* * *
Vilhelm Ekelund hör måhända inte till de mer lästa intellektuella författarna i svensk litteraturhistoria. Nog har han sina fantaster! Men desto fler, tänker jag, som står oberörda av honom eller oförstående. Så var det redan i hans samtid.
Själv är jag lite lätt hypnotiserad av Ekelund, fastän han är svår att förstå – det senare kan jag inte förneka. Hans aforistiska prosa är ofta enigmatisk. Om och om igen blir jag stående och undrar vad han egentligen vill ha sagt. I Båge och lyra, som jag nyss läste och skrev om, är tankegångarna tydligare än i Väst-östligt, som jag nu läst; i den förra boken är tankarna lättare översättbara till konkretion.
Men i Väst-östligt antar Ekelunds texter poetiska gestalter, och karaktäriseras av att ha ett tycke av marginalanteckningar, marginalanteckningar till några av hans litterära hjältar och inspirationskällor.
Det är som att Ekelund funderar över dessa författare, och i text uttrycker sina känslor och intryck av dem på ett så omedelbart sätt att det inte nödvändigtvis är klart vad som avses. Därtill kommer Ekelunds enorma referensapparat, hans bildning, som genom hänsyftningar visar hän på universa utom den specifika aforismen.
Och så en sak till: de många citaten, alltid oöversatta, på grekiska, latin, franska, tyska. Där inte mina språkkunskaper räcker till – blir också förståelsen av det Ekelund för övrigt skriver i samband med citaten dunkelt.
* * *
Men åter och återigen återkommer Ekelund i Väst-östligt till sina författare. Verket inleds med vad jag uppfattar som några översatta satser av Jean Paul. Men i övrigt får vi främst läsa om Nietzsche, Schopenhauer, Goethe och Comte.
Nietzsche är väl den av dessa som Ekelund i detta verk är mest ambivalent till. Han hyllar honom i allmänhet, men reserverar sig för hans litterära slutskede, som ju utmärks av en frenetisk, bombastisk stil. Han kan således både anse honom vara "narraktig" – mot slutet – och skriva att han gjorde "sin själ till sol och öfverlägsenhet."
För Ekelund handlar det inte enbart om att läsa och lära. Intrycket jag får, är att här handlar det om att ta det ett steg längre: att implementera lärdomarna i livsföringen, att låta den egna anden, om man så vill, påverkas på djupet av de stora litteratörernas och tänkarnas verk.
Jag tänker mig, att Ekelund observerar sina författares litteratur, den andliga kost de tillagar, och förtär den, sin egen själshälsa till gagn. Och märker därvid när den smakar likartat, och drar paralleller författarna emellan.
* * *
Så blir då Väst-östligt en samling av Ekelunds impressioner av de författare han särskilt förefaller vörda och använda sig av i sin egen andliga utveckling.
Ur dessa impressioner kan förvisso enskilda slagkraftiga citat extraheras, som de nedan, men Väst-östligt är mindre citatvänlig än Båge och lyra, åtminstone om det är särskilt slagkraftigheten man söker. Varje textavsnitt är här mer av prosapoem, adresserande ett alldeles särskilt något som Ekelund reagerar på hos Nietzsche eller Goethe eller någon av de andra.
Men Ekelund skriver, för att ge två exempel:
"Och hvad var det någonsin annat än svalkan som all värdefull sträfvan riktade sig efter."
"Bättre energi fanns aldrig än den, som utöfvar en stilla, stillande, välgörande inflytelse på sin omgifning."
* * *
Ekelunds egen stil i aforismerna är välavvägd men också egen; genom sinnrika kombinationer och vändningar får orden ibland särskilda valörer och innebörder. Bildspråket är ofta blixtrande och uttryckligt. Det ger en säregen läsupplevelse. Som onekligen påminner om läsning av Nietzsche.
Ja, det är mödosamt att utforska Ekelunds texter. Men det är också givande. Ibland skiner solen fram även för en läsare som inte är lika välorienterad i antiken och i tysk litteratur som Ekelund. Några rader ger en lisa, en sådan svalka som Ekelund själv skriver om. Det är värdefullt.
– – –
Väst-östligt: Tankar till en minnesdag, Vilhelm Ekelund. Albert Bonniers förlag 1925. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar