Bokrecension: Sagor på vers och prosa | Sigfrid Lindström

Sagor på vers och prosa är en samling texter av Sigfrid "Tristan" Lindström (1892-1950), författare, översättare och journalist.

Boken rymmer tidigare publicerade verk av Lindström och utkom första gången 1948. Jag har läst den andra upplagan från 1952.

* * *

Jag förstår det som att Sagor på vers och prosa rymmer i princip hela Sigfrid Lindströms samlade bokproduktion, sånär som på de samlade väderkåserierna. Således hittar vi i volymen, i denna ordning, Leksaksballonger (1931), Vindsröjning (1939), Sagor och meditationer (1922) och diktsamlingen De besegrade (1927).

De flesta texterna i Sagor på vers och prosa är noveller i sagoformat. De utspelar sig oftast i en obestämd, agrar dåtid, såsom sagor plägar göra. Emellanåt genombryts sagoskimret på ett effektivt sätt av den hårda verkligheten under, som när det lyfts fram att det huvudpersonen upplever mest sker i hans fantasi. Det är därför inte oväntat att Don Quijote då och då skymtar fram.

Motiven är bekanta. Det är folksagornas världar, det är legender och det är bibelanknutna berättelser, och inte så få historier som utspelar sig i antiken. Det är påfallande att Lindström låter sagorna börja i en riktning, för att sedan vika av, genom att en person introduceras som man därefter följer till sagans slut.

I allmänhet spänner sagorna över några få sidor. Ibland blir de något längre. Nästan alla utmärks av ett stillsamt vemod och möjliga appliceringar på vår värld idag, även om sensmoralerna aldrig blir explicit utskrivna. Det är vanligt att sagorna klingar ut i molltoner.

* * *

En hel del gestalter i historierna är bekanta, även om Lindström låter deras vanliga sammanhang förändras till en ny berättelse.

Vi möter således Jerusalems skomakare, vars oförmåga att dö gör homom till en ytterst lämplig soldat. Törnrosa förekommer i en saga om en riddare som är mycket nyfiken på det förflutna.

En saga om Diogenes skildrar hur ryktet om hans bostadsplats i en tunna redan i hans egen tid överflyglar vad han vill lära ut. Alexanders funderingar om att erövra världen och världar bortom denna världen finns det också en saga om. Och i en ny version av berättelsen om att kasta den första stenen går det helt annorlunda än i den berättelse som återfinns i Bibeln.

"Kejsarens nya kläder" är en bekant saga av H. C. Andersen. I Lindströms saga med samma namn skymtar kejsaren blott i utkanten av berättelsen. Istället är det en pojke som mot sagans slut åser kejsarens procession i de nya kläderna som är huvudperson, synbarligen dock inte den pojke som ropar att kejsaren är naken.

* * *

Tydliga stråk i sagorna är känslor av utanförskap, ödslighet, overklighet. Återkommande är även skildringar av stjärnor och månen och solen. Flera gånger återkommer Lindström också till Eden på olika sätt. Också det är lätt att uppfatta som ett vemodigt inslag: Eden är ju som bekant förlorat för mänskligheten.

Lindström skriver en tät prosa som dock aldrig blir klaustrofobiskt tryckande. Han presenterar sina historier, och det utan onödig utfyllnad; de är överskådliga och suggestiva i sin skenbara enkelhet, som så effektivt imiterar sagogenren – när han inte låter brytandet av sagokonvenansen bli en effekt.

Även de dikter som avslutar sagorna utmärks av samma täta språk, som på ett utmärkt sätt fyller de olika versmått han använder. Den självklarhet med vilken stavelserna följer på varandra vittnar om en språkkonstnärs stora skicklighet och känsla. Ja, det är nästan omöjligt för mig att inte läsa dikterna högt; jag vill höra dem uttalas.

I år är det sjuttio år sedan Sigfrid Lindström dog. Nog kan det vara anledning nog att utge hans sagor på nytt? Eller åtminstone att läsa honom, för första gången för dem som inte förut mött honom, eller att läsa honom igen för de som läst honom och rörts av vad han skrivit.
– – –
Sigfrid Lindström, Sagor på vers och prosa. Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1952. Andra upplagan.