* * *
Mitt intresse för Foote väcktes nära jag häromsistens läste hans The Book of God, där han gisslade en då framväxande moderat kristendomsmutation. Numera hör man väl sällan talas om fritänkare från samma period. Är det någon som nämns, är det väl den formidable överste Ingersoll (1833-1899), men denne var inte ensam i kampen mot religiös vidskepelse.
En av dem som också stod på barriärerna och slogs mot religion i allmänhet och kristendom i synnerhet, var just George W. Foote. Han fick också betala ett pris för det. Han fälldes för hädelse på grund av en serieteckning i hans tidning "The Freethinker", och fick som straff tillbringa ett år i fängelse.
När vi nu, från svenskt perspektiv, läser Footes artiklar kanske många skulle tycka att de är inaktuella: att kriget är över, och kristendomen har förlorat. Sant är väl, att de enda som verkligen bryr sig om religion här och nu, är de religiösa själva — och vi religionskritiker, som inte blott avfärdar de religiösa anspråken, utan också tar oss tid att attackera dem på samma villkor som vi hade attackerat andra vansinnigheter.
För oss äger gestalter som Foote relevans. Både som historisk föregångsman, men också som stridbar skribent — med en sällsynt vass penna.
För Foote attackerar inte prelater och kristianer bara med sakskäl: han förlöjligar dem genom en sarkasm som bitvis är träffande än idag, mer än hundra år efter att attackerna genomfördes. Jag tänker på Richard Dawkins när jag läser Foote: båda är begåvade med en sällsynt känsla för polemik.
* * *
Foote är inte blind för att kristendomen börjat tappa sitt gamla fotfäste redan i hans egen tid.
Ett exempel på det, är hur djävulstron allt mindre tas på allvar. I gamla predikosamlingar hittar vi, skriver Foote, djävulen på varenda sida. Men ju senare vi kommer i tiden, desto mindre relevans spelar djävulen som agent i de troendes liv. När häxprocesserna dog ut, lades även djävulen på sotsängen, och djävulen i Footes samtid har mest blivit ett ämne för skämt, något lite löjligt. Foote skriver, att om man läser en modern predikosamling, så märker du att
"the Devil either takes a back seat or disappears altogether in a metaphysical cloud."Möjligen kan vi nu, drygt hundra år senare, notera att det mesta av det som gällde som nödvändiga inslag i kristendomen ännu på Footes tid följt djävulen och försvunnit in i ett "metafysiskt moln". Foote förutsäger också detta, och konstaterar att
"Christianity, in short, is becoming a matter of personal taste and preference. The time is approaching when every Christian will have a Christianity of his own."
* * *
Prästerna, "[t]he black militia", de svurna fienderna till fritänkeri, får utstå särskilt mycket eldgivning i Footes artiklar. Han skriver att det finns ett antal yrken som inte tål ärliga beteckningar — och prästens är ett av dessa.
"It also appears to us that their profession is as fraudulent as fortune-telling."Och det är det ju inte svårt att hålla med om. Foote menar, att tills prästerna bevisat att de lett åtminstone en enda själ till Himlen är deras profession endast att anse som rån och bedrägeri. Prästerna, menar Foote, är att anse som parasiter, som tjänar sitt bröd genom att presentera falska antaganden.
Foote föreslår att svartrockar hellre bör, lik Elia i öknen, leva av det bröd som Herren förser dem med... De må leva av sin tro, inte av deras församlingars tro.
Ett sätt att bemöta de kristianska prästerna, är att försöka förmå dem att tala ett konkret språk:
"...concrete language carries more weight than the biggest abstractions."För att kalla saker vid deras rätta namn är något bedragare inte kan tåla, menar Foote.
Om vi närmar oss kristianernas dogmer med vördnad, har vi gett dem halva segern. Bara för att något är uråldrigt, ska vi inte bemöta det med större vördnad än om detsamma var uppkommet igår. Gårdagens villfarelser är inte mer sanna för att de är gamla, och Jesus som mirakelgörare är inte mer trovärdigt än en mirakelgörare idag.
