* * *
Essayistiken är en tilltalande textgenre. Olika människor skulle säkert definiera den på olika vis, men så som jag ser den innehåller en essay i regel något av följande.
För det första ett personligt tilltal. Författaren kan tillåta sig att visa sig själv i texten. För det andra en estetiskt medveten stil. Prosan skall i någon mån vara konstnärligt medveten, stilistiskt elegant. För det tredje lärdom. En essay tar med läsaren på en lärd resa, ofta till ett område annars sällan besökt på grund av sin obskyra natur eller sin smalhet. Det vore således helt rimligt att någon skrev en essay som handlar om semikolonets historia eller om Beethovens sovvanor.
En essayistikens mästare var författaren, översättaren, poeten, kritikern Per Erik Wahlund. I Självstudier möter vi essayer som samtliga rymmer de inslag som jag ovan varit inne på, i olika proportioner. Wahlund skriver en underbar svenska, som är en ren njutning att ta del av; essayerna skulle nog snart sagt ha kunnat behandla vad som helst, och fortfarande vara läsvärda enbart i kraft av den språkkänsla som utmärker dem, även om ämnena inte legat inom läsarens intressesfär.
Vidare är Wahlund på ett självklart men inte påfluget sätt närvarande i texten, inte minst när det är fråga om rena dagboksanteckningar som fogats samman till essayer. Akademikerns benägenhet att abstrahera sig själv från sin text existerar inte i denna samling.
Och naturligtvis är det oerhört lärt, alltsammans. Lärdomen skrivs emellertid inte läsaren på näsan, utan hon förutsätts helt enkelt hänga med i referenserna – och gör hon inte det, så är ingen större skada skedd. Texterna har ingen snobbistisk tendens, hur starkt än en intellensaristokratisk hållning än är närvarande.
Wahlund skriver själv hur texterna tidigare varit införda i olika tidningar, och hur samlandet av sådant tidigare publicerat material är förutsättningen för att kunna ge ut essayistiska böcker. Således sammanhålls bokens essayer inte av ett övergripande tema, utan ämnena spretar åt många olika håll, efter den inledande texten sammanförda i några olika avdelningar.
* * *
Läsaren får under läsningens gång stifta bekantskap med Xanthippe, Sokrates ökända hustru, som möjligen fått ett oförtjänst dåligt rykte av eftervärlden. Verklighetsförlagan till Georg Büchners drama om Woyzeck presenteras. Prästen Nils A. Laurins memoarer får en egen essay. Åtskilliga texter behandlar mat i historisk tid, och andra behandlar växter. Den sista avdelningen innan efterorden rymmer en dagbok från en resa till Irland.
Och detta är bara en del av vad Wahlund inlevelsefullt beskriver med sin prosa, som minner om Frans G. Bengtssons, om än i modernare dräkt. Och jag vill läsa mer av Wahlund, både av nyfikenhetsskäl – vad mycket mer kan man inte lära av författaren! – och av en längtan att fortsätta njuta av det vackra språket.
– – –
Per Erik Wahlund, Självstudier. Försvarstal och utredningar i humanistisk anda. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1974.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar