Bokrecension: Seneca | Bo Lindberg

Seneca d.y.

Seneca. Människosläktets lärare är skriven av idé- och lärdomshistorikern Bo Lindberg (f. 1946). Boken utkom 2010 som bok nummer 124 i Svenska Humanistiska Förbundets serie.

* * *

Det finns förvånansvärt mycket bevarad text av Seneca den yngre (c. 4 fvt – 65 evt). Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria förefaller känna den mycket väl, och tar med läsaren på en lärd och medryckande odyssé genom Senecas idévärld och den stoiska skolans historia, som ger grund och anledning till följande reflexioner.

Kanske har stoicismen lite dåligt rykte: sträng, pliktmedveten, präktig. Lindberg nyanserar denna bild betydligt, genom att belysa hur stoikern Seneca, förvisso kanske själv en nyanserad stoiker, förhåller sig till frågor som har med livet och samhället att göra.

* * *

Den stoiska filosofin var en antik visdomslära, och förhållandevis jordnära, även om där också fanns metafysiska antaganden. En grundläggande sak är uppfattningen att det är vår föreställning om fenomenen som är det som framkallar vårt lidande, snarare än fenomenen själva. Således är inte döden i sig ett lidande, men vår föreställning att döden är en olycka gör att vi lider och skyr den.

Den vise lär sig att förhålla sig oberörd av det yttre i syfte att behålla en slags inre balans, en jämvikt som inte kan ruckas av vare sig framgång eller motgång. Allting som ligger utanför människans egen kontroll är adiafora, oviktigt, även – så anstötligt för oss nutidens människor! – nära anhörigas liv, som den strängare stoicismen framhåller. Men allt man fått ska den vise vara redo att förlora.

Man förstår härav att stoicismen framförallt sysslade med att kultivera den inre människans motståndskraft och förmåga att uthärda livet, vad det än innebär. Men stoikerna, visar Lindberg, förordade inte nödvändigtvis ett tillbakadragande från samhället, så länge man inte genom sin verksamhet i samhället tvingades kompromissa med sina dygder.

Lindberg beskriver hur det hos Seneca själv fanns en dubbelhet här. Han hade varit hovman och lärare till den blivande kejsar Nero, men under sina sista år hade han dragit sig tillbaka för att idka filosofin; men också då är han verksam, om än för framtida generationer som tar del av hans studier och lärdomar.

* * *

Som Lindberg skriver, är stoicismen främst en form av ”terapi”. Den ska råda bot på sådant som stör sinnet, som oro, avund, otillfredsställelse. Den vill att affekter inte skall förmå störa balansen. Man ska leva i nuet, inte oroas för eller hoppas på framtiden. Vägen dit går via förnuftet, förnuft i en högre antik mening, som finns i alla människor. Människan kan förmås att inse att hon kan parera Fortunas blandning av slag och smek genom att vilja allt som sker i ödets fastlagda bana. Människan kan förmås att se sina felaktiga föreställningar, och genom att ändra dem också ändra sin upplevelse av världen.

Seneca talar ofta om Gud, men det är knappast fråga om Gud i kristen mening, även om kristna längre fram fick användning av stoiska inslag, som Lindberg beskriver. Huruvida det finns något liv efter döden förefaller han ha en ambivalent inställning till. Och där äldre stoicism helt tar avstånd från att uppleva affekter, synes Seneca ha en något mildare inställning.

Seneca har genom tiderna ådragit sig kritik för att hans liv stämde dåligt överens med hans lära. Detta eftersom han av allt att döma var förmögen, fastän han prisade fattigdomen.

Jag kan tycka att det är en orättvis beskyllning. Rikedom kan man ha eller inte ha: den är adiafora den också, den stoiska poängen är att man inte skall låta rikedomen påverka sig, lägga hinder i vägen för den apatheia som är stoikerns inre mål, och som inte är synonymt med nutidens negativt laddade begrepp apati. Stoikerns apatheia handlar om oberörbarheten av det yttre, det inre absoluta lugnet som eftersträvas som mål.

* * *

Bo Lindberg har med sin bok utfört en stor kulturgärning och vidgat möjligheterna för en svensk publik att bekanta sig både med den stoiska traditionen och Seneca som dess representant. Och Lindberg nöjer sig inte med att beskriva Seneca i det förflutna. Han följer den stoiska traditionen och Seneca fram genom tiderna, och mot slutet av boken resonerar han till och med om hur stoiska lösningar skulle kunna appliceras som vishetslära i vår egen tid. Det är mycket fascinerande.

Och jag är benägen att tänka, att nog har stoicismen en roll att spela: en sekulariserad stoicism som uppmanar oss att inse hur våra föreställningar styr hur vi erfar det som drabbar oss eller kan drabba oss är till exempel mycket lockande åtminstone i mina ögon.
– – –
Bo Lindberg, Seneca. Människosläktets lärare. Stockholm: Atlantis, 2010. 188 sidor.