* * *
Men varför då ägna all den här tiden åt att bekämpa vanföreställningar. Foote gör en träffande parallell:
"There is no joy in fighting superstition, any more than there is joy in attacking disease."Han utser här vanföreställningarna till en form av skada, som bekämpas för att det är just en skada — i avsikt att leda fram till ett bättre förhållningssätt. Läkaren bekämpar inte influensa för att det är kul, utan för att influensan är skadlig, och sjukdomens nederlag leder till större lycka för dem som blivit befriade från dem.
Det är säkert anstötliga ord för fromma själar, men ändå en fungerande jämförelse för att förstå vad poängen med kampen mot vidskepelse har som syfte.
Foote, som alltså fängslades för hädelse, kräver rätten att kritisera religion på samma villkor som annat kritiseras:
"Religion should be treated as freely as other subjects. That is all I claim, and I will not be satisfied with less."Men den som bekämpar spöken, som Foote skriver, bekämpar inte spökena i sig själva. De finns inte. Utan det främsta målet är att bekämpa dem som säger sig bekämpa spöken — och tror på dem. Syftet är att göra sig av med skuggorna för att låta "the sunshine of life" skina så mycket starkare.
Målet måste därför vara, att se till att dessa som säger sig bekämpa spöken kastas ut från skolan, från högskolan, från domstolarna och från parlamentet, så att de ej kan sprida sina vidskepligheter.
Foote sticker inte under stol med vad han vill:
"My object is to destroy the Christian superstition and prepare the way for a more rational and humane condition of society."Det handlar inte om att förse världen med något istället för vidskepelsen, utan om att röja undan bråte som ligger i vägen. Att jämna marken. Att driva ut en "disease of the mind". Ingen sjuk man, skriver Foote, kräver att läkaren ska ge honom nåt istället för sjukdomen: han är nöjd om han blir frisk.
En av de viktigaste metoderna för detta uppröjningsarbete menar Foote utbildningen vara. Han ger sig där till och med in på socialpolitikens område, och kräver fri utbildning åt alla, oavsett samhällsklass. Utan utbildning kan inget fritänkeri finnas, menar han. Han säger vidare:
"Wherever the schoolmaster is busy, Freethought prospers; where he is not found, superstition reigns supreme and levels the people in the dust."Men som allra bästa vapnet att bekämpa kristendomen med utser Foote "common sense", det vill säga sunt förnuft. Eller rationalism, om man så önskar. Och någon kraftfullare fiende gentemot dem som tycker om att binda kransar av sofistiska men innehållslösa ord kring sina teologiska luftslott är väl svårt att tänka sig.
* * *
De flesta av artiklarna i denna den första volymen av Flowers of Freethought har rimligen varit införda i "The Freethinker", tidningen är Foote var redaktör. Somliga knyter an till dagsaktuella teman, men även dessa har i regel något mer tidlöst att säga om religiösa antaganden eller andra vanföreställningar. Det gör att texterna ofta har en förbluffande fräschör, även om jag inte nödvändigtvis håller med Foote i varenda slutsats han drar.
Detta är inte en bok vars artiklar är avsedda att omvända de troende. De stöts nog bort av retoriken inom några sidor. Men det är en bok som förser fritänkare med motivation och ammunition. Det är texter som utan omsvep beskriver Footes religionssyn, där religionen är en "mental aberration", som bör bekämpas.
Förutom de smakprov på Footes texter som givits ovan, ryms mycket, mycket mer i samlingen. Trots att Foote själv väl hade en kvinnosyn född i samma sekel som han själv, går han hårt tillrätta med kristendomens vana att underordna kvinnan.
Han säger att en riktig fritänkare är radikal, och tar så politisk ställning. Och det ryms ett antal texter som snarast får betraktas som dödsrunor över personer som var fritänkare eller som kunde antas vara befryndade med fritänkeri.
Och allt presenteras med en prosa med schvung i, som stått sig i tolv decennier, och nog kan stå sig ett bra tag än — åtminstone så länge det fortfarande går omkring människor som på allvar säger sig vara kristna och tar de kristna historiska grundsanningarna på allvar.
– – –
Flowers of Freethought (vol. I), George W. Foote. London 1893. Digitaliserd som epub av Project Gutenberg.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar