Jag har läst verken i förlaget ellerströms tillsammans med Vilhelm Ekelundsamfundets utgivna samlingsutgåva, där båda böckerna tryckts i faksimil efter förstautgåvorna, i ett band. Utgåvan har också försetts med kommentarer av Ekelundkännaren Nils Gösta Valdén (1927-2010).
Verken utkom ursprungligen 1918 och 1919, ellerströms samlingsutgåva trycktes 1994.
* * *
Av Valdéns utmärkta kommentarer till verken förstår vi som läsare att Metron är ett centalt verk i Ekelunds författarskap. Det markerar övergången från Ekelunds tidigare heraklitisk-nietzscheanska hållning till ett attiskt: ett där kampen får vika för sökandet efter jämvikt. Och Attiskt i fågelperspektiv fungerar sedan som en utveckling av tankegångarna i Metron.
Metron betyder mått och är ett av de nyckelbegrepp man hittar hos Ekelund. Det betyder hos honom något i stil med just jämvikt, balans, rätt mått, en medelväg mellan ytterligheter. Det är ett förhållningssätt till livet och dess utmaningar och syftar till att vara ett verktyg eller en metod för att leva ett gott liv.
Världen som sådan är som den är, verkar Ekelund mena, men den upplysta människan kan likväl förhålla sig till den, lämpligen genom att inte föras med i världens strömvirvlar, utan bevara sin integritet visavi affekternas dragande krafter.
"Ett lif sådant som antikens filosofers, ägnadt åt inre freds- och frihetssträfvan, är ett stort manligt lif."Där ligger målet: att trots allt känna en inre frid och glädje, att låta solen lysa in i anden och genom den; ständigt fokuserad på sak – det verkliga – och inte på sken. Det gäller då att inte låta vrede och indignation dra bort fokuset från det grundade, det låga, för att använda ett annat ekelundskt nyckelbegrepp. Det är inte nödvändigtvis så att trotset är det viktiga i livsföringen, utan en slags upphöjd följsamhet, en acceptans av livet såsom det ser ut.
Ekelund skriver:
"Lider du mer än de andra, må du också göra dig svårangripligare än de andra; innesluta dig i ett lung, en hårdhet, en glatthet, som alla pilar slinta undan mot. Det var den glattheten, som antikens filosofi alltid hade för ögat: ataraxi, nil admirari."På vanligt sätt förhåller sig Ekelund till sitt livsprojekt genom en ständigt pågående kommentars- och dialogsträvan med antikens stora andar och andra andar ur andra tider. Ur historiens skrifter hittar han så ledning i det som rör "[l]ifvets högsta njutning: sinnets sköna ordning och jämna rörelse", för att så låna en formulering från en av aforismerna.
Det ekelundska är inte bedövande, sövande, även om Ekelund menar att alla människor behöver "narkotisera sig" och skillnaden ligger i "hvad man narkotiserar sig med". Men Ekelund menar att man ska undvika att "bedöfva sig" för att nå "andligt lif och andlig gärning", han manar till verklighetssinne och sanning: att se världen för vad den är, och trots det leva, och det på lämpligast möjliga vis: enligt metron, jämvikten.
Det gäller även att vara medveten om de dunkla skrymslena inom självet: "pöbeln i dig själf". Det är goda stunder, när man ser "på själfva de svartaste demonerna i sitt hjärta med en godmodig blick –".
Vägen framåt går vidare inte genom att kräva sin rätt eller att stå på sig rörande orättvisor. Ekelund hävdar istället vikten av att ställa sig över sådant och så bli överlägsen själva orättvisorna. Man ska förstå, inte nödvändigtvis vinna. Segern ligger istället just i förståendet. Man segrar inte genom att anklaga andra eller livet självt.
Till metron kan man möjligen även koppla den i verket återkommande termen nil admirari, den horatianska tesen om att inte låta sig förbluffas. Ekelund själv tar avstånd från stoicismen: den anses alltför sträng, och förordar epikurism, men nog finns något stoiskt just i nil admirari: detta att inte låta sig skakas av det yttre eller för den delen inre – att stå balanserad trots all gravitation i den ena eller andra riktningen.
* * *
Metron är ovanligt tydlig och klar; Attiskt i fågelperspektiv mer abstrakt formulerad. Här återkommer Metron-tematan, stundom i längre utläggningar. Ekelund fortsätter att skärpa blicken mot pöbeln i jaget och "benägenheten att ge sig själf undantagsställning".
Han skriver: "Ett af de vanligaste tecknen till inskränkthet: vilja ha 'prioritet'." – Det är knappast fråga om någon egentlig självförnekelse, tänker jag, utan snarare om ett medvetande om behovet att ta ett steg tillbaka, inte släpas med i de neddragande krafternas gravitation mot pöbelaktighet. Det handlar om självkännedom: "Det är en i dig själf som du måste vara i takt med."
Han sätter också in sina tematan i relation till stora författare i det förflutna, såsom Shakespeare, såsom Goethe, såsom Montaigne.
För Ekelund är inte de senaste tankarna självklart de mest givande, de kan vara "tidstankar, dagstankar, efämerer", utan de stora tankarna kan gott finns i det avlägset förflutna: han söker det livgivande var än det kan tänkas hittas. Ekelund skriver: "lifvet är ju lyckligtvis mer än samtiden."
* * *
Ekelund skriver om Goethe: "Han är en vägbyggare – för dem som behöfva honom." Något liknande kunde sägas om Ekelund själv. Hans upptäcktsfärd i det inre och hans tankar om hur man kan färdas genom tillvaron upphör inte att ge impulser till läsarens eget livsprojekt.
Hans budskap är ett annat än samtidens vulgära rop på se mig, hör mig, jag förverkligar mig genom hur jag framstår! Ekelund går bort från det ytliga, skenet, och lägger fokus på grunden, det låga, på det som är sak – istället för sken. Han ser till det djupmänskliga, inte de ytmänskliga. Han är väl värd att lyssna på.
– – –
Metron; Attiskt i fågelperspektiv, Vilhelm Ekelund. Kommentarer av Nils Gösta Valdén. Lund: ellerströms förlag, 1994. ISBN: 91-86488-54-6. 102+193+XXV sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar