* * *
I Språket bortom logiken resonerar Boye kring det allmänmänskliga i dikten: kring vad som förmår att utgå från diktaren och vinna genklang i läsaren. Och vad som krävs för att så ska ske. Det är för förståelsen av uppsatsen viktigt att känna till Boyes intresse för psykoterapi; det finns tydliga paralleller mellan hennes resonemang om dikten och psykoterapins begrepp.
Kanske främst detta, att det hos diktaren gäller att ge gestalt åt något slags undermedvetet, det som Boye kallar "det underjordiska" — någon slags genuina känslor. När dessa känslor uttrycks på ett äkta sätt, blir också dikten äkta; den är då inte död, utan levande, och förmår på ett särskilt sätt nå fram till andra människor, vars känslor då sätts i vibration av de uttryck som diktaren valt för att gestalta sina egna känslor.
Sann dikt är i Boyes värld något annat än den perfekta, tekniska versen. Finns inte kopplingen till det undermedvetna kan den inte kallas genuin. Orden är fortfarande oändligt viktiga, så klart: dikten kan inte frigöra sig från orden: det är språket som skapar föreställningarna som dikten förmedlar. Även om dikten är helt abstrakt och försöker frigöra sig från ordens betydelse — så kan den inte göra det: orden förmedlar osvikligt betydelse och associationer.
Samtidigt kan dikten, menar Boye, gå utom det logiska. Dikt är inte en matematisk formel: det är inte versformen som är det avgörande. Dikten skall förmedla något av diktarens innersta till läsarens innersta. Den ska ge del av diktarens ursprungliga känsla.
För att förmå det måste den vara äkta, och svara mot äkta känslor — orden ska svara mot samma upplevelser och symboliska uppfattningar inne i diktaren och inne i läsaren.
"Ingenting kan vara vackrare än det som är äkta personligt och samtidigt verkar omedelbart."Den sanna dikten skyr schabloner och det självklara, och söker istället det som är uttryckfullast. Alltså inte nödvändigtvis det som är närmast till hands eller mest använt. Den som inte kan lämna schablonerna, skriver Boye, "han är och blir ingen diktare", oavsett hur tekniskt fulländad versen eller formen kan tänkas vara.
* * *
Diktens syfte är inte att fotografiskt återge det den skildrar. Den skall genom förtätning förmedla det väsentliga:
"...konstens väsen är att framhäva det väsentliga..."Även för realistiska diktare (i kontrast med eller motsats till abstrakta eller surrealistiska diktare) är det viktiga, menar Boye, att söka reda på och visa det väsentliga: "en huvudlinje i orsakssammanhanget".
Det är denna blick, denna prioritering, som han försöker förmedla till läsaren — så att läsaren ser, det han ser. På så vis är diktaren och konstnären en väljare och en värderare: detta väljande och värderande, såsom han uttrycker det i dikten, är vad konstverket eller dikten försöker peka på.
* * *
Det ligger något mystikt i Boyes syn på diktaren. Hon menar att diktaren är mer hjälpt av metaforen att han får sin inspiration från "ett främmande väsen", än att se på arbetet som ett hantverk.
Med hjälp av hantverket kommer man nämligen inte åt "sitt eget underjordiska språk", om jag nu förstår Boye rätt. Vilja och disciplin kan möjligen underlätta kontakten med detta metaforiska väsen varur dikten strömmar, men huruvida man blir "en stor författare, det avhänger inte av vår vilja". Det har med att göra, huruvida man hittat vägen till "det omedvetnas språk".
Detta mystiska språk – något oklart vad det rent konkret är för något – är en förutsättning för att på allvar kunna nå fram till andras djupare beröring. Det är detta språks diktat diktaren ska följa, och inte rådande smak eller teorier.
* * *
Jag uppskattar vad som förefaller vara Karin Boyes närmast organiska syn på dikten: det är inte långt ifrån att dikten hos henne framstår som ett eget levande väsen.
Men jag tror att bilden dåligt stämmer överens med verkligheten. Jag är övertygad om att dikt, för att nå fram, inte alls behöver stamma från något mystiskt undermedvetet språk, utan att en skicklig diktare, van att väga ord och associationer och betydelser på den känsligaste våg, förmår väcka exakt de känslor hon eller han önskar, hos dem som har förmåga att uppfatta språket på samma sätt som han eller hon.
För mig är det självklart, att den goda diktaren är en god hantverkare, som arbetar med orden som både sina verktyg och byggstenar, intill dess att en diktens skulptur formats för att gestalta vad det nu än är för känsla eller händelse som man vill skildra.
Naturligtvis är det en tilltalande tanke, att det diktaren skriver svarar mot diktarens genuina känslor. Men det är näppeligen nödvändigt att diktaren ska känna något särskilt, för att lyckas gestalta något särskilt. Kanske ligger det en antydan till poäng i Oscar Wildes alldeles för generaliserande ord:
"All bad poetry springs from genuine feeling."Så skarpt är givetvis inte läget. Men jag tror inte att "genuine feeling" är nödvändig för att åstadkomma fantastisk dikt.
– – –
Språket bortom logiken, Karin Boye. Spektrum 1932. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar