska ge sig på att ge bibeltexterna en ny språkdräkt – vad ska man då försöka åstadkomma? Vad är det viktigaste? Ska språket vara lättillgängligt? Skall det ligga nära talspråket? Skall man försöka bevara en viss högtidlighet? Hur ska man kunna förena bibeltexternas olika läsares olika behov, så att texterna passar bra både för liturgiskt bruk och personligt tröstebruk? Både för den som söker det stilistiskt och poetiskt träffande, och läraren i skolan?

Gierow lyfter fram tröstebruket som det centrala: texterna skall förmå tala till den som där söker existentiell ledning.

Men även om själva översättningen i sig – förmågan att lyfta över texterna till svenska – är möjlig, blir valet av svensk språkdräkt i sig svårt. Det finns ju inom svenska språket olika typer av språk och stilnivåer. Den konservativa ryggmärgsreaktionen är inte Gierows: alla bibelöversättningar, även de gamla, var moderna när det begav sig. Det är heller inte ett språkbruks ålderdomlighet som avgör dess stilistiska nivå.

Samtidigt har vissa ord blivit så förknippade med bibelsvenskan att det inte omedelbart är rimligt att byta ut dem. Lärjungarna bör kanske inte kallas elever, även om det vore en möjlig översättning, och ordet elever rent etymologiskt faktiskt är äldre än ordet lärjungar.

Därtill kommer problematiken att en exakt, ordagrann översättning av rent kulturella skäl kan bli obegriplig. Somliga ting i bibeltexternas samtid är oss helt enkelt mer eller mindre obekanta idag.  Andra ord har konnotationer som inte är möjliga att översätta i all sin nyansrikedom: Gierow anför de grekiska orden sarx och logos som exempel.

Hursomhelst menar också Gierow att en nyöversättning inte nödvändigtvis behöver bli en översättning som går i riktning mot talspråklighet. Han ser istället en växelverkan mellan tal- och skriftspråklighet där det inte är en självklarhet att en verkan i riktning mot talspråklighet är en utveckling. Istället påverkar alltså tal- och skriftspråklighet varandra till bådas gagn.

Till detta kommer vådan av att använda ett dagsaktuellt språk, då vissa ord har en tendens att bli mer tidsbundna än andra: Gierow använder orden mauetisk och mauetik som exempel på ord som var inne en period på fyrtiotalet och sedan försvann.

Rimligen kan det Gierow skriver om bibelöversättning åtminstone i någon mån också äga sin relevans i relation till översättning av all litteratur från äldre tider.

* * *

Essayen om bibelöversättning tillhör de mer tekniska texterna i Europa och tjuren.

En text som helt betonar det personliga är den som berättar om Gierows farfar, den vördnadsvärde prosten, hos vilken han tillbringade somrar som liten. En annan text, hållen som anförande inför Birger Sjöberg-sällskapet, uppehåller sig vid skalden och vissångaren, men detta genom Gierows egna minnen av honom och den stad med dess innevånare där de båda bodde: Helsingborg.

Till de mer besynnerliga inslagen i samlingen hör den gliring mot evolutionsteorin vi hittar i en text som först varit ett anförande i Akademiska Föreningen i Lund. Om jag jag förstått det rätt var Gierow tämligen skeptisk inför utvecklingen som allmänt fenomen rent generellt, och kanske har därmed utvecklingslärans rörelse från enkelt till komplext inom den biologiska världen instinktivt stört honom.

För honom slår emellertid utvecklingsläran bort mänskligt värde och ansvarighet och resulterar i en nihilistisk hållning – och det är onekligen en slutsats man kan dra, men jag får intrycket av textens ton att det är något Gierow inte vill göra. Ergo måste utvecklingsläran ifrågasättas istället.

* * *

Karl Ragnar Gierow är en mycket god stilist. Språket är ett rent nöje att läsa. Det är klart, vackert och nyansrikt. Hans resonerande stil är tilltalande, det inbjuder till samtal och egna reflexioner. Texterna har kanske emellanåt en viss svartsyn, men den är långt ifrån en slö pessimism. Man kanske inte alltid kan hålla med Gierow i det han skriver, men lyssnar gör man gärna. - sdg  sdg
– – –
Karl Ragnar Gierow, Europa och tjuren. Femton essayer. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1972.

Bokrecension: Makter | Bo Bergman

Makter är en diktsamling av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1962.

* * *

Det är något mycket sympatiskt med Bo Bergmans poesi. Den är okonstlad, men inte menlös. Dess lite dystra vemod, ibland försett med uttryck för svindel, upplevs som äkta erfaret. Den står mycket långt från modernistiska experiment med språket, och förmedlar istället transparent mening i korta, stundom rimmade, verser. Dikterna lämpar sig utmärkt väl för högläsning.

Ämnena i Makter kan både vara enkelt betraktande: en aftonkänsla, och djupt existentiella: om livet och dess mening. Av det senare slaget hör sista strofen i "Under molnen", den avslutande dikten i samlingen:

"Finns det något utanför dig?
Dör ej med din död en värld,
självbeprisad, självföraktad,
självförtärd?"

Dikten lyfter fram det osäkert upplevda, aningen om något annat utanför livet såsom vi känner det, en makt – makter! – bortom det vi erfar. Och slutar med ackordet ovan: något som lutar åt att allt det som varit ditt är ditt inom dig, och försvinner med dig; livet som något du själv formar, snarare än något bortom dig själv.

I dikten "En skugga" berättas om hur diktjaget frammanar bilden av en död vän. Dikten avslutas:

"I skuggorna försvinner hopplöst
den skugga som jag sökt få fatt.
Vem ropar efter oss? Vi virvlas
förgätna bort i ändlös natt."

Även i dikten "Banalt" finns en lite uppgiven trötthet med. Dikten börjar med att skildra en sommaridyll, men även där får vi veta, "att allt som händer / har hänt förut". Och i "Starr" heter det:

"Sträck famnen mot en värld, du famnar
dock skuggor, skuggor, skuggor blott."

Det tillfälliga i allt mänskligt hittar vi uttryckt i tre verser i dikten "Vers för vinden":

"Vad de döde
menat menar
sällan dagens ord."

Jag förstår formuleringen som en påminnelse om att det som en gång varit givet i andra tider, i vår egen tid alls inte längre är givet: åsikter och uppfattningar skiftar om med generationer som kommer och går. Det en gång självklara är en annan gång det avvikande.

En stillsam skepticism går genom många av dikterna, flanörens lätt avmätta blick på allt som passerar och finns. Hellre möter diktjaget himlens "vredes / torndönsslag" än att aldrig få andas "ett enda [/] ärligt andetag". Kan det kanske läsas som en bekännelse till icke-dogmat: att hellre säga sin mening ut, än att böja sig för det hävdade. Dikterna är inte antireligiösa, men knappast heller bekännelsefromma.

Och nog kan man läsa in en längtan efter det intellektuellt redliga, snarare än det dunkla, hos Bergman. I "Lyktorna" skriver Bergman:

"Ni gamla skymningslyktor,
en sak har ni mig lärt:
att mitt i alla väder
behålla ljuset kärt.
Det ges ej något högre,
ej något mera värt."

Dikterna i sig avslutas inte nödvändigt med en käck poäng: oftare tonar de ut, efterlämnande ett eko snarare än en smäll.

* * *

Bo Bergman hade nått en hög ålder när Makter kom ut, en bit över nittio år. Hans formuleringskonst  var dock, som märks, så klar som någonsin, både i dikterna och de prosapoem som samlingen rymmer.

Men det ligger något av ett långt, levt liv över texternas vishet. Den som talar, talar utifrån sin erfarenhet av det mänskliga, och nickar mot dess fåfänglighet, dess skugglikhet. Det kan hända att Bo Bergmans dikter upplevs som dystra, men de kan samtidigt kännas tröstande. Bo Bergman levde ett långt liv, och hade ännu flera år kvar att leva när Makter publicerades; han hade klarat av livet, och blivit vis av det, och visheten får vi ta del av.
– – –
Bo Bergman, Makter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1962.

Bokrecension: Legenden om Bengtsson | Ivar Harrie

Frans G. Bengtsson

Legenden om Bengtsson är skriven av antikvetaren och tidningsmannen Ivar Harrie (1899-1973). Boken utkom år 1971.

* * *

Begreppet är utslitet, men det är fascinerande att läsa om gångna tiders kulturella gestalter: hur de verkade i sin samtid, hur de förhåll sig till varandra, vilka band och animositeter som en gång fanns. Det är världar som vi ställs inför, som vi i någon mån mist kontakten med, även om deras innevånare fortfarande nog inverkar på våra tycken och tankar.

