Betraktelse 4: Om det mediala

Något med det bortomsinnliga lockar människan. Hoppet att nå kontakt med dem som är döda, men levande i minnet, är stark hos många, många. Och mot detta behov svarar en sky av personer som kallar sig medier. Och utöver det — en mängd teveprogram, där nyfikna kan se medierna utföra sitt arbete.

Jag har den största förståelse för dem som söker kontakt med de döda. Längtan efter att nå dem som gått bort kan bli övermäktig även för den mest övertygade skeptiker.

Jag hyser mindre förståelse för medierna.

Sett från skeptiskt perspektiv spinner dessa en väv av osynliga spindelnät kring dem som de säger sig hjälpa. De liknar därvid de bedrägliga vävarna i H. C. Andersens saga "Kejsarens nya kläder", där de säger sig väva en väv som bara de kloka kan se, och alla instämmer i att tyget är det vackraste de sett, för att inte själva framstå som okloka. Ända tills en enkel människa, ett barn, utbrister där kejsaren kommer i sina obefintliga kläder: Kejsaren är naken!

Skeptikern känner sig således lockad att utbrista, trots att det strider mot god ton och trots att det kan såra känslor: Medierna ljuger! De talar utifrån sin egen föreställningsförmåga!

Och så länge mediernas utsagor begränsar sig till: "jag ser en gammal kvinna som tyckte om dig" och "det är en person vars namn börjar på A", så vill jag, med dessa de enklaste utbrista: Medierna ljuger, de talar utifrån sin egen föreställningsförmåga!"