Text: Markus 8:22-26

Utanför en port i Betsaida satt Simon. Hans hår var gråsprängt, och han kunde inte längre stå, ty öppna bensår täckte hans lår och vader, och spred omkring sig en lukt av förruttnelse.

Varje liten vindil som letade sig fram längst de dammiga vägarna fick det att svida i benen, men Simon kände det inte längre: han hade levt med smärtan i många år. Han sträckte fram en ådrig och läderartad hand mot dem som passerade, och han hoppades få ihop tillräckligt med skärvar för att kunna köpa sig lite mat till kvällen.

Då kom där en kort liten man gående. Han hade några trashankar i släptåg. En av dem, med stora ögon och fläckig livdräkt stannade framför Simon. Han ropade efter den korte, lille mannen:

"Se här, Josua, här har du en blind man!"

Den korte, lille mannen, som redan hunnit ett stycke förbi Simon, vände sig om och såg på gamlingen, där han satt med sina bensår och sin utsträckta, ådriga hand. Den korte, lille mannen hade ett glest, svart skägg och vattniga ögon. I handen hade han en lång stav med avskavd bark.

"Ja, se där", sa han.

Simon tittade på den korte, lille mannen som hette Josua, och hoppades att denne lärare månne ville ge honom en slant eller en brödbit. Många av predikanterna som gick omkring i Betsaida visade sin godhet och helighet genom att ge gåvor till de fattiga.

Och Josua ställde sig på huk alldeles bredvid Simon, och Simon kände hans fräna andedräkt och såg hans svartbruna tänder, och luckorna där tänder saknades.

"Dig skall jag rädda idag", sade Josua, och tog tag i hans arm. Simon skrek högt av smärtan, när Josua drog upp honom på fötter. "Käre du," sade Simon, "mina ben gör så ont, snälla släpp mig!"

Men Josua höll armen i ett hårt grepp, och Simon tvingades följa honom på sina ruttnande ben. Snart hade de kommit utanför stadsmuren, där öknen tog vid. Där fanns bara Simon och Josua, och de trasiga män som följde sin lärare.

Josua ställde sig alldeles nära Simon. Och Simon kunde knappt stå upp, utan försökte om och om igen sätta sig ner igen och få lite vila. Blod rann från hans sår och gjorde små mörka pölar i sanden.

"Nu ska jag bota din blindhet", sade Josua, så högt att alla runtomkring hörde. Så lutade han sig ännu närmare Simon, harklade sig och spottade Simon i ansiktet. Det sved när spottet rann i Simons ögon, och han hade genast torkat bort det, om inte Josua nu hållit fast hans armar.

"Men jag är inte blind, predikant", sade Simon försiktigt.

"Hör," sade Josua. "Den blinde ser! Ser du nu hur människorna inne i staden reser sig som träd ur marken och vandrar omkring?"

"Ja, visst ser jag människorna", sade Simon och försökte sätta sig ned igen. "Men dem såg jag redan förut."

Josua täckte Simons ögon med sin hand. "Nu ser du dem inte." Så tog han bort handen igen. "Men nu ser du väl?"

"Ja," sa Simon, "visst ser jag".

Trashankarna som stod i en ring runtom Josua utropade då, en efter annan: "Gubben ser! Josua har gjort så att gubben ser!"

Josua släppte sitt grepp om Simons armar, som värkte av smärta. Gubben satte sig genast ner där han stod och torkade spottet ur ansiktet.

Josua såg ner på mannen, och log med sina trasiga läppar. Men hans vattniga ögon log inte. "Nu, mitt barn, ska du aldrig gå in i staden igen, för du får inte berätta om det här."

"Mina ben värker, så att jag nog aldrig kan gå igen", svarade Simon. På det svarade Josua inget. Utan han vände sig om och gick in i Betsaida, och hans trasiga följe gick efter honom. Kvar i sanden satt Simon, och torkade spottrester ur ansiktet.