En kulturell, litterär gigant var Frans G. Bengtsson (1894-1954). I dag är han väl mest känd för romanen i två delar om Röde Orm. Men han var mer. Och kring honom bildades en legend, en mytversion om vem han var och vad han stod för.

Det är om denna bild av Bengtsson och om Bengtsson som personlig vän som Ivar Harrie har skrivit sin biografi. Harrie ingick själv tidigt i den krets som Bengtsson tillhörde i Lund och de verkar behållit kontakten genom åren intill Bengtssons död. Harries perspektiv är personligt och intimt som vän, men också sakligt som medveten läsare.

Harrie tecknar en bild av Bengtsson i huvudsak genom hans litterära verk.

Stort utrymme lämnas åt Bengtssons poesi, en poesi som väl numera tillhör de mer undanskymda delarna av vad han skrev. Sedan kommer de mycket välgenomförda essayerna. Så de två stora böckerna om Karl XII. Och så till sist den på samma vis tvådelade romanen om Röde Orm. All hans prosa – och även poesin – utmärks av en särdeles säker stilkänsla.

Men Harrie förhåller sig alltså även till bilden av Bengtsson. Bilden som fanns innehöll det hjältedyrkande, reaktionära, militaristiska. Harrie visar övertygande hur Bengtsson var betydligt mer komplex än föreställningen om en ärkekonservativ skriftställare med vurm för karoliner och kanoner.

Politiskt verkar Bengtsson, i Harries framställning, föga involverad, även om hans avsmak för det tyska tyranniet under andra världskriget är tydlig. Och rörande första världskriget skriver Harrie om Bengtsson: "Medan kriget pågick, hade han varit närmast antimilitarist, i varje fall rabiat motståndare till heroismen modell 1914." För Bengtsson låg de konstnärligt fruktbara fältslagen och dåden i det sedan länge förflutna. Inte i det nära, det pågående.

Fram växer bilden av det som Harrie kallar vintermänniskan, med en term lånad av Bengtsson själv. Den enslige, distanserade, strävande. Med en underbar formulering karaktäriserar Harrie sin vän som "ofta tankspridd, men sällan tanklös." Hans litterära konst av central i hans liv, och hans utarbetade litterära smak och hans litterära ideal fjärmande honom från det spekulativa och riktade honom mot det drivna, handlingsbetonade.

* * *

Legenden om Bengtsson är en väns bok om en avhållen vän. Harrie kan förvisso lyfta fram kritiska aspekter, men till största delen är det fråga om ett varmt porträtt av en ultraintellektuell litterär kulturpersonlighet.

Jag tror att Harries bok hjälper oss att komma närmare Bengtsson och kanske rentav att den hjälper oss se att Bengtsson fortfarande är en aktuell författare med tankar och stilideal som fortfarande drar till sig och bör kunna dra till sig ytterligare läsare. Inte minst just med tanke just på stilen: en så medveten, stark och till ytan självklar stil är något mycket svårt att åstadkomma.
– – –
Ivar Harrie, Legenden om Bengtsson. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag, 1971.

Bokrecension: En egocentrikers minnen | Stendhal

Stendhal

En egocentrikers minnen (fr. Souvenirs d'égotisme) är en självbiografisk bok av den franske författaren Stendhal, alias för Henri Beyle (1783-1842). Boken utkom postumt på franska första gången 1892.

Jag har läst en svensk översättning av Ann Bouleau, i en upplaga från 1953, som också rymmer ett förord av Knut Jaensson.

* * *

En egocentrikers minnen är inte en färdigställd skrift: den innehåller luckor och avbrott som Stendhal förmodligen en gång tänkt fylla i eller runda av. Det förekommer också rena anvisningar, som följande:

"(Här fyra sidors beskrivningar från Altdorf till Gersau, Luzern, Basel, Belfort, Langres, Paris; — när jag sysslara med själsliga ting, tråkar det ut mig att göra fysiska beskrivningar. På två år har jag inte skrivit tolv sådana här sidor.)"

På ett annat ställe skriver han:

"Var var jag nu . . . Gud, vad detta är illa skrivet!"

Knut Jaensson kallar i förordet texten såsom den nu finns helt enkelt för "en kladd", den är alltså en skiss som aldrig färdigställdes. Stendhal skrev den 1832, men det dröjde till 1892 innan den gavs ut på franska.

I sina självbiografiska anteckningar beskriver Stendhal i första hand sitt liv i Paris och London ett antal år före nedskrivandet. Berättelsen blir en panoramabild över den societet han umgås i bland grevar och baroner, grevinnor och baronessor, och alla dessa kvinnor.

Vurmandet för vackra kvinnor och kampen för deras vinnande är ett centralt tema i boken.

Det innebär också ibland mer prostitutionsartad kurtis, som dock Stendhal själv menar att han har mer begränsad erfarenhet av. Vid ett besök hos en särskilt vacker dam inom denna profession lyckas han inte gå till fullbordan. Stendhals hjärta synes länge fäst och fixerat vid en viss milanesisk kvinna. Men senare förefaller han haft älskarinnor. Olika personers relationer av kärlekskaraktär – ofta med högt uppsatta kvinnor – är ett centralt tema boken igenom.

* * *

Stendhal  är öppen i sina omdömen och sablar ner förnäma människor till höger och vänster. Han använder ordet ”skvallerbok” om sitt verk, och det är väl inte en missvisande beskrivning.

Skildringen förefaller att vara öppenhjärtig, och han skonar förvisso inte heller sig själv. Han säger således om sig själv t.ex. att han "har alltid pratat alldeles för mycket i vädret och alldeles för oförsiktigt."

* * *

Stendhal själv var före detta officer, när han skriver har han blivit diplomat. Hans dagliga sysslor under tiden som skildras i En egocentrikers minnen är diffust framställda. Han verkar mest gå i salonger eller på promenader, när han inte sitter på något café med vänner eller bevistar någon föreställning.

Men den politiska sidan av livet finns också med; i hans kretsar förhåller man sig uppenbarligen politiskt till omvärlden: man är för bourbonerna eller emot dem. Stendhal förefaller vara emot dem.

* * *

De flesta av de namn som fladdrar förbi i En egocentrikers minnen är för mig fullkomligt okända: jag är inte inläst på societeten i Frankrike under tidsperioden. Därmed tappar jag säkerligen mycket av den fascination inför Stendhals omdömen som en närmare bekantskap med personerna kunde innebära.

Det är emellertid klart att Stendhal använder ett rappt språk, åtminstone så som det kommer till uttryck i den svenska översättningen, och med några väl valda ord kan skildra sina vänners eller ovänners karaktärsdrag.

En kvinna kallas "mycket ful och mycket storsint", en greve sägs vara "en liten, anmärkningsvärt välskapt gubbe som förde sig märkvärdigt elegant." En general, skriver han, "var en av det kejserliga gardets enfaldigaste sabelfäktare — det vill inte säga litet." Och så vidare.

* * *

En egocentrikers minnen är friskt skriven med mycket humor, och ger Stendhals perspektiv på den societet han vistades i under 1800-talets första decennier. Syrligheten blandas med en viss avslappnad godmodighet i tilltalet.

Och kanske gör det faktum att texten i någon mån är ohyvlad att den också framstår som särskilt tilltalande; det stundom fragmentariska i framställningen såsom den nu ser ut gör onekligen ett äkthetsintryck på mig som läsare.
– – –
Stendhal, En egocentrikers minnen. Övers. Ann Bouleau. Förord Knut Jaensson. Stockholm: Tidens förlag, 1953.

Bokrecension: Varjehanda | Knut Jaensson

Varjehanda är en samling texter av kritikern Knut Jaensson (1893-1958). Boken utkom 1950. Texterna hade då tidigare publicerats – i någon version – i olika tidskrifter eller i Dagens Nyheter.

* * *

De artiklar som fyller Varjehanda fungerar utmärkt som guider för läsare. Det är ju ofta så att texter leder till texter: här är det utomordentligt klart. Det Jaensson skriver får mig att vilja läsa det han berättar så inkännande om.

Det är ett antal författarskap eller verk som vi möter i Varjehandas essayer, som oftast uppdelats i ett antal underkapitel.

Några av dessa är Jean Jacques Rousseaus Bekännelser, Proust och På spaning efter den tid som flytt, Lewis Carroll och Alice i underlandet, Carl Jonas Almqvist, med flera. Det ryms även en i sammanhanget något apart text om Charlie Chaplins film Monsieur Verdoux. Bland de mer intagande texterna är en om Paul Valéry och hans aforismer. Den fick mig att införskaffa en svensk samling med just aforismer av den franske författaren.

Knut Jaensson var en beundrare av Vilhelm Ekelund. Det är därför inget dåligt betyg när han från svenskt perspektiv lyfter fram Valéry som en av de tre främsta aforistikerna, bredvid Nietzsche och Ekelund.

Jaensson menar att det är aforismerna som ger den bästa bilden av Valéry, fastän – eller kanske ska man förstå det just därför att – dessa inte genomarbetades på samma sätt som hans dikter. Han skänker, som Jaensson skriver, ”färdkost på vägen”; han är belönande att läsa.

Också jag, som en försvuren Ekelund-läsare, är mycket svag för den effektivt formulerade och sylvassa aforismen: dess fragmentariska form där den avskalad allt onödigt och ovidkommande landar i läsaren förmår öppna upp ögonen för nya vyer på ett spännande sätt.

Porträttet av Lewis Carroll är särskilt inkännande. Jaensson uppehåller sig vid dennes dubbelnatur: hans torra, verkliga jag i form av läraren och prästen Charles Lutwidge Dogson och hans författaralterego Lewis Carroll, som på ett så halsbrytande sätt förmår formulera de drömska, absurda äventyr som flickan Alice erfar. Kontrasten mellan den behärskade, tillknäppte mannen och den begåvade sagoberättaren accentueras tydligt.

* * *

Knut Jaensson har förmågan av att känna av de ämnen han skriver om. Åtminstone får man intrycket av att han verkligen lärt känna det och dem han skriver om på djupet, och insikter han vunnit genom bekantskapen vidarebefordrar han till oss, läsare av en läsares utläggningar. Han väcker intresse. Och så skriver en mycket skicklig litteraturkritiker.
– – –
Knut Jaensson, Varjehanda. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1950.

Bokrecension: Seneca | Bo Lindberg

Seneca d.y.

Seneca. Människosläktets lärare är skriven av idé- och lärdomshistorikern Bo Lindberg (f. 1946). Boken utkom 2010 som bok nummer 124 i Svenska Humanistiska Förbundets serie.

* * *

Det finns förvånansvärt mycket bevarad text av Seneca den yngre (c. 4 fvt – 65 evt). Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria förefaller känna den mycket väl, och tar med läsaren på en lärd och medryckande odyssé genom Senecas idévärld och den stoiska skolans historia, som ger grund och anledning till följande reflexioner.

Kanske har stoicismen lite dåligt rykte: sträng, pliktmedveten, präktig. Lindberg nyanserar denna bild betydligt, genom att belysa hur stoikern Seneca, förvisso kanske själv en nyanserad stoiker, förhåller sig till frågor som har med livet och samhället att göra.

* * *

Den stoiska filosofin var en antik visdomslära, och förhållandevis jordnära, även om där också fanns metafysiska antaganden. En grundläggande sak är uppfattningen att det är vår föreställning om fenomenen som är det som framkallar vårt lidande, snarare än fenomenen själva. Således är inte döden i sig ett lidande, men vår föreställning att döden är en olycka gör att vi lider och skyr den.

Den vise lär sig att förhålla sig oberörd av det yttre i syfte att behålla en slags inre balans, en jämvikt som inte kan ruckas av vare sig framgång eller motgång. Allting som ligger utanför människans egen kontroll är adiafora, oviktigt, även – så anstötligt för oss nutidens människor! – nära anhörigas liv, som den strängare stoicismen framhåller. Men allt man fått ska den vise vara redo att förlora.

Man förstår härav att stoicismen framförallt sysslade med att kultivera den inre människans motståndskraft och förmåga att uthärda livet, vad det än innebär. Men stoikerna, visar Lindberg, förordade inte nödvändigtvis ett tillbakadragande från samhället, så länge man inte genom sin verksamhet i samhället tvingades kompromissa med sina dygder.

Lindberg beskriver hur det hos Seneca själv fanns en dubbelhet här. Han hade varit hovman och lärare till den blivande kejsar Nero, men under sina sista år hade han dragit sig tillbaka för att idka filosofin; men också då är han verksam, om än för framtida generationer som tar del av hans studier och lärdomar.

* * *

Som Lindberg skriver, är stoicismen främst en form av ”terapi”. Den ska råda bot på sådant som stör sinnet, som oro, avund, otillfredsställelse. Den vill att affekter inte skall förmå störa balansen. Man ska leva i nuet, inte oroas för eller hoppas på framtiden. Vägen dit går via förnuftet, förnuft i en högre antik mening, som finns i alla människor. Människan kan förmås att inse att hon kan parera Fortunas blandning av slag och smek genom att vilja allt som sker i ödets fastlagda bana. Människan kan förmås att se sina felaktiga föreställningar, och genom att ändra dem också ändra sin upplevelse av världen.

Seneca talar ofta om Gud, men det är knappast fråga om Gud i kristen mening, även om kristna längre fram fick användning av stoiska inslag, som Lindberg beskriver. Huruvida det finns något liv efter döden förefaller han ha en ambivalent inställning till. Och där äldre stoicism helt tar avstånd från att uppleva affekter, synes Seneca ha en något mildare inställning.

Seneca har genom tiderna ådragit sig kritik för att hans liv stämde dåligt överens med hans lära. Detta eftersom han av allt att döma var förmögen, fastän han prisade fattigdomen.

Jag kan tycka att det är en orättvis beskyllning. Rikedom kan man ha eller inte ha: den är adiafora den också, den stoiska poängen är att man inte skall låta rikedomen påverka sig, lägga hinder i vägen för den apatheia som är stoikerns inre mål, och som inte är synonymt med nutidens negativt laddade begrepp apati. Stoikerns apatheia handlar om oberörbarheten av det yttre, det inre absoluta lugnet som eftersträvas som mål.

* * *

Bo Lindberg har med sin bok utfört en stor kulturgärning och vidgat möjligheterna för en svensk publik att bekanta sig både med den stoiska traditionen och Seneca som dess representant. Och Lindberg nöjer sig inte med att beskriva Seneca i det förflutna. Han följer den stoiska traditionen och Seneca fram genom tiderna, och mot slutet av boken resonerar han till och med om hur stoiska lösningar skulle kunna appliceras som vishetslära i vår egen tid. Det är mycket fascinerande.

Och jag är benägen att tänka, att nog har stoicismen en roll att spela: en sekulariserad stoicism som uppmanar oss att inse hur våra föreställningar styr hur vi erfar det som drabbar oss eller kan drabba oss är till exempel mycket lockande åtminstone i mina ögon.
– – –
Bo Lindberg, Seneca. Människosläktets lärare. Stockholm: Atlantis, 2010. 188 sidor.

Fragment: När jag köpte mjölk. (Ett prosapoem)

Gick till affären och plockade ett paket mjölk. – Bakom kasssan stod en högrest man med horn i pannan och överkroppen bar. ”Pan,” sa jag, ”är inte död.” – Han såg på mig med kattsmala ögonen, log med skarpa tänderna. ”Nej,” sa han, ”den store guden Pan lever.” – Så gav han mig växel och utanför, när jag vänt mig om, såg jag – det var stängt och släckt. ”Den store guden Pan lever,” tänkte jag och gick hem. Gryningen glödde på mina händer.

Bokrecension: Drömmar som förplikta | Per Erik Ljung

Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare är en samling texter av litteraturvetaren Per Erik Ljung (f. 1943). Boken utkom 2009.

* * *

Per Erik Ljung tillhör de främsta Ekelundexperterna. Få forskare är lika lämpade att ge ut en bok om Ekelund och hans omvärld än han.

Och vilken samling utgör inte Drömmar som förplikta! Där möter vi detaljerade studier av Ekelunds författarskap ur olika aspekter, men vi får också lära oss om de talrika förbindelser som finns mellan Ekelunds författarskap och andra författare – inte minst modernisterna, där hans böcker stundom förefaller fungerat nästan som andaktsböcker, ehuru han själv hade blicken fästad på klassiker ur det förflutna och inte intresserade sig särskilt för samtidens böcker.

Ekelunds författarskap förblir emellertid gåtfullt, han är omöjlig att definiera och passa in i ett fack. Kanske är det därför det också är så fruktbart att studera vad han skrivit. Det har en förmåga att ständigt ge mer: nya insikter, nya impulser, nya utmaningar.

Hos honom finner vi en djup förtrogenhet med själva naturen, som spelar en stor roll i hans texter. Ljung har till exempel skrivit en hel essä om trädet som figur i Ekelunds texter. Men vi möter också det klassiska, antiken, förstått lika mycket som ett slags ideal som en epok: den raka linjen, det solbelysta, det behärskade i litteraturen.

Ekelund är en utforskare, både av sig själv och världslitteraturen. Ljung skriver träffande: "Ekelund skriver om andra, och skriver om sig själv, och till sig själv." Samtidigt, frestas man tillägga. Och det är inte alltid lätt att följa honom i denna upptäcktsfärd på jakt efter förhållningssätt till livet. Stundom är språket så nydanande, så fyllt av nya betydelser, att det trotsar det begripliga om man inte har tillgång till nycklar, nycklar som vi kanske endast kommer åt genom att läsa ännu mer Ekelund – och böcker av Ljungs slag.

Likväl är Ekelunds eminenta språkkänsla nog en av de starka dragningskrafter som gör att det är svårt att släppa honom, när man väl börjat läsa vad han skrivit. Varje ord i den strama prosan som samtidigt dallrar av poetisk balanskonst finns där synbarligen av en anledning. Det ligger en trollkraft i detta.

Det är intressant att se hur denna kraft verkat under 1900-talet. Ljung ger mängder av illustrationer och analyser av detta.

* * *

Vilhelm Ekelund är inte en litteraturvetare eller litteraturhistoriker i formell, akademisk mening; han är en konstnär, som dock konsekvent förhåller sig till den litteratur och de författare som han läser, hans beläsenhet är uppenbarligen enorm och hans intresse för vad som tänkts och skrivits outtömligt.

Det är rimligen en anledning till att han fascinerar både författare och personer som har intresse för litteratur både inom och utom akademien. Någon har kallat honom en författare för författare, och Ljung presenterar namnkataloger över personer som varit medlemmar i Vilhelm Ekelundsamfundet, som kom till för att möjliggöra utgivningen av hans böcker. Bland dem hittar man namn som Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Harry Martinson, Pär Lagerkvist, Knut Jaensson, Astrid Lindgren, Nils Ferlin och många fler.

Namnen på dem som hörde till Ekelunds läsare bland författare tar inte slut där: Gunnar Ekelöf, Gunnar Björling, Edith Södergran kan nämnas som exempel. Ekelunds böcker spreds måhända sällan i större utsträckning hos publiken i allmänhet – men Ljung visar hur många av tidens andra författare uppskattade honom. Det bör, tänker jag, gett honom en särskilt inflytande.

* * *

Drömmar som förplikta tar med läsaren på en odyssé genom Ekelundska vatten. Den kräver rimligen läsarens intresse, men ger också rikt utbyte: givande vyer likväl som detaljobservationer under färden. Genom rikliga hänvisningar till andra verk kan boken dessutom fungera som vägvisare till ytterligare fördjupning. Flera gånger stryker jag under titlar och författare i noterna som jag gärna skulle vilja återkomma till.
– – –
Ljung, Per Erik, Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare. Lund: ellerströms förlag 2009. 350 sidor.

Bokrecension: Metron; Attiskt i fågelperspektiv | Vilhelm Ekelund

Metron och Attiskt i fågelperspektiv är skrivna av Vilhelm Ekelund (1880-1949).

Jag har läst verken i förlaget ellerströms tillsammans med Vilhelm Ekelundsamfundets utgivna samlingsutgåva, där båda böckerna tryckts i faksimil efter förstautgåvorna, i ett band. Utgåvan har också försetts med kommentarer av Ekelundkännaren Nils Gösta Valdén (1927-2010).

Verken utkom ursprungligen 1918 och 1919, ellerströms samlingsutgåva trycktes 1994.

* * *

Av Valdéns utmärkta kommentarer till verken förstår vi som läsare att Metron är ett centalt verk i Ekelunds författarskap. Det markerar övergången från Ekelunds tidigare heraklitisk-nietzscheanska hållning till ett attiskt: ett där kampen får vika för sökandet efter jämvikt. Och Attiskt i fågelperspektiv fungerar sedan som en utveckling av tankegångarna i Metron.

Metron betyder mått och är ett av de nyckelbegrepp man hittar hos Ekelund. Det betyder hos honom något i stil med just jämvikt, balans, rätt mått, en medelväg mellan ytterligheter. Det är ett förhållningssätt till livet och dess utmaningar och syftar till att vara ett verktyg eller en metod för att leva ett gott liv.

Världen som sådan är som den är, verkar Ekelund mena, men den upplysta människan kan likväl förhålla sig till den, lämpligen genom att inte föras med i världens strömvirvlar, utan bevara sin integritet visavi affekternas dragande krafter.

"Ett lif sådant som antikens filosofers, ägnadt åt inre freds- och frihetssträfvan, är ett stort manligt lif."

Där ligger målet: att trots allt känna en inre frid och glädje, att låta solen lysa in i anden och genom den; ständigt fokuserad på sak – det verkliga – och inte på sken. Det gäller då att inte låta vrede och indignation dra bort fokuset från det grundade, det låga, för att använda ett annat ekelundskt nyckelbegrepp. Det är inte nödvändigtvis så att trotset är det viktiga i livsföringen, utan en slags upphöjd följsamhet, en acceptans av livet såsom det ser ut.

Ekelund skriver:

"Lider du mer än de andra, må du också göra dig svårangripligare än de andra; innesluta dig i ett lung, en hårdhet, en glatthet, som alla pilar slinta undan mot. Det var den glattheten, som antikens filosofi alltid hade för ögat: ataraxi, nil admirari."

På vanligt sätt förhåller sig Ekelund till sitt livsprojekt genom en ständigt pågående kommentars- och dialogsträvan med antikens stora andar och andra andar ur andra tider. Ur historiens skrifter hittar han så ledning i det som rör "[l]ifvets högsta njutning: sinnets sköna ordning och jämna rörelse", för att så låna en formulering från en av aforismerna.

Det ekelundska är inte bedövande, sövande, även om Ekelund menar att alla människor behöver "narkotisera sig" och skillnaden ligger i "hvad man narkotiserar sig med". Men Ekelund menar att man ska undvika att "bedöfva sig" för att nå "andligt lif och andlig gärning", han manar till verklighetssinne och sanning: att se världen för vad den är, och trots det leva, och det på lämpligast möjliga vis: enligt metron, jämvikten.

Det gäller även att vara medveten om de dunkla skrymslena inom självet: "pöbeln i dig själf". Det är goda stunder, när man ser "på själfva de svartaste demonerna i sitt hjärta med en godmodig blick –".

Vägen framåt går vidare inte genom att kräva sin rätt eller att stå på sig rörande orättvisor. Ekelund hävdar istället vikten av att ställa sig över sådant och så bli överlägsen själva orättvisorna. Man ska förstå, inte nödvändigtvis vinna. Segern ligger istället just i förståendet. Man segrar inte genom att anklaga andra eller livet självt.

Till metron kan man möjligen även koppla den i verket återkommande termen nil admirari, den horatianska tesen om att inte låta sig förbluffas. Ekelund själv tar avstånd från stoicismen: den anses alltför sträng, och förordar epikurism, men nog finns något stoiskt just i nil admirari: detta att inte låta sig skakas av det yttre eller för den delen inre – att stå balanserad trots all gravitation i den ena eller andra riktningen.

* * *

Metron är ovanligt tydlig och klar; Attiskt i fågelperspektiv mer abstrakt formulerad. Här återkommer Metron-tematan, stundom i längre utläggningar. Ekelund fortsätter att skärpa blicken mot pöbeln i jaget och "benägenheten att ge sig själf undantagsställning".

Han skriver: "Ett af de vanligaste tecknen till inskränkthet: vilja ha 'prioritet'." – Det är knappast fråga om någon egentlig självförnekelse, tänker jag, utan snarare om ett medvetande om behovet att ta ett steg tillbaka, inte släpas med i de neddragande krafternas gravitation mot pöbelaktighet. Det handlar om självkännedom: "Det är en i dig själf som du måste vara i takt med."

Han sätter också in sina tematan i relation till stora författare i det förflutna, såsom Shakespeare, såsom Goethe, såsom Montaigne.

För Ekelund är inte de senaste tankarna självklart de mest givande, de kan vara "tidstankar, dagstankar, efämerer", utan de stora tankarna kan gott finns i det avlägset förflutna: han söker det livgivande var än det kan tänkas hittas. Ekelund skriver: "lifvet är ju lyckligtvis mer än samtiden."

* * *

Ekelund skriver om Goethe: "Han är en vägbyggare – för dem som behöfva honom." Något liknande kunde sägas om Ekelund själv. Hans upptäcktsfärd i det inre och hans tankar om hur man kan färdas genom tillvaron upphör inte att ge impulser till läsarens eget livsprojekt.

Hans budskap är ett annat än samtidens vulgära rop på se mig, hör mig, jag förverkligar mig genom hur jag framstår! Ekelund går bort från det ytliga, skenet, och lägger fokus på grunden, det låga, på det som är sak – istället för sken. Han ser till det djupmänskliga, inte de ytmänskliga. Han är väl värd att lyssna på.
– – –
Metron; Attiskt i fågelperspektiv, Vilhelm Ekelund. Kommentarer av Nils Gösta Valdén. Lund: ellerströms förlag, 1994. ISBN: 91-86488-54-6. 102+193+XXV sidor.

Bokrecension: Lyra och Hades | Vilhelm Ekelund

Lyra och Hades är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utkom första gången 1930.

* * *

När Lyra och Hades kom ut 1930 var Ekelunds särskilda språk i hans aforistiska skrivande långt utvecklat. Däri får enskilda ord och begrepp så laddade betydelser, att man inte alltid bör uttyda dem på sedvanligt sätt, enligt ordbokens definitioner, utan som ett helt nimbus av associationer, vilka man väl bäst lär känna genom att orientera sig vitt och brett i Ekelunds hela författarskap.

Genom att använda ett sådant språk gör Ekelund texten ofta gåtfull och svårtydd, men hans mål var inte vid den här tiden främst att bli förstådd av en bred publik: han skrev säkerligen främst av ett inre behov; han skrev på ett alldeles unikt sätt – insikterna och erfarenheterna krävde just sitt eget poetiska språk, fullt av nyckeltermer, såsom ”öga”, ”underrättelse”, ”ljus”, ”ekonomi”, ”form”, ”säkerhet”, ”makt” och fler.

Ekelund skriver själv: "Det är mellan raderna du vinner dina bästa läsare."

Men texterna är inte obegripliga. De förmår kraftfullt att tala till dem som tar sig tid att läsa dem, och fungerar gott som karttecken för den som vill utforska den inre topografin, själens landskap.

Bärande element kan skönjas. Man märker en stor ovilja mot allt som stör, all obalans, och en längtan till det klara och ljusa, och till det jämna – och i och med detta en misstro eller rentav kamp mot affekterna. Ingenting må tillåtas störa jämnheten.

"Han har beslutit sig att icke svara på några angrepp. Med andra ord: han har beslutit sig att svara – alltid."

För mänskligheten som helhet ger nog inte Ekelund mycket, men för de utvalda och särskilda har han en oerhörd respekt. De författarskap som han förhåller sig till och skriver om är ofta sådana som uppenbarligen betyder mycket för honom i hans eget livsprojekt: projektet att leva.

Ett råd som Ekelund ger i detta projekt är att inte sky det svåra, utan att använda det för att bygga upp sig själv. Man ska vidare inte eftersträva en hög plats, utan tvärtom en "låg" – ännu ett nyckelord med vida konnotationer – där du håller dig nära grunden och marken. Själva segern är något misstänkt – kanske rentav något omöjligt. Ekelund skriver:

"Sved till dess rots rot den dårskaps dröm som heter glans, höghet, makt i världens mening."

Livsprojeketet är – trots idealet av jämnhet och stillhet – inte ett stillasittande. Tvärtom är det närmast att likna vid en färd. Ekelund skriver:

"Ett mål, ett resultat att hvila vid? Nej, aldrig! Men en väg och en färd och en färdeduglighet och färdeskicklighet och uthållighet – detta att hvila uti!"

Kanske är det som sägs här något av en nyckel till Ekelunds författarskap. Hans livsprojekt består i att genom att dricka ur de klaraste källor han kan hitta – inte minst i antikens Grekland – sträva mot att nå en allt bättre färdeskicklighet, allt bättre utrustad att leva livet under den klara solen.

* * *

Totalt består Lyra och Hades av fem avdelningar som tillsammans rymmer 375 aforismer och en dikt. Ekelund använder ofta citat, oöversatta, från tyska, latin, grekiska. Ekelund har också hållit kvar vid gammalstavning, som onekligen har en stark effekt.

Lyra och Hades bör inte vara en bok som man läser och lägger ifrån sig, liksom man inte tittar genom kartan en gång under sin färd och sedan låter den ligga: man bör återvända till den, studera den noga, för att få god ledning under vägen. Lyra och Hades håller onekligen för sådan hantering.
– – –
Lyra och Hades, Vilhelm Ekelund. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1930. 178 sidor.

Bokrecension: Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen | Per Erik Ljung

Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen är litteraturvetaren Per Erik Ljungs (f. 1943) doktorsavhandling. Jag har läst den tryckta upplagan från 1980.

* * *

Är det något författarskap som ger material att studera, torde det vara Vilhelm Ekelunds (1880-1949). Inte bara är hans texter ytterligt fulla av mening att fördjupa sig i och uttolka, också Ekelund som person och gestalt i det offentliga Sverige är mycket fascinerande: en excentriker och särling, som gör litteraturläsandet till något att omsätta i livskonst.

Per Erik Ljung analyserar i sin avhandling bland annat Ekelunds roll som författare och hans inställning visavi marknaden och publiken. Begreppsapparaten är delvis marxistisk, vilket i föreliggande fall lämpar sig särskilt bra som verktyg för att nå intressanta resultat.

Avhandlingen kretsar i första hand kring Ekelunds Antikt ideal (1909), men även andra texter av honom analyseras, till exempel de dikter han skrev i början av sitt författarskap, innan han övergav den formen till förmån för essayer och aforistik.

* * *

Ekelund såg sig, förstår vi, inte som en hantverkare, det vill säga som någon som producerar något att avyttra på en marknad. Han vände sig som författare tvärt emot inställningen att författare producerade text som skulle säljas åt en publik.

För honom var litteraturen och författarskapen från det förflutna något annat: Ekelund levde med litteraturen och omsatte dem i sitt livsprojekt. Ljung visar hur Ekelund använder tankar hos till exempel Nietzsche och Goethe, och sedan fortsätter dem. Ljung skriver:

"Ekelund rör sig över stora delar av världslitteraturen. Det är där han går på jakt efter identifikationer och formler till sin egen konfrontation med litteraturen."

Ekelunds publikfrånvända inställning gjorde givetvis att han knappast var ekonomiskt lönsam att förlägga. I början av hans författarskap, 1904, meddelar t.ex. Bonnier Ekelund att hans andra diktbok Syner, utgiven 1901, sålt i 166 exemplar.

Men Ekelund var också själv mycket medveten om sin särskilda position i litteratursverige: han, förstår jag det som, riktar inte in sig på att bli en författare för samtidens publik så mycket som för framtida läsare samt kanske för en mindre men ”kvalificerad publik” i samtiden.

Ekelund är förankrad i det socialdemokratiska politiska lägret, åtminstone ursprungligen, men partipolitik ägnar han sig föga åt. Det finns texter där han belyser de fattigas situation, men långt mer bryr sig Ekelund om att skildra inte den yttre, utan den inre kampen, kampen inuti människan.

Samtidigt visar Ljung tydligt, att "Ekelunds motstånd mot ekonomins sätt att penetrera det estetiska går mycket långt …", ja, för Ekelund blir ekonomisk framgång nästan i sig något att akta sig för, eftersom den då, förstår jag det som, signalerar att man sålt sig till publiken. Framgångssökandet hos en publik är "destruktivt och nerbrytande".

* * *

Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen är en mycket insiktsfull djupdykning i Vilhelm Ekelunds författarskap. Analyserna av Ekelund som författare och hans position i och förhållande till det litterära Sverige är mycket upplysande. Men jag bör också nämna att jag ställer mig mer tveksam till den avdelning av boken som anlägger psykoanalytiska perspektiv.

Per Erik Ljung lyckas vara konsekvent tydlig i sin framställning och sin analys analys av de delar av det ekelundska författarskapet som undersöks i avhandlingen och boken är otvetydigt ett mycket viktigt verk för den som önskar fördjupa sig både i Vilhelm Ekelunds yttre och inre världar.
– – –
Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen, Per Erik Ljung. Lund: Liber Läromedel, 1980. ISBN: 91-40-04736-9. 287 sidor.

Bokrecension: Lefnadsstämning, Väst-Östligt | Vilhelm Ekelund

Lefnadsstämning, Väst-Östligt är två böcker av Vilhelm Ekelund (1880-1949), sammanförda i ett band i den upplaga från 2005 som jag läst. I denna upplaga har de även försetts med kommentarer av Nils Gösta Valdén (1927-1919).

Böckerna utkom ursprungligen 1925.

* * *

Sven G. Strand skriver om Vilhelm Ekelund i Tiden, nr 6, 1929:

"För att kunna nalkas honom på ett rätt sätt fordras stillhet, tålamod, frånvaro av jäkt och oro. […] Man får finna sig i att man inte på en gång smälter en ekelundsbok, därtill fordras upprepade genomläsningar."

De orden är sanna. Man behöver föras in i Ekelunds språkvärld och ta den till sig bit för bit, för att kunna få ut alltmer av det han skriver om. Det är inte lätt, och om det är mödan värt – ja, för egen del tycker jag att det ger så mycket tillbaka, att det inte går att låta bli att läsa Ekelund. Kanske rentav att det befordrar den intellektuella hälsan – och själshygienen.

Lefnadsstämning och Väst-Östligt har olika karaktärer som verk. Båda är aforsimsamlingar och är därmed inga systematiska framställningar av Ekelundska uppfattningar (sådana system får man leta fåfängt efter).

Men Lefnadsstämning har en mer terapeutisk inriktning, med impulser till levnadskonst, medan Väst-Östligt i mycket är en uppgörelse inte minst med Nietzsche.

* * *

Ekelund för ett pågående samtal med världslitteraturen och kulturhistorien. Hans beläsenhet är mycket omfattande och hans aforismer blir ofta till ett slags reaktioner på eller kommentarer till olika inslag hos olika författare eller tänkare.

Beläsenheten fungerar också främmandegörande för den läsare som inte besitter samma beläsenhet som författaren – och vem gör väl det! Men jag tänker, att man får fint följa med och plocka upp de blommor som man når.

Till främmandegöringen hör också den myckenhet av oöversatta citat och termer som flyter in i texten: särskilt de på grekiska möter tuggmotstånd och lägger en slöja över textens betydelse. Det bryr sig Ekelund föga om: han skriver ju inte så mycket för en publik som för sig själv.  Man kan lägga till: han för en dialog med dem som kommit före – och de som kommer efter.

Och för det tredje är det speciella ekelundska språket främmandegörande. Möter man ett återkommande begrepp hos Ekelund är det inte nödvändigtvis så att Ekelund ger det ordet samma innebörd som ordboken uppger: han fyller ord med mening, laddar dem maximalt, på ett sätt som nog gör att deras innebörd möjligen inte kan anas förrän man mött dem tillräckligt många gånger hos just Ekelund och så fått deras omfång inför ögonen.

All denna främmandegöring gör att vi utmanas på ett särskilt sätt när vi läser Ekelund. Vi måste skärpa det läsande örat.

* * *

I Väst-Östligt, som jag skrivit om tidigare här, bearbetas kulturella frågor, men vad lär Ekelund i Lifsstämning?

Han lär sinnets lugn. Självkännedom. Oberoende. Ett bejakande av hårdheten i tillvaron som medel till kraftökning snarare än nedbrytning. Han lär upphöjt överseende; att inte låta komma vid sig. Han lär misstänksamhet mot affekterna. Han lär avståndstagande från massa och pöbel. Han lär detta och mer, genom att stödja sig mot antika tänkare likväl som klassiska tänkare av senare tider.

Det skrivna är som sagt inte skrivet som lära och dogmatik, utan som poetiska fragment – den ekelundska aforistiken.

* * *

Vilhelm Ekelund var minst av allt publikfriande. Han brydde sig föga om att bli förstådd av samtiden. Det ligger något befriande i det: något hänsynslöst befriande. Ekelunds konstnärliga skapande är inte villkorat till vad som kan tänkas säljas eller tas väl emot. Det är utan den slags förtöjningar som hänsynen måste utgöra.

Vi läsare behöver inte hålla med honom i hans observationer, men åtminstone jag tycker att han som kulturskribent och livskonstnär är värd att lyssna på. I de svårtillgängliga texterna ligger ädelstenar spridda överallt.
– – –
Lefnadsstämning, Väst-Östligt, Vilhelm Ekelund. Kommentarer av Nils Gösta Valdén. Ellerströms 2005. ISBN: 91-7247-037-2. 199 sidor.

Bokrecension: En bok om Vilhelm Ekelund | Axel Forsström & K. A. Svensson (red.)

En bok om Vilhelm Ekelund redigerades av Axel Forsström (1891-1962) och K. A. Svensson (1891-1978) och utgavs av Vilhelm Ekelund-samfundet på Gleerups förlag 1950.

* * *

Man hade planerat att ge ut en hyllningsbok i samband med Vilhelm Ekelunds 70-årsdag 1950. Emellertid avled Ekelund under tidiga hösten 1949, och istället utarbetade man en minnesskrift: En bok om Vilhelm Ekelund.

Bidrag skrevs av vänner och bekanta, med särskilt fokus på människan Vilhelm Ekelund: möten med honom, beskrivningar av honom, brev av honom.

Det är väl oundvikligt att boken under dessa tillkomstomständigheter är en smula obalanserat hagiografisk. Men samtidigt är det otvivelaktigt så att Ekelund varit viktig för dem som skriver om honom.

De drar sig minnes anekdoter och saker han sagt, eller som i vissa fall strävar efter att lägga ut texten och förklara hans tankar och livsfilosofi. Kanske är det inte minst som samling Ekelund-anekdoter och Ekelund-skisser vari bokens förblivande värde består.

Bland dem finns de gripande beskrivningarna. Barndomsvännen Ernst Norlinds beskriver sitt intryck av Ekelund: "Han var säkerligen en av de ensammaste mänskor som levat." Många uppehåller sig vid ryktet om hans uppflammande temperament, men i allmänhet försöker de också tona ner den sidan. Det verkar som om Ekelund alltid strävade mot lugnet och balansen – kanske, tänker man, för att han just hade ett så starkt affektliv att hantera. Rolf Ekman skriver:

"Ekelund bekämpar lidelserna och affekterna; han har dem inom sig själv, coh det är honom en tvingande nödvändighet att övervinna dem."

Många berättar om vilket starkt intryck Ekelund gjort på dem, både som människa och som författare. Från Ekelunds tid i Berlin berättar Carl Johan Björklund om hur dennes Antikt ideal (1909) betraktades "som ett slags bibel" av de ungdomar som läste honom. Björklund berättar också hur Ekelund kunde gå omkring i timmar i Berlin mellan de olika bokkärror där det såldes begagnade böcker, och här och där titta i en verk, stundom köpa något.

* * *

Man återkommer till hans tydligen påfallande blå eller blågrå ögon. Och hans inte högljudda men tydliga röst. Märkligt många som besöker Ekelund under hans år i Saltsjöbaden refererar till hans katter, främst persern Tusse, som familjen fått i gåva och fäst sig vid. Katten brukade följa med Ekelund på hans vinterfärder med sparkstötting på Mälarens is. Katten satt på sätet. Och Tage Aurell beskriver hur katten sällan dricker mjölk och ogärna grädde – "om det inte är kaffe eller te däri."

* * *

Som författare är Ekelund svår. Man måste – om man alls ska läsa honom – ta sig tid att lära känna hans sätt att uttrycka sig och hans sätt ladda de avskalade orden med sin mening. Det är nog sant som Jan Fridegård skriver om Ekelunds böcker, att "man får mera tionde gånger man läser dem än den första."

Men det är uppfriskande att boken om honom på det stora hela är tillgängligt skriven, liksom det även blir uppenbart att Ekelund som person värnade om det enkla i livet och i samtalen, något som också syns i breven som är allt annat än dunkla, utan vardagliga och omsorgsfullt trevliga.

Samtidigt bevaras hela tiden respekten för Ekelund och hans livsverk. Nils Heribert Nilsson skriver:

"Vilhelm Ekelund har dock aldrig avsett att vinna publik. Han är rådgivare blott för den andligt produktiva människan, men för denna i alla fack, i litteratur, i konst, i vetenskap. Den som här närmar sig honom, han blir bättre hjälpt än med fenandrin eller kokain, när tillvarons hela djävulskap hotar att gå honom hårt in på livet."

Och vi kan avsluta med Pierre Naerts ord som återges i boken; Naert var den första som doktorerade på Ekelund. I radio sade han efter Ekelunds död 1949:

"Vår tid är en masstänkandets, ytlighetens, nervositetens och den meningslösa effektivitetens tid; till denna tid har ingen mer att säga än Ekelund, självuppfostrans, meditationens, den själsliga harmoniens och enkelhetens apostel."

Orden har ännu sin aktualitet; kanske mer än någonsin förut.
– – –
En bok om Vilhelm Ekelund, Axel Forsström, K. A. Svensson (red.). Vilhelm Ekelund-sällskapet. Gleerups 1950. 261 sidor.

Bokrecension: The Cement Garden | Ian McEwan

The Cement Garden är en roman av den brittiske författaren Ian McEwan (f. 1948). Boken utkom första gången 1978. Jag har läst en upplaga i Reclam-serien tryckt 2011, med efterord på tyska av Astrid Wagner.

* * *

Normer och tabun, inte minst i förhållande till sexualitet, är motiv som är starkt framträdande i The Cement Garden. Man får minnas det när man läser verket – att romanen undersöker sådana saker – så att man inte riskerar att trilla ner i ett dike som snabbt avfärdar texten som äckellitteratur. Men förvisso! Den är inget för de magklena.

Fyra syskon mister sina föräldrar.

Den djupt osympatiske fadern lämnas av den tonårige sonen Jack ensam i trädgården att slita med cementsäckar. Den sexuellt uppvaknade Jack går in i huset och ägnar sig då, som ofta annars, åt masturbation – men ejakulerar nu för första gången. Efteråt visar det sig att fadern dött i trädgården. Senare dör modern efter en tids sjukdom. För att undvika att hamna i fosterfamiljer släpar syskonen ner hennes kropp i husets källare, där de lägger den i en kista, som de fyller med cement.

Och så fortsätter livet på ett känslomässigt distanserat vis.

Handlingen får vi hela tiden berättad för oss av Jack, som är berättelsens jagperson. Spänningarna och märkligheterna är både antydda och alltmer påtagliga. Som när modern dött och äldsta systern Julie får problem med att täcka kroppen med en filt och ett lakan och de närvarande syskonen inte kan låta bli att skratta. Den djupt allvarliga situationen blir förvrängd till en fars.

"Sue and I laughed uncontrollably. Julie was laughing too; through clenched teeth her whole body shook."

Eller som det faktum att de helt enkelt verkar låta bli att på allvar ta in det trauma som moderns död innebär.

Jack och den något äldre systern Julie har ett särskilt band, som övergår i allt tydligare incestuös närhet. I gränsöverträdandets tecken kombineras mellan dem en moder-son-relation med en erotisk dragningskraft. Yngste brodern Tom får för sig att bära peruk och bära flickkläder; systrarna villfar hans önskan. Senare vill han behandlas som ett spädbarn; Julie låter honom få som han vill, och tar till och med upp spjälsängen ur källaren till hennes eget rum för honom att sova i. Och systern Sue skriver i sin hemliga dagbok.

Häxkitteln puttrar, som synes, och ingredienserna är barndom-sexualitet-incest-död.

Situationen kan upprätthållas i veckor tack vare att familjens yttre umgänge är minimalt. Den enda utifrån kommande personen är Julies pojkvän Derek. Det är också han som till sist får nog och gör slut på den tabubrytande handlingskedja som utspelar sig i huset.

* * *

Om man spanar efter ljuspunkter i The Cement Garden spanar man förgäves. Åratal av ingående terapi torde bli resultatet för syskonen, både på grund av både uppväxtmiljön och de sista månadernas händelser.

En freudiansk litteraturteoretiker skulle säkert hitta hur mycket som helst att vrida och vända på i verket. Tänka bara på hur moderns lik ligger begravt i cement i källaren. En lämplig parallell till hur förbjudna saker döljer sig i det undermedvetna och riskerar att liksom doften från den döda kroppen leta sig upp i vardagsmiljön. Och sammanblandningen moderskap-sexualitet i relationen mellan Jack och Julie: ja, var det någon som sade Oedipus?

Stilmässigt är romanen utmärkt skickligt berättad. Det Jack berättar är trovärdigt, men på ett kusligt vis: verkligheten i romanen är på något vis kuslig, vriden... inte minst genom de allt tydligare brytandena av de djupa tabuna som han skildrar.
– – –
The Cement Garden, Ian McEwan. Nachwort: Astrid Wagner. Reclam 2011. ISBN: 978-3-15-009069-5. 181 sidor.

Bokrecension: Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 | K. A. Svensson

Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 är skriven av bibliotekarien K. A. Svensson (1891-1978). Boken utkom 1950.

* * *

Ibland när man umgås mycket med en död författare eller personlighet uppstår det fenomenet att man nästan känner sig som bekant med personen i fråga. Efter att nu ha läst K. A. Svenssons bok om sin vän Vilhelm Ekelund uppstår något liknande: jag får en skenbekantskap med människan bakom de så skarpa iakttagelserna och gåtfulla formuleringarna.

Det möjliggörs genom Svenssons utmärkta arbete. Han lärde känna Ekelund i början av 20-talet, och från och med 1932 började han skriva ner vad Ekelund yttrat under deras samspråk. I boken har han därtill tillfogat hela eller delar av brev från Ekelund och andra, mer allmänna, hågkomster från möten med författaren.

Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 ger oss inte främst nycklar till förståelsen av Ekelunds verk, men desto fler beträffande hans väsen och person, ja, hans personlighet, som var mycket komplicerad. Åtminstone så som den beskrivs av vännen K. A. Svensson.

Till det första som slår mig hör hur mycket Ekelund läste. Svensson, som var bibliotekarie i Hälsingborgs arbetarekommuns bibliotek, försåg Ekelund med de böcker som han hämtade eller beställde. Inte inte alldeles ringa del av Svenssons bok består således av korrespondens eller texter om vilka böcker Ekelund vill låna.

Genom bokrekvisitionerna och samtalen går det att utläsa vad som för tillfället särskilt intresserade Ekelund. Det kunde vara sådant som kinesiska författare, polarexpeditioner eller finländsk litteratur. Påfallande ofta beställer han biografiska böcker. Vissa författarskap talar han särskilt ofta om: Walter Scott, Goethe, Nietzsche, Emerson. Moderna svenska författare omnämns mer sällan.

De två samtalar också om Ekelunds egen produktion – mindre om dess innehåll än om dess praktiska inslag: hur många böcker som skall tryckas, till vilka gratisexemplar skall distribueras, och så vidare. Vännerna samtalar också om det som de själva läser; Ekelund är frikostig med bedömningar av författare och deras böcker.

* * *

Ekelund var alldeles uppenbart en excentrisk man. Men istället för att bara uppfatta honom som den arktiskt-profetiske diktarfilosofen, kan man genom Svenssons redogörelser rentav röras till en viss medkänsla med den synnerligen känslige författaren Ekelund: hans ständigt återkommande ekonomiska trångmål, hans tendens till isolering, hans lynne. Svensson talar om hans ”ytterliga ömtålighet, ytterliga sårbarhet”.

Och så andra rörande inslag, såsom kärleken till katter. Och hans bohemiska rum i villan i Danmark när han bodde där tillsammans med hustrun och dottern. Svensson skriver om ett besök där 1934, när Ekelund inte var vid full hälsa:

"Han låg däruppe i sitt rum, i sin naturomgivning: på golv och stolar små berg av papper och böcker, små djunglar av krukväxter. Den gamla bokhyllan med sina massor av gamla härjade böcker, överst tornande sig uppåt i toppar, var egentligen inte en möbel: den var natur, ett berg, ett Zauberberg, fullt av omätliga skatter för den invigde."

* * *

Svensson underlåter inte att ge oss en karaktäristisk av Ekelunds fysiska utseende. Han beskriver honom som lång, med påfallande små fötter och händer och en liten mun. Han hade helst ståkrage och på sommaren en panamahatt med nedfällt brätte och annars ett plommonstop. Och så överrock.

Han var noga med maten och även om han senare i livet drack föga, var alkoholintagandet ett betydande inslag i samvaron innan dess. Och så rökte han cigarrer. Ekelund verkar vidare haft en ganska torr humor och benägen för fin, knappt märkbar, ironi.

* * *

Mer beklämmande är de uppfattningar som Ekelund ger uttryck för rörande judarna. Visserligen har det anförts att Ekelund använder motsatsparet greker-judar som en metafor för till exempel det  västerländska visavi det österländska men det finns tydlig antisemitism redovisad i Svenssons bok, även om Svensson också kontextualiserar den.

