Lördagen den 5 juni 1982.
Rubrik: ”Spökhuset i Östermåla”
Artikelförfattare: Ernst Wäderkvist (1922-1985), författare och journalist
Urklipp i pärmen ”Hembygdshistoria, tidningsklipp, 1980–1985”, Östermåla bibliotek.
Spökhuset i Östermåla
Under några år på sextiotalet bodde jag i en liten småländsk by. Jag hade fått för mig att livet skulle vara behagligare långt bort från spårvagnar och stormarknader. Så jag hyrde ett nedgånget gammalt hus på sju rum och kök i Östermåla.
Det tog inte lång tid innan jag fick veta att huset hade ett rykte. Den förste som nämnde det var gubben jag mötte under en av de första rundor jag gick för att utforska markerna runtomkring. Gubben hette Gustav och hans far var bror till en dräng som arbetat på gården för längesen, berättade han efter att vi småpratat en stund. Gustav hade inlett med att fråga om det inte var jag som bodde i gamla prästgården, och det kunde jag ju inte förneka. Huset hade dock inte varit prästgård sen 1800-talet och låg ganska långt från kyrkan och inte särskilt nära något annat heller, förutom skogen. Gustav berättade att en handelsman Eriksson hade bott i gården i början av 1900-talet. Och så fortsatte han, på gemytlig småländska:
"Jo, sedan Erikssons fru hängt sig i en av bodarna blev han aldrig sig själv mer. Han hade två söner, och dem såg man ju ibland på väg till skolan, men de sa att de var inbundna och mest höll sig för sig själva. Eriksson sålde av sina två handelsbodar och levde på vad det gett.
Fars bror var ende dräng på gården, och det var nog mycket att stå i. Men far berättade att hans bror aldrig riktigt trivdes där, det var så svårt att sova, fastän han hade ett helt inrett rum med egen kakelugn uppe på vinden. Han vaknade alltid och hörde besynnerliga ljud nerifrån salen, stora salen mitt i huset. Det var röster och det var folk som skällde och stod i. Fastän han visste att det inte var nån annan i huset än Eriksson och hans två söner.
Jag minns själv farbror från när jag var liten, och då var han gammal. Och han sa alltid, att någon ro fanns inte i gamla prästgården. Han blev inte kvar på sin plats där mer än några år."
* * *
När jag hyrde gamla prästgården hade den stått tom i två, tre år. Innan dess hade en familj från Jönköping haft den som sommarställe. Men det var bara några få rum som var någorlunda i ordning. De andra pysslade jag med när jag kände för det, och efter ett halvår var stället någorlunda presentabelt.
Den stora salen som Gustav pratat om hade jag fått omtapetserad och golven slipade och de två kakelugnarna fick jag ordentligt sotade. Ett rum fanns på höger hand innanför farstun, som jag kallade kontoret, eftersom det var som ett kontor det kändes, kändes alltid kallt. Fastän jag satte in nya fönster och fastän temperaturen letade sig en bra bit upp över tjugofem grader den första sommaren och solen föll rakt mot ytterväggen där var det alltid ruggigt. Ett litet rum bredvid köket använde jag som sovrum.
Några uthus fanns inte längre kvar när jag bodde där, men några kantiga stenar i trädgården markerade var de borde ha legat: två halvt övervuxna fyrkanter kunde man tydligt märka av. Ett större och utdraget stenröse i skogsbrynet borde ha varit en mindre lada en gång i tiden.
Det var naturligtvis omöjligt för mig att inte försöka få veta mer om huset jag bodde i. Gustav hade inte mycket mer att berätta, men jag lyckades ändå få ur honom tillräckligt med uppgifter för att hitta handelsmannen Erikssons och hans hustrus grav på kyrkogården. Under stenen bredvid låg de båda sönerna, båda döda i tjugoårsåldern. Det var inte svårt att få veta vad som hänt dem. I tidningsarkivet i Värnamo kunde jag hitta tidningsurklipp om händelsen, som inträffat 1915. De båda unga männen hade hittats drunknade i ån som går genom byn. Av uppgifter i kyrkoboken fick jag veta att deras far, handelsmannen, dött året innan i en hjärtinfarkt.
Så det var den tragiska historien om familjen Eriksson i gamla prästgården: hustrun död i självmord, maken död i plötslig sjukdom, sönerna döda genom drunkning.
* * *
Efter familjen Erikssons tid verkar huset ha stått tomt i några år innan det började användas av kyrkan igen. Man hade huset som samlingslokal för olika möten. Det låter fridfullt, men på biblioteket hittade jag en på maskin nedskriven intervju med Rolf Gudmundsson. Den fanns i en pärm på en hylla för hembygdshistoria, och var odaterad och osignerad. Men genom andra källor kunde jag förstå att den Rolf det sannolikt var fråga om dog 1949, så innan dess måste man ha frågat ut honom.
I intervjun berättar Rolf om en besynnerlig präst, komminister Botulfson, som tjänstgjorde i Östermåla under några få år på tjugotalet. Botulfson verkar ha varit en man med märklig karisma. Han höll bönemöten i gamla prästgårdens stora sal, och Rolf skriver om hur salen var fylld av folk som kom för att lyssna till Botulfsons bibelutläggningar och be med i bönerna. Tydligen var Botulfson sträng, och for hårt ut mot församlingsmedlemmar som inte tog den kristna religionen på tillräckligt allvar. Rolf berättar i intervjun att för Botulfson var fester en svår synd. Istället skulle man bedja och läsa sin bibel.
Det fanns de i församlingen som klagade på den stränge prästen till både kyrkoherde och domkapitel, och till sist reagerade de senare med att förflytta honom. Den sista kvällen som Botulfson höll bönemöte i gamla prästgården var samma kväll som gamla kyrkan brann ner. Jag har sett ruinerna på några fotografier i biblioteket: kala sotiga väggar med öppna hål där fönstren suttit; inget fanns kvar av taket och tornet hade rasat samman ner över kyrkogården. Rolf säger i intervjun att det aldrig blev uppklarat vad som hände med kyrkan. Prästen Botulfson försvinner helt ur hävderna: jag har inte kunnat hitta honom någonstans. Rolf säger att några i församlingen fortsatte att hålla bönemöten i gamla prästgården ett tag efteråt, men att det ogillades, och snart lämnade kyrkan den gamla prästgården igen, särskilt sedan en ny kyrka snart blivit byggd med tillhörande församlingslokaler.
* * *
Gamla prästgårdens vidare öden under åren fram till att familjen i Jönköping köpte den för att ha som sommarställe är mångskiftande. Den har använts som systuga och som lokal för fiskeföreningen. Ett kort tag hade hemvärnet den som samlingslokal. Under min tid hyrde jag huset av en dotter i Jönköpingsfamiljen. Det kostade mig inte många kronor, utöver det jag själv lade ner för att göra stället någorlunda beboeligt.
Om jag själv varit med om något märkligt i huset? Knappast, förutom på ett undantag när.
En tidig morgon när jag vaknade sken solen in i sovrummet. Jag minns hur fåglarna sjöng, så det måste varit på våren eller tidigt på sommaren. Jag gick genom stora salen och ut genom farstun och stod en stund på stentrappan utanför ytterdörren. Då såg jag gräsmattan framför mig i det klara morgonljuset, kortklippt, fastän jag höll den vildvuxen. Nere till vänster stod två uthus, och inte de fyrkantiga stenhögar som brukat ligga där. Och borta i skogsbrynet reste sig en grå lada. Och jag såg hur en kvinna i vit nattsärk eller luftig klänning kom ut från ladan och gick in i ett av uthusen, och i handen hade hon ett hopvirat rep. Jag minns hur hjärtat slog några hårda slag mot revbenen, och jag skulle precis ropa när det plötsligt var mörkt omkring mig och jag stod på samma plats, men i månsken och höstnattskyla.
Naturligtvis tänker jag att jag gått i sömnen, att jag drömt. Men ibland – undrar jag.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar