Bokrecension: Lyra och Hades | Vilhelm Ekelund

Lyra och Hades är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utkom första gången 1930.

* * *

När Lyra och Hades kom ut 1930 var Ekelunds särskilda språk i hans aforistiska skrivande långt utvecklat. Däri får enskilda ord och begrepp så laddade betydelser, att man inte alltid bör uttyda dem på sedvanligt sätt, enligt ordbokens definitioner, utan som ett helt nimbus av associationer, vilka man väl bäst lär känna genom att orientera sig vitt och brett i Ekelunds hela författarskap.

Genom att använda ett sådant språk gör Ekelund texten ofta gåtfull och svårtydd, men hans mål var inte vid den här tiden främst att bli förstådd av en bred publik: han skrev säkerligen främst av ett inre behov; han skrev på ett alldeles unikt sätt – insikterna och erfarenheterna krävde just sitt eget poetiska språk, fullt av nyckeltermer, såsom ”öga”, ”underrättelse”, ”ljus”, ”ekonomi”, ”form”, ”säkerhet”, ”makt” och fler.

Ekelund skriver själv: "Det är mellan raderna du vinner dina bästa läsare."

Men texterna är inte obegripliga. De förmår kraftfullt att tala till dem som tar sig tid att läsa dem, och fungerar gott som karttecken för den som vill utforska den inre topografin, själens landskap.

Bärande element kan skönjas. Man märker en stor ovilja mot allt som stör, all obalans, och en längtan till det klara och ljusa, och till det jämna – och i och med detta en misstro eller rentav kamp mot affekterna. Ingenting må tillåtas störa jämnheten.

"Han har beslutit sig att icke svara på några angrepp. Med andra ord: han har beslutit sig att svara – alltid."

För mänskligheten som helhet ger nog inte Ekelund mycket, men för de utvalda och särskilda har han en oerhörd respekt. De författarskap som han förhåller sig till och skriver om är ofta sådana som uppenbarligen betyder mycket för honom i hans eget livsprojekt: projektet att leva.

Ett råd som Ekelund ger i detta projekt är att inte sky det svåra, utan att använda det för att bygga upp sig själv. Man ska vidare inte eftersträva en hög plats, utan tvärtom en "låg" – ännu ett nyckelord med vida konnotationer – där du håller dig nära grunden och marken. Själva segern är något misstänkt – kanske rentav något omöjligt. Ekelund skriver:

"Sved till dess rots rot den dårskaps dröm som heter glans, höghet, makt i världens mening."

Livsprojeketet är – trots idealet av jämnhet och stillhet – inte ett stillasittande. Tvärtom är det närmast att likna vid en färd. Ekelund skriver:

"Ett mål, ett resultat att hvila vid? Nej, aldrig! Men en väg och en färd och en färdeduglighet och färdeskicklighet och uthållighet – detta att hvila uti!"

Kanske är det som sägs här något av en nyckel till Ekelunds författarskap. Hans livsprojekt består i att genom att dricka ur de klaraste källor han kan hitta – inte minst i antikens Grekland – sträva mot att nå en allt bättre färdeskicklighet, allt bättre utrustad att leva livet under den klara solen.

* * *

Totalt består Lyra och Hades av fem avdelningar som tillsammans rymmer 375 aforismer och en dikt. Ekelund använder ofta citat, oöversatta, från tyska, latin, grekiska. Ekelund har också hållit kvar vid gammalstavning, som onekligen har en stark effekt.

Lyra och Hades bör inte vara en bok som man läser och lägger ifrån sig, liksom man inte tittar genom kartan en gång under sin färd och sedan låter den ligga: man bör återvända till den, studera den noga, för att få god ledning under vägen. Lyra och Hades håller onekligen för sådan hantering.
– – –
Lyra och Hades, Vilhelm Ekelund. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1930. 178 sidor.