Bokrecension: Legenden om Bengtsson | Ivar Harrie

Frans G. Bengtsson

Legenden om Bengtsson är skriven av antikvetaren och tidningsmannen Ivar Harrie (1899-1973). Boken utkom år 1971.

* * *

Begreppet är utslitet, men det är fascinerande att läsa om gångna tiders kulturella gestalter: hur de verkade i sin samtid, hur de förhåll sig till varandra, vilka band och animositeter som en gång fanns. Det är världar som vi ställs inför, som vi i någon mån mist kontakten med, även om deras innevånare fortfarande nog inverkar på våra tycken och tankar.

En kulturell, litterär gigant var Frans G. Bengtsson (1894-1954). I dag är han väl mest känd för romanen i två delar om Röde Orm. Men han var mer. Och kring honom bildades en legend, en mytversion om vem han var och vad han stod för.

Det är om denna bild av Bengtsson och om Bengtsson som personlig vän som Ivar Harrie har skrivit sin biografi. Harrie ingick själv tidigt i den krets som Bengtsson tillhörde i Lund och de verkar behållit kontakten genom åren intill Bengtssons död. Harries perspektiv är personligt och intimt som vän, men också sakligt som medveten läsare.

Harrie tecknar en bild av Bengtsson i huvudsak genom hans litterära verk.

Stort utrymme lämnas åt Bengtssons poesi, en poesi som väl numera tillhör de mer undanskymda delarna av vad han skrev. Sedan kommer de mycket välgenomförda essayerna. Så de två stora böckerna om Karl XII. Och så till sist den på samma vis tvådelade romanen om Röde Orm. All hans prosa – och även poesin – utmärks av en särdeles säker stilkänsla.

Men Harrie förhåller sig alltså även till bilden av Bengtsson. Bilden som fanns innehöll det hjältedyrkande, reaktionära, militaristiska. Harrie visar övertygande hur Bengtsson var betydligt mer komplex än föreställningen om en ärkekonservativ skriftställare med vurm för karoliner och kanoner.

Politiskt verkar Bengtsson, i Harries framställning, föga involverad, även om hans avsmak för det tyska tyranniet under andra världskriget är tydlig. Och rörande första världskriget skriver Harrie om Bengtsson: "Medan kriget pågick, hade han varit närmast antimilitarist, i varje fall rabiat motståndare till heroismen modell 1914." För Bengtsson låg de konstnärligt fruktbara fältslagen och dåden i det sedan länge förflutna. Inte i det nära, det pågående.

Fram växer bilden av det som Harrie kallar vintermänniskan, med en term lånad av Bengtsson själv. Den enslige, distanserade, strävande. Med en underbar formulering karaktäriserar Harrie sin vän som "ofta tankspridd, men sällan tanklös." Hans litterära konst av central i hans liv, och hans utarbetade litterära smak och hans litterära ideal fjärmande honom från det spekulativa och riktade honom mot det drivna, handlingsbetonade.

* * *

Legenden om Bengtsson är en väns bok om en avhållen vän. Harrie kan förvisso lyfta fram kritiska aspekter, men till största delen är det fråga om ett varmt porträtt av en ultraintellektuell litterär kulturpersonlighet.

Jag tror att Harries bok hjälper oss att komma närmare Bengtsson och kanske rentav att den hjälper oss se att Bengtsson fortfarande är en aktuell författare med tankar och stilideal som fortfarande drar till sig och bör kunna dra till sig ytterligare läsare. Inte minst just med tanke just på stilen: en så medveten, stark och till ytan självklar stil är något mycket svårt att åstadkomma.
– – –
Ivar Harrie, Legenden om Bengtsson. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag, 1971.