Den radikalt ickepolitiske Ekelund var inte nazist, även om vissa uttalanden är påfallande välvilliga visavi Hitler och nazismen, åtminstone tidigt under dessas förekomst i samtalen, och åtminstone sett i historiens backspegel. Men det är också uppenbart hur svårt Ekelund har att fördraga vännen Hejll som blivit svensk nationalsocialist. Ekelund menar att "det är hans hat som förlett honom."

Det finns en betydande ambivalens. Å ena sidan kan Ekelund säga: "Av alla vidrigheter är väl den där rashögfärden något av det vidrigaste”, eller tidigare: ”Judafolket är […] i allra högsta grad representativt för det geniala." Å andra sidan kan han komma med antijudiska gliringar.

* * *

Vilhelm Ekelund och K. A. Svensson umgås under många år, periodvis verkar de ses flera gånger i månaden. Oftast verkar de samtala om kulturella spörsmål, författare och böcker. Inte sällan anmäler Ekelund avvikande åsikter: Svensson säger något, och Ekelund genmäler något som går i en annan riktning.

Svensson nalkas Ekelund med respekt, men inte med böjd nacke: Svensson står inte inför den vitskäggige diktarfilosofen som inför en profet, utan som inför en aktad nära vän, vars egenheter han lärt sig att förhålla sig till. Porträttet i boken blir sammantaget en mycket mänsklig bild av Vilhelm Ekelund.
‒ ‒ ‒
Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949, K. A. Svensson. Gleerups 1950. 372 sidor.

Bokrecension: Annie John | Jamaica Kincaid

Antigua. Bild: Viola/Pixabay (Beskuren).

Annie John är en roman av Jamaica Kincaid (f. 1949). Boken utkom på engelska 1985. Jag har den i en svensk e-boksutgåva från 2016, i översättning av Madeleine Reinholdsson och med ett förord av Mats Kempe.

* * *

Även på Antigua i Västindien kämpar så klart människor med evigt mänskliga problem, till exempel det som Jamaica Kincaid behandlar i Annie John: krampen och smärtan i att lämna barndomen och börja växa upp som självständig människa.

Titelpersonen Annie John har en idylliserad barndom där på ön. Modern älskar henne över allting och de två verkar tillbringa nästan all tid tillsammans. Men Annie märker allteftersom att hon blir äldre att något har smugit sig in emellan de två: en distans finns där som inte funnits där förut, först markerat av att de inte längre bär kläder av samma tyg. Deras relation förändras.

Och Annie börjar skapa ett eget liv åt sig. Himlastormande förälskelser i två flickor i skolan fladdrar förbi, stoltheten över den egna framgången i skolan är omaskerad, och under huset gömmer hon böcker som hon har stulit.

* * *

Romanen berättas i jagform, och berättarjaget är Annie John själv – och rösten ligger mycket nära det uppväxande barnet. Det är en ofiltrerad pubertetssmärta, -ångest, -ilska som bubblar fram. Annie John känner ömsom hat till sin moder, ömsom längtar efter henne.

Den vuxne läsaren uppmärksammar att det är flickans berättelse vi får del av ur barnets perspektiv, och känner kanske rentav med modern i hennes försök att ledsaga den uppväxande dottern. Ja, kanhända kommer läsaren av romanen själv ihåg något av hur stormiga de där åren av frigörelse och identitetsskapande kunde vara. Kincaid skildrar spänningen mästerligt.

* * *

Språkligt är romanen lättillgänglig, med en och annan besynnerlig metafor. Hur ska följande förstås?

"Hennes näsa hade formen av en blomma som just skulle slå ut."

Det är ett åtminstone för mig inte alldeles självklart bildspråk. Möjligen är även detta något ansträngt:

"Våra bröst var för oss som dyrbara plantor som bara behövde den rätta kombinationen av vatten och solsken för att blomma."

Men här är uttrycket onekligen mer begripligt.

* * *

Annie John är en rappt berättad historia om att växa upp och skapa sig en egen identitet.

Romanen skildrar ömhet och grymhet, tillgivenhet och repulsion. Den handlar om längtan efter bekräftelse och känslan av kvävande krav och höjda förväntningar. Allt berättat nära det uppväxande barnets eget perspektiv.
– – –
Annie John, Jamaica Kincaid. Övers. Madeleine Reinholdsson. Förord av Mats Kempe. Bokförlaget Tranan 2016. E-boksproduktion: Elib 2016. ISBN: 978-91-87179-74-7.

Bokrecension: Det finns annan frukt än apelsiner | Jeanette Winterson

Det finns annan frukt än apelsiner (eng. Oranges Are Not The Only Fruit) är skriven av Jeanette Winterson (f. 1959).

Boken utkom på engelska första gången 1985. Jag har läst boken i svensk översättning av Lena Fries-Gedin, i e-boksupplagan från 2015.

* * *

Det finns annan frukt än apelsiner låter sig inte läggas i ett enskilt genrefack; den är alltför många olika typer av text för det.  Romanen experimenterar med olika genrer.

Det finns uppenbarligen självbiografiska inslag, men samtidigt är helheten en roman. Och i romanen finns insprängda sagofragment, som på allegorisk nivå lägger ut huvudberättelsen. Men man får enligt min mening anstränga tolkningar rejält för att sagofragmenten ska fungera på ett befruktande snarare än ett förvirrande sätt i relation till romanens övriga delar.

* * *

Huvudberättelsen står däremot stadigt på egna ben, med eller utan sagoinslag.

Huvudpersonen heter Jeanette, precis som författaren, och hon växer upp i sextiotalets Lancashire. Hon har adopterats av ett frikyrkligt par, där modern är en synnerligen dominant gestalt. Modern tänker uppenbarligen forma sin adoptivdotter till vad hon ser som en sann kristen. Och den unga Jeanette blir barnpredikant i församlingen.

Emellertid förälskar sig Jeanette i tonåren i en annan flicka och de två inleder en relation. Detta kommer till moderns och kyrkans kännedom, och de ser så klart demoners verksamhet i detta. Det blir stor uppståndelse och relationen tvingas upphöra.

Men när Jeanette ett år senare blir påkommen med en ny flicka leder det till en brytning med familjen: hon kastas ut, eftersom hon vägrar att ta avstånd från vad som förevarit.

* * *

Det finns annan frukt än apelsiner blir en spretig historia på grund av sagoframentens inbrytning i huvudhistorien. Jag skulle rentav kunna tänka mig att hävda, att sagorfragmenten saboterar något av romanens effekt. Fragmenten höjer inte berättelsen, den förvirrar den snarare, och förser den med överlastad och otydlig symbolik.

Berättelsen ger dock utrymme åt en hel del ironisk humor; trots den absurda religiösa fanatismen betraktar berättaren uppväxten med distans. Och det är inte så att berättaren – som alltså inte nödvändigtvis är identisk med författaren – tar avstånd från sin mor, trots allt. Det finns något band där, som skildras som att modern bundit en tråd runt en av Jeanettes knappar. Något förenar dem trots brottet i relationen.

"Hon hade knutit en tråd runt min knapp, att rycka i när helst hon behagade."

Religion i form av referenser och språkbruk mättar hela romanen. Till och med kapitelrubrikerna är lånade från gammaltestamentliga böcker – och titlarna speglar innehållet. Så blir till exempel "Genesis" (Första Mosebok) det första kapitlet, där Jeanettes yngre år skildras, och  "Domarboken" det kapitel där Jeanette tvingas till uppgörelse med modern.

Någon samvetsnöd kring den egna homosexualiteten i relation till Guds och Bibelns förmenta och kyrkans konkreta krav ger Jeanette inte uttryck för, även om hennes gudstro som sådan genomgår en förändring. Jeanette verkar accepterar sina egna romantiska känslor på ett befriande sätt, som jag tror är ovanligt i djupt religiösa sammanhang. När hon tvingas välja, väljer hon att följa hjärtat och inte grupptrycket från församlingen.

* * *

Det finns annan frukt än apelsiner ser jag till syvende og sidst som ett djärvt genreexperiment som möjligen hade fungerat bäst som en traditionell roman med självbiografisk lutning. Sagodelarna splittrar den i grunden kraftfulla berättelsen om en homosexuell ung människas uppväxt i en homofientlig kyrka.
– – –
Det finns annan frukt än apelsiner (eng. Oranges Are Not The Only Fruit), Jeanette Winterson. Övers. Lena-Fries-Gedin. Wahlström & Widstrand. E-boksproduktion Bonnierförlagen Digital 2015. ISBN: 978-91-46-22966-7.