Bokrecension: Makter | Bo Bergman

Makter är en diktsamling av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1962.

* * *

Det är något mycket sympatiskt med Bo Bergmans poesi. Den är okonstlad, men inte menlös. Dess lite dystra vemod, ibland försett med uttryck för svindel, upplevs som äkta erfaret. Den står mycket långt från modernistiska experiment med språket, och förmedlar istället transparent mening i korta, stundom rimmade, verser. Dikterna lämpar sig utmärkt väl för högläsning.

Ämnena i Makter kan både vara enkelt betraktande: en aftonkänsla, och djupt existentiella: om livet och dess mening. Av det senare slaget hör sista strofen i "Under molnen", den avslutande dikten i samlingen:

"Finns det något utanför dig?
Dör ej med din död en värld,
självbeprisad, självföraktad,
självförtärd?"

Dikten lyfter fram det osäkert upplevda, aningen om något annat utanför livet såsom vi känner det, en makt – makter! – bortom det vi erfar. Och slutar med ackordet ovan: något som lutar åt att allt det som varit ditt är ditt inom dig, och försvinner med dig; livet som något du själv formar, snarare än något bortom dig själv.

I dikten "En skugga" berättas om hur diktjaget frammanar bilden av en död vän. Dikten avslutas:

"I skuggorna försvinner hopplöst
den skugga som jag sökt få fatt.
Vem ropar efter oss? Vi virvlas
förgätna bort i ändlös natt."

Även i dikten "Banalt" finns en lite uppgiven trötthet med. Dikten börjar med att skildra en sommaridyll, men även där får vi veta, "att allt som händer / har hänt förut". Och i "Starr" heter det:

"Sträck famnen mot en värld, du famnar
dock skuggor, skuggor, skuggor blott."

Det tillfälliga i allt mänskligt hittar vi uttryckt i tre verser i dikten "Vers för vinden":

"Vad de döde
menat menar
sällan dagens ord."

Jag förstår formuleringen som en påminnelse om att det som en gång varit givet i andra tider, i vår egen tid alls inte längre är givet: åsikter och uppfattningar skiftar om med generationer som kommer och går. Det en gång självklara är en annan gång det avvikande.

En stillsam skepticism går genom många av dikterna, flanörens lätt avmätta blick på allt som passerar och finns. Hellre möter diktjaget himlens "vredes / torndönsslag" än att aldrig få andas "ett enda [/] ärligt andetag". Kan det kanske läsas som en bekännelse till icke-dogmat: att hellre säga sin mening ut, än att böja sig för det hävdade. Dikterna är inte antireligiösa, men knappast heller bekännelsefromma.

Och nog kan man läsa in en längtan efter det intellektuellt redliga, snarare än det dunkla, hos Bergman. I "Lyktorna" skriver Bergman:

"Ni gamla skymningslyktor,
en sak har ni mig lärt:
att mitt i alla väder
behålla ljuset kärt.
Det ges ej något högre,
ej något mera värt."

Dikterna i sig avslutas inte nödvändigt med en käck poäng: oftare tonar de ut, efterlämnande ett eko snarare än en smäll.

* * *

Bo Bergman hade nått en hög ålder när Makter kom ut, en bit över nittio år. Hans formuleringskonst  var dock, som märks, så klar som någonsin, både i dikterna och de prosapoem som samlingen rymmer.

Men det ligger något av ett långt, levt liv över texternas vishet. Den som talar, talar utifrån sin erfarenhet av det mänskliga, och nickar mot dess fåfänglighet, dess skugglikhet. Det kan hända att Bo Bergmans dikter upplevs som dystra, men de kan samtidigt kännas tröstande. Bo Bergman levde ett långt liv, och hade ännu flera år kvar att leva när Makter publicerades; han hade klarat av livet, och blivit vis av det, och visheten får vi ta del av.
– – –
Bo Bergman, Makter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1962.