 |
| Franz Kafka |
Den svenska utgåvan hos Bakhåll är översatt och kommenterad av Kafkakännarna Hans Blomgren och Erik Ågren, som jag själv haft nöjet att lyssna till på ett seminarium för flera år sedan. Blomgren och Ågren håller för övrigt på att ge ut Kafkas samlade verk på svenska.
* * *
Nu till Slottet.
Lantmätaren K. anländer en vinter till en gudsförgäten by, som boken igenom aldrig får något namn. Han har kallats dit för att utföra arbete i linje med sin profession, men väl ditkommen visar det sig att någon form av misstag skett.
Allteftersom K. försöker reda ut detta missförstånd, som verkar omöjligt att spåra och bara blir alltmer komplicerat, anpassar han sig till den märkliga byn, där inget verkar vara som det först verkat och med dess många ogästvänliga och avogt inställda gestalter.
Byn administreras av slottet, som ligger på en kulle strax utanför byn. Där håller tjänstemännen till och greven själv. Att nalkas slottet och dess tjänstemän visar sig dock vara omöjligt. Ju mer Kafka försöker komma i kontakt med de svårfångade myndigheterna, desto mer cementeras han fast nere i byn, där få vill ha med honom att göra.
Nån gång får han träffa någon undersekreterare, men de verkliga tjänstemännen är oåtkomliga. De gör dessutom aldrig fel, och skulle det ändå uppstått ett fel, sägs myndigheten vara självkorrigerande.
* * *
Handlingen är således tämligen trivial. K. försöker reda ut misstaget eller missförståndet som gjort att han kallats till byn, men han misslyckas gång på gång. Men det är inte K.:s omöjliga kamp för sin anställning som är det som gör att jag som läsare fastnar i boken. Det är den sega, ångestladdade, obehagliga stämning som är bokens grundton. Och obehagsstämningen finns kvar genom hela berättelsen.
Känslan skapas först genom mängder av mer eller mindre märkliga händelser och möten – de flesta oviktiga i sig själva, men ändå tryckande. Mot slutet övergår författaren till att skapa ständiga perspektivförskjutningar genom oändliga dialogmonologer, så att man blir osäker på allt och alla. Ingen fast grund ges åt läsaren: romanens i sig enkla handling blir lika flyktig och svårgripbar som stundom livet självt.
Och slottet förblir avlägset och främmande.
* * *
Trots det rakt igenom bisarra och absurda draget i Slottet är boken ultrarealistisk. De skisserade personligheterna fylls genast av blod och pulserar av hjärtslag. Man tycker inte om dem. Men de lever. Om än på ett spöklikt, undflyende vis.
* * *
Kafka skrev inte enligt någon förutbestämd plan. Han började i begynnelsen och skrev sig framåt i romanen.
Möjligen har denna teknik varit orsaken till att han aldrig färdigställde någon av sina romaner, till skillnad från de noveller som finns utgivna i komplett skick. Processen innehåller luckor, och Den försvunne saknar, liksom Slottet, ett slut. Det gör inte romanerna i sig sämre: de är av högsta litterära kvalitet, oefterlikneligt stilsäkra. Men nog hade man till exempel velat veta vad som hände med lantmätaren K.
* * *
Eftersom inte Slottet inte är självförklarande – i den mån den kan tänkas som en liknelse för något annat än den berättelse som framställs, är det inbjudande att tolka den.
Max Brod, Kafkas vän och förvaltare av hans dödsbo, anser att slottet representerar den gudomliga nåden, varvid följaktligen K. blir en människa som söker efter denna nåd. Mig veterligen har inte Kafka själv lagt ut texten om detta i sin litterära kvarlåtenskap av brev och dagböcker. Om en sådan tolkning därför är i linje med Kafkas egen förståelse av sitt verk torde vara omöjligt att säga.
Men kanske behöver vi inte söka någon ursprunglig eller slutgiltig tolkning av Slottet. Vi kan rimligen tillåta oss att läsa den och förstå den efter eget behag. Eller att helt enkelt läsa den som den är: en berättelse om en människa som kämpar mot ett genombyråkratiserat och strängt hierarkiskt samhälle, utan att komma någon vart: allt i en dunkel mardrömsstämning.
– – –
Slottet, Franz Kafka, övers. Hans Blomgren, Erik Ågren. Bakhåll 2013. ISBN: 978-91-7742-369-0.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar