* * *
Karl Ragnar Gierow är nog mest känd som Svenska Akademiens ständige sekreterare. Utöver detta var han författare, regissör och översättare. Han var även under många år chef för Dramaten.
Essayformatet passar Gierow utmärkt. Han hanterar genren utomordentligt. Texterna i Europa och tjuren är välformulerade; allt är lärt och medryckande. Formatet tillåter honom också att vara personlig på ett väl balanserat sätt.
Genom essayerna tas vi med på olika resor – vi färdas i geografiska- likväl som i lärdomslandskap. Vi är med Gierow på ett stekhett Sicilien, och vi får dela hans fascination inför minoerna på Kreta. Vi får hälsa på Arthur Koestler. Och genom Gierows hågkomst tas vi med till en kyrka där den legendariske ärkebiskop Nathan Söderblom läser välsignelsen vid en återinvigning.
* * *
Bland det mest intressanta hittar vi en essay om bibelöversättning. Jag ska uppehålla mig lite vid densamma, helt enkelt för att ämnet intresserar mig mycket.
Bibelöversättningsproblematiken är intrikat. De antika texterna skall ju överföras inte bara från andra språk till ett språk som är begripligt för oss, de ska helst också överleva en kulturell översättning. Gierow resonerar om det då pågående bibelöversättningsarbetet på ett insiktsfullt sätt, och lyfter fram dess omöjlighet. Klart är att 1917 års översättning upplevts som otillfredsställande.
Men om man nu ska ge sig på att ge bibeltexterna en ny språkdräkt – vad ska man då försöka åstadkomma? Vad är det viktigaste? Ska språket vara lättillgängligt? Skall det ligga nära talspråket? Skall man försöka bevara en viss högtidlighet? Hur ska man kunna förena bibeltexternas olika läsares olika behov, så att texterna passar bra både för liturgiskt bruk och personligt tröstebruk? Både för den som söker det stilistiskt och poetiskt träffande, och läraren i skolan?
Gierow lyfter fram tröstebruket som det centrala: texterna skall förmå tala till den som där söker existentiell ledning.
Men även om själva översättningen i sig – förmågan att lyfta över texterna till svenska – är möjlig, blir valet av svensk språkdräkt i sig svårt. Det finns ju inom svenska språket olika typer av språk och stilnivåer. Den konservativa ryggmärgsreaktionen är inte Gierows: alla bibelöversättningar, även de gamla, var moderna när det begav sig. Det är heller inte ett språkbruks ålderdomlighet som avgör dess stilistiska nivå.
Samtidigt har vissa ord blivit så förknippade med bibelsvenskan att det inte omedelbart är rimligt att byta ut dem. Lärjungarna bör kanske inte kallas elever, även om det vore en möjlig översättning, och ordet elever rent etymologiskt faktiskt är äldre än ordet lärjungar.
Därtill kommer problematiken att en exakt, ordagrann översättning av rent kulturella skäl kan bli obegriplig. Somliga ting i bibeltexternas samtid är oss helt enkelt mer eller mindre obekanta idag. Andra ord har konnotationer som inte är möjliga att översätta i all sin nyansrikedom: Gierow anför de grekiska orden sarx och logos som exempel.
Hursomhelst menar också Gierow att en nyöversättning inte nödvändigtvis behöver bli en översättning som går i riktning mot talspråklighet. Han ser istället en växelverkan mellan tal- och skriftspråklighet där det inte är en självklarhet att en verkan i riktning mot talspråklighet är en utveckling. Istället påverkar alltså tal- och skriftspråklighet varandra till bådas gagn.
Till detta kommer vådan av att använda ett dagsaktuellt språk, då vissa ord har en tendens att bli mer tidsbundna än andra: Gierow använder orden mauetisk och mauetik som exempel på ord som var inne en period på fyrtiotalet och sedan försvann.
Rimligen kan det Gierow skriver om bibelöversättning åtminstone i någon mån också äga sin relevans i relation till översättning av all litteratur från äldre tider.
* * *
Essayen om bibelöversättning tillhör de mer tekniska texterna i Europa och tjuren.
En text som helt betonar det personliga är den som berättar om Gierows farfar, den vördnadsvärde prosten, hos vilken han tillbringade somrar som liten. En annan text, hållen som anförande inför Birger Sjöberg-sällskapet, uppehåller sig vid skalden och vissångaren, men detta genom Gierows egna minnen av honom och den stad med dess innevånare där de båda bodde: Helsingborg.
Till de mer besynnerliga inslagen i samlingen hör den gliring mot evolutionsteorin vi hittar i en text som först varit ett anförande i Akademiska Föreningen i Lund. Om jag jag förstått det rätt var Gierow tämligen skeptisk inför utvecklingen som allmänt fenomen rent generellt, och kanske har därmed utvecklingslärans rörelse från enkelt till komplext inom den biologiska världen instinktivt stört honom.
För honom slår emellertid utvecklingsläran bort mänskligt värde och ansvarighet och resulterar i en nihilistisk hållning – och det är onekligen en slutsats man kan dra, men jag får intrycket av textens ton att det är något Gierow inte vill göra. Ergo måste utvecklingsläran ifrågasättas istället.
* * *
Karl Ragnar Gierow är en mycket god stilist. Språket är ett rent nöje att läsa. Det är klart, vackert och nyansrikt. Hans resonerande stil är tilltalande, det inbjuder till samtal och egna reflexioner. Texterna har kanske emellanåt en viss svartsyn, men den är långt ifrån en slö pessimism. Man kanske inte alltid kan hålla med Gierow i det han skriver, men lyssnar gör man gärna. - sdg sdg
– – –
Karl Ragnar Gierow, Europa och tjuren. Femton essayer. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1972